Etikett: Köksstandard

Få saker tycker jag är så undermåliga i dagens bostadsbyggande som snickerier, och då tänker jag främst på den fasta inredningen som garderober, skåp och dörrar. Allt är för slätt, för maskinellt och det är på tok för mycket spånskivor (eller dylika material som består av lim och träfiber). Det syns också tydligt att allt är gjort för att snabbt kunna monteras. Till och med 30-talet byggdes det mesta av denna inredning på plats, lägenhet för lägenhet. Undantaget var HSB som byggde mycket i egen regi och därför hade åtskilligt att vinna på en viss standardisering med tillhörande produktion på fabrik. Det var dock inte tal om något hafsverk, ty både utförande och material var av hög kvalité.

Efter kriget blev byggnadsverksamheten hektisk och många av byggföretagen hade utvecklat en viss standard på snickerier, en standard som dock var långtifrån enhetlig (t.ex. HSB, Riksbyggen, m.m.). Tillsammans med Hemmens forskningsinstitiut (HFI) presenterade Byggstandardiseringen år 1948 sitt förslag till svensk standard för kök och garderobssnickerier (dörrar, fönster, m.m. följde med tiden). År 1950 antogs detta förslag och vår första svenska köksstandard var ett faktum. Denna reviderades 1962 och 1970.

Jag är mycket förtjust i de första årens svenska standard, framförallt tycker jag att garderober och köksinredningar fram till mitten-slutet av 50-talet är oerhört fina. De är så välbyggda att man inte ens ser att det rör sig om prefabricerade moduler som målades på plats i lägenheten. När skåpstommarna monterats på plats, spacklades skarvarna innan stommarna målades och på så sätt får man illusionen av platsbygge från ett kök. På bilden ovan syns delar av en köksinredning från 1953. Skarven mellan de två modulerna syns, men man tänker knappt på den.

Runt 1960 insåg man att en ytterligare förenkling var på sin plats. Modulernas stommar var tidigare av massivt trä, men nu valde man att lägga masonitskivor på var sin sida om ett fackverk. Hålrummen fylldes med wellpapp. Konstruktionen blev lättare och virkesbesparande. Modulernas kanter försågs med lister som gjorde spackling och målning överflödig när de sedan sattes samman i villan eller lägenheten. På bilden ovan ses en garderobsvägg från 1963. Luckorna är sprutlackerade på fabrik men gångjärnen är obehandlade. Den helgjutna känslan i det gamla förfarandet var med ens ett minne blott. Hos de mindre snickerifabrikerna levde dock den gamla metoden kvar ännu ett tag.

Allt eftersom har ytterligare förenklingar gjorts i köks-/snickeristandarden: lådor och backar i plast, stommar i spånplatta, luckor utan överfals, enklare gångjärn m.m. Naturligtvis kan det vara bra med besparingar, men nog kan man tycka att det vore bättre att hålla fast vid ett högkvalitativt utförande och med jämna rum renovera (vilket också skapar arbetstillfällen, precis som nytillverkning). För mig personligen är detta verkligen att föredra, ty nog är det fantastiskt med tunga och gedigna hyllplan och lådor vars trä med åren blir allt  behagligare. Den ultimata lyxen är för mig en gedigen garderobsvägg med allehanda skåp och lådor samt ett kök som känns som ett med lägenheten (eller villan) och som man vet kan återfå sin ursprungliga glans med en slipning och en ommålning.