En bro uppe i den ljusa oändligheten
Det var en varm dag då solen gassade och fukten på allvar erövrat sommaren. Det var alldeles i början av augusti och jag skulle snart bege mig söderut, ta tåget hem till Stockholm. I bilen fläktade det behagligt, ty jag hade ställt ventilationsrutan på vid gavel så att den varma luften pressades in i kupén med hög kraft och virvlade runt, svalkade. Kromet glänste på instrumentbrädan. Från högtalaren strömmade Be my baby. Jag var på väg till Arnemark för att återse byn där min mormor och hennes systrar växt upp. Arnemark stod det efter ett par mil på skylten när landskapet öppnade sig. Jag slogs av hur fult det lät. På dialekt sa man alltid Annmark, och det är mycket vackrare.
Det måste ha varit en fin by en gång i tiden, men idag finns inte mycket kvar av den lantliga skönheten, ty de allra flesta hus har ombyggts i modern och praktisk villastil. Endast en skolbyggnad har viss bevarad charm. Dessa turer i ett skövlat Norrbotten gör mig alltid lika besviken och får mig att önska att jag istället växt upp i Västerbotten, ty där lever skönheten fortfarande kvar.
Jag körde vidare. Skogen var gles och bevuxen med tallar. Tallarna stod i rena rama sandmarken och inget ogräs syntes, bara mossa och lav. Jag älskar dessa marker som doftar så friskt och ger ett så hygieniskt intryck. Jag förknippar dem med bad. Med insjöar, badhytter, kottar och något förbjudet. Jag borde ha stannat bilen och vandrat omkring.
Jag körde in i ytterligare ett samhälle, beläget högt ovan den stillsamma men kraftfulla Piteåälven. Mellan den täta grönskan skymtade vattnet som sakta flöt fram. En brant väg ledde ner till en campingpalts där jag stannade bilen och promenerade till vattnet. Här, strax efter dammen, var vattnet grunt. På andra sidan stod det gamla kraftverket som numera är museum. Det var en vacker, vitputsad byggnad.
Jag körde vidare mot kraftverksdammen som låg en bit längre upp och klev än en gång ur bilen. Det dånade av forsande vatten och solen stekte både mig och betongkonstruktionen. Jag vågade mig inte ut på den smala bro som gör över dammen och där bilarna inte kan mötas. Jag var rädd för vattnets enorma kraft. På brons ena sida var vattnet djupt och stilla, förrädiskt. På dess andra sida såg jag luckorna och långt där nere såg jag det vita skum som red på det brusande vattnet. Det var så vackert, men jag blir alltid så rädd att dö när jag ser kraftfulla anläggningar.
Jag vände blicken uppåt och såg rakt in i en järnvägsbro vars kraftiga stålkonstruktion såg ut att leda rakt in i oändligheten.
Kaminrören som talade om natten
Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.
Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.
Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.
Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.
Djupt in i skogen vid en sagans flark
När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.
Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.
I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!
När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.
Dröm eller verklighet i sommarnatten
Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär
Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha…
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
jag måste vänta på den milda döden
och bringar frihet åt min själ!
Det gamla huset av Edith Södergran från Dikter 1916.
Millesgården en varm försommardag
Millesgården här till Stockholms vackraste platser. Oavsett väder eller årstid är det alltid lika vackert. Anläggningen är helt enkelt fullkomligt makalös.
Att Kol och Koks cisterner och oljehamnen bilder en diskret bakgrund till Carl Milles skulpturpark är inget annat är rent genialt. Vore där ett skärgårdslandskap, en svensk idyll, blev det nog alltför mycket av det goda.
Den nya utställningshallen tycker jag inte förstår den vackra anläggningen, tvärtom, den passar in på ett utmärkt vis.
För en gångs skull har jag scannat in större bilder också, klicka på de små så får ni dem med 800 pixlars bredd.
Huset som naturen snart tar tillbaka
Ett hus som snart ej finnes mer. Den bedrägliga takpappen håller inte längre tätt och fukten har samlat sig i bjälklaget ovan köket vilket fått kökstaket att ge vika. Som en ung fattig flicka från förr böjer det sig underdånigt ned.
I farstun hänger ännu ett kvarglömt plagg. Här är torrt och en blommig tapet välkomnar mig som gäst, trots att jag objuden lossade på den ståltråd som förseglade ytterdörren. Till höger leder vindstrappen en våning upp, till vänster ligger köket med sin murade spis.
Inne i kammaren står fortfarande några möbler kvar. Skamfilad, javisst, men intill tronar en glänsande chiffonjé.
Norrut, med bil längs med Lule älvdal
Jag var på väg upp mot Niemisel på en nöjestur en varm dag, men hade inte hunnit långt alls, ty det var ännu ett par mil kvar upp till Boden och vägen var precis så lappad och lagad som en inte alltför trafikerad norrländsk väg brukar vara. Jag passerade ett ortsnamn och vid skylten fanns ett hus. Det var byns ena hus som låg där. Jag bromsade in, backade tillbaka och klev ur bilen. Där stod en vitmålad byggnad med rödmålade fönsterbågar omgiven av diverse uthus. Allt var tyst och öde, men några maskiner på tomten skvallrade om att gården används som upplagsplats. När jag tittade in igenom köksfönstret förstod jag att här satte man sig ibland för att äta medhavd proviant. Kanske ägdes fastigheten nu av det militära.
Ladugårdens tak var en något sviktande historia, men på det stora hela var det beklätt med plåt. Inget förstår ett hus så snabbt som ett läckande tak, ty dy samlas fukten, åsarna ruttnar och fukten tynger ner hela konstruktionen så att den rasar in. Här fick man intrycket att mark och grund sviktat och dragit hela ladugården med sig. Husets nock följde en intressant kurva.
Jag hade parkerat invid ett gammal uthus som låg intill ett gammal militärt förråd. I trakterna av Boden var, och är fortfarande i viss mån, det militära alltid närvarande. Min pappa köpte då och utrangerade saker som vårt försvar inte längre hade användning för. En liten, liten militärgrön vagn brukade vi löva och sedan koppla bakom traktorn när vi skulle åka bort på midsommar. Annars var det mestadels elmotorer och vinschverk som fångade pappas intresse. Han hade nämligen själv byggt gårdens utgödslingsanläggningar av dessa tingestar.
Vid sidan av min parkeringsplats stod bakom en byggnad gamla oljefat. Standard stod det på ett par av dem. Den typen av fat är icke av modernaste snitt, men de är mycket vackra. De fanns när jag växte upp, men jag tror att de var gamla redan då. Jag minns att jag fick en gammal oljebehållare, någon typ av kanna, av en granne som barn. Den var vit och hade BP-loggan på. Jag har för mig att man kunde pumpa ut innehållet på något vis. Snygg, men inte så användbar. Nu ligger den säkert på skroten.
Damerna bjuder kyrkmarknadskaffe
Varje år är det kyrkmarknad i Öjebyn och då är det icke få som passar på att hålla öppet hus i sina kyrkstugor. I denna stuga, hos Sanny och Thyra, bjöds det på de godaste av kakor. Sällan har jag ätit så fulländade bakverk. Det var skurna ingefärspepparkakor smaksatta med rivet citronskal, det var finska pinnar, anisbröd, bullar och ytterligare småkakor. Och allt var så gott att jag inte kunde sluta att äta. Någon lunch blev det inte den dagen.
Stugans ägare, fru Thyra, har gott om energi, men till sist sjunker hon ner på en stol och börjar demonstrera alla gamla ting på väggar och skänk. Nämnda möbel är snickrad av hennes bror och konstfullt ådringsmålad. På dess ovansida står bilder från 40-talet när de två systrarna var nyexaminerade och reda för yrkeslivet.
Påskmiddag med granne som gäst
Påsk för några år sedan. Middag i all enkelhet i köket. Notera tramporgeln och bröllopsfotografierna.
Även enkla påskmiddagar skapar disk. Notera skärbrädan mellan första och andra lådan – en perfekt arbetsplats om man vill sitta ner när man arbetar. Köket handikappanpassades när det snickrades 1965 därav spishäll och inbyggnadsugn på bekväm ugn (den syns inte i bild), ty min farmor hade dåliga höfter.
Även enkla påskmiddagar kräver gäster vars uppmärksamhet kräver telefon. Alla i byn har samma första siffror i sina nummer, bara de två sista skiljer, vilket gör det enkelt att minnas dem. Notera tavlan på Konserthuset inne i kammaren.
Jag rymmer, tar ett tåg någonstans
Jag tycker verkligen om att åka tåg och att resa genom natten, se skymningen sänka sig ner och vakna av att dagen åter gryr. Och sommarnätterna som aldrig blir riktigt mörka, nätter då den mörkt klarblå natten står som bakgrund till avsomnade bangårdar någonstans i nedre Norrland.
I natt jag drömde
att vi var tillsammans igen
vi hade all tid i världen
och var ute och gick vid vattnet
och ville aldrig gå hem
På nätterna är det ödsligt i korridorerna och att då känna vinddraget i ansiktet när man lutar sig ut genom fönstret är underbart. Och att känna tåget bromsa in, accelerera och stå still i den tysta natten.
Jag sa vi borde åka bort du och jag
men du log och sa
”det är ingen idé, det finns inget att se”
En gång reste jag genom ett översvämmat landskap och rälsen gick tätt inpå en sjö som antagit ansenliga proportioner. Vagnarna speglade sig i det klara, stillastående vattnet. Det långa tågsättet ringade in den spegelblanka ytan som med ens var fast
Men jag tar ett tåg någonstans
ja, jag rymmer med mig själv
jag tänker aldrig bli som dom där
jag har sett här varje dag
i sin lilla värld, dom är fast
och dom kommer aldrig ut
men jag skickar dig ett kort
när min resa är slut.
Bonn-Karl och livet på landet förritin
Dags för en repris, den första Bonn-Karl-episoden från sommaren 2010!
Bonn-Karl är en dryg jävel som ger inte många ruttna lingon för moderniteter och framåtskridande. Nej, envist står han kvar i sin mörka ladugård klädd i farfaderns gamla ullbyxor.
Nog har Volvo BM gjort många traktorer de senaste 50 åren, men ingen går upp mot T-31:an som kan köras på både bensin och fotogen. Fotogendoften är precis i Bonn-Karls smak, så han reparerar ihärdigt sin gamla klenod.
Har man inte häst, får man dra räfsan själ, resonerar Bonn-Karl, nöjd och belåten med sin seniga kropp.
Vår herres upplagsplats för järnskrot, är en verklig tillgång för en händig karl som Bonn-Karl. Ett par rejäla järnjul blir aldrig omoderna.
När dagen flyr, jag ej honom finner
Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.
Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.
Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.
Likväl ett töcken mig från honom stänger:
Min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
Intill hans sköte!
Johan Olof Wallin 1818
Den förfallna skönheten i Alterdalen
Intill dammen i Alterälven bodde för många år sedan fru Lundström och hon var av en alldeles speciell kvalisort. En dag när maken inte kommit in för middag ropade hon ”Axel, min make, var är du? Är du bland vågorna så svara mig!”
Intill dammen ligger också en gammal vattenkvarn som på senare år elektrifierades. In på 80-talet tror jag att den var i bruk, men nu har förfallet tagit vid.
Över dammen går en bro och inunder finns två tunga dammluckor av stål. En tredje, gammal och skör i ruttnat trä, leder vattnet in i rännan under kvarnen.
När man stiger in i dessa övergivna rum kan man inte annat än stå alldeles tyst inför denna orörda skönhet där tiden så länge stått still.
Genom fönstren, som saknar glas i sina bågar, fläktar det behagligt. På golvet står några papperssäckar med kraftfoder, ty kvarnen har till viss del blivit ett upplag för sådant som inte får plats någon annanstans.
En trappa ner vågar jag inte gå, ty syllstockarna är ruttna och jag fruktar att det gamla huset skall ramla ned i forsen och då vill jag inte följa med. Där ner fanns en gång turbinhjulen som drev kvarnens alla apparater.
Fortfarande finns remmar och reglage. Allt ser ut att i all hast än en gång tas i bruk.
Längs med en vägg finns ett litet förråd av allt som behövs för att sköta och vårda en kvarn. Men det var länge sedan någon rörde dessa attiraljer.
I traktorkaravan upp till Selets bruk
Som jag tidigare berättade, har jag åkt traktorkaravan upp till Selets bruk en sommarkväll i juni. Vädret var inte det bästa, men det var något av ett äventyr att åka på ett flak bakom en gammal Fordson-traktor. Det luktade av regn och bensin, av diesel och av olja. Det var en av sommarens allra bästa kvällar.
Färden gick till Selets bruk och så snart vi kom fram, blev det demonstration av samtliga traktorer. I Avan, som är en relativt liten men konservativ by, äger många gamla traktorer som än i dag är i bruk. Totalt finns där inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara. Många har gått i arv i generationer och fungerar fortfarande mycket tillfredsställande.
Här en Fordson Major i dieselutförande. Innan dieseln slog igenom, körde man mestadels på fotogen, inte vanlig lysfotogen, utan en annan variant som var en restprodukt från lysfotogenstillverkningen. Dessa traktorer krävde dock bensin för att kunna startas och jag minns när jag var lite och körde vår gamla Volvo BM T 31:a vars sits var gjord i plåt. För att starta den, vred man först på tändningen, ställde bränslereglaget i läge bensin och tryckte sedan på startknappen på golvet. Startmotorn drog runt den tunga motorn och med lite tur hoppade den genast igång. Så snart motorn hade uppnått full temperatur, vred man om bränslekranen så att motorn fick fotogen. Som det doftade sedan när man satt på traktorsitsen och kände ångorna från fotogen och olja! Jag kan ännu känna doften och jag saknar den.
En av de populäraste traktorerna genom tiderna är Fergusons modell TE20 som går under namnet Grålle på grund av sin grå lackering. Modellen är av en gedigen konstruktion och var försedd med hydraulik så att man kunde koppla jordbruksredskap bakom traktorn, t.ex. plog, harv och självbindare. Det finns fortfarande många Grållar i bruk, ty de är små och nätta och tar sig fram även där de är trångt. Dessutom är de slitstarka.
När utflykten var klar och vi återvänt till byahuset blev det en liten klarinettkonsert med ackompanjemang av Pärs BM-traktor som har ett mycket jämnt och lågt tomgångsvarvtal som gör sig mycket bra när man saknar trummor och bas.
Tyskmagasinen ståtar med skammen
Mörka nätter la tyska fartyg till vid den smala kajen utanför de stora magasinen i Karlshäll, ty i dessa stora och nästintill sakrala salar hängde grisarna i långa rader inunder taken i väntan på järnvägstransport till styrkorna i Norge.
Genom de glesa plankväggarna avtecknar sig siluetten av Notvikens gamla järnvägsverkstäder. Måhända var det många nyfikna ögon som glimmade i mörkret på andra sidan viken; en främmande makts skumraskaffärer måste ha varit en pikant inslag i vardagslivet för arbetarna på notviksfabriken.
Idag ligger magasinet öde och dess stora yta påminner mig om en sedan länge övergiven danslokal, en loge där hundratals människor dansat på ojämna tiljor under uppsluppna sommarmånader i utkanten av staden. I ett område där ordningsmakten sällan gjorde några besök.
Fasaden är märkvärdigt välbevarad och i relativt gott skick. Någon modernisering har inte aldrig kommit till stånd, endast ett sparsamt underhåll har utförts. Det skall vi vara tacksamma för.
Läs också en artikel i Norrbottens-Kuriren där Betty Blom berättar om de år hon arbetade under den tyske kommendanten Walter Sindel i dessa historiska byggnader.
Sommarvärme. Ovanför tunga moln
Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat detta hus och detta är inte den sista. Det ligger så vackert intill åkrarna och hur än vädret växlar är det alltid till sin fördel. jag önskar att det vore mitt och att jag hade tid att vårda det.
Jag tror att det har funnits någon form av trädgård eller bärbuskar intill manbyggnaden men den är så förvildad idag att det är svårt att säga. Jag tror att det kan blåsa rejält runt knutarna, åtminstone låg här ett år ett omkullvält träd. Vinden hinner nog hämta andan och ta sats, ty de vidsträckta åkerarealerna är imponerande.
Visst är det en högrest och smäcker skapelse! En utbyggnad innehåller trappan upp till övre botten och detta ger huset karaktär. Den rangliga bron är i stål och en senare tillskott som dock hunnit förfalla. Pannplåten på taket har börjat rosta vilket är mycket vackert på bild, men snart måste den bytas.
Sommarkaffe i kyrkstugan i Öjebyn
Varje sommar är det kusinträff och då kommer flickorna från Tvärån till gamla mosters Ebbas kyrkstuga (som jag numera är ägare till) för att dricka kaffe och äta kakor. Samt för att prata.
Bordet är dukat med moster Ebbas gamla vaxduk och kakfatet har två våningar. Ovanför soffan hänger några tavlor som minner om Vår herre. Jag tycker att de är vackra.
I det lilla rummets ena hörn står en liten järnspis där två elektriska plattor placerats. Köksutrustningen är sparsam, men så är det endast enklare matlagning som förekommer här. Oftast inget mer avancerat än kaffe- och tevatten.
Invid fönstret står ett skåp med två lådor och pardörrar, det är kyrkstugans serveringsskåp som innehåller allt från gamla torkade våtservetter till blommigt porslin. Genom det spröjsade enkelfönstret silar ljuset in, dämpat genom björkarna grönska och alltid tämligen svagt.
Buskspel på Höslaget i Avan i somras
Två gånger om året är det spelmansstämma i Avan, en by strax nordväst om Luleå och ett par mil söder om Boden. Sommartid ägnar man sig främst åt buskspel, vintertid håller man sig inomhus i skydd av den trivsamma spisvärmen. Dessa bilder härrör från sommaren 2011, en dag i augusti under det allmänna firande i byn som går under namnet Höslaget och som helt korkar igen den lilla byavägen som går parallellt med Luleå älv och förbinder de båda städerna.
Gubben ovan, den högra, drar ständigt mustiga historier av skiftande kvalisort. När han inte gör det spelar han dragspel. detta år hade man celebert besök och därmed uppstod en liten trio där en BM Victor spelade bas. Det syns väl knappast på bilden, men en mikrofon har fästs intill traktorns avgasrör och dess taktfasta bas – denna dieselmotor har en låg och stadig tomgång – ackompanjerade de båda dragspelarna. Framförandet i sin helhet, med diverse historier, finns på youtube .
Alla dessa vackra dragspel som skiftar i dekorativa pärlemornyanser! Även om jag alltid varit måttligt förtjust i detta instrument, har jag aldrig förnekat dess dekorativa verkan. ”De fattigas piano” har dock många fördelar, inte minst är det lätt att ta med sig och förr i tiden när man spelade på danser runtomkring i bygden var det naturligtvis ett stort plus.
Här ser vi traktorns bakre regioner, ett par dragspel och en bas. Mer landsbygdsromantiskt kan det väl knappast bli, framförallt inte när man fotograferar med svartvitt och besvärande kulörer i en nafs försvinner. I bildens fond ses åkrarna breda ut sig. Detta är en bördig plats och byn har under århundraden ansetts tämligen förmögen vilket inte minst berodde på det fina fiske som Luleå älv bjudit på.
På spaning efter Svensbylidjas charm
Otaliga äro de hembygdsgårdar som växt upp i vårt land de senaste 100 åren. Var och varannan by med anor, har samlat ihop spillrorna efter den tid som flytt och på så sätt försökt återskapa allt det som modernismen utplånade. Jag må vara en stor vän av just modernismen, men å andra sidan är inget så förödande för gammal nordsvensk bebyggelse som efterkrigsårens moderniseringar. Strama och stolta stodo Norrbottensgårdarna i början av seklet; idag bevarar endast ett fåtal av dem något av den ursprungliga karaktären. Sorgligt, ty dessa byggnader utstråla den enda form av minimalism som jag finner tilltalande. Se bara på detta strålande exempel.
Svensbylidja är en hembygdsgård som icke saknar charm och som ligger ytterst naturskönt belägen invid ett litet vattendrag i den bördiga älvdalen. Se bara den vackra bilden ovan! Manbyggnaden har verkligt gamla anor och bedårande enkel inredning. Kök, sal och kammare är fyllda av ting från olika perioder och skapar därför en verklighetstrogen miljö. Tyngdpunkten ligger dock på 1800-tal.
I salen står en gammal tramporgel. Gammal och gammal, från förra seklets början kan tänkas. Det dröjde länga innan dessa urmodiga instrument fick gå i pension. Ännu under min småskoletid, under andra halvan av 70-talet, spelade lärarna på tramporgel när det skulle sjungas i klassrummet ocg det i en skola som uppfördes under 50-talet!
I såväl kök som sal står ett sängskåp, den möbel som var mer eller mindre oundviklig innan centralvärmen och kakelugnarna gjorde entré i bondehemmen. Dessa tjänade som sovplatser för familjemedlemmarna och gjorde att de klarade natten utan att helt förfrysa under kalla vintermånader. På senare tid, ansågs tuberkulosen och andra baciller frodas bland bolstren bakom de stängda dörrarna vilket gjorde att få av dessa praktmöbler bevarats åt eftervärlden.
I köken fanns ofta en möbel där man förvarade mjölk i avlånga tråg. Varje morgon skummade man av grädden som sedan kunde förvandlas till välbehövligt smör, både för eget bruk och för försäljning.
På bilden här intill syns vävstolen i manbyggnadens kök. Att väva var något viktigt, vad skulle man annars ha på sig och vad skulle man smycka möbler och väggar med? Av fårens ull kunde man åstadkomma varma plagg, och kom man sedan över lin- eller bomullsgarn, blev möjligheterna än större. Under andra halvan av 1800-talet blev trasmattorna vanliga och dessa vävdes enkelt av utrangerade textilier, en tradition som än i denna dag lever kvar på sina ställen. Min mor gjorde mig precis en matta med inslag anpassat efter mitt ljusgröna kök. Ty det är fördelen med trasmattan: man kan lätt komponera en matta som passar till en specifik miljö.
Innanför farstun ligger kammaren och den var något av en pärla med sina ljusa, schablonmålade väggar. Jag undrar om något rum är så saknat som just kammaren? Inget är väl så intetsägande och tråkigt som ett ordinärt sovrum? Detsamma kan knappast sägas om den ombonade och vackra kammaren. Det är något för modernismens och nutidens arkitekter att lägga på minnet.
Bonn-Karl med motorolja och svett
Varje år måste oljan i bilen bytas. Kvällen är ljus och solen gassar fortfarande när Bonn-Karl försiktigt lossar på pluggen i oljetråget och vrider några varv på oljefiltret, innan han varmkör motorn. Sedan är det bara att skruva ur pluggen helt och hållet, och låta den varma oljan rinna ner i uppsamlingskärlet. Det doftar så gott av värmen, oljan och gruset.
Efter en stund har all olja runnit ut. Bonn-Karl svettas där han står framför verkstaden och fyller oljefiltret med lite olja innan han sätter det på plats. Pluggen i oljetråget dras sedan fast och motorn fylls med ny, ren olja.
Bonn-Karl skruvar på locket i ventilkåpan och kontrollerar att inget läckage sker. Kvällen är ännu ung när bilen är klar för sommarens strapatser. Belåten sätter han sig bakom ratten och dammar iväg längs med de smala grusvägarna.
Ett vardagskalas utan större åthävor
Svenska flaggans dag i Norrbotten
Sedan några år tillbaka firas Svenska flaggans dag i den lilla Norrbottensbyn medelst tårtbuffé i byaskolan.
Till denna tillställning kommer folk från när och fjärran; ja till och med från grannbyn som representeras av tant Ebba som är elegant som en riktig prästfru,
Resterna kan man naturligtvis lika gärna ta hem. Och kanske äta en annan dag. Om andan skulle falla på.
Indeed. Älvor finns i Lill-Jansskogen!
Kusinerna kallas flickorna från Tvärån
Flickorna från Tvärån, unga kvinnor och flickor på 50-talet. Nu är de gamla, den äldsta strax 80, men epitetet lever kvar. Deras mor och min morfar var syskon och de är precis lika pratglada som resten av släkten på den sidan.
Fadern var sågverksägare och modern är den enda människa jag träffat som dött i KOL utan att ha varit rökare. Märta var framåt och arbetsam och det behövdes, ty hennes man hade perioder av svårmod och dessa vårveckor tillbringade han på vinden.
När flickorna var små lekte de vid ån, ensamma. Otänkbart idag, men då gick det för sig, åtminstone om man hade en moder som inte var alltför räddhågad. Nere vid ån fanns också en tvättstuga där man kokade tvätten för att sedan skölja den i ån.
Idag finns knappt några spår av den gamla dammen som försörjde elkraftverket nere vid ån. Ett par betongfundament och en intorkat flodfåra är allt som återstår.
Omkring Piteälvens tjusande flodfåra
Att överföra ett betagande landskap till de futtiga två dimensioner som står till buds när man fotograferar är ofta dömt att misslyckas. När jag förrförra sommaren besökte Sikfors gick det följaktligen som det gick. Traktens slående skönhet försvann någonstans i trakterna av kamerans lins och på den ljuskänsliga emulsionen fastnade bara sporadiska rester.
Kring Piteälvens flodfåra klättrar Sikfors by vilket gör att trakten är ovanligt fager. I dess ena ände ligger dammen och kraftverket. Ovanför det brusande fallet susar tågen förbi på en ståtlig järnvägsbro. Ni må tro vilken tjusning!
Efter ha passerat dammluckorna, rinner vattnet vidare i makligt tempo och passerar den legendariska festplatsen där alla stora artister uppträdde under efterkrigstiden. Idag tror jag dock att det främst är dansband som spelar, men campingen är fortfarande populär.
Ser ni urkraften? Den dag jag var där var det ovanligt varmt och kvavt. Jag har anlag för svindel och inte gjorde hettan det bättre. Men jag vågade mig iallafall fram för att titta på det brusande vattnet.
För ett och ett halvt år sedan skrev jag en text om mitt besök i Sikfors och visade ett par bilder. Den var inte så tokigt. Läs det här.
Bonn-Karl, en folkskollärare av rang
Kan någon vara mer lämpad till att undervisa än Bonn-Karl, vår dekorative och konservative lilla vän? På den gamla tramporgeln ljuder morgon efter morgon Bonn-Karls ljuva stämma som han själv ackompanjerar på den gamla tramporgeln med sin läckande bälg som utbrister i atonala fraser.
Men innan undervisningen kan börja måste han tända i kaminen, ty någon värmeledning har inte skolöverstyrelsen stränga ordförande ansett behövligt. De fåtaliga eleverna i Norrbottens glesbygd får fortsätta att stoppa kängorna med halm och varma sig framför de glödgade kaminrören som gör en snirklande färd på sin väg upp i skorstenen.
På plats bakom katedern med sina gamla karta över Norrbotten greppar Bonn-Karl klubban och gör sig beredd att börja morgonbönen. De obildade små måste lära sig herrans tukt och förmaning, så att de inte går miste om en glänsande ålderdom bakom pärleportens av rosor garnerade hägn.
Varken ordning eller reda, men ändå
När jag växte upp fick jag lära mig att det skulle vara ordning och reda. Att låta tomten förfalla var något skamligt. I en av grannbyarna bodde en miljöpartist och hos honom såg det ut som sjutton. Det gillades inte. Jag minns att jag som liten hade det lite svårt att förstår varför man inte höll bättre ordning om man nu värnade om miljön.
Under en sommarutflykt förra året passerade jag ett helt fascinerande ställe. I behov av reparation och med mängder av grejer utplacerade huller om buller. Jag kunde inte låta bli att fotografera. Är det en åker som är under uppsegling på ladugårdstaket?
Det spetsiga silotornet slår allt annat i den vägen som jag tidigare sett. Det är onekligen värt att avbildas.
En östgötsk pärla är Borggårds bruk
Det är inte första gången detta vackra bruk figurerar här. Anläggningen har verkligen anor, men nybyggdes någon gång på 30-talet. Den är så vacker
Vitputsad fasad, ferrofönster och flacka tak är byggnadens främsta karaktäristik. I dess inre finns också ett vattenkraftverk och det är dess vattenkanal som ses till höger.
Allt är snyggt, se bara på dessa detaljer! Men så är jag också industriromantiker och gillar det som fått viss patina.
Snap-shots från sommarens släktträff
En nattlig triptyk med fotogenlampa
Detta verk kallar jag Triptyk med fotogenlampa (!). Bilderna är inte nytagna, ty de togs redan i vårvintras.
Vi skulle ha herrmiddag och vad krävs inte för en lyckad herrmiddag? Ni har helt rätt: kaffeflickor!
Dessa kaffeflickor kom med pannacotta och hade helt försumbara vita förkläden samt en liten snibb i håret. Kaffeflickorna @beverlylesley och @theresebohman kom dock inte med på bild. Däremot ser ni @bjorn_carlsson, @ravejagarn och @obetald_praktik med min lilla billiga fotogenlampa.
Är det konst eller verklighet vi ser?
För länge sedan besökte jag Lust och last på Nationalmuseum. Det var vernissage och jag tog några bilder. Eftersom jag inte framkallat någon film på månader, dröjde det till idag innan jag fick se resultatet.
Jag tänker att det skulle vara på sin plats att lyssna på Giuseppe de Luca som sjunger Caro mio ben bella fanciulla under tiden man betraktar dessa bilder (det är ett nytt grepp – multimedialt).
Jag måste säga att jag är förtjust, ty konsten och verkligheten flyter samman i de mörka rummen. Vad säg t.ex om denna vackra komposition?
Som vår herre skapade honom, visar den atletiske mannen upp sin vackra kropp och vänder sig bort från den yppiga dam som utan blygsel visar sin fylliga barn. Och runt dem ses människor som siluetter.
Ser ni de mörka kropparna som inte låter sig skrämmas av de kroppsdelar som svävar högt upp i taket. Det är mina vänner.
Kärleken, min mörkögda augustinatt
Något vackrare eller för den delen sorgligare än den mörknande augustinatten står knappt att finna. Planteringarna står i full blom, men det är inte ungdomens oerfarna och livsglada växter som slösar med den mest sprakande färgprakt. Nej, det är blomster som snart skall gå in i den långa vilan, eller förmultna och dö.
Men än är inte hösten och den klara luften här, de svala nätter när parkernas lyktor drunknar i det kompakta mörker som faller redan tidigt på kvällen. Det är vägen dit som är så svår att gå, ty augusti lär oss att vi är som vackrast strax innan vi börjar att vissnar.
Nu öppnar nattglim sin krona i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma som förr till min älskades bröst.
Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar min älskade lidelse varm.
På hösläden lägret jag reder av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt.
Erik Axel Karlfeldt. Publicerades i Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 1901.
Det betar kor i Vår herres gröna hage
Visst är det vackra, korna i Vår herres hage? Jag var ute och körde någonstans nordöst om Boden och hade valt en liten väg.Det är inte så ofta man ser en så fridfull och lantlig syn. I fonden ett gammalt ödehus med vackra proportioner och en farstukvist i smäcker snickarglädje.
Jag är inte särdeles förtjust i dagens anläggningar där hundratals kor krävs för att det skall vara någon ekonomi att tala om. Trist, och inte är jag säker på att det är lika tillfredsställande att vara mjölkbonde med så många djur. Till fördelarna hör naturligtvis att djurhållningen blir rationellare och kostnaden lägre. Den ökade importen av framförallt nöt- och gris-kött gör mig också ont. Svenska bönder får svårt att konkurrera och tvingas lägga ner verksamheten med igenväxta marker som följd. Tänk er det svenska landskapet utan åkrar och med skog i deras ställe. Det är något helt annat! Dessutom är det dumt att transportera kött och mjölk kors och tvärs över jordklotet. Nej, ät hellre svenskt kött. Visserligen är det dyrare, men det är bara bra att äta kött mer sällan.