Etikett: Lantliv

Min farfars far och hans systrar gick en dag på 90-talet till fotografen för att låta sig fotograferas. Min farfars far, som var en stor spelman, poserar naturligtvis med sin fiol och en av systrarna har tagit med sig gitarren. Tyvärr är bildkvalitén inte något vidare ty bilden kommer från ett gammal tidningsurklipp som jag hittade i min mormors stickkorg som jag ärvt. Reportaget handlade om min farfar, som dock inte var född när bilden ovan togs. Förmodligen hade mormor klippt ut bilden och sparat den bland sina andra papper som hon förvarade i korgen.

Min farfars far hann jag aldrig träffa, han dog ung redan 1919 då min farfar bara var 12 år gammal. Änkan gifte så småningom om sig med en annan man, kanske var det en gammal ungdomskärlek, han hade iallafall bott många år i USA innan han flyttade hem. Äktenskapet slutade dock tragiskt; en dag gick min farfars styvfar ut i skogen och skar halsen av sig.

Det var en märklig upplevelse att hitta det gamla tidningsurklippet. Jag hade själv aldrig sett det och var dessutom med på en av bilderna tillsammans med min far. Där stod också något som jag aldrig hört förut, nämligen att vi på den sidan stammar från Västerbotten, från en enkel soldatfamilj. Västerbotten har alltid legat mig varmt om hjärtat ändå sedan jag som barn på bilsemestern kröp upp i den midnattsblå PV:ns bakruta under färden mot de sydligare breddgrader som grannlänet innebar.

Framför den öppna spisen har jag en svart kohud som jag ärvt. Iris kallar jag den och bakom denna prydnad döljer sig en historia som jag måste berätta.

I grannbyn bodde en hemmansägare som vi här döper till Helge.  Han var en lång och ståtlig karl som hade ett fint jordbruk. I sin tjänst hade han sedan många år en hushållerska som lystrade till namnet Iris. Det var inte få, som tyckte att han kunde ta och gifta sig med henne innan ungdomen helt flugit sin kos. Helge, som inte var omedveten om att han ansågs för ett gott parti, ansåg att hushållerskor skall man inte gifta sig med. Och åren gick.

Så småningom hade Helge fyllt femtio år och nu insåg han att han blivit så gammal att det var troligt att det inte skulle bli tal om något giftermål. Det fanns inget annat att göra än att gifta sig med Iris som blev själaglad; hon i alla år gått och drömt om sin Helge och skött hans hem som sitt eget.

Åren har gått och nu är Helge över de nittio och Iris på god väg ditåt. Gifta är de fortfarande och faktiskt föll det riktigt väl ut. Och min kohud döptes efter Iris, ty kalven köptes av Helge och hans nyblivna fru en gång i början av 70-talet.

Varje jul, i början av december, hade vi samling hemma hos oss. En samling är en sorts gudstjänst som var vanlig förr i tiden på landsbygden. Vissa år hände det att byaskolan värmdes upp, men eftersom det inte var alldeles lätt att få skolhuset varm, med endast en järnkaminkamin, och då tramporgeln både läckte och saknade den ena trampan, brukade tillställningen oftast gå av stapeln i salen hemma hos oss.

Det krävdes vissa förberedelser varje år: mängder av kaffebröd skulle bakas och i den stora paltgrytan kokades kaffet. För människorna av den generationen som byns invånare tillhörde, var fortfarande det religiösa en naturlig del av sällskapslivet. Det hade inte speciellt mycket med tro att göra; alla visste att man skulle få sig lite underhållning till livs och sedan bakverk i parti och minut. Och så fick man ett tillfälle att umgås, prata och skvallra. Det är klart att samlingarna blev välbesökta tillställningar i vår något övermöblerade sal med både en matsalsgrupp och två soffgrupper, en i Karl Johan och en i nyrokoko, samt piano och kontrabas. Allt på 35 kvadratmeters golvyta med hemvävda textilier på både väggar och golv.

När det var dags, anlände kyrkoherden med fru och så Gerd, församlingens kantor och en mycket speciell dam. Hon var alltid mycket tacksam och pratade och log mest hela tiden och hennes stora runda ansikte liksom guppade. Hon hade ständigt lustiga blusar och långbyxor och var på det hela en uppenbarelse. Hon kom ursprungligen från Norrköpingstrakten men hade under studieåren träffat sin blivande man, en än mer originell herre, konstnär, som alltid gick omkring i basker och som dessutom var folkskygg. Gerd var mycket religiös och levde i den tron att med glatt humör och herrens hjälp, ordnar sig det mesta.

Efter en stunds förberedelser började gästerna droppa in. Det var tanter och farbröder i övre medelåldern upp till sena ålderdomen. Det var blusar och klänningar och koftor, tröjor, skjortor och slipsar i alla upptänkliga färger. Brokigt och inte alltid så elegant, men man hade iallfall försökt. Tant Emy i en färggrann klänning och oäkta pärlor och clips i öronen; tant Ingrid som gick mer i volang och volymiösare frisyr och så tant Ronny i sina långbyxor med tillhörande blus. Erling i buskiga polisonger; farbror Martin i skjorta, slips och kofta; farbror Bertil i något liknande men mindre och spädare. Från grannbyn kom det alltid några familjer med farbror Danne i spetsen. Hade man tur, tronade tant Valborg barskt i nyrokokofåtöljen i sin turban. Det blev snabbt fullt i salen och de som anlände sist, fick sitta i den stora dörröppningen mot telefonkammaren på några udda stolar.

Hur tillställningen sedan avlöpte, är en annan historia. Jag var alldrig särskilt förtjust i den.

I norra norrland ligger en trakt som kallas för Alterdalen och därifrån härstammar jag på min mors sida. Kring en liten älv, nåja, en större bäck, ligger husen spridda utefter de sluttningar som utgör dalens sidor. Mitt i dalen ligger resterna av ett gammalt bruk med tillhörande kvarn och kvarndamm. Dammen är numera apterad till badplats.

Älven tjänar som avdelare mellan norra och södra sidan. Av någon anledning utgör detta vattendrag en så skarp gräns att det vissa dagar bara regnar på den ena av dalens två sidor.

Vår anfader kom till byn i mitten av 1800-talet i form av en bastard från Örnsköldsvik. Hans mor hade där ett gästgiveri med både mat och husrum. Troligtvis var hon även en smula lätt på foten, ty en dag bar det sig inte bättre än att hon låg med den förste Bernadotten som då var kronprins.

En skröna kanhända, men gamla faster Märta påstod att hon sett sängen där det hela utspelade sig. Jag tycker nog att det verkar lite märkligt att en gammal säng sparats i över 100 år, men det är klart, Monica Lewinsky lät som bekant smutstvätten bli liggandes påtok för länge.

I Altersbruk hade min moster sin affär, ett snabbköp som i mitten på 70-talet fortfarande bevarade mycket den charm som man förknippar med gamla lanthandlar. Där fanns allt, travat på hyllor som gick ända upp till taket. Allt från Salubrin till kaffeserviser,

Mittemot butiken låg Gerdas kafé, men hon hade lagt ner rörelsen redan på 60-talet så jag hann aldrig uppleva den. Dock pratades det alltid väldiga om Gerda och hennes fik så jag antar att det var en uppskattad inrättning. Ville man fika, fick man göra det hos moster i hennes personalrum där det alltid fanns något gott. Hon var, och är, en mycket frikostig natur.

Allra finast var det på somrarna i slutet av 70-talet när det bjöds till surströmmingshippa. Några år var vi i en annan gammal släktgård som stått orörd i många, många år. Barnen fick korv, det sjöngs allsång (min andra mosters man överröstade alltid sin fru med sin bullriga stämma), man kunde promenera nerför sluttningarna till vattnet och allt elände väntade ännu snällt runt knuten.