Var dag jag går till skolan, promenerar jag genom Lill-Jansskogen. Ofta är jag alltför sömndrucken och orkar alls inte ta till mig den vackra omgivningen utan det är först när jag går hem, som noterar omgivningen. Om det inte är snö och strålande sol förstås.
På väg hem är det dock en helt annan femma. Då har min hjärna vaknat och jag är innerligt glad att det är så vackert i vår herres hage. Har jag kameran med mig, passar jag också på att fotografera. Den dag jag tog dessa var det för första gången snöfritt, men naturen var fortfarande helt död.
Denna dag var lugn och stilla och endast nere på järnvägsspåret såg jag antydan till liv. En banarbetare gick längs med rälsen. Kanske märkte han inte att han blev fotograferad.
Min bästa plats längs med denna morgonpromenad är viadukten över järnvägen som går genom genom skogen bort till Värtan. Den är otroligt vacker, i sten och lagom ansatt av tidens tand. Dessutom skiftar den i höstens alla färger tack vare mossa och lav.
Och hur farligt vore det inte att handlöst kasta sig ned på spåren, men istället, ur askan i elden! fångas upp av de strömförande ledningarna? Vilken tur att den pålitliga plåtskärmen skyddar mot detta fatala sätt att sluta sina dagar!