Sommarn har gått och taket har blivit grått, längre tid tog det faktiskt inte. Jag har passat på att röja lite sly runtikring, eller framförallt framför, ty vid själva byggnaden växer det ingeting. Kanske är slyn mindre pigg om man tar den på hösten, men det är nog bara en from förhoppning. Snyggt blev det iallafall och byggnaden ser betydligt mer ålderdomlig ut. När taket en gång tjänat ut, åker nog pannplåten på igen, ty den har jag sparat.
Det här gamla kyrkstallet gjorde lång och trogen tjänst i en kyrkstad i närheten och flyttades sedan hem till gården där det bland annat tjänat som krypin för de ungdjur som gick ute om somrarna. Nu är det dock länge sedan det fyllde någon verklig funktion, bortsett från att det är förvaringsplats för diverse slädar. På taket ligger rätt ful trapetskorrugerad plåt som jag planerar att ersätta med takspån i sommar. När det gamla spåntaket ersattes med plåt vet jag inte, men jag gissar på 60-tal. Hade det gjorts tidigare borde det ha varit pannplåt. Rotet, underlaget, är i hyfsat skick, men vissa bräder måste bytas ut för att det nya spåntaket skall gå att lägga. Fortsättning följer!
Inte har det hunnit få de grå spåntakens charm, men det har mörknat och skvallrar om vad som komma skall. Jag tycker et är vackert med trä som åldras så jag är nöjd och belåten. Det återstår dock att se hur lång tid det tar innan det fått den nyans som jag minns från min barndum när det faktiskt fanns spåntak på ett och annat hus. Jag tycker det är otroligt vackert och skulle gärna ha det på fler byggnader, men det är ju lite jobbigt att lägga om vart 30 år och om 30 år är jag nog för gammal för att krypa runt på ett brant tak.
Visst ser den tämligen tjusig ut nu, slåttarstugan? Spåntaket är på plats och även vattbrädor och vindskivor har jag monterat. Och så är den ordentligt rödfärgad!
Panelen är lappad och lagad, med varierande resultat. På det stora hela blev det bra, men på sina ställen borde jag kanske ha bytt mer trä, men å andra sidan skall inte kåken användas så det spelar ingen större roll. Sämst var lockläkten som hade stora skador. Jag sågade till lämpliga ersättare av några bräder och spikade fast dem.
Jag beslutade mig också för att lägga tillbaka den gamla nocken av plåt. Eftersom plåttaket ligger kvar på andra sidan blev det den lättaste lösningen. Jag tycker inte att det ser så illa ut.
Jag rödfärgade hela huset. Vad dörren hade för färg från början vet jag inte, några spår fanns inte kvar. kanske var den tjärad, kanske rödmålad eller obehandlad. Eftersom den var i så pass dåligt stick, jag fick ta isär den och sätta ihop den och förstärka den från insidan, kändes det bra med en behandling som verkligen skyddar träet, det lilla som finns kvar iallafall.
Jag har visserligen inte något emot pannplåt, men nog är det vackrare med ett riktigt spåntak. När min farbror övertog slåttarstugan för att använda den som förråd vid sin entreprenadfirma, satte han på pannplåt och lät taket sticka ut högst väsentligt för att få ytterligare förvaringsutrymmen. Praktiskt, men kanske inte så snyggt. Framförallt inte idag när taket bara hänger.
Jag testade att ta bort lite av plåten för att se vad som fanns där inunder. Trasiga stickor men fullt användbart rote var vad jag fann, så jag tog bort all plåt och rev sedan ned stickorna med en kofot och en kvast. Spiken var naturligtvis inte galvaniserad och då håller den ungefär lika länge som taket vilket är praktiskt. Vissa spikar fick jag dock dra ut och andra slog jag ned.
Spåntak var vanliga i norra Sverige fram till 40-50-talet, men sedan försvann de i raskt takt. Pannpåten var nog den vanligaste ersättaren. Enligt uppgift är takspån det minst resurskrävande man kan ha på sitt hus. Bra, men man får räkna med att lägga nytt var 30-40 år, beroende på vilken typ av spån man har. Spåntak gör sig bäst i byggnader som har kalla och väl ventilerade vindar, ty då torkar spånen snabbt upp efter regn.
I ett förråd har jag mängder av takspån. Dessa gjordes på 50-talet av min morfar, ty på den tiden gällde det att ha ett förråd så att man dels kunde lägga nytt och dels kunde lappa och laga sina gamla tak. Mina, eller snarare morfars, är maskinhyvlade och de bör hålla 30 år eller lite mer. Det går även bra att göra spån för hand. De spån man då får håller längre, ty fibrerna går inte av som de gör i en hyvel vilket gör dem mer motståndskraftiga. Gamla spån går bra att använda, men de bör blötas innan de kan användas. Jag la en rejäl bunt i ett gammalt badkar och lät dem dra ett par timmar.
Att spika takspån är förvånansvärt enkelt. Länsstyrelsen i Jämtland och Hålla hus hade bra instruktioner som gjorde det lätt att förstå hur man går till väga. Underlaget är bräder, rote, som ligger rätt tätt med bara någon centimeters mellanrum. Spånen är 45 cm långa och läggs så att de överlappar varandra. Man börjar läggningen längst ned och lägger ett varv med 15 cm långa spån. Sedan lägger man 30 cm långa spån däröver och sist de fullånga. Sedan fortsätter man med de fullånga varv efter varv, med 15 centimeters förskjutning vilket framgår av denna bild. Resultatet av det hela blir att det alltid ligger 3 lager spån. På den här bilden ser ni hur jag lägger de 3 första startvarven. Att man gör på detta sätt beror på att man naturligtvis vill ha tre lager spån även i början. Skulle man lägga fullånga stickor med en gång skulle det vara bli ett respektive två lager tockst spåntäcke på de första varven och det håller inte.
Efter att ha lagt spån ett par timmar såg slåttarstugan ut på så här. Mycket snyggt! De mörka spånen är de senast lagda som inte hunnit torka. Att lägga spån är inte alls svårt och dessutom mycket roligt! Spikar gör man med blank trådspik, 50 mm, avslut inte galvaniserad som inte rostar. Är spånen blöta blir det inga sprickor. Blöta spån håller också bättre om man går på dem och är överhuvudtaget mer följsamma.
När alla spån var lagda efter 3 dagars arbete (ca 2-5 timmar per dag – det tar inte lång tid) var taket som nytt. Snyggt blev det och roligt att ha ett spåntak, ty de är otroligt ovanliga idag.
Generellt brukar man inte behandla denna typ av tak alls, däremot mår de bra av att borstas rena från nedfallande löv mm.
Nu skall vattbrädor och vindskivor monteras för att taket skall bli helt färdigt.Sedan skall ytterligare trä bytas och sist men inte minst rödfärgar jag hela rasket, utom dörren som tjäras.
’
I våras såg den gamla slåttarstugan rätt eländig ut och det gör den fortfarande. Vissa förbättringar har dock gjorts och nu är det betydligt stabilare och jag kan ägna mig åt att fixa brädfodringen och dörren och sedan ta bort det fula plåttaket och ersätta det med takspån.
Eftersom stugan stått på direkt på marken hade syllringen delvis ruttnat. Ena långsidan och delar av en kortsida hade helt förstörts. jag började med att skruva fast rejäla bräder på fasaden för att ha något att lufta i och ställde sedan tre hörn på lecablock, Det fjärde hörnet var dock såpass illa däran att jag fick palla upp det genom att ställa ett lecablock under den bräda jag fäst i fasaden. I detta hörn saknades nämligen sylen helt och hållet. På bilden ovan syns också två golvbjälkar som sett bättre dagar.
En ny syll monterades på långsidan och på kortsidan till höger ersattes delar av den gamla med en ny. Jag skarvade helt enkelt in en ny bit i den befintliga, ty stora delar var i gott skick och det var onödigt att byta hela. Jag gjorde det enkelt för mig och sågade bort lika mycket på de två syllarna, på den ena i under delen och på den andra i övre, och lade sedan samman demo och drog ihop med träskruv. Rakt inskuret blad tror jag skarvtypen kallas. Att använda skruv och skruvdragare är dock inte speciellt old school, men det var smidigt och det håller.
De gamla golvåsarna behövde också åtgärdas och jag sågade bort den ruttna delen och lade sedan en ny träbit omlott och drog ihop med skruv. Jag gjorde ett urtag i sylen och placerade sedan åsen där och spikade lite. Det hela blev riktigt bra och sedan jag lagt tillbaka den gamla slitna golvet ser sugan ut som förr, bortset tfrån att golvet numera är helt.
Nu måste fasaden åtgärdas. Kanske tar jag bort bräderna på långsidorna och vänder dem. Några nya locklister måste också monteras. Sedan skall den rödfärgas och dörren skall åter sättas på plats. När det är klart börjar det roligaste: att lägga spåntak!
Nu när hösten är här kan det vara lämpligt att summera sommarens arbete och det tänkte jag göra nu med ett antal före- och efterbilder. Här på bilen ovan ses en lada som var i relativt gott skick, men hade sjunkit ned vilket fått en underlagsås att ruttna. Några knutskallar var också förstörda och vissa stockar hade fått vattenfickor som behövde huggas bort.
Här har vi resultatet. Snyggt och propert. Det sly som växte om kring har jag tagit bort.
Denna stora lada var verkligen på väg att bli rätt förfallen. På sina ställen hade den börjat tappa formen och panelan var skadad i nederkant. Dessutom var dess stabilitet bristfällig så jag behövde förstärka den åtskilligt.
Den stora öppning byggde jag igen och utseendet är nu identiskt med hur ladan såg ut när den var nå, kanske någon gång på 40-talet. Ladan är lyft och den skadade syllringen förstärkt, vilket var ett stort jobb. Ingen annan lada tog sådan tid att få ordning å..
En lada på glid. Nedsjunken och med en mycket bristfälligt täckt öppning. En syll och två underlagsåsar skadade.
Vilken skillnad! Trodhuset som fanns under takets utskjutande del är borta. Om allt går bra kommer jag återställa det nästa sommar.Plankorna har jag kvar så det bör inte vara något problem. Först skall jag dock se att marken torkat upp ordentligt.
Denna stackare var inte så skadad, men den lutade pga att den sjunkit ned och många stockar helt ruttnat bort.
Här har jag lyft ladan och bytt en stock. Ett helt stockvarv hade ruttnat bort och för att förenkla lät jag bli att ersätta det. LAdans höjd var ändå tillräcklig.
Detta gamla vrak funderade jag först på att riva för fukten hade gjort sådan stor skada. Syllringen hade förvandlats till mull så det fanns inget som höll konstruktionen samman i byggnadens nedre del. Dessutom fattades nästan 3 dm av väggen i ena hörnet, den hade nämligen sjunkit ned och förmultnat (det fanns mycket fin matjord i ladans inre dock!).
Efter att ha brädslagit och förstärkt kunde jag lyfta ladan och jag kunde i princip återställa den till sitt ursprungliga utseende vilket känns mycket bra. troligtvis hade den rasat samman inom 10 år om jag inte gjort något åt den.
Kyrkstallet var även det nedsjunket och syllstocken i dess framkant hade ruttnat i ena änden.
Jag bytte syllen och ytterligare två stockar, lyfte stallet och monterade fast den gamla dörr som hör till byggnaden men som jag inte tror är ursprunglig. Nytt glas monterades i det lilla fönstret. Resultatet blev inte så pjåkigt, men jag är inte nöjd med dörrens fastsättning. Den skall förbättras vid tillfälle.
På det stora hela är jag mycket nöjd att jag hann med allt detta och att jag klarade av arbetet på egen hand. Jobbigt var det verkligen, det mest ansträngande jag någonsin gjort. Tillfredsställelsen är dock stor, även om det är vissa saker som jag kommer att göra om (framförallt är det en del knutskallar som jag renoverat som inte blev riktigt bra). Grundläggningen kommer också att ses över allt eftersom.
Nästa sommar skall den gamla slåttarstugan repareras. Den är verkligen rätt ansatt av tidens tand och står dessutom i skogsbrynet, nedsjunken och omgiven av sly. Intetdera är att rekommendera.
Detta elände till lada! Inte nog med att den sjunkit samman, den hade dessutom börjat förvandlas till mull. Ladan är inte timrad utan istället är den uppförd på en syllring bestående av fyra rejäla stockar. Från syllringen reser sig de fyra hörnstolparna som i sin tur stödjs av smöckrare stolpar. Detta ramverk har sedan klätts med plank. Av syllringen fanns inte mycket kvar, ca 3-4 meter totalt. Resten hade hel gått upp i rök, så också 1-2 decimeter av ena hörnen med panel och allt. Så går det när en lada får stå och sjunka ned i myllan utan att någon ser till den.
För att få fason på den grävde jag bort mycket jord och där den var som mest skadad ett dike på 3 decimeters djup. Sedan brädslog jag den nedre delen och fick på så sätt en ny ram som håller samman byggnaden. Vid det ena hörnen fick jag skarva nedåt för att återfå den förlorade höjden. Jag lyfte också ladan i mitten innan jag fixerade plankorna för att på så sätt ge den den rätta formen.
Efter att ha lyft ladan och placerat den på lecablock (två på varandra och på vissa ställen har jag ”pålat” under pga lerjord som inte bär) återfick den sina rtta linjer. Om ni studerar bilderna ovan ser ni skillnaden främst på taklinjen.
Panelen spikade jag sedan fast från insidan i de nya brädorna och sedan gjorde jag ytterligare förstärkningar på insidan. Den gamla luckan gick att använda, men den krävde ny infästning. Den ursprungliga var intressant, ty den skena som luckan glider i var lång, och täcker 2/3 av väggen. På så sätt kan man skjuta undan luckan från öppningen utan att behöva ta ner den, istället sitter den kvar på väggen, men bredvid öppningen. Det går nog att förstå av bilden ovan.
Denna spantrade lada sågades upp någon gång, förmodligen på 50-60-talet. Den lilla öppningen ersattes med en stor som gick ändå ner till golvet. För kanske tio år sedan sågades den upp ännu mer, och takstolen förstördes. De korta brädorna ovanför öppningen är resultatet av denna ogenomtänkta handling. Att den inte rasat är mer än jag begriper.
Jag beslutade mig i vilket fall som helst för att återställa öppningen till det lilla formatet. Den lucka som suttit där en gång i tiden fanns kvar, den låg inne i ladan, så det var inte svårt gjort.
Först reglade jag upp en stomme för panelen vilket lät sig göras utan några större problem, det syntes klart och tydligt var reglarna sågats av. Jag fick också förstärka en hel del, för att konstruktionen skall hålla ihop.
På sidorna om den den lilla öppning som jag önskade, satte jag nya panelbrädor ty de ursprungliga fanns ej kvar. Under öppningen kunde jag använda gamla, sparade. Det hela blev inte så tokigt, även om det är något av ett lapptäcke.
Efter rödfärgning ser ladan ut ungefär som när den var ny, men det är klart att man ser skarvar och skillnad i nytt och gammalt virke. Det får man dock leva med.
Nu har jag precis avslutat två rätt jobbiga delmoment. På bilden ovan ses en stor spantrad lada. Som ni ser är den lite deformerad av att ha stått nedsjunken så länge, men det är inte så mycket att göra åt. Vill man, kan man lite försiktigt försöka minska detta på om på under några år tid.
Till skillnad från timrade, består de av fyra stockar som utgör dess grund och från den reser sig hörnen som bär upp takstolarna. Mellan grunden och hörnstolparna sitter det sneda slåar som håller hörnen på plats. Nackdelen med denna konstruktion är att om ladan sjunkit ned är de fyra stockar som utgör grunden ofta skadade vilket naturligtvis var fallet även med denna lada. Tre hörn var trasiga och på många ställen var grundstockarna så skadade att de inte gick att lyfta ladan utan att den skulle ha gått sönder. För att få upp den grävde jag ut runt omkring den och satte järnbalkar tjocka brädor under som skulle fördela kraften. Medelst denna metod gick det att lyfta upp ladan ur dyn. Lätt var det dock inte, ty domkraften ville hela tiden sjunka ned i den blöta leran.
När ladan var ny var öppningarna små, 1,5×1,5 meter ungefär. Någongång, kanske på 60-talet eller lite tidigare, sågades de upp till de stora portar som ses på bilden ovan. Tyvärr förstärkte man inte konstruktionen så mycket som skulle ha varit önskvärt. När jag lyft ladan var det bara att konstatera att den var sned, det var den innan också. Genom att låta traktorns skopa pressa den i rätt läge, kunde jag sedan förstärka väggarna på båda sidor om öppningen medels stora träkryss som håller stabiliteten.
Panelen, framförallt på ena långsidan, var i dåligt skick utom i mitten där den inte skadats av jord. Jag tog därför bort panelen och vände den så att den dåliga änden kom upp under takfoten där den inte syns, och den i gott skick längst ned. Praktiskt! Detta syns på bilden överst i inlägget.
På den ena kortsidan, den som inte syns från vägen, spikade jag en tjocka bräda som dels stabiliserar den delvis ruttna grundstocken och dels döljer den skadade panelen (eftersom gaveln är spetsig går det inte vända panelen här om man inte är lite avancerad). Resultetet, efter rödfärgning, blev riktigt bra. Den andra kortsidan skall repareras grundligare och den ursprungliga lilla öppningen återställas.
Denna timrade lada var också ett litet elände att byta stockar på. Tre var i så dåligt skick att de inte kunde användas på. Då syllstocken var avsågad i samband med att en ny, större öppning sågades upp, blev det knepigt att lyfta den. Lyfter man på fel ställe, blir öppningen bredare längst ned och hela konstruktionen kan rämna. Efter mycket trixande lyckades jag få den nya syllen på plats och kunde sedan byda de två underlagsåsar som sitter på vardera långsida. Dessa gick relativt lätt att få på plats, även om det inte är så lätt att få snygga knutar och det kräver viss planering om man skall kunna göra detta sjöälv, utan hjälp av en kollega. Men till sist gick det och nu är jag mycket nöjd och belåten.
Med utsläppt hår, lånta solglasögon och en skyddshjälm ser man rätt lustig ut. Orsaken till denna mundering var att jag skulle använda röjsågen och rensa kring lada nummer 5 i mitt restaureringsprojekt.
Inne i ladan står både det ena och det andra. En slaghack, en slåtterkross, en såmaskin och en höräfsa samt halvbanden till traktorgrävaren. Dessvärre också 4 gamla däck utan fälg som inte har där att göra. Fann också två snygga pardörrar som suttit på min farbrors garage på 50-talet någon gång. Dem vill jag ha kvar!
I trodhuset låg inte bara trodor utan även den slang som användes för att täckdika åkern som ladan står på. Täckdikning går till på detta sätt: ett smalt med djupt dike grävs och däri läggs slangen som täcks med sand. Ovan det vanlig åkerjord. På detta fiffiga sätt kan man odla på mark som annars lätt blir för blöt. Förritin grävde man för hand och fyllde diken med sten, sant och sist jord. Mycket besvärligare.
Ladan är för övrigt spantrad, dvs inte timrad utan rest av lösvirke. Tyvärr har den sjunkit och dess enda stockvarv, det nedersta är skadat. Det blir inte helt lätt att lyfta den utan att hela rasket rasar ihop.
Denna timrade lade ser numera rätt bra ut. Den är lyft och jag har grävt bort jord precis under stockarna. Den nedersta stocken längst ned till vänster (som man bara ser början på, skall dock bytas ut.
För att kunna byta stockjävelm var jag tvungen att frakta en ny upp till ladan. Då jag inte får köra på den nyinsådda åkern, tvingades jag lägga stocken på en cykelkärra och sedan dra den. Inte så jobbigt faktiskt. Den tunga delen låg på kärran och den smala tog jag under armen och tack vara myggjävlarna var jag framme uppe vid ladan på ett par minuter.
Fortsättning följer.
Voilà, här är en lada (eller egentligen ett kyrkstall) som fått nya stockar. Totalt har jag bytt tre stycken då de var så pass illa åtgågna att det var enda alternativet.
Att byta stockar är faktiskt inte alls svår. Man lyfter med domkraft stocken ovanför den som skall bytas och frigör på detta sätt den ruttna som då lätt ka lyftas bort. har man bara en domkraft lyfter man på ena sidan, pallar under och lyfter sedan på andra för att stocken skall gå att flytta. I mitt fall var det extra enkelt,ty jag började med att lyfta upp ladan och la sedan under den stock som skulle sitta inunder (det var de nedersta stockarna på tre sidor). Detta var inte svårt alls faktiskt. Däremot återstår lite pyssel med att snygga till de runda stockarna så att de blir mer fyrkantiga.
Den nedersta stocken på ladans framsida var extra bra att få på plats. Den gamla var helt rutten och låg under jord. Den nya håller nu samman den öppning som utgör dess ingång (nedersta stocken på bilden ovan – ovanför en grov planka som hållit samman öppningen så länge). Viktigt, om man inte vill riskera att ladan tappar formen och stockarna börjar ge sig av.
Återstår nu att laga och sätta fast dörren, sätta in glas i ett litet fönster samt hugga bort de ruttna partierna från ytterligare några stockar. Ev måste jag dessutom ersätta ytterligare en stock.
JAg tycker att jag mest går omkring och känner mig mörbultad av allt ovant kroppsarbete. Lyfter plankor, hugger bort rutten trä från stockar och gräver ner plantor. Ibland måste man dock ta igen sig och då lyssnar jag på radio eller grammofon. Jazzradion mellan 17.00-20.00 i P2 på söndagar är en favorit.
Här har vi en lada som lyfts upp ett par decimeter och istället för att vara på väg ner i myllan, står den nu på stenar. Längst till vänster saknas dock en underlagsås, ty den gamla var helt uppruttnad ty den låg mer eller mindre under jord.
En ny stock behövdes för att ersätta den gamla och den barkade jag först medelst barkspade. Inte så jobbigt som man kan tro och har man dessutom tur med en regnskur, eller om man blött den med vattenslangen, lossnar batken snällt.
Att få den nya stocken på plats var inte särskilt svårt, men dessvärre visade det sig att den var tvungen att placeras en bit in för att golvet skulle sitta ordentligt. Inte så snyggt så jag skall försöka sätta dig en dold liten ås som håller golvet så att stocke hamnar rätt. Återkommer!
Och vad har vi här om inte en i all hast upplyft lada! Saken var den att i måndags förra veckan fick jag veta att de två ladorna där ute behövde lyftas innan torsdag för då skulle markerna, som omger dem, plöjas och sås in. Det blev bråda dagar, men redan på tisdagskvällen lyfta jag de två med hjälp av en granne och hans baklastare. Innan dess hade jag tagit ut golvet i den ena och stagat upp stockarna kring öppningen som ni ser på bilden ovan. Då syllen, den nedersta stocken, saknades, fanns det inget som höll ihop ladan i öppningen och det kräver viss försiktighet. Det hela gick emellertid bra och nu är båda tömda på bråte och ruttet golv och de skall få stå och torka ett par veckor för det var lervälling inne i dem.
Istället har jag tagit tag i ett gammalt kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till en kyrkby där vi har en kyrkstuga. Innan dess kan det eventuellt ha stått anslutning till Öjeby kyrkby ety många byggnader flyttades 1913 från Öjebyn till den nya lilla kyrkstad som då uppfördesi anslutning till den nya kyrka som byggdes på landsbygden.
Stallet är i rätt bra skick och det syns att det monterats ned en gång, ty alla stockar är ordentligt märkta vilket troligtvis gjordes då stallet monterades ner på 30-40-talet och flyttades hem till gården. Dessvärre hade den främre delen sjunkit ned i myllan och den nedersta stocken ruttnat. Det fanns alltså inget som höll ihop byggnaden vid öppningen som även här gick ned till marken.
Jag lyfte försiktigt upp byggnaden med en domkraft, lite i taget, och pallade under med lecablock och brädstumpar. Runt dörröppningen fick jag spika plank som höll samman stockarna
Här ser ni resultatet. En grov planka tjänar som stabilisator i dörröppningen. När allt är klart skall den tas bort och dörren skall monteras tillbaka (den är medfaren, men spikarna är handsmidda så jag vill inte göra en ny). Den nedersta stocken var rutten och skall ersättas med en ny, och den är inte med på bild, men tänk er den som grunden till byggnaden (den skall dock ligga på några stenar och inte direkt på marken).
Nå gäller det att försöka få till en bra stock av en trädstam.
Fortsättning följer.
Äntligen har börjat med ladorna, och det efter att ha planterat och fixat med diverse smått och gott, bland annat byggt en bro till en av logens dörrar.
En besiktning gav vid handen att de har sjunkit ned åtskilligt och att på de värsta ställena är nästan två hela stockvarv under jord. En spantrad lada (lösvirke, inte timrad) är såpass lilla däran (den nedre delen av konstruktionen har ruttnat och panelen är rätt dålig på sina ställen) att det kan bli knivigt att lyfta den, att det finns risk att den rämnar så den får repareras ”på plats” och sedan lyftas. En tredje har fått sin ena öppning förstorad vilket försvagat konstruktionen så att den måste förstärkas innan den går att lyfta upp.
Den första etappen går ut på att lyfta ladorna och placera dem på stockar så att de kommer upp ovan jord och så att restaureringsarbetet sedan kan fortsätta. Innan det görs måste dock ladorna friläggas. Jord som lagt sig som en vall mot väggarna måste grävas bort och den bråte i form av ruttna trodor (material som användes för att hässja hö) som ligger intill flyttas undan.
Då golvet i tre lador är helt trasigt måste också det tas bort tillsammans med resterna av de underlagsåsar som bar upp det. Det ser verkligen ut som ett bombnedslag i samtliga tre som jag påbörjat restaureringen av. Under golvet ligger fuktig lerjord som inte torkat ut på år och dagar.
På bilden högst upp ser ni mig i full fart med att lyfta bort trodorna vid en lada. Tyvärr kunde jag inte använda kranen, de var helt enkelt för sköra för att lyftas på detta sätt och blev kaffeved när jag försökte och kaffeved kan man inte lägga på en vagn och köra hem.
Avslutningsvis en bild åt Ann Margret om visar instrumentbrädan på en Volvo BM 430. Tänker att det kan intressera.
Traktorerna har verkligen utvecklats från första halva av 70-talet. Dagens är stora och mycket kraftfulla. Däremot kanske inte lika smidiga som de gamla som lätt tar sig fram på trånga ställen.
Denna vita annandagsdag begav jag mig ut i snön, 60 centimeter djup, för att inventera mina lador, sju till antalet. Tre av dem är plankkonstruktioner, fyra är timrade. Det är dessa som skall repareras till sommaren. Vi får se hur många jag hinner med. Även om samtliga är i förhållandevis bra skick tack vare att de har plåttak, måste de åtgärdas, annars kommer det förr eller senare att ruttna bort.
På bilden ovan ses den första som byggd i plank. Den är i rätt bra skick, men golvet är ruttet och den behöver verkligen lyftas upp, ty den står numera direkt på marken och fukten har fullt tillträde till golvkonstruktionen. Jag tycker dock att den är rätt snygg. Under den lilla utbyggnaden ligger grejer som man behöver för att hässja höet. dessa pinnar har dock legat i träda i runt 50 år. Ladan i sig användes dock så sent som i början av 90-talet.
detta är en fin gammal lada, timrad, men på senare år, 50-talet tror jag, ombyggd och en bräddörr har satts in i den uppsågade öppningen. Orsaken till detta är att ladan användes till boplats för kalvarna under några år. Timringen är tyvärr rätt ansatt av tidens tand. Många stockar är skadade, men det är oklart hur många som behöver bytas eller halvsulas. Golvet måste också ses över, men är inte genomruttet. Troligt är dock att nytt måste till. Dessutom måste det röjas runtomkring och hela byggnaden måste höjas så att luften kommer åt att torka.
Här har vi det gamla kyrkstallet. jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från tidigt 1910-tal. det är relativt intakt, men vissa stockar behöver bytas ut och hela stallet måste höjas och pallas upp så att det inte ruttnar. jag vill dock göra så litet som möjligt med det, ty det är mycket vackert i sitt nuvarande skick. Något golv finns ej, och har heller aldrig funnits. I den ligger några gamla slädar av olika storlekar och även de är fantastiska!
Den här timmerladan är väl tjusig! Timret är i bra skick men golvet är slut och de stockar som det vilar på. Så går det när lador får stå utan att man håller efter dem och pallar upp dem med jämna mellanrum. Någon form av ny lucka måste också sättas in, den där presenningen gör sig visserligen bra på bild, men är ett provisorium. Ladan måste mao lyftas och nytt golv infogas.
Ytterligare en brädlada. Rätt välhållen, men den har sjunkit ned och golvet har ruttnat och brutits av. Ladan har varit rödfärgad och bör kanske målas. Precis som för övriga lador är det nytt golv som behövs och nya stenar som ladan kan vila på.
Den sista timrade ladan är även den i bra skick, men golvet har kapsejsat. Den är rätt snygg och har varit rödfärgad. jag är osäker på om dess översta del är brädfodrad eller en plankkonstruktion.
Denna förfallna byggnad är en enklare slåtarstuga som min farbror använt som förråd för grejer som hörde till hans gräv- och schaktentreprenadfirma. För 20 år sedan återvände den och sedan dess har den stått. Nytt golv och devis ny panel är vad som behövs. och så måste den ställas på några lämpliga stenar så att luften kommer åt att cirkulera under. Detta har den gemensamt med samtliga byggnader, utom kyrkstallet som saknar golv och endast måste lyftas.
Besiktningen är dock bara temporär. Först till våren, när snöns smält och det blivit plusgrader, kan jag inspektera hur stora skadorna på stockarna är.
