För länge sedan besökte jag Lust och last på Nationalmuseum. Det var vernissage och jag tog några bilder. Eftersom jag inte framkallat någon film på månader, dröjde det till idag innan jag fick se resultatet.
Jag tänker att det skulle vara på sin plats att lyssna på Giuseppe de Luca som sjunger Caro mio ben bella fanciulla under tiden man betraktar dessa bilder (det är ett nytt grepp – multimedialt).
Jag måste säga att jag är förtjust, ty konsten och verkligheten flyter samman i de mörka rummen. Vad säg t.ex om denna vackra komposition?
Som vår herre skapade honom, visar den atletiske mannen upp sin vackra kropp och vänder sig bort från den yppiga dam som utan blygsel visar sin fylliga barn. Och runt dem ses människor som siluetter.
Ser ni de mörka kropparna som inte låter sig skrämmas av de kroppsdelar som svävar högt upp i taket. Det är mina vänner.
Vilhelm Rosenstand. Utanför Café A Porta, vid Kongens Nytorv, Köpenhamn. 1882. Bilden är beskuren.
”Detta är historien om en ung flicka och en farmaceut med vit väst. Hon var ung och smärt, ty hon doftade av barrskog och ljung, och hennes hy var bränd av solen och en smula fräknig”. Detta är de inledande stroferna i Hjalmar Söderbergs historiett Syndens lön.
Farmaceuten åtrår den unga flickan och ber sin vän kandidaten om hjälp med att författa ett poem till den poesibok som nämnda fröken önskar fylla med ytterligare ett bidrag. Falsariet lyckades och i en stjärnas bleka ljus, sågs farmaceuten och den unga flickan kyssandes invid en vit björkstam.
Kanske var det ett falsarium som fick de unga tu att luta sig mot varandra, girigt suktande efter den söta och läskande dryck som serverats på Cafe A Porta i Köpenhamn år 1882? Endast Vilhelm Rosenstands intentioner kan ge oss svaret på denna gåta.
Bland alla verk som presenteras på Nationalmuseum nya utställning, Lust och last, var det främst denna målning som fångade mitt intresse. Den var så subtil i sin kyska erotik, men att de båda kontrahenterna skulle nöja sig med ett glas saft, är däremot inte en rimlig tanke. Det sinnliga klarar inte bara bröst eller brutalt blottade kön, det gör sig bättre bakom ett skyddande fikonlöv. Därför tyckte jag mycket om denna olja.
Många av de äldre målningarna får mig att tänka på de amerikanska regler, den s.k. Hayes code, som med start år 1934 reglerade vad som fick visas på vita duken. Visst kunde man skildra en lättsinnig kvinna, en slampa, men bara om hon fick sitt straff, d.v.s. gjorde bot och bättring eller tog sitt liv. På ett liknande sätt sanktionerades dåtidens gamla oljor vars motiv fullkomligt dryper av nakna kroppar. Visst kunde man visa bara bröst, bara man tog skydd bakom en sedelärande berättelse som visade på faran med ett moraliskt förfall!
Bland det kontemporära snusket märks bl.a. Lars Nilssons videoinstallation där en kvinna tillfredsställer sig i vacker skogsmiljö. Estetiskt sett är verket riktigt snyggt, men samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att viss samtidskonst, detta inbegripet, mår bäst av att bedömas endast utifrån sina estetiska egenskaper.
Att vandra runt i Nationalmuseums vackra salar, studera människorna och dörrarnas imposanta överstycken samt njuta av allehanda praktfulla verk är inte det sämsta man kan göra. Gör därför ett besök, och ägna gärna några minuter åt att tänka på hur dessa guldinramade oljor sett ut om var värld hade varit ett matriarkat på sin tid. Och om synden redan då hade resulterat i en eftersträvansvärd belöning.
