Publicerat

Connie Blair löser en gåta i grönt

Jag kunde inte låta bli att läsa denna ungdomsdeckare av Betsy Allen (Betty Cavanna var hennes riktiga namn). Det klatschiga titlarna var seriens kännemärke, både i USA och här i Sverige där det var Bonniers som gav ut serien. Ursprungligen kom böckerna ut i USA mellan 1948-1958 i tolv volymer.

Connie Blair är en präktig ung amerikansk tonårstjej (runt 17-19-19 år gammal) som i denna volym jobbar på en raklambyrå i New York. Som assistent åt Georgia Cameron får hon tillfälle att åka till Bermuda. På båten träffar hon en stilig ung man, och väl i land träffar miss Cameron en stilig ung man. Då Connie är både ung och präktig, är en kärleksaffär utesluten.

Den unge mannen som Connie träffar på båten har ärvt en strandvilla av sin tant som också var en välkänd deckarförfattare. Hennes memoarer, som hon precis avslutat när hon dog, är dock försvunna och vem är lämpligare att reda upp detta mysterium än Connie Blair?

Deckargåtan är tämligen tafflig, men boken har viss charm och är faktiskt rätt underhållande att läsa. Mest för att den är ett så typiskt barn av sin tid.På detta sätt uppfattar Connie hamnen i Hamilton, Bermuda: Negrer, hundar, cyklister, turister, arbetare, sjömän, alla rörde sig om varandra i en salig röra. Ingen tycktes ha bråttom. Det låg en behaglig låt-gå-stämning över sceneriet vilket var något nytt för Connie.

Publicerat

Ada Nilsson om sitt liv som läkare

Här en tämligen okänd volym: Ada Nilssons (1872-1963) Glimtar ur mitt livs om läkare. Ada utbildade sig till läkare, närmare bestämt gynekolog, på den tiden när det var svårt att som kvinna få ett jobb som läkare; att däremot starta en privatpraktik utgjorde inget hinder. Praktiken blev framgångsrik och bland hennes patienter fanns så framstående fruntimmer som Selma Lagerlöf och Alexandra Kollontay.

Boken är en blandning av privatliv och yrkesliv och är väl inget mästerverk rent språkligt, men det är många intressanta händelser som skildras, bla Fogelstadsgruppens bildande, tidningen Tidevarvet och Alexandra Kollontays tid som Sovjetunionens minister i Stockholm under andra världskriget. Det kapitel som grep mig mest var dock skildringen av Oscar Levertins änka, Ebba von Redlich, som av allt att dömma stått Ada mycket nära.

Ett kapitel som helt saknas är kapitlet om Honorine Hermelin som var Adas stora kärlek, tillika den som höll i pennan då Ada på sin ålders höst förlorade en stor del av synen. Honorine och Ada möttes på Fogelstad och inledde en romans. Några år senare föll Honorine helt för Hagar Olsson, vilket inte blev långvarigt, så hon och Ada förblev nära vänner livet igenom och de sista tio åren levde de tillsammans i rektorsbostaden på Fogelstad, Lilla Ulfåsa.

Den fina teckningen ovan är gjord av Albert Engström.

Publicerat

Lyttkens ger Skoot en dygdeövning

Som nummer två i Alice Lyttkens serie om Hedda Skoot kommer volymen Dygdeövning som handlar om Skoots äktenskap och livet i Stockholm och Gamla Stan på 1730-talet när hattar och mössor så smått börjar strida om makten.

Heddas man, den framgångsrike borgaren Anders Skoot, hör inte till dem som låter slantarna flöda. Hemmet vid Köpmangatan är förhållandevis enkelt. I salen sitter gammalmodigt grönt glas, som endast släpper in en dämpad dager. I köksregionerna härskar jungfru Lenning som gör sitt bästa för att pina sin husmor som inte har alltför mycket till övers för att röra i grytor och ställa till med byk.

När boken börjar är Hedda drygt 20 år och har två barn. Hon hålls praktiskt taget fången i huset vid Köpmangatan, ty hennes man oroar sig för att hon inte är tillräckligt kysk. Orsaken till detta står att finna i första delen i denna svit, Himlabröd, där Hedda som ung och vacker 17-åring utsätts för diverse erotiskt färgade intriger.

Jag blev rätt förtjust i Dygdeövning, framförallt i dess sista del. Nu vet inte jag mycket om 1700-talet, men jag tycker att Lyttkens skildring är både färgstark och intressant. Även om det är 1700-talet i Lyttkens tappning som möter läsaren, är det lik fullt ett sätt att lära sig något om tiden, precis som att läsa Nancy Mitford och hennes historiska böcker om t.ex. Solkungen.

Hur går det då med Heddas dygd? Ja, dessvärre inleder hon ett förhållande med en ung och mycket fager adelsman. Mer säger jag inte.

Publicerat

Iris Mattsson i Hedbergs Fria på narri

När jag läste Iris och löjtnantshjärta för ett par veckor sedan blev jag förtjust i den unga Iris Mattsson, jungfru hos den tämligen förskräcklige Robert Motander. Iris Mattsson förekommer i ytterligare en roman av Olle Hedberg, nämligen Fria på narri, där vi möter henne som ung 17-åring, helt ovan med kärlekens fröjder. Det dröjer dock inte länge innan hon som jungfru åt en familj på landet, får smaka förälskelsens och erotikens lockande frukt.

Jag blev verkligen glad när denna trevliga roman i vacker billighetsupplaga (Folket i bild) damp ned i min brevlåda. det var Anna Brodow som skickat den till mig efter att ha hittat den i en bokhylla. Jag slukade den på några timmar och är faktiskt riktigt förtjust. Den är underhållande och charmig och dessutom mycket kvick. Att Hedberg gör narr av den förljugna borgerligheten har jag inget emot. Och så tycker jag mycket om Iris Mattsson.

Att läsa Fria på narri är litet som att läsa en gammal kriminalroman. Inte för att den handlar om äktenskapsbrott, utan för att karaktärerna är tillspetsade. Vem som är lustigast skall jag dock låta vara osagt, men kanske är det den ogifta vegetariska fröken vars värld nästan rasar samman när hon får redan på sina grannars uselhet. Vad tjänar det då till att uppfostra föräldralösa och fattiga barn?

Nu när jag har läst en fyra-fem böcker av Hedberg så måste jag säga att jag tycker att han är något av en kvinnoförfattare. I fyra romaner har kvinnorna spelat huvudrollerna, i den femte var det den unge Bo Stensson (det är således fem jag läst!). Med kvinnoförfattare menar jag också att han skildrar män på ett sätt som jag inte tycker är helt vanligt för sin tid. Jag kanske har fel här, men jag tycker att Hedbergs unga män kan vara lite mindre gubbiga än män i allmänhet är i romaner från denna tid. Jag uttrycker mig luddigt, och har svårt att finna exempel, men jag finner det lättare att ta till mig hans män än många andras.

Hur som. Läs Fria på narri. Om inte annat för att det är en rolig bok! Den kostar en spottstyver på Bokbörsen eller på närmsta antikvariat.

Publicerat

Jag läser BLM och Ord och bild

Som jag har läst den senaste tiden! Det var mycket länge sedan jag avverkat så många böcker och så mycket text. Jag har läst 4 romaner av Hedberg, en av Lyttkens och jag har plöjt gamla nummer av BLM och Ord och bild, ty jag har ett litet bibliotek här uppe som bara rymmer gamla alster som jag kommit över billigt. Inte för att böckerna i sig är billiga, utan för att jag fyndat. Jag gillar att läsa gamla böcker. Kanske mest för att jag får ha dem för mig själv och att mina tankar om dem inte är färgade av andra människors åsikter.

I BLM läste jag en intressant text som Olle Hellbergs författarskap. Den var skriven redan 1937 och han var då i början av sin långa bana som författare. Jämför jag hans tidigare böcker med de senare märks det tydligt hur dess litterära skrud förändrats, precis som Asplunds klassicism övergått till stram funktionalism på 30-talet.

I ord och bild fann jag en längre utläggning om Gripsholms slott som intresserade mig. Jag tror att den var skriven på 40-talet. 1890-talets kritiserade renovering hade då börjat ses i något mildare ljus.

En annan text behandlade von Fersens dagboksanteckningar (redigerade av Alma Söderhjelm) och en tredje om en av Gustav III:s favoriter på det konstnärliga området, Louis Jean Desprez. Jag måste säga att man lär sig då en hel del om man plöjer gamla årgångar av Ord och bild.

Och så läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok II.

Bilden ovan hittade jag i Ord och bild. Den föreställer en ung och dekorativ Kierkegaard. kanske var han både konst och kuttersmycke?

Publicerat

Olle Hedbergs Iris och Löjtnantshjärta

Iris och Löjtnantshjärta, kan man tänka sig en vackrare titel? Olle Hedbergs roman från 1934 filmatiserades 1946 av Alf Sjöberg med Mai Zetterling och Alf Kjellin i huvudrollerna som Iris Mattsson och Robert Motander. Fotot stod Gösta Roosling för, mannen som gjorde många vackra bilder för SF-journalens räkning.

Den åldrade och levnadsglada fru Asp, som gärna värmer sig med en konjak till frukost, bebor en charmerande våning vid Norr Mälarstrand. Hennes hembiträde, Iris Mattsson, är en charmerande fröken i 20-årsåldern som sköter sin husmor med största omsorger.

Familjen Motander, med patriarken Oscar i spetsen, är genom giftermål släkt med frus Asp. Sonen Baltzar är en rätt förskräcklig man som närmar sig de 40. Hans fru Greta är en förtjusande varelse som har ett mycket gott öga till makens bror, fänrik Robert Motander.

Efter en middag hos fru Asp, bjuder Robert Iris på bio och en kärlekshistoria är med ens under uppsegling. Iris gör sig inga illusioner, sin ungdom till trots har hon redan träffat många män som svikit det enkla, men mycket förtjusande lilla hembiträdet.

Den familj Motander som Hedberg målar upp är nästan grotesk. Systern Mary är mer eller mindre galen och hennes man är både hunsad och tämligen obegåvad. Fru Asp, som kommit sig upp via äktenskap, är det dock lättare att känna sympati för. Kanske är det på grund av hennes rädsla för sjukdom och död, och viljan att roa sig till slutet, som gör henne mänsklig.

De avslutande kapitlen hör absolut till bokens bästa. Den vidrige Baltzar står i så stark kontrast till den sunda Iris att man verkligen ryser. Hur utnyttjar han inte det tragiska dödsfallet för att plåga sin hustru!

Jag tycker mycket om slutet och hur livet går vidare enligt beprövat mönster. Vissa har vunnit på det som passerat, andra har förlorat.

Publicerat

Alice Lyttkens och Karins syndafall

Hur många böcker av Alice Lyttkens står det inte och dammar i bokhyllor landet runt? Hur många skäms inte över dessa kärringromaner som inte står särdeles högt i kurs?

Jag har läst en tidig Lyttkens, Syndafall från 1942. Detta var innan hon började skriva de historiska kärleksromaner som gjorde henne till en av Sveriges mest lästa författare och får istället ses som ett inlägg i kvinnosaksdebatten.

Karin och Curt är ett ungt äkta par i 30-årsåldern. Curt kommer från en välbärgad familj och med hjälp av deras vackra möbler har han skapat ett smakfullt hem som han lärt Karin sköta. Ty trots att Curt är feminist, är det ändå självklart att det är hon som städar, stryker och vattnar blommorna. Och detta trots att båda yrkesarbetar och är kanslisekreterare i ett departement!

När Karin, som de dugligare av de två, utnämns till ordinarie kanslisekreterare vänder sig dock hela avdelningen emot henne. Hon förlorar vänskapen med kvinnosakskvinnan Elsbeth och Curt drar sig undan och kan inte längre ge henne den kärlek som hon så behöver. Istället intresserar han sig för en ung, rik och vacker släkting till sin systers man.

Syndafall är inte en dålig bok, däremot får mig slutet att bli komplett galen. Jag irriterar mig också på hur Karins affär med den slampige arkitekten efter en tid får henne att känna olust över att hon släpar Curts namn i smutsen. Curts familj är dessutom så korrekt och belevad att man inte kan komma åt dem. Jag avskyr verkligen den artighet som utmärker överklassen och som gör att man inte kan komma åt dem. Den artighet som inte är annat än förtäckt förakt för dem som de ser ner på.

Alice Lyttkens är heller ingen dålig författarinna. Jag är faktiskt mycket nyfiken på hennes historiska romaner och tror att jag kommer att finna dem mycket underhållande.

Publicerat

Olle Hedberg skrev en damroman

Ju mer jag tänker på den så måste jag säga att jag faktiskt tyckte om Vackra vita tänder som var den första av Hedbergs böcker som jag läst. I sviten om Bo Stensson Svenningsson finns ytterligare fyra romaner: två som handlar om tiden innan Vackra vita tänder och två som

På väg norrut, på tåget, satte jag tänderna i Tack och farväl som är en av Hedbergs sista romaner. En damroman! tänkte jag när jag läste den. Karin, som blivit änka och precis flyttat till ny våning, börjar backa upp sina böcker och då ringer det på dörren och Malin, Karins blivande svägerska, gör entré.  Så mycket händer egentligen inte och när kvällen är över är boken också slut.

Tankar och dialog är bokens huvudsakliga innehåll. De två männen, maken Thorsten och sonen Jonas, är bifigurer i detta tvårumsdrama. De drog aldrig jämt och Jonas föraktade faderns småborgerliga livsföring.

Karin kåserade tidigare i några större tidningar och var på sin tid något av ett namn. När romanen utspelar sig är hon emellertid utan uppdragsgivare och har inte mycket att fylla sina vardagar med. Ett stilla lugn är vad som återstår av hennes liv, trots att hon knappast kan vara äldre än 55. Även om hon inte är förmögen, så har hon så att hon klarar sig. Det enda som återstår är döden, tänker jag när jag läser.

Jag gillar Olle Hedberg. hans böcker må vara daterade, men det är små charmerande berättelser som han dukar upp.

Publicerat

Anders de Wahls barndom vid kyrkan

På kyrkogårdsområdet vid Adolf Fredriks kyrka, precis där Kammakargatan stryker förbi, ligger ett gammalt hus som härstammar från 1600-talet. Där, hos sina morföräldrar, växte Anders de Wahl upp i slutet av 1870-talet och början av 80-talet.

Boken Mormor och morfar är en barndomsskildring där de Wahl berättar om sina barnaår på kyrkogården. En fin bok, välskriven och intressant. Han hade onekligen minne för detaljer och förmågan att skildra dem och därmed fånga läsaren.

De Wahls mor, som var vid teatern, blev tidigt änka och eftersom hon ofta var på turné eller engagerad på annan ort, föll det sig naturligt att hennes två söner fick sitt hem hos föräldrarna. Ett enkelt, men välordnat hem var vad det var. Morfadern var vaktmästare i kyrkan och ständigt sysselsatt med dessa sysslor. Mormodern skötte hemmet det två dottersönerna som hon verkligen höll av.

Anders de Wahl gick som bekant även han till teatern och blev ett stort namn. Idag är han kanske mest känd för att ha läst Ring, klocka ring i radion under många år. Han levde under många år på 4 trappor i huset Strandvägen 25 och dog 1956. Titta upp mot balkongen nästa gång ni Strandvägsflanerar och sänd honom en tanke. Boken hittar ni säkert på Bokbörsen för en billig penning.

Publicerat

Märit Huldt och Hirams andra kokbok

När jag letade i min bokhylla igår, jag hade för mig att jag hade en kokbok med ett lustigt recept på köttsallad, fann jag istället Hirams andra kokbok från 1966 (ICA-förlaget). Jag bläddrade lite i den och blev glatt överraskad. Många 60-talskokböcker excellerar i recept som baseras mer eller mindre på konserver och resultatet av detta är inte särdeles tilltalande. Hirams kokbok är visserligen inte konservfri, men där finns många bra recept, texterna är välskrivna och man märker att det är en verkligt matlagningsintresserad människa som skrivit dem.

Hiram föddes som Märit Berg, pluggade på Tekniska skolan och på Konstakademien, gifte sig Huldt och jobbade sedan med inredning. 1955 vann hon en recepttävling och blev sedan fast medarbetare på SvD och Pernilla Thunbergers största konkurrent (hon skrev i DN).

Hirams andra kokbok är röd, den första är blå. Båda är rikligt illustrerade av henne själv. Hiram var förresten namnet Huldts hund och hon gjorde det till sin signatur. I denna, den röda, hittar jag ett recept på korintkakor. Jag är mycket förtjust i korintkakor.

Tag 100 smör och rör det vitt och pösigt med 100 g socker. Tillsätt 200 g vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 1/2 ägg och 50 g korinter. Rulla degen till små kulor och platta ut dem. Grädda dem sedan i 200 grader i cirka 8 minuter. Mums!

Ett annat recept är det på Kantorns olivbröd. Vilket fint namn! Minns vår egen kantor när jag växte upp. Hon hette Gerd, men hon var dock inte road av matlagning.

Blanda samman 1/2 dl olivolja, 2 dl vetemjöl, 2 msk parmesan och 2 msk tjock grädde till en deg. Dela den i 20 små bitar. I varje bakas in en oliv, svart eller grön. Före gräddningen doppas bullarna i vallmofrö. Grädda i 150 grader i ungefär 20 minuter. Gör sig bra till buljong.

Publicerat

Om naturen vid Stora Skuggan

Jag har inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen och är inte så säker på att jag verkligen vill göra det heller. Jag är inte helt road av den genre som jag antar att man kan placera hennes alster i (men kan samtidigt tänka mig att den blir intressant många år fram i tiden). Under Johanna Ekströms uppväxt bodde familjen Wästberg/Ekström i ett gammalt hus ute vid Stora Skuggan på norra Djurgården. En riktig idyll och två föräldrar som älskade det vackra har jag förstått när jag läst ett par recensioner.

Under dessa år på Djurgården skrev Margaretha Ekström en bok som gavs ut på Bonniers 1979. Om naturen vid Stora Skuggan heter den. Den innehåller mestadels naturbetraktelser, men då och då skymtar vardagslivet förbi. Skymtar förbi gör även Virginia Woolf, som upptagit en stor del av Ekströms liv. örutom den svenska översättningen av Orlando, har hon överfört åtskilliga böcker om denna kvinna till svenskan.

Om naturen vid Stora Skuggan är ingen märkvärdig bok, men den tål att läsas.

Publicerat

Och nu några ord om Tora Teje

Det är mycket möjligt, att namnet Teje mer eller mindre har fallit i glömska, men en gång på 10-20-talen var Tora Teje den mest uppmärksammade kvinnliga aktrisen på Dramaten och Svenska teatern. Mycket elegant klädd, försedd med vinthund och en förmögen make, Herman Sylwander, som drev ateljé Jaeger, hade hon alla förutsättningar att bli omtalad. Detta läser jag i Claes Sylwanders bok om sin mor, Oh Gud, vad vi haft roligt! (Wiken 1993).

Född 1893 i ett fattigt hem vid Hornskroken, åt Hornstull till, var det en verklig klassresa Tora Johansson gjorde när hon så småningom fann sig i eget hus på Tysta gatan 14 vid Karlaplan. Redan som 15-årig började hon elevskolan genom att skriva födelseåret så slarvigt att ingen kunde läsa årtalet 1893. Efter ett år uppdagades sanningen, men eftersom hon ansågs så ovanligt begåvad, fick hon gå kvar.

På Svenska teatern spelade Teje många gånger mot Gösta Ekman som blev en nära vän, precis som Karl Gerhard som också blev hennes sons gudfar.

Tora Teje med sin vinthund

När Pauline Brunius 1938 blev Dramatenchef, blev det slut på rollerna för Teje. trots att hon var anställd, var det ytterst sällan som hon tilldeldes någon roll. När Brunius 1941 blev sjuk, fick dock teje överta huvudrollen i Farmor och vår herre. Den blev en stor succé, som Brunius snabbt la ner, så snart hon kom på benen.

Farmor och vår herre sattes sedan upp igen, i slutet av femtiotalet, den gången under Gierows tid som Dramatenshef. Strax därefter var det Riksteaterns tur och den uppsättningen såg faktiskt min mor vilket hon fortfarande är påtagligt nöjd över att ha fått uppleva. Programmet ligger fortfarande och dammar uppe på vinden med en liten nog om vad hon hade på sig (mamma alltså, inte Teje).

Teje var också en pionjär på andra områden, ty hon åt verkligen så lite som bara var möjligt. Idag skulle man ha kallat det ätstörningar, men på den tiden var begreppet okänt. Bemärkta damer, var dessutom så ouppnåeliga, att man accepterade alla deras brister.

Publicerat

Olle Hedbergs Vackra vita tänder

För ett par dagar sedan, närmare bestämt i lördags, gick jag till Stadsbiblioteket för att låna några böcker av Olle Hedberg. Hedberg, som både satt i Svenska akademien och såldde böcker i parti och minut, är idag praktiskt taget bortglömd. Googlar man hans namn, dyker det upp mängder med träffar på en Idol-deltagare. Texter om Hedberg är det ont om, men jag hittade en utmärkt och uttömmande här. Läs den!

Väl på Stadsbiblioteket fann jag en halv löpmeter med hans böcker högst upp i rotundan. Av dem valde jag tre och den jag först började läsa av Vackra vita tänder från 1943. Denna bok är den tredje i serien om Bo Stensson Svenningsson (Hedberg skrev åtskilliga serier, bl.a. om Karsten Kirsewetter och Iris Mattson).

Den unge Bo Stensson är förlagd till en norrländsk garnisonsstad där han gör sin rekryt, samtidigt som han läser om kvällarna. För det sistnämnda ändamålet hyr han ett rum hos en änkefru Lantmansson. Vid ett besök på danssyltan Röda Caféet träffar Stensson en ung fröken Maj Rydén, fattig men med pretentioner. Denna unga kvinna väcker Stenssons erotiska aptit och de inleder ett förhållande.

Berättelsen är verkligen mycket daterad till det yttre och jag irriterar mig på den hemska fröken Rydén som hela tiden låtsas vara av bättre börd och gör sitt bästa för att pungslå den den unge rekryten. Samlivet dem emellan är fascinerande, ty det finns inte mycket som binder dem samman om man bortser från det erotiska. De verkar inte vara överdrivet förtjusta i varandra och de spelar ständigt ett spel.

Förutom de två huvudpersonerna skildrar Hedberg Stenssons fader som besöker sonen i regementsstaden. Sten Svenningsson  är en kedjerökande och lätt alkoholiserad man som snart skall gå i pension och som är rädd för den kärva ekonomiska tid som då stundar. Fröken Rydéns väninna, den fula och kyska kyrkoherdedottern Esther Linell som också tjänar som moraliskt alibi till sin något lättfotande kamrat, hör även hon till det persongalleri som Hedberg skildrar. Till skillnad från Agnes von Krusenstjerna gör han det dock på ett bryskare och mindre raffinerat vis. Jag tycker att det finns något klumpigt över dessa individers tankar, åtminstone som de möter en i texten.

Huruvida Hedberg är en författare som tål att återupptäckas är ännu för tidigt att sia om. Jag tror dock inte att han hör till de verkligt stora berättarna.

Publicerat

Ralf Parlands Karelska noveller: Hem till sitt hav

Ralf Parland får nog sägas stå i skuggan av sin mer kända broder, Henry Parland. I novellsamlingen Hem till sitt hav möter vi diverse individer i Karelen. Onkel Georg, farmor Andrejeva, Vanda Vassiljevna och de andra i de små byarna är udda existenser i en värld där det tillrättalagda skulle vara avvikande.

Jag är faktiskt rätt förtjust över denna novellsamling. En tidigare bok, En apa for till himmelen, fångade mig inte alls på detta sätt. Förtjänsten ligger nog till stor del i hur fint han skildrar barndomens Viborg på Karelska näset. Även om dessa korta berättelser kanske inte är självupplevda – flera av dem är dessutom alltför fantastiska – har de en nyans av en tid som ligger mig varmt om hjärtat. En tid när man knappt visste vad som hände runt om i världen och om det väl hände något, fick man veta det först långt senare.

Min favorit i denna volym är onkel Georg som kan allt om väder. Tvärsäkert meddelar han att ”nu ser det ut att mulna och termometrarna bär sig åt som om det blev varmare – men den som har en smula omdöme förstår utan vidare att det kan gå rakt tvärtom!”.

Publicerat

Somerset Maugham Den vassa eggen

För några år sedan läste jag Den vassa eggen av Somerset Maugham. Jag hade fått för mig att det var en bra bok, men jag blev besviken. Boken tog aldrig fart, den var som en enda lång inledning. Kanske var det vad Maugham tänkt sig och tillika bokens charm, men inte gick den hem hos mig för det. Titeln är dock briljant.

Mr Maugham verkar dock ha varit en tämligen intressant person. 1917 gifte han sig med Syrie, en av Londons mest välkända inredare. När Stephen Tennant ägnade sig åt inredningsorgier, handlade han gärna av Syrie. Skilsmässa följde dock efter 10 år, Maughams relation med sin assistent/vän/sekreterare/älskare tog alltför stort utrymme i äktenskapet.

Efter skilsmässan inköptes Villa Mauresque i Cape Ferrat. Här levde Somerset mesta delen av sitt återstående liv. 1944 publicerades Den vassa eggen som anses höra till hans bästa verk. Kanske har han skrivit något annat som bättre kan fånga mitt intresse än just den boken.

Publicerat

Kollontays syn på vår sexualmoral

Politikern, diplomaten och författaren Alexandra Kollontay var en rysk dam som under, (främst) 10-20-talet, förespråkade en helt jämställd relation könen emellan; det klassiska äktenskapet gav hon inte mycket för. Hennes idéer var mycket radikala, bla ansåg hon att kollektiva anläggningar för boende, barnuppfostran och hushållsangelägenheter skulle riva det sista hindret som stod ivägen för kvinnans totala frigörelse.

Åren 1930 – 1945 representerade hon officielt Sovjetunionen i Sverige. I den vevan blev hon bekant med kvinnorna kring Tidevarvet och Fogelstadgruppen (bla blev hon god vän med Ada Nilsson som tog hand om hennes papper under de perioder hon misstänkte att hon skulle bli mördat av Sovjet).

Jag läste hennes bok Arbetsbiens kärlek som består av två korta och en lång novell. Här ger hon framförallt sin syn på en mer avslappnad sexualmoral. Intressant läsning, som man förstår vållade rabalder när den kom ut första gången 1921. Bland annat intresserar hon sig för vad som särskiljer den sexuella akten från andra tyder av mänskligt umgänge. Boken finns utgiven på En bok för alla, men jag tror att den är utgången.

Publicerat

Stockholms bomullsspinnerier STOBO

1954 premiärvisades Stockholms bomullsspinneriers (STOBO) nya kollektion med tryckta tyger. Det rörde sig helt och hållet om i Sverige formgivna mönster i en ny och modern stil som inte hade något att höra med de trista blommiga mönster som vanligtvis importerades från Paris. Visningen blev mycket väl emottagen och man kan verkligen tala om en pressuccé.

Som chefsdesigner på STOBO hade man valt Beckmans grundare och tillika lärare vid skolan, den ledande textiltanten och illustratören Göta Trägårdh. Från 1954 till tidigt 1960-tal tog hon fram en rad unika textilmönster, bland annat med hjälp av kända konstnärer som Olle Eksell och Karl Axel Pehrson. Tyvärr blev aldrig STOBOS nysatsning någon större försäljningsframgång, trots att de lämpade sig för såväl inredning som kläder.

Katja of Sweden (Geijer) hörde dock till de som uppskattade de nya textilierna och hon använde dem ofta och gärna i sina kollektioner vid denna tid. En hel del köptes också in i samband med att offentliga byggnader skulle inredas. Men på det hela taget uteblev den verkliga framgången och företagets ägare, Sven Ericsson, beslutade sig för att lägga ner företaget.

För mer om STOBO och svenskt textiltryck i allmänhet, läs Inez Svenssons Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal (Liber, 1984). Det är en utmärkt bok. Svensson jobbade själv vid STOBO under Trädgårdhs ledning och på denna bild presenterar hon mönstret Bebop. Jag pratade med en äldre dam som pluggat på Beckmans tillsammans med Gunilla Pontén och Inez Svensson och hon yttrade ”vi tog henne aldrig på allvar, hon var ju rätt ful”. Trots detta handikapp blev Svensson en av de ledande inom sin generation.

Bilden föreställer Göta Trädgårdhs Symphonie och var en del av STOBO:s produktion.

Publicerat

Brita Åkermans utredningar och HFI

På byrån i mitt sovrum ligger en trave böcker och just nu är jag mitt uppe i Brita Åkermans 88 år på 1900-talet. Åkerman tillhörde 30-40-talets pionjärer inom bostads- och hemforskning och studerade bl.a. sociologi när ämnet var alldeles nytt. Så småningom kom hon att göra en undersökning av 214 familjers hem och deras vanor vilket resulterade i boken Familjen som växte ur sitt hem (1941).

Så småningom hamnade hon på Aktiv hushållning, Svenska slöjdföreningen och sedermera Hemmens forskningsinstitut där hennes syster Carin Boalt var chef. Det var HFI som stod bakom den första svenska köksstandarden som slog igenom i början av 50-talet och som fortfarande får anses som mycket lyckad.

Boken är till och från en smula trist, men vissa partier är intressantare, framförallt när hon berättar mer personligt om sin vänskap med Myrdals och Elin Wägner och hur denna påverkade hennes yrkesliv. Intressant är också att ta del av en av de första kullarnas yrkesarbetande karriärkvinnors vardag. Dock kan jag tycka att det hade varit mer bättre om hon inte bara ägnat sig åt de mer områden som sedan tidigare dominerats av just kvinnor utan istället gått vidare på andra områden.

Publicerat

Barbro Alvings dagböcker och brev

För ett par år sedan återutgavs Barbro Alvings Personligt – dagböcker och brev som ursprungligen kom ut på Gidunds förlag i början på 90-talet. Urval och redigering har skötts av Birgit Petri och dottern Ruffa Alving-Olin. Tanken var från början att Alving skulle skriva sin självbiografi, men den blev aldrig mer än påbörjad. Efter hennes död 1987 påbörjades arbetet med att sammanställa dagboksanteckningar och brev vilket bör ha varit en diger uppgift.

Viss censur har förekommit, vilket framförallt märks på att Alvings stora kärlek under 30-talet i princip helt raderats. Däremot finns breven hon skrev till Loyse Sjöcrona kvar och det får vi vara glada åt, ty de är mycket rara.

Som ung flicka i slutet på 20-talet funderar Alving mycket över varför hon inte fick bli pojke istället. ”Jag undrar ibland vad den som skapat mig haft för mening med att göra mig till flicka. Hela min läggning, min håg, min själ, är en pojkes, från det största till det minsta. Min heta lust att kämpa mig genom livet, att skapa själv, att göra något, min lust att beskydda människor som jag håller av inte att beskyddas av dem, min lust att stå för mig själv, allt ändå till att få ha manliga kläder, min totala brist på intresse för allt kvinnligt som hushåll och sömnad och småplock och sådant”. Att vara flicka i slutet av 20-talet var inte vad Alving ville vara.

I mitten av 30-talet blir Alving bekant med Elin Wägner och tillsammans arbetar de för fred. 1935 ägde den stora kvinnoaktionen för fred Ned med vapnen rum. Från denna tid rymmer dagboken flera underhållande porträtt. Signe Höjer beskrivs som ”ung, blond, saklig, säker, generaldirektörsfru” som är ”ren reklam för rörelsen”. Värre är det med Lydia Wahlström, ett ”fruktansvärt förljuget Oxfordpetrifikat ” som i ”magert majestät […] ställde sig att tala mot rörelsen”. Slagfärdig var Alving allt som oftast.

30-talet är en turbulent tid för Barbro Alving. Hennes journalistiska karriär tar fart och för DN:s räkning rapporterar hon från Berlinolympiaden och Spanska inbördeskriget.

Lyssna: Varje timme väntar man på bomberna. Barbro Alving om spanska inbördeskriget. Från 1938.

Hennes mor insjuknar och vårdas stundtals på Beckomberga. 1938 föder hon sitt första och enda barn, Ruffa. Fadern är DN:s tecknare Birger Lundqvist som har både fru och barn. 1939, dagboken ger inget säkert besked, förälskar hon sig i Loyse Sjöcrona, adelsdam och f.d. Strandvägsfru och 1940 flyttar de samman i en fyrarummare på Gärdet i Yrkeskvinnornas hus på Furusundsgatan 9. Med Loyse i hemmet blir det ordning och reda på hemmet, men samtidigt är 40-talet det decennium som då Alving har det som jobbigast. Hon kämpar mot alkoholmissbruket och vantrivs med jobbet på DN, ty det kommer att dröja fram till 1947 innan hon återigen kan åka utomlands på ett ordentligt journalistiskt uppdrag. Resan blir fylld av strapatser och hon besöker Siam, Indonesien, Indien m.m. Dagboken ger en fin inblick i strapatserna under denna resa.

Lyssna: Ungernrevolten. Bang om Budapests frihetskamp. Från 10 december 1956.

Den sista volymen omfattar 50-talet och under detta decennium finner Alving till sist en smula harmoni. Även om arbetet är pressande, till exempel engagemanget i AMSA (Aktionskruppen mot svensk atombomb) och vistelsen på Långholmen (Alving vägrade att enrollera sig i civilförsvaret och dömdes därför till fängelse – den bok som innehåller hennes anteckningar under denna tid, dagbok från Långholmen, är en verklig pärla och rekommenderas varmt), finner hon genom Emilia Fogelclou katolicismen vilket betyder mycket. Dottern växter också upp och hennes relation med Loyse verkar bli än mer harmonisk. Säkerligen för att Alving själv förskaffat sig viss trygghet.

Jag kan verkligen rekommendera dessa fyra volymer. Att följa Alving från åren som ung skolflicka till drygt femtioårig journalist är både intressant och givande, ty man lär känna en fascinerande personlighet och lär sig att det mesta är sig likt när det kommer till livet, det är bara de yttre attributen som förändras.

Lyssna också på de radioklipp som jag länkat in detta inlägg. Alving har en röst som är svår att motstå och som vibrerar av engagemang.

Publicerat

Mäträss Cleo de Mérode och pressen

Nog skiljer sig 10-talets journalister från dagens alltid. Knappast släntrade de till Nytorget soliga söndagar, knappast bakade de surdegsbröd (om de inte var mycket fattiga). Men säkerligen var de, precis som sina kollegor av idag, måna om att synas där man skulle ses. Och så fick de intervjua den tjusiga franska dansösen Cleo de Mérode som gästade Söndags-Nisses redaktion 1903. de Mérode var en tjusig dam (bildgoogla) och under en period kunglig mäträss (till Leopold II).

Nackdelen med att vara journalist idag är att det kryllar av s.k. tidnings-Ankor av risigaste kvalisort. Dem vill man verkligen inte intervjua! Dessvärre verkar både TV4-blondiner och risiga ”blivande popstjärnor” gå hem i stugorna och det tackar jag inte vår herre för.

Söndags-Nisse var för övrigt en skämttidning där Kar De Mummas far, Hasse Z, medverkade i under många år. Fördomsfull som jag är, kan jag tänka mig att den tiden humor var av det mossigare slaget. Jag läste förresten en av Kar de Mummas memoarvolymer och den var ypperlig. Bland annat berättar han om den gång en exotisk man gästade Marika Stiernstedts våning.

Hans mor, familjen bodde då i våningen under Marikas i Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan, ringer sin väninna, den blivande stadsrådinnan Else Kleen (-Möller) och utbrister: Else, Marika har en NEGER hos sig. Det var som ni förstår väldigt länge sedan.

Publicerat

Lundins Stockholmsliv under 100 år

Tant Fredrique Stenquist är damen längst till vänster medan de övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Staffan Tjernelds Stockholmsliv med undertiteln Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år är ingen aktuell bok, ty den utkom redan 1950, men den är likväl intressant och underhållande. Det är ett imponerande verk som består av två tjocka tegelstensvolymer. Den ena behandlar Södermalm och den andra de norra stadsdelarna.

Jag har läst lite till och från i de två volymerna under en längre tid och jag måste säg att jag är imponerad. Ren fakta blandas med skrönor och mer trovärdiga berättelser. Här får man läsa om de fattiga bönder på Saltmätargatan som ännu i slutet av 1800-talet hade sin kor på bete ungefär där Timmermansordens hus vid Jarlaplan ligger idag. En utförlig rapport om de prostituerade och den så kallade reglementeringen som innebar att gatans flickor togs in för besiktning står också att läsa.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig att det fanns en tid när även innerstan hade ett flertal industrier, som Separator, Bolinders och varvet vid Bergssund. Icke att förglömma tobaksodlingarna vid nuvarande Villastan på Östermalm, något som verkligen förvånar.

Det finns också ett utmärkt kapitel om livet i Gamla stan som är att rekommendera. Där fanns på sin tid en aldrig sinande samling av stadens allra originellaste original.

En äldre variant på samma tema är Claes Lundins Nya och Gamla Stockholm: två ungefär lika omfattande tegelstenar varav Strindberg medverkar i den ena.

På bilden ovan syns tant Fredrique Stenquist, hon är damen längst till vänster. De övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Intressant vore, att skriva en liknande typ av bok idag eller om femtio år. Tänk bara att får nattlivet vid Stureplan eller på Söder beskrivet i en torr och saklig text!

Publicerat

Otto Wendel och De döda måste tala

Kriminalkommissarie Otto Wendel var en legendarisk polisman i Stockholm. Fanns det minsta misstanke om att någon hjälpt döden på traven, skickade man efter Wendel som kom sättandes med sin mordväska. Wendel var något av ett original med bohemisk klädsel och askgrå hy. Sällskapslivet var ingenting för honom, men däremot var han en mycket god tecknare. I polisens lokaler på Djurgården fanns, och kanske finns, hans skisser bevarade. Motiven var skabrösa och påminde till viss del om Sergels.

Wendel jobbade ständigt och var den polisman som löst flest brott. Hans bok Brottsplatsundersökning/Crime detection användes som lärobok vid Scotland Yard. Imponerande!

I en mörk våning vid Lill-Jansplan hittades en död man som legat och ruttnat i sommarvärmen, berättade min vän poliskonstapeln som under många år jobbade med kommissarie Wendel. I våningen fanns en anteckningsbok och i den saknades ett blad. Var det mördaren som rivit ut detta för att undanröja alla spår? Vad han inte tänkt på att en penna ofta gör ett avtryck, om än svagt, på den underliggande sidan. När kommissarie Wendel försiktigt bearbetade detta papper trädde ett namn fram och det var mördarens. Mordet var homosexrelaterat, men om det var det svartsjukedrama eller någon form av utpressningshistoria förtäljer inte historien.

Wendel skrev i slutet av sin karriär en bok där han berättade om några av de mer intressanta fallen. Titeln är lysande: De döda måste tala! Boken, som utgavs 1959, är mycket intressant läsning och jag fastnade helt för hans skildringar av ett svunnet Stockholm där stadens mörka sidor står i centrum.

Ett av mordfallen var Grammofonmordet. En fru hittas mördad i en lägenhet på östra Södermalm. Grammofonen står på när polisen kommer till lägenheten. Skivan har satts på repeat och det är Små, små ord av kärlek som ligger på skivtallriken. Så småningom visar det sig att det är mannens gamla lumparkompis som kommit på besök, höggradigt berusad. Efter att ha druckit mer brännvin förgriper sig han på vännens fru och mördar henne. Hemskt och verkligen ett helt onödigt mord. ’

När jag berättar detta för en tant säger hon: han lejde lumparkompisen för att döda sin fru!

Jag hoppas verkligen att kriminalkommisarie Wendel inte tog fel.

Publicerat

Per Wästbergs svunna Östermalm

Per Wästbergs bok Östermalm från 1962 är ingen dålig bok. Mitt exemplar är i en gulbrun sammetsartad utgåva med Östermalm tryckt i guldtext. Rikt illustrerad är den också, med bilder av Lennart af Petersens.

Här på bilden intill, syns köks-regionerna i ett hus på Banérgatan 10. Notera vedlåren och de slitna snickerierna, huset var förmodligen inte alls moderniserat och då fick man elda!Hembiträdet är i full färd med att hänga tvätt i serveringsgången, i sällskap med ett ungherrskap. Takhöjden är väl tilltagen och skåpinredningen rymmer förmodligen det mesta som ett större hushåll kan behöva. Huset revs i början på 60-talet och ersattes av ett relativt fint 60-talshus som har en stram fasad med indragna balkonger med handledare i ädelträ.

Hemma hos systrarna Estrid och Greta Linder på Östermalmsgatan sitter Bo Bergman och pratar med Thyra Klinckowström (mor till Thora Dardel, Nils första maka). Systrarna Linder var döttrar till barnbokskritikern Gurli Linder som skrev Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och 1890-talen (Norstedt, 1918). Gurli Linder umgicks bla med Carl Laurin (som bodde i huset på Bellmansgatan som fortfarande kallas Laurinska huset). Ett stort styckte kulturhistoria rymms med andra ord på denna bild.

Östermalmsgatan 63 står kvar än idag och jag passerar huset var morgon. Huset, som ursprungligen är från 1880-talet, byggdes på med en våning under tidigt 1900-tal och moderniserades då en smula. Det är också en relativt luftig och modern miljö som syns på bilden och inget tungt, men ombonat!, 1880-tal.

Publicerat

Torgny Lindgrens Minnen och andras

Den första av Lindgrens böcker jag läser är hans memoarbetonade Minnen. Märkligt, han är trots allt en av våra största författare från denna nordliga del av Sverige. Naturligtvis blir jag inte alls besviken, istället blir jag nyfiken på hur han ter sig som berättare i romanform. Ormens väg på hälleberget hade jag planerat att läsa i jul, men glömde att gå till biblioteket.

Nu sitter jag i en kammare och skriver, från en annan kammare hör jag Gunnar Wiklund, Tystnad säger mer än ord (kan den vara Love me tender på svenska). Wiklund var även han norrlänning och bördig från Luleå. Jag har aldrig träffat Lindgren, men jag föreställer mig att tystnaden inte är hans signum. Jag undrar vilken av alla de karaktärer jag mött, eller hört talas om, han liknar. För mig var alla som levde förr karaktärer, ty jag tror inte att de hade fått lära sig att det gällde att passa in.

I Minnen lider jag med den stackars släkting som donerar en större summa pengar till Cancerfonden och till tack får ett förtryckt kort. Inga pukor, inga fanfarer. Tänk er den besvikelsen! Man kan tyck att Cancerfondens medarbetare borde vara bättre människokännare än så. Det kan inte vara alltför svårt att avgöra hur en givare vill bli hedrad. Det där med förtryckta kort är ett bra exempel på bristen på högtidlighet i vårt moderna samhälle.

Min farfars bror och hans fru tyckte om att leva i stor stil och hade inte nöjt sig med ett ort som tack. om de nu klarat av att slita sig från sina slantar. Jag minns en bild från 30-talet där de står med sin förstfödda framför huset och med bilen i bakgrunden. Det gällde att visa att man hade råd. Hustrun, Dagny, försökte först göra en annan sin kur (brodern till den som sedan blev hennes man), men misslyckades. Man får anta att han rent ekonomiskt var ett bättre kap.

I början gick det nog rätt bra för dem att leva i stor stil. När mjölklikviden kom, räknade Dagny belåtet sedelbunten. I handelsboden dög bara de bästa bitarna och en helg på femtiotalet kunde hon handla för en hel hundralapp. Bil hade de också, en flott royalblå Opel Kapitän av årsmodell -55. Tiderna förändrades dock och det blev inte lika lätt att leva på ett mindre jordbruk. I mitten på 70-talet fick hon cancer och dog, inte ens 60 år fyllda. Hennes man levde dock längre och honom minns jag väl från min uppväxt. Som gammal kom han ofta gåendes med rullatorn för att hälsa på. Ibland önskar jag att jag varit 20 år äldre så att jag fått uppleva dem i sin krafts dagar. de måste ha varit verkliga karaktärer.

Min farfar och hans bror var mycket olika. Jag är lik min farfar, men jag har även en fäbless för det flotta. Min ekonomiska ådra gör dock att jag inte hänfaller åt några större excesser.

Nå, nog om mig och min släkt. Lindgrens släkt är minst lika intressant och jag ber att få rekommendera boken.

Publicerat

Agda och Angela höll sig inte tillbaka

Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Stundtals är detta verk alltför skabröst, men ofta är det litteratur av mycket hög klass.

En av mina favoritavsnitt är när Angela och Ada sitter på förmakssoffan på Eka i Småland. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de svenska texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

Publicerat

Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare

Denna tämligen osedliga lilla bok är utgiven 1965 och innehåller det bästa ur mängder av opassande skrifter. Bland annat finner jag i källförteckningen boken Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare. Förutom bilder av det mest oskyldiga slag, finns här mängder av poesi. Här ett exempel: Ligga eller supera.

En nygift uppdrog åt sin fru att välja vad hon älskar mera, som först bör ske av dessa tu att ligga eller att supera. Gör, svarade hon, min vän – och log! – i allt vad dig kan helst behaga; jag märker, att det dröjer nog förrn man hinner maten laga.

Publicerat

Och jag föredrar Guinness Jazz A-Z

Pontus de Wolfe och Salem Al Fakirs Vad är musik är en tråkigt del av den svenska kontemporära bokfloden just nu. stället vill jag passa på att slå ett slag för Guinness Jazz A-Z som av en slump kom i min väg. Det är en utmärkt bok där de festa termer förklaras på ett begripligt sätt, het utan putslustigheter och ironi.

Här några exempel!

Kelly’s Stables Small, first-floor night spot i Chicago, operating throughout Prohibition unti the aw stepped in and cosed it in 1930. Famous in jazz history because it’s final sixyears Johnny Dodds, New Orleans clarinet genius, led a small band there. Establishment took its name from the owner, Burt Kelly.

Hip chick A with-it young lady, especially one who is into jazz, particulary modern jazz.

Greasy spoon A low-cass, cheap unsavoury restaurant. Often collouially shortened to spoon with ”greasy” impied. Likewise the term greasy vest is also used, hence vest – a dirty establishment. Grease – a general slang expression for food.

Drive The sort of momenttum and urgency that a good jazz or swing band achieves when everything is swinging into place over a foreceful, flowing rhythm.

Publicerat

Guy de Maupassants Fröken Fifi

Majoren, preussiske kommendanten, grefve von Farlsberg höll på att läsa sin post. Han satt bekvämt bakåtlutad i en stor sidenfåtölj och hade lagt upp sina stöfvelklackar på den öppna eldstadens eleganta marmorskifva, i vilken hans sporrar, under de tre månader han uppehållit sig på slottet Uville, hade efterlämnat två djupa hål, som för var dag blev allt djupare.

En kopp kaffe stod och rök på ett litet mosaikbord, som fläckats af likörer, bränts av cigarrer och visade talrika spår efter den inkräktadne officerens knif; denna fick nämligen ofta, medan han hvässade sin blyertspenna, lust att inrista allehanda siffror och figurer på den graciösa möbeln, på detta sätt gifvande luft åt sin nyckfulla fantasis små infall.

Detta är början på Guy de Maupassants novell Fröken Fifi. Fröken Fifi är en mycket liten, blond ung man, dryg och brutal. Öknamnet kommer av hans koketta skick, smala midja. Fifis favoritsyssel-sättning är att göra mina, dvs spränga allehanda av slottets dyrbarheter i tusen bitar med hjälp av krut. I den inledande scenen är det en skär tekanna i kinesiskt porslin som exploderar. Novellen bör läsas.

Publicerat

Jutta Jacobi om Zarah Leanders liv

Jag har precis läst Jutta Jacobis biografi över Zarah Leanders liv och jag måste säga att jag tycker om den. Den är intressant, välskriven och känns på många sätt uppriktig och jag tror att man får en rätt god bild av den märkliga människa som var Zarah Leander.

Ingen svensk har som Leander fått bära hela vårt lands dåliga samvete på sina bastanta axlar. Naturligtvis är detta till stor del självförvållat, men jag tror att det hade varit bättre för vårt folk om alla rannsakat sig själva. Framförallt tror jag att näringslivet och många ur överklassen hade mått gott av en avnazifieringskur. Att Leanders själ skulle ha varit nazist tror jag inte alls. Däremot gjorde hon något som jag själv aldrig skulle kunna göra och det är att tacka ja till det tyska erbjudande som skulle göra henne till stor stjärna. Att hon inte visste något om vad som pågick där nere tror jag inte ett dyft på. Däremot kan jag tänka mig att informationen om det tredje rikets sämre sidor doldes väl när hon kommit till Tyskland.

Jacobis biografi är inte särdeles kritisk och avfärdar helt misstankarna om att Leander skulle ha varit rysk spion. Dessa rykten, som än så länge inte gått att vederlägga, är lite för bra för att vara sanna. Hade hon varit spion så hade det nog varit för att få ytterligare lite spänning i livet. Att Jacobi inte är särdeles kritisk tilltalar mig, ty hon är samtidigt saklig och avfärdar många av de rykten som finns kring denna svensktyska stjärna. Jag tycker också att man som läsare får en god bild av karlstadsflickans karaktär och man förstår varför hon for till Tyskland och varför hon till sist sjöng för pensionärer på shoppingresor: för Zarah Leander var det viktigaste att få stå på en scen och bli beundrad.

Jag undrar om jag tyckt om henne om vi träffats eller om jag funnit henne alltför självupptagen. Jag tycker dock mycket om hennes röst och anser att hon med hedern i behåll kan tolka de mest patetiska texter (dock finner jag Wunderbar gräslig) med hedern i behåll. När hon sjunger lyssnar man. Enligt Jacobis källor var Leanders tyska inspelningar omtyckta även i koncentrationslägren och det kan jag faktiskt förstå, ty både texterna, som nästan undantagslöst handlade om kärlek, och den varma rösten måste ha ingivit hopp.

Leander hörde inte till dem som gömde sig när skönheten flytt sin kos. Undrar hur hon sett ut om dagens skönhetsindustri funnits till hands på 60-70-talen? Hade hon förblivit ung tills dess att en stroke gjorde henne rullstolsbunden 1978 när hon spelade fru Armfeldt i Stadsteaterns uppsättning av Sommarnattens leende? Rollen som fru Armfeldt måste för övrigt ha varit som klippt och skuren för henne.

Någon gång skall jag beställa Der grosse liebe och Heimat från germanwarfilms.com. Heimat hör till hennes bästa, åtminstone ansåg hon det själv, och Der grosse liebe är den kontroversiellaste och tillika den populäraste filmen under krigsåren i Tyskland.

För er som inte sett Leander i sin krafts dagar i Tyskland, rekommenderar jag Kann denn liebe sünde sein?, Davon geht die welt nicht unter och Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Året innan stroken, 1978 i december, var Leander och Nilsson gäster i Lennart Swahns Stjärna mot stjärna och där sjunger hon Sång om syrsor och hon är gammal och trött.

Publicerat

Nattportier, Tengroth och Billquist

Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).

Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.

Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!

Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.

Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.

Publicerat

Om 1800-talets borgerliga bostad

Detta är en av de intressantaste böcker jag köpt, åtminstone inom ämnet arkitektur och byggande före 1900-talet. Visserligen är det ett antal böcker som jag ännu inte har läst, ty på min lista av bevakningar hos Bokbörsen ligger även Gösta Sellings Svenska Herrgårdshem under 1700-talet och Gamla svenska allmogehem av Gustaf Carlsson.

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak  (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en ”mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen ”verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

Publicerat

Katinka Stordal på Kranes konditori

I den lilla nordnorska staden står 100-årsjubileet för dörren men på Kranes konditori sitter Katinka Stordal, stans bästa sömmerska och dricker vin och likör.

För ett antal år sedan började jag på Kranes konditori, men hur det var lade jag boken ifrån mig och snart åkte den in i bokhyllan igen. Jag hade försökt mig på att läsa Alberte-trilogin, vilket gått uselt, och med nöd och näppe läst ut Köp inte Dondi men där tog det stopp. Mer av Cora Sandel orkade jag inte. För en vecka sedan bläddrade jag i Ord och bild och fann en recension av Dramatens uppsättning av Kranes konditori 1948. Huvudrollen som Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad och med ens blev jag nyfiken och plockade fram boken. Sedan låg jag hela kvällen som klistrad under filten i soffan och läste den till sista sidan.

Den är kanske lite långsam i början, men efter ett tag fastnar man i Sandels grepp och blir som trollbunden av den historia som rullas upp inne i klubbrummet där Katinka och en vinddriven svensk sjöman låter den trista vardagen förgyllas av några flaskor likör. Men delikat ironi skildras stadens crème de la crème som förfasar sig över fru Stordals tilltag. Inte nog med att den den stackars människan måste försörja sig, hon måste också få deras jubileumskreationer färdiga till den stora dagen! Arma människa!

På bokens baksida (jag har en sextiotalsutgåva) står att läsa att Cora Sandel ”håller upp en spegel för vår självrättfärdighet, vår ofördragsamhet med de udda och utanförstående”. Jag skulle vilja tillägga att hon även demonstrerar hur människor i ett mindre samhälle månar om att var och en skall hålla sig till sin klass och att man som mindre bemedlad hela tiden skall vara tacksam. Det är ett ytterst intressant kammarspel som utspelar sig på Kranes konditori under dessa två dagar.

Publicerat

Burmans biografi över Gösta Ekman

Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.

Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.

Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.

Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.

Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.

”Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”

Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.

Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.

Läs också vad DN och SvD skrivit om boken.

Publicerat

Marit är Gustav Strängs nya jungfru

Jag fick en bok på posten häromdagen. Bokens författare är gammal släkting till mig som jag inte träffar särdeles ofta, men han är en man fylld av energi, trots hög ålder, och mycket fascinerande. Och så kom det som sagt ett paket på posten med ett handskrivet brev och nämnda bok.

Det var i Svappavara på 20-30-talet som den tragiska händelsen inträffade, hos vägmästare Sträng som inte hade det bästa rykte. Han var känd för att vara hård och ett tidigare hembiträde hade han förgripit sig på. Hustrun hans skolar i en annan by, tre timmars bussfärd bort, och till hösten skall ett vägbygge dra igång, påfarten till bron över Kalix älv.

Marit är Strängs nya jungfru, 23 år gammal. Hon skyr ladugårdsdoften och är glad över att ha fått en plats hos herrskapsfolk. Far hennes ligger döende och modern är ett känslokallt fruntimmer som det är svårt att tycka om.

Vilken film detta skulle kunna bliva! Historien är inte ny, men den är så brutal att man häpnar. Jag har inte läst Torgny Lindgren, men jag har läst Sara Lidman. Nog för att det finns onda människor i hennes värld, men de brott som de begår är inte lika kallblodigt utförda.

Romanen hade nog mått bra av en kunnig redaktörs bestämda hand, men bortsett från det är det en helt speciell berättelse som stundtals är mycket gripande. Jag vet inte om det är berättarens förtjänst, eller vad det är, men jag ser miljöerna framför mig. Den eländiga kylan och den bleka höstsolen, den begynnande vårvärmen och den korta sommaren.

Arthur Falck, som är pensionerad gruvingenjör, har tidigare författat Hardox in mines, som är en bok i en helt annan genre. Romanen Pannvärme är hans första skönlitterära verk och man skulle önska att fler berättelser från hans barndom kom på pränt. En intervju med honom hittar ni här.

Publicerat

Mitford om Voltaires stora kärlek

Efter succéerna med Förföljd av kärlek och Kärlek i kallt klimat skrev Nancy Mitford en biografisk roman om Madame de Pompadour och detta blev starten på en serie böcker om franska ädlingar och kulturpersonligheter. Efter de Pompadour kastade sig Mitford i volymen Voltaires stora kärlek över författaren och filosofen François-Marie Arouet (signaturen Voltaire) och hans liv tillsammans med Émilie du Châtelet, matematiker och fysiker och naturligtvis en gift kvinna. Extra spännande blir det när Fredrik II av Preussen gör entré och en form av menage à trois uppstår, ty den tyske kungen är slav under den italienska lasten och åtrår Voltaire på avstånd.

Voltaire var en modern man som visste att förarga sin omgivning och då främst det franska hovet, ty han förstod  att även om han riskerade att hamna i cellen, ledde hans skandalösa skrifter till att hans namn ständigt var på allas läppar. Tillsammans med markisinnan Châtelet var han inblandad i åtskilliga av de krig som fördes med pennan som vapen.

Mitfords historiska romaner är allt annat än torrt vetenskapliga. Istället präglas de av ett kvickt språk och fördjupande i de mer smaskiga detaljer som verkar vara en viktig del av de flesta kända människors liv. Läsaren måste dock ha huvudet på skaft för att hänga med, ty Mitford är en rask berättare som slänger sig med namn, titlar och herresäten. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att påstå att berättarstilen är lite rörig.

Jag måste ge ett exempel på Mitfords personskildringar och låter henne därmed presentera  madame de Grafignys vän, monsieur Devaux, av vännerna kallad Pan-pan. ”Hans familj hade tänkt sig att han skulle bli jurist, men redan i uppväxtåren visade han en starkt utvecklad motvilja mot allt arbete. Endast lättare läsning roade honom”.

Jag tycker verkligen att jag kan rekommendera den underhållande boken Voltaires stora kärlek. Läs den och få på köpet en inblick i det liv som levdes i Frankrike på 1730-40-talen bland författare och ädlingar.