På bilden här intill ses en ung man som under 30-talet var en av de mest omskrivna i svensk press. Hans namn var Johnny Bode, kompositören och sångaren. Bode var också ett stort original och något av en återfallsförbrytare om den termen nu kan anses passande i detta fall. En gång på 60-70-talet Bode julskinka som komplement till julbordets groggbuffé och ringde då till hotell Savoy i Malmö, imiterade Henning Sjöström och bad dem göra i ordning en skinka åt stjärnadvokaten som var på genomresa och inte ville anlända skinklös till julfirandet. ”Sjöström” fick sin skinka och Bode var mycket nöjd med sitt tilltag.
Bodes musikaliska bana började redan i slutet på 20-talet och i början på 30-talet var han ett namn i Stockholm. Han blev vän till familjen Ekman och tillsammans med sonen Hasse skrev han Gösta Ekmans slagnummer En herre i frack. Vänskapen tog dock slut när det visade sig att Bode stulit familjen Ekmans bordssilver. Tillsammans med några kollegor ägnade han sig dessutom åt bedrägeri med värdepapper, mestadels checker om jag minns rätt, vilket till slut gjorde att han ställdes inför rätta och förklarades som sinnessjuk, blev tvångssteriliserad och hamnade på Beckomberga.
Trots allt trassel, var Bode under en följd av år en populär grammofonartist. Han sjöng in både egna och andras kompositioner. Min favorit är Bel Ami, som jag tror ursprungligen var en tysk schlager (lyssna på Lizzi Waldmüllers insjungning). Hans röst inte alls dum, kanske lite vek, men charmfull. Här sjunger Bode Stjärnehär, en svensk översättning av Close your eyes (dåligt ljud – för hård digital brusreducering). Han har också spelat in den vackra Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ge.
Efter frisläppande hamnade han så småningom i Norge och satte upp en revy för den tyska ockupationsmakten, något som helt spolierade hans rykte i Sverige.I en gammal nöjestidning från krigsåren hittade jag en notis där Kar de mumma uppmanade alla att lämna in Johnny Bodes skivor när de köpte en ny i affären. Under kriget rådde det nämligen brist på råmaterial till skivor och för att få köpa en ny, var man tvungen att lämna in en gammal. Inget passade väl då bättre, enligt många, än att göra sig av med denna pestsmittade sångares alster.
I slutet av 40-talet inledde Bode ett samarbete med den religiösa sångerskan Lapp-Lisa, som är mest känd för sin inspelning av Barnatro. Hon hade aldrig hört talas om Bode, men så småningom blev hon uppmärksammad på hans bakgrund, vilket dock inte gjorde henne alltför upprörd, då hon uppskattat deras samarbete och funnit Bode sympatisk. Här en bild på Lapp-Lisa, hennes dotter och Johnny Bode. Bode insåg dock att var fortfarande var bränd i Sverige och åkte till Wien där han började komponera operetter vilket till en början gick utmärkt, men i början av 60-talet tvingades han lämna Österrike och flyttade hem till Sverige.
Mot slutet av 60-talet kom Bodes största framgång, Bordellmammas visor. Lyssna här på den trivsamma duetten Runka mig med vita handskar på som han sjunger tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Lp:n blev en stor framgång, trots att den mestadels såldes på postorder, och tillsammans med uppföljarna, Bordellmammas visor och Styrman Karlssons frestelser, tjänade Bode en smärre förmögenhet som han dock omgående förslösade. Några år senare var det dags för nästa sensation: homosexsingeln Vi är inte som andra vi utgiven under namnet Johnny Delgada. Den blev ingen större framgång men översattes bl.a. till tyskan och har idag gått till historien.
Bode av också ut ett par böcker, bl. a. Min kärlek var till salu och Jag var en kärlekskonstens mästare. Tyvärr har jag inte läst någon av dem och ber att få återkomma i ämnet.
Johnny Bode uppfattades av många som en mycket trevlig man, vältalig och bildad. Detta omdöme reviderades dock snabbt när utlånade pengar aldrig betalades tillbaka, pälsar försvann och löften bröts på löpande band. För Bode var verkligheten som vi känner den, något sekundärt, ja kanske helt försumbart. Han tog vad han kom över, men förstod aldrig att väga risken mot den förväntade vinsten och förlorade därför ständigt. Jag tror inte att han var någon genuint elak person, bara helt världsfrånvänd och mycket naiv. Och så levde han alltför mycket i drömmarnas värld.
Avslutningsvis några bilder på Johnny Bode. Med Hasse Ekman i mitten av 30-talet. Vid pianot i slutet av 40-talet. Med andra frun Inge Pelz. På ålderns höst i lägenheten i Malmö där han hittades död 1983.
