Publicerat

Olle Engkvist, en driven byggmästare

Man får nog säga att Olle Engkvist är den mest omtalade av alla byggmästare som varit verksamma i Stockholm. Engkvist föddes i Gävle 1889 och studerade som tonåring vid Brunnsvikens folkhögskola. Efter ytterligare några år vid Byggnadsyrkesskolan och på KTH, fick han byggmästarrättigheter 1919 och startade sitt företag, Bygg-Oleba.

Som ung umgicks Engkvist i kretsarna kring Alf Ahlberg (bror till Hakon Ahlberg, arkitekten) och blev på så sätt bekant med Uno Åhren, Honorone Hermelin Elisabeth Tham, Gurli Hertzman-Ericson, Johan Hansson och Jenny Bergqvist-Hansson, människor som intresserade sig för allmän rösträtt, jämlikhet samt bildnings- och sociala frågor, vilket inte minst avspeglas i de hus han byggde. Och det var inte få.

År 1932 stod radhusen på Ålstensgatan klara och statsminister Per-Albin Hansson flyttade in. Detta var Engkvist första riktigt stora projekt och följdes bl.a. av smalhusen i Hjorthagen, kvinnohuset på Kungsklippan, smalhusen vid Tellusborg, stjärn– och terrasshusen i Gröndal samt familjehotellet i Hässelby. När Hjorthagshusen skulle byggas, samarbetade Engkvist med vännen Hakon Ahlberg och hans arkitektkontor. Kontoret ritade också de smalhus som uppfördes vid Tellusborg, men då hade Leif Reinius och Sven Backström börjat arbete för Ahlbergs firma. Från 40-talet och framåt samarbetade Engkvist ofta med Backström & Reinius som då hade startat eget i sina egna namn. De är bland annat upphovsmännen bakom stjärnhusen i Gröndal som blivit smått berömda (även om de finns på andras ställen än i Gröndal, t.ex. Bergshamra och Örebro).

År 1946 var Engkvist inbjuden till barndomsstaden Gävle för att tala om byggande. Staden var då inne i en hektisk fas av nybyggnad och sanering och kommunen väntade sig en byggmästare som sjöng det storskaliga nybyggandets lov. Pamparna må ha blivit besvikna, ty istället höll Engkvist ett tal där han värnade forna tiders byggande och hur viktigt det var att spara avtryck från en svunnen tid. Jag citerar några stycken ur detta mycket kloka framförande som än i dag är aktuellt.

”En 1700-talsbyggnad i ett nybyggt eller sanerat samhälle, sade han, kan ge oanade trevnadsvärden. Bevarandet av ett sådant hus finge inte ses i omedelbart sammanhang med förräntningen av insatt kapital, men en sådan kapitalplacering skulle ändå alltid förränta sig på ett eller annat sätt, det behöver man inte oroa sig för.”

”Sådana fina gamla hem […] till bostäder för ett samhällsskikt som förstår deras värde och som ur dem förmår hämta inspiration och arbetsförmåga.”

”Vi kostar på oss så mycket som kan vara onödigt men borde vi inte istället lägga ned betydande summor på att bevara den gamla byggnadskultur, som är och förblir ryggraden i en stads andliga väsen.”

Trots att Engkvist verkade i en tid när byggandet rationaliserades mer och mer, förblev han en vän av det hantverksmässiga byggandet vilket måste ha varit en smula ovanligt under dessa år. Visserligen arbetade han med s.k. seriebyggande, men det innebar i princip att arbetarna delades upp i olika lag som i tur och ordning utförde sina arbetsuppgifter utan att ge avkall på kvalitén i utförandet.

Privat lär Engkvist ha varit en mycket bestämd man. Han och hans hustru Signhild var barnlösa och donerade alla de fastigheter som Engkvist ägde till en stiftelse som i många år förvaltade beståndet. För några år sedan såldes emellertid alla hus ut och idag ägnar sig stiftelsen åt att förvalta pengarna och dela ut stipendier. På så sätt lever Olle Engkvists minne fortfarande kvar.

Citaten ovan har jag hämtat från boken Olle Engkvist byggmästare, utgiven 1949 av hans företag Olle Engkvist Byggmästare.

Publicerat

Behåll Åtvidabergsfönstren i punkt- huset på Danviksklippan!

Få saker gör mig så upprörd som förlorade skönhetsvärden och resursslöseri kombinerat med ren och skär dumhet. Vill man protestera mot detta tilltag går man in på denna sida och ”Gillar”.

Brf Klippan 10 på Danviksklippan vill forfarande byta ut sina gamla Åtvidabergsfönster mot moderna inklädda i aluminium. Orsaken till detta är att de vill slippa drag och de vill spara energi. Ja, det är väl rimligt, men detta åstadkommes enklare och billigare genom reparation av de befintliga fönstren i kombination med energiglas eller någon annan lösning. Ett fönsterbyte glädjer framförallt fönsterfirmorna och det på två sätt; dels får de sälja ett nytt fönster och dels försäkrar sig de om att fastighetsägaren måste byta fönster i framtiden. Moderna fönster är inte gjorda för att underhållas, de är gjorda för att inte behöva underhållas och sedan bytas ut vilket går stick i stäv med ett hållbart samhälle.

Nya fönster har begränsad livslängd
Att byta fönster istället för att renovera de gamla och sätta in energiglas blir betydligt dyrare. Dessutom är garantitiden för ett ny fönster kort, stundtals inte mer än 2 år. Kanske inte så underligt om man betänker de komplicerade mekanismer som ett modernt vippfönster stoltserar med. Om 20 år är det troligt att funktionen är allt annat än bra (det har jag noterat i samtliga av de hus som renoverats på 80-90-talen och som jag besök i jobbet). De ursprungliga som suttit i över 65 år saknar bevisligen inte kvalitéer och en renovering skulle ge fönster som håller minst lika länge, förmodligen hundratals år.

Energiprestandan hos fönster avgörs av glas och tätning, inte tilverkningsår
Energiprestandan hos ett fönster avgörs av glaset och tätningen. Energiglas ger bra prestanda, men vill man förbättra den ytterligare kan man välja andra sorters glas. Tätning av karm och båge är heller ingen rocket science utan det klarar en duktig fönsterfirma. Någon anledning till byte finns således inte av denna anledning. Nya fönster utgör dessutom en betydligt större belastning på miljön om man tar hänsyn till den energi som krävs för att tillverka dem.

En översyn av ventilationen spar energi och förbättrar inomhusklimatet
Vad kan man mer göra för att förbättra värmeekonomin i ett flerfamiljshus från 40-50-talet? Under denna tid var det vanligt att ventilationen var av typen självdrag med mekanisk frånluft, dvs springventilen under fönstren och skafferiventil i köket som svarar för den friska luften och utsug i kök och badrum (ibland även i sovrum). Den skämda luften som evakueras från lägenheterna med självdrag får hjälp av en fläkt på taket som är mycket värdefull under den varma årstiden. Vintertid, vid minusgrader, behövs den knappt och borde egentligen stängas av ty det undertryck som uppstår under denna årstid gör att kall luft sugs in genom springor i fönster och väggar vilket både orsakar drag och slukar energi. För att spara energi och öka komforten bör därför fläkten styras av temperaturen (medelst ett enkelt reglersystem). En värmeväxlare på taket, som tar han om den energi som sugs ut, gör att energiförbrukningen kan minskas ytterligare.

Sammanfattning
Renovera och energieffektivisera de befintliga fönstren, inför temperaturstyrning av den mekaniska frånluften samt montera en värmeväxlare som tar han om energin i den luft som vädras ut. Dessa enkla åtgärder minskar energiförbrukningen och skapar ett bra inomhusklimat och förstår på intet sätt de arkitektoniska kvalitéerna. Till gagn för kommande generationer år man dessutom ett hus som är både energisnålt och kan underhållas under många, många år framöver.

Läs mer om husen på Danviksklippan här. De ritades av Backström och Reinius och stod klara sommaren 1945.

Publicerat

Restaurang Vällingehus i Vällingby

Vällingehus I Vällingby 2

Vällingby centrum invigdes 14 november 1954 med pompa och ståt. I samma veva öppnade restaurangen Vällingehus som kom att bli en av de sena 50-talets mest omtalade restauranger. Det var en stor anläggning, med restaurang, grill, salonger och festvåning vilket framgår av planritningen. Mat och service höll hög klass etablissemanget blev genast en stor framgång.

Fasaden ritades, precis som hela centrumbyggnaden, av Backström och Reinius och jag tycker att den är ett verkligt mästerstycke. På bilden ovan ses, om jag tolkat planritningen rätt, kapprummet (rum 42). Innanför skymtar salongen (43) och bakom de stängda dörrarna festsal och grill (46).

Vinterträdgården (44) var en verklig pärla och kring den grupperar sig salong, grill (en pärla) och festsal (45) samt delar av festvåningen (73). Blandningen av gammalt och nytt skapar en klassiskt borgerlig 50-talsmiljö som jag tycker är rätt tilltalande och framförallt mycket intressant.

Mot torget, i komplexets hörn och med teak och glas i fasaden, ligger huvudrestaurangen. Därifrån hade man även utgång till en balkong. Tyvärr framgår det inte av Byggmästarens reportage, författat av B&R, vem som inrett lokalerna. Det är synd för jag är mycket nyfiken. Högklassiga inredningar vid denna tid gjordes ofta av NK Inredning som hade tillgång till verkstäderna i Nyköping.  Här ytterligare en bild på restaurangen med gardinerna uppdragna.

Vällingehus saga blev dock inte särdeles lång och restaurangen stängde i slutet av 60-talet eller börjar på 70-talet. Inredningen revs ut och idag återstår i princip endast fasaden. Synd, på en så påkostad skapelse. I dess lokaler har nyligen ett nytt Vällingehus, en food court, öppnat. Den tror jag man gör bäst i att inte besöka.

Publicerat

Tempovaruhusens tårtpappersfasad

När Tempovaruhuset i Farsta invigdes 1960 var det också första gången som den av Backström och Reinius ritade Amerikainspirerade tårtpappersfasaden användes. fasaden kom sedan att användas på åtminstone ytterligare två varuhus, det i Uppsala och det i Borås.

Farsta Centrum förresten, vilken pärla! Studera bara Martin Olsson-huset och det forna Kvicklyvaruhuset så förstår ni vad jag menar.

I Uppsala smällde man upp Tempovaruhuset vid stora torget där tidigare ett gammalt klassiskt Uppsalahus tronat. Klumpigt och okänsligt,men idag man man inte förneka att Tempofasaden är intressant. Att riva eller förvanska huset, vore allt annat än klokt. Om 40-50 år kommer säkert gemene man att finna det intressant, till skillnad från idag när både unga och konservativt sinnade helst skulle se att det ersattes med ett nytt hus, gärna i gammal stil.

Det tål att upprepas: Vi måste vara rädda om modernismens byggnader och inte behandla dem som vi behandlade den äldre bebyggelsen under efterkrigstiden. Vad som är snyggt och värt att bevara ändras alltid med åren och ju längre tiden går, ju säkrare kan man vara att en byggnad kommer att uppskattas. Läs mer om Tempo i Uppsala i UNT.

Tempo i Borås har byggt som och fasadelementen ligger och skräpar ute i naturen. Den nya fasaden är inte mycket att hurra för, men den är trots allt ny och det brukar räcka.

Publicerat

Ackings hem i Borgström/Reinius hus

I en av Södermalms flottaste hyreskaserner, inredde Carl -Axel Acking sitt hem i slutet av 30-talet. Fastigheten, som jag skall presentera i detalj en annan gång, ritades av Backström och Reinius och har en fasad i tegel med burspråk i teak. De ursprungliga skjutfönstren i matvrån har vid en senare renovering bytts ut, men i övrigt är det mesta sig likt. Inte minst de vackra hissarna är värda att beskådas och naturligtvis gården vars planteringar utarbetats av trädgårdsarkitekt hermelin.

Vardagsrummet är stort, 4×6,7 meter, och rymmer både spinett, läshörna, matsalsbord och en liten soffgrupp.

Färgskalan i detta vackra rum går i grönt, vitt och brunrött med inslag av grått och gult. Möblerna är i varierande träslag  som mahogny, rödbok, alm, valnöt och päron. Blandningen är både tidlös och mycket ståtlig. hemmet hade gjort sig lika bra 20 år senare.

På väggen bakom skåpet har ett fisknät spänts upp och där klänger en passionsblomma som trivs bra i det ljusa rummet med sian stora fönster med låg bröstning.

Mellan kök och sovrum (se planlösningen) ligger det utmärkta köket. Arbetsbänken är i teak och golvet har belagts med mörkgrönt tile-tex. Notera den fantastiska diskbänken i rostfritt som går upp på väggen och ersätter kakel. Snyggt och praktiskt. Lika fin är spiskåpan i råglas. Matplatsen har inretts med två stolar av windsortyp samt ett björkbord.

Även i sovrummet har växterna sin givna plats. På bilden ovan ses dessutom köksgolvet och genomblicken från sovrum till vardagsrum.

I sovrummet finns fruns beautyhörna med toalettmöbler av päronträ. Intill en byrå fanerad med silkesfanér. Färgerna hålls i gult och gråbrunt med inslag av rött, vitt och blått. Mycket snyggt!

Publicerat

Villa Engkvist i Västberga revisited

Jag har skrivit om Villa Engkvist tidigare, denna pärla bland bortglömda och nedrivna villor. Här har vi dock några nya bilder från ett reportage som Svenska hem i ord och i bilder gjorde 1939 hos Olle Engkvist med fru. När villan egentligen revs är oklart, men bara ett pr år senare, hade Engkvists flyttat till en takvåning i Marieberg för att ytterligare ett par år senare slå sig ner i en gammal malmgård i Gröndal.

Den södra fasaden domineras av vinterträdgården vars stora glasvägg släpper in allt det ljus som kan behövas under de mörka nordiska vintrarna.

Entrén ligger däremot mot nordsidan och är utförd i mahogny. Intill ytterdörren en hundkoja de luxe.

Även hallen går i mahogny och skjutdörrarna mot vardagsrummet är utförda i samma träslag samt försedda med flätat rotting som släpper in ett visst ljus. Genom det stora glaspartiet avtecknar sig det sörmländska landskapet, ty detta var innan Västberga industriområde blivit Västberga industriområde.

Så här skriver Martin Strömberg om besöket hos Engkvist: ”När man en solig sommardag viker av från den gamla allén vid Västberga och passerar grindarna till Olle Engkvists domäner, så är det dock inte villan, som i första han tilldrar sig uppmärksamheten. Det är istället den tre våningar höga byggnaden, som inrymmer byggnadskontoret, och den väldiga röda förrådsladan, som med sina femtio meter långa brädväggar ger intryck av ekonomibyggnaden till en ganska respektabel svensk herrgård”.

Vardagsrummet är verkligen magnifikt och hör till de vackraste rum jag sett. Det är både stramt och ombonat på samma gång. På golvet ligger stora tegelplattor i formatet 11×11 cm. Den elegant trappan upp till entresollplanet är klädd med räfflad elfenbensträ.

Från entresollplanet, där sovrummen nås, har man en sober vy över detta trivsamma allrum. Trots sina stora dimensioner, 11×11 m, känns det varken

Utanför vinterträdgården breder landskapet ut sig. Tomten var omsorgsfullt planerad och på så sätt kunde bland annat en tågspåren som passerade döljas. En närbild av vinterträdgården visar vilken fantastisk villa detta var. Här växte allehanda mer eller mindre exotiska växter.

Matsalen är, åtminstone jämfört med det stora vardagsrummet, en intim historia. Skjutdörren är även den av mahogny och försedd med flätad rotting.

Sovrummet är komfortabelt med ljusa möbler. Som ni ser är dörren mot badrummet helt uppglasad. Vågat!

Ett smärre restaurangkök! Notera vattenledningen som hänger ned från taket. Diskmaskin finns naturligtvis och i bakgrunden skymtar ett påkostat serveringsrum.

Slutligen låter Svenska hem oss besöka pannrummet. Villan värms bland annat upp med golvvärme och vad jag förstår konditioneras även luften.

Engkvist var känd för sitt sociala engagemang och till villan hörde en liten tvårumsvilla för personalen. Snyggt och prydligt, men uppenbarligen sträckte sig engagemanget inte till att bestå tjänstefolket med öppen spis.

Publicerat

De glömda husen på Danviksklippan

Visst är de vackra, Backström och Reinius punkthus från mitten av 40-talet som tronar högt uppe på Danviksklippan?

Det var i början av 40-talet som området fick sin stadsplan, men byggarbetet startade först vintern 44/45 och husen stod klara sommaren 1945. Byggherrar för de 6 första husen var advokat Helmer Persson, fru Annie Schönning och professor Nils Hast. De 3 sista husen låg advokat Carl Olof Frunck bakom. Som ni hör byggdes dessa hus på privat initiativ. Samtliga ritades dock av Backström och Reinius och parken anlades eftr ritningar av Walter Bauer. Här en vy över husen. Ytterligare exteriörbilder finns här.

Husen är generellt sett påkostade. De större lägenheterna har öppen spis och i vardagsrummen ligger parkett. Hallgolven är i sten och fönstren av panoramatyp. Vissa av balkongerna har fronter i råglas. De största lägenheterna är välplanerade 5-rummare med jungfrukammare. Från hallen kommer man rakt in i vardagsrummet som öppnar sig mot en generös matsal. Till höger ligger köksregionerna och till vänster tre sovrum med badrum och garderober. Den intresserade studerar lämpligen planritningarna lite noggrannare här.

Danviksklippans hus är idag rätt bortglömda tycker jag. de ligger på gränsen mellan innerstad och ytterstad och har med åren förfallit en smula. Vissa hus har dock reparerats och försetts med klumpiga balkonger och åtminstone ett hus har fått nya fönster. Jag tycker att man borde vårda kvalitetsbyggnader av denna kaliber på ett mer varsamt vis.

Några av husen är idag bostadsrätter. Sök på Booli och se vad som för tillfället finns till salu.

Publicerat

Kvinnornas hus där på Kungsklippan

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts ”för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

Publicerat

Takvåning av Backström och Reinius

Då jag intresserar mig för Olle Engkvist och hans projekt, finner jag det lämpligt att presentera ytterligare ett av hans hem.

Efter att flyttat från villan i Västberga, blev en takvåning i Marieberg byggmästare Olle Engkvists nya hem. Högst upp i det av Backström och Reinius ritade tegelhuset, inredde han sitt nya hem. Våningen, som även den ritats av arkitektduon, upptog ungefär 70% av de ordinarie våningsplanens yta, ty sådan var stadsplanen vid denna tid. Det är ett mycket påkostad och skräddarsytt hem som presenteras på några uppslag i Byggmästaren i slutet av 1944.

Hemmets paradrum är det stora vardagsrummet med väl tilltagen takhöjd och terrasser på båda sidor samt ett utbyggt burspråk med ett spröjsat fönsterparti.

Mellan matsal och vardagsrum fanns en s.k. sesamvikvägg. Jag har aldrig hört termen förut, men det verkar som den har en textil beklädnad. I taket hade man valt att montera akustiska plattor.

Herr och fru Engkvist hade skilda sovrum och mellan dem låg det generösa badrummet. I fruns rum fanns en kakelugn vars plattor dekorerats av Ture Tideblad. I byggmästarens arbetsrum fanns ytterligare en ugn, en antik från 1700-talet. taket i sovrummen är i lackad furupanel och golven i blå tiletex.

Våningens paradnummer är dock kök och serveringsrum med valnötsfanerade snickerier. I det sistnämnda finns även en liten frukostmatplats. Då våningen saknar jungfrukammare, får man anta att fru Engkvist själv skötte sitt hem. Ville hon pusta ut, kunde hon alltid sätta sig i den lilla budoir som låg mellan sovrum och klädkammare.

Det är bara att konstatera att Backström och Reinius har skapat ett utmärkt hem åt sin uppdragsgivare, även om det inte är lika arkitektoniskt intressant som villan i Västberga.Vardagsrummet är dock ett mycket vackert rum och det är intressant att man valt att montera akustiska plattor i vissa tak, eller som i sovrummen, lackad furupanel. Just  blandningen av material är för mig mycket tilltalande, precis som det faktum att Engkvist låtit mura upp en antik kakelugn i sitt arbetsrum. Idag tycker jag att man är på tok för rädd för att blanda; ängsligt gör man allt i samma stil och det blir ofta tråkigt. Bättre då, och svårare, är att sätta samman en helhet utifrån mer skilda beståndsdelar.

Huruvida något av den ursprungliga inredningen finns kvar idag kan jag inte uttala mig om. Huset finns kvar, men det är fönsterbytt och Engkvist flyttade därifrån redan i slutet av 40-talet då han inredd sitt hem i en gammal 1700-talsgård i Gröndal.

Publicerat

Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé

Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren . Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.

Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.

Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.

Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!

Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder.  Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.

Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.