Är man inte van vid dem, är det kanske inte så lätt att vänja sig vid dem, men har man vant sig vid dem, hör de sommaren till.
Jag är inte uppvuxen med dem, så det tog sin tid, men nu är de en del av sommaren, men nog är det vackrare med hässjor, men dem har jag heller inte upplevt.
Påsk 2010. Det året inföll påsken första veckan i april och vädret var härligt. Solen sken och det töade, vilket är ett väder som jag verkligen gillar. Det finns allt något av Linda Ståhls längtan i smältvattnet och de ljusa kvällarna.
Kyrkstäderna i Norrbotten tinar så sakteliga fram under denna storhelg. besökarna är få, men några hittar allt till sina stugor och skottar med viss möta fram sig till dörrarna som Vår Herre så finurligt ordnat att de nästan alltid går inåt.
Kyrkstaden i Öjebyn är min favorit. Den är brokig och stugorna är välbevarade. Det finns höga stugor och låga stugor och stugor med eller utan panel. Sommar som vinter är detta en plats man bör besöka om man har möjlighet.
Ett öde hus i Västerbotten. En gammal solblekt gardin och dämpat ljus i hallen. Tyst och ödsligt och mycket vackert.
En bit från vägen, nästan inne i skogen. Mer eller mindre helt omringad av växtlighet och utan något tak står den gamla timmerbyggnaden. Det var nog ett tag sedan taket rasade in men de stockar som finns kvar är dock förvånansvärt fina.
Man ser dem överallt, lador och andra överloppsbyggnader som lämnats utan underhåll. Förr eller senare störtar de samman, eller ruttnar nerifrån då stockvarv efter stockvarv försvinner i den fuktiga jorden.
Ett bra sätt att påminna sig orsaken till den jul vi firar här uppe i orden kan vara att plocka fram flanellografen ur gömmorna och berätta sagan om det lilla Jesusbarnet, de tre vise männen och jungfru Maria. Även om vi i Sverige är tämligen sekularisrade och jag inte är troende tycker jag om att tänka på den kristna julen, varför vi firade den och hur annorlunda det måste ha varit för knappt 100 år sedan när kristendomen på ett annat sätt präglade Sverige.
En flanellograf är en flanellklädd tavla på vilken man fäster olika figurer och bilder. Som ni förstår hörde den hemma i en era när man hade helt annorlunda möjligheter att presentera bilder. Idag framstår den nog som rätt mossig, men kanske just därför blir den också intressant. Här en äldre bild som visar hur man kunde använda flanellografen så sent som på 60-talet på Bergs reklamskola.
Om gräset hade varit slaget hade man kunnat misstänka att bilden varit tagen på 60-talet, men så är inte fallet, det var i juli 2010 när jag passerade några byar i Västerbottens kustland på väg norrut. Huset är fint! Litet, men välbevarat och enkelt. Jag är svag för glasverandor. De blir stekheta på sommaren och doftar så gott. Min mormor hade en sådan och den doften glömmer jag aldrig.
Det finns gott om övergivna hus längs med vägarna i dessa trakter. Övergivna och övergivna, men de står iallafall mestadels öde och kanske tittar någon till dem en gång på sommaren. Tråkigt, de förtjänar ett bättre öde, men å andra sidan slipper de råka ut för ovarsamma ombyggnader.
En varm sommarkväll. Solen står lite lägre och några moln passera på himlen. En utmärkt miljö för ett vackert stadshus och de stiliga gatlyktorna.
Dessa Bilder togs sommaren 2011. jag måste erkänna att jag är svag för cisterner. De är så enkla att de nästan aldrig blir fula. Ingen större möda läggs ned på att formge dem och då går heller inte så mycket fel.
Det var en mulen dag. Inte kall, utan snarare aningens kvav. Jag hade aldrig varit ute vid oljehamnen, utan bara hört dess namn. Utanför staden ligger mycket som man aldrig aldrig ser i normala fall, ty det finns egentligen ingen anledning att åka dit ut om man inte har sitt jobb där. Just därför är det extra trevligt att ta en tur dit ut och se sig omkring.
Det har regnat ovanligt mycket denna vår. Tre gånger så mycket som vanligt här uppe i Norrbotten. Vissa dagar känns det mer som höst än som vår, Syrenen som blommade första juni förra året har inte ens fått ordentliga blad, men så var också de två föregående vårarna ovanligt varma.
Men det spirar i rabatterna! förra året sådde jag Trädgårdsnattviol och den skall blomma i år, tvåårig som den är. Klarat vintern har den också och har dessutom satt knopp. Hur de där tunna bladen klarar den stränga kylan är för mig ett stort under.
På åkrarna har det dock grönskat, men det ideliga regnandet gör att det på sina ställen blir alltför blött. Jag hade tänkt plöja upp några potatisfåror, men vågar inte än, risken finns ju att man fastnar och får skämmas.
Visst är det vackert med de stora kraftledningarna som genomkorsar de nästan oändliga skogarna i norra Sverige? Här var landskapet verkligen storslaget och som av en slump fann jag en skogsbilväg som det gick bra att köra på. Som ni ser har man fällt alla träd som står så pass nära att de skulle kunna skada ledningarna om de blåste omkull. Jag tycker att det är vackert.
Sjunk, du sol framför andra solar,
sol som lyst min herdinnas dag!
Sköna afton som purpur spolar,
i ditt lågande hägn oss tag!
Höga visor jag saligt gnolar,
konung Salomo sjöng som jag.
Erik Axel Karlfeldt
Den här bilden tycker jag om! Dessutom två personer som jag tycker mycket om.
Vissa dagar faller sommarens regn lätt och ljuvt och de skönaste dofter sprids i naturen. Andra dagar är himlen mörk och kall och regnet faller obarmhärtigt utan någon form av finess. Blommorna krossas av den tunga vätskan och det är svårt att finna någont gott om detta väder.
Även inomhus är det märkt och utan belysning ser man inte mycket alls. Det skira ljus som vanligtvis tar sig in genom luftiga gardiner står inte att finna, istället sipprar ett svagt sken ut i den nedsläkta naturen.
Sådan kan sommaren också vara.
Varje sommar när jag kommer hem, sätter jag mig på cykeln och far till farbror Odals gamla slåttarstuga. Inte för att jag brukar hans mark eller har en nyckel att tillgå, nej bara för att jag tycker mycket om platsen för sin stillhets skull och för att tiden alltjämt där står still. Farbror Odal är dessutom död, så honom kan jag inte längre hälsa på.
Huvudbyggnaden består av kök och kammare och har delvis försetts med panel. Under huset finns en matkällare som åtminstone från utsidan är mycket dekorativ, men jag misstänker att det var länge sedan här förvarades något ätbart. redan på 70-talet hade stugan till stor del spelat ut sin roll.
Förutom en liten, liten ladugård med tillhörande lider, finns här lador att förvara hö uti, ty det var orsaken till att slåttarstugorna en gång restes. När markerna inne i byn, inte räckte till, fick man söka sig längre bort från hemmet och eftersom det blev för tidsödande att färdas så långt varje dag under slåttern, lät man bygga enkla stugor där man kunde bo under den tid det tog att slå och torka höet.
Idag är jag osäker på om några av markerna överhuvud slås. Byggnaderna finns iallfall kvar och de är inte särdeles förfallna. Timret glänser i silver och svart endast en humlas surrande stör idyllen.
I lidret fann jag en gammal slåtterbalk. Sedan länge pensionerad men till synes i fullgott skick, åtminstone efter en omgång med olja och fett. Det är inte svårt att tänka sig revolutionen som den orsakade, att inte längre behöva gå med liar utan istället koppla denna apparat efter hästen och raskt slå en hel åker. Kompletterande man sedan med självbindare för spannmålet, behövdes inte lägre lika mycket arbetskraft.
Det är en dramatisk himmel som tornar upp sig bakom vattenreservoaren vid Lill-Jans. Kanske är det Vår Herre som fräser och frustar över hur allt elände i vår värld. Jag betvivlar att han tycker att bankerna i västvärlden har har uppträtt ansvarsfullt.
Låt oss nu glömma det eländet och istället unna oss lite stadsromantik. Dofterna, luften och tystnaden är inte densamma som på landet. Lika lite som jag kan glömma den klara, svala och doftande Norrlandsnatten när det börjat skymma i början av augusti, lika lite kan jag glömma Sibyllegatan en mörk natt med våt asfalt och råkall kyla en natt i november. Och båda har sin charm.
Stadsromantiken flödade i grammofonaffärerna under en lång period av 1900-talet, precis som inom litteraturer (kanske mest i de något sämre genrerna). Ivar-Lo Johanssons roman Kungsgatan visar dock på baksidan av ungdomens längtan att lämna landsbygden för ett liv i staden.
När kvällens mörker sig sänker, jag ser från mitt fönster vår stad, den som många vackra tankar skänker, om dig finns ännu oskrivna blad.
…
Varje gång jag blir besviken, staden delar troget min sorg.
Dessa två inspelningar från 1942 med Sam Samsons orkester och Greta Wassberg vid mikrofonen gjordes i Sagabiografen på Kungsgatan men utgavs först 1943. Här finns inte någon statarflicka vid namn Martha som prostituerar sig. Här är drömmarna ljusa som den skira sommarnatten.
Nattens melodi
Stadens melodi
Sommar, men jag minns inte länge när. Varmt och skönt och vindstilla. Några försumbara moln gled över de bördiga åkrarna, men inte vispade de runt luften nämnvärt under sin färd och därmed härskade hettan. Smultronen pustade vid vägrenen, vallen slokade och de gamla plåttaken var stekheta.
Inne i skogsbrynet var det dock behagligt svalt och utsikten var magnifik. Grönskan inramade scenen och det var inte lätt att tänka sig att temperaturen en vinterdag skulle komma närma sig 30 minusgrader. Men det ena utesluter inte det andra och sommardagen fortsatte obehindrat sin gång.
En Stockholmsvy som idag är ett minne blott. Visserligen finns de två tegelbyggnaderna kvar, trots att staden gjorde sitt bästa för att försöka riva dem, men där scillan så vackert blommade om vårarna, reser sig nya byggnader av väldiga dimensioner. Glest bebyggda platser med det förgångnas charm skall tydligen inte få finnas kvar längre i denna stad. Förtätning till varje pris! Men hur mycket kan man förtäta, förr eller senare tar det stopp och alla kan heller inte bo i innerstan.
Gör förorten attraktivare istället för att skövla plats efter plats.
År 1935 stod Paul Hedqvists vattenreservoar på toppen av Kattrumpsbacken. Betongkonstruktionen vilar på 64 pelare och är både brutal och elegant på samma gång. När man promenerar längs med Lidingövägen ser man dess tjusiga siluett.
Jag gick ut en kväll när regnet hängde i luften, ty jag kände för att fotografera. Vid reservoaren var det öde och lite kusligt, men den mörknande himlen blev den vackraste bakgrund och genom pelarna lyste kvällens sista strålar från den orangeröda solen.
Den fula randenpå bilderna härrör från inscanningen.Jag borde genast gå tillbaka och klaga, men drar mig, ty jag har redan klagat en gång. När jag fick tillbaka bilderna, var de inte inscannade, utan istället hade jag fått råkopior.
Midsommarkvällen var varm och ljus och solen strålade på den lilla lunden vid gården invid Rickeleån. Det krävdes en hatt för att skydda sig mot aftonens starka ljus.
Lite senare hade en lätt skymning börjat sänka sig över den vackra naturen där djuren fortfarande betar och håller marken bar. Terrängen är kuperad, ty gården ligger på en höjd med en förförisk utsikt.
Åt andra hållet breder markerna ut sig och en liten byaväg slingrar sig fram. I åns blanka vatten speglar sig midsommarnattens prunkande natur oblygt och en smula kokett.
Åker efter åker breder ut sig, men det är inga stora obrutna arealer, ty de är uppdelade och skiljs åt av några träd eller en liten lund. Det är vackert med en växlande natur.
När det till sist börjar bli en aning skumt är det svårt att inte tyst beundra naturens skönhet med den vackert tecknade himlen ovanför. Så vackert och så stramt.
På sina ställen kommer urberget i dager och omges av betat gräs. Det var så här naturen såg ut på den tiden när Sveriges folk i till största delen bestod av bönder.
Det är trivsamt värre hemma hos småskollärarinnan i hennes generöst tilltagna enrumsvåning. Till vänster står vedspisen men den rymdes inte på denna bild. Genom fönstret ser hon ut på vägen som slingrar sig genom byn. Mellan spisen och stolen till vänster i bild ligger ingången till det stora rummet som har kakelugn och en herrrumsmöbel. Dörröppningen i bildens mitt går till en kattvind som eventuellt har använts till skafferi, jag vet inte säkert.
Längs med Norra hamnvägen ligger cisternerna på rad; silverglänsande, strama och ståtliga. Det pulserar i rör och ledningar och ur ventilerna strömmar ånga och gas. När sommarhettan ligger tung är här gudagott att vara. Men denna dag är himlen grå.
Det sägs att en av dessa cisterner är kopplade till en ledning som går till jordens medelpunkt. Hittar man bara rätt och vrider på ett särskilt reglage, kan man stiga ner till det rike som Orfeus med så föga framgång besökte för att återföra sin älskade Eurydike.
En gång på 20-talet, innan cisterner kantade Norra hamnvägen, vandrade här ensamma själar. Det var människor som färdats genom öppnas städer, längs med nöjen utan mål. Livet gav dem här ännu några år.
Sommaren 2010, en varm dag och en tur i Västerbotten. Jag passerade några hus som säkerligen en gång utgjort en by men idag stod alla tre hus övergivna. Ett hade så dåligt tak att fukten var på väg att låta det rasa in. I ett av husen fanns det en hel del möbler kvarlämnade och dörren stod olåst.
Vid eldsvåda stod det på den lilla skylten i ett annat ödehus som var både originellt, välbevarat och i gott skick, ty taket hade beklätts med plåt och någon tillstymmelse till plastfärg stod inte att finna.
Ett av husen kom jag aldrig in i ty det var låst. Genom en fönsterruta fångade jag dock en glimt av en gammal interiör med flagad färg och vackert ljusspel. Tänk att ingen bor där! Men naturligtvis är det inget problem att sälja en sönderrenoverad Västerbottensgård för en bra slant.
En fin sommardag och jag tog en paus i mitt arbete med ladorna och lagade åkerbärsparfait. Och så kom främmandet. 3 till antalet och runt de 90. Tillika mina favoriter ty de har fallit sig så lyckligt att de begåvats med en praktiskt taget outsinlig energi, ett gott humor och talares gåva. Vissa har den där energin, vissa har den inte. Den har inte så mycket med ålder att göra utan är snarare en fråga om läggning.
Allsång före middagen och tillika av andlig karaktär. Tramporgelackompanjemang. Tänk, förr kunde man sjunga psalmer utan att vara överdrivet religiös! Är visserligen lite kluven inför sånger av denna art, men samtidigt rätt förtjust.
Och så var det då soppan i sin stora Ostindiaterrin, tunnbrödet och smöret. Ja, egentligen var det inte soppa, utan en gryta, men terrinen var lämplig (och dekorativ – det lär ha spelat in gissar jag).
Kaffet och desserten serverades i kammaren. Eftermiddagssolen var stark, men rummet brukar hålla sig svalt. Ranka heter assietterna och kopparna är i olika starka färger och en hel del guld. Klassiska mockakoppar från förr. En stackars sparris tronar på piedestalen framför norrfönstret.
Soliga sommarkvällar åker jag gärna runt på cykel med kameran om min hals. Solen står lågt och naturens färger gnistrar, vilket inte hindrar mig från att fotografera svartvitt. Denna spruckna ladugårdsvägg har tillhört tant Anna och farbror Ivar och den är fortfarande en vacker, men de tu är numera döda.
Farbror Ivar hade en volvotraktor av modell T 31. Den hade ett behagligt ljud och den kunde köras på fotogen. Varje vår kom han med traktor och potatissättningsapparat, varje vår for min far med traktor och kogödsel till tant Anna. Byteshandel.
En bit ifrån ligger ett verkligt ödehus som naturen är på väg att ta tillbaka. Alldeles intill står en mycket förfallen ladugård där endast ruiner finnes kvar. Men nog är den vacker där den står i kvällssolen omgiven av högt gräs.
Då och då går jag över bron till Lidingön. Jag promenerar längs med den lilla bro där Lidingöbanans tåg passerar med jämna intervaller.
Där bron angör ölandet, finns ett förtjusande virrvarr av banor. Gångbanor, tågbanor. Och ovanför susar den stora motorvägsbron förbi.
Mitt i alltihop står en liten kantig gulmålad liten byggnad. Kanhända ett trafikstört läge, men utsikten måste vara helt bedårande.
När jag senast passerade låg snön djup och vattnet var endast öppet precis under bron. I övrigt var allt lugnt, stilla och fruset. Och soligt och vackert.
Här tänker jag mig bo, ja, jag har praktiskt taget redan flyttat in i den ståtliga Västerbottensgården. Mina saker, som tidigare stod likt ett gigantiskt berg på gårdsplanen, har jag redan burit in i den nyskurade byggnaden som stått oförändrad i över hundra år.
Här finns både en rymlig sal, ett rejält kök, två hörnkammare och en farstukammare. Farstukammaren är behagligt liten och i ena hörnet finns en vit, enkel kakelugn. Tapeterna är brunmurriga, ty här var man först med det senaste en gång på 20-talet. Här inne här det varmt även de kallaste vinterdagar.
I uthuset har jag parkerat min traktor. Kanske är den en Volvo, en T 31:a som jag kan köra på fotogen. Doften!
I uthuset är insidan helt obehandlat och virket har mörknat och antagit en tilltalande ton. De grova plankorna har nötts och bär spår av tidens tand. Överallt är kraftiga spikar inslagna, spikar på vilka det hänger allt mellan himmel och jord. Här finns verktyg, remmar, selar, registreringsskyltar och en uttjänt fågelholk. Precis som det skall vara i äldre uthus.
Hittade några gamla bilder som jag måste ha tagit för ett par år sedan innan jag skruvade samman denna gamla traktor. Nu var det visserligen inte så mycket som behövdes göras, förutom byte av vattenpump med tillhörande slangar. Alla plåtar som täcker mtorn saknas dessutom på bild och e satte jag också tillbaka.
Motorn är fyrcylindrig och avsedd för bensin eller fotogen. Den går dock bara starta på bensin, inte på fotogen. Sedan motorn väl blivit varm, kan man koppla in fotogenen och ur bensinen medelst en liten kran. Det finns också en omkopplare vid grenröret som kan ställas in för fotogen eller bensin. I läge fotogen värmer avgaserna upp luft/bränsleblandningen för bästa förbränning.
Idag kör man inte på fotogen. En gång i tiden var detta bränsle betydligt billigare och då lönade det sig att använda det. Idag går det knappt att köpa fotogen, men en liknande blandning kan fås om man blandar diesel och bensin, åtminstone kunde man göra det för ett pr år seadn. Idag verkar det lite problematiskt.
Utan djur är en ladugård ödslig och tom. Ljuden och värmen, som är så intimt förknippade med denna livliga salong, har försvunnit. Till sist lämnar också doften dessa vackra rum. Bara skönheten blir kvar.
Och skyltarna hänger intill taket, de svarta tavlor där kornas namn och nummer omsorgsfullt textades för att ingen sammanblandning skulle ske. Det var inte av nöden tvunget, ty sina kor känner en bonde utan och innan och då spelade skylten mindre roll. Den hängde nog mest där för regelverkets skull.
Lysrörsarmaturerna var enklast tänkbara och så vackra i sin stramhet. När endast det funktionella får råda kan mycken elegans spira. Särskilt när åren gått och patinan lämnat sitt ovärderliga bidrag.
Spången, som gick parallellt med utgödslingen, är sedan länge försvunnen. Dörren leder rakt ut i luften och intill syns den lilla lucka där gödseln passerade på sin plåt på väg ut mot gödselstack och skrapa för att så småningom återbördas till jorden och kretsloppen slutas.
En sommardag i augusti 2010. Jag var uppe i norr och det var året innan det blev aktuellt att jag skulle ta över gården vilket skedde först vid årsskiften 2011/2012. Det var denna sommar som jag började fotografera med småformatskamera, en Canon AE-1. Jag åkte runt en hel del och tog många bilder som jag är mycket glad åt idag. Framförallt använde jag svartvit film, Kodaks klassiska Tri-X. Lite kornig är den allt om man förstorar den, men jag tycker om den. När man redigerar bilderna digitalt är det viktigt att man inte ger dem för stor kontrast, ty då försvinner bildernas skönhet.
Det är bara tre år sedan bilden togs, men nu är asfalten ny och rönnen till höger har växt åtskilligt. Gatlampan till höger har ersatts av en ny och ledningen är numera nedgrävd. Snart försvinner nog telefonledningen till vänster, för vi har fått bredband i hela byn.
Det finns en brunn till vänster i bild. Endast locket syns vilket beror på att mekanismen för att fira ned en hämtade tagits bort. Nästa sommar har jag för avsikt att bygga en ny. Det ser faktiskt rätt eländigt ut när den lilla detaljen saknas.
En syn som snart är ett minne blott! Luftburna ledningar grävs ned och landskapet förlorar den detalj som gör det så tacksamt att ta bilder i små byar. Kanske inte så mycket att sörja, men nog kommer jag att sakna dem.
Det var en molnig dag sommaren 2010 och jag åkte praktiskt taget till Tyskland, åtminstone så nära man kan komma detta land om man befinner sig i Norrbotten. I Karlshäll, vid den gamla hamnen och med utsikt mot Luleå centrum, ligger de stora magasin som under krigsåren användes av tyskarna för att mellanlagra förnödenheter till de stridande trupperna längre norrut. Om etta skvallrar inte mycket dag, endast några gamla järnvägsvagnar finns kvar och en handmålad skylt med texten RAUCHEN VERBOTEN!
Skönheten i denna bild går knappast att beskriva. En kustremsa, ett magasin och den friska tallskogen i bakgrunden. Denan del av stadens utkanter är nästan helt täckt av sand och ogräset lyser med sin frånvaro, istället doftar det frisk av tall.
Att man inte uppskattat dess byggnader till fullo står klart när man träder in i någon av de två byggnaderna. Ljuset silar behagligt in genom de glesa plankväggarna och här och där kan man skymta stadens siluett. Vilken utomordentlig konsertlokal detta vore om akustiken skulle tillåta det!
Jag är som bekant barnsligt förtjust i Karlavägen och Carl Wilhelm Scheele så därför ligger denna bild av Floras kulle mig varmt och hjärtat. Ser ni de underbara träden vars jätteblad blir osynliga om natten, men då ritar istället billyktornas röda sken linjer i mörkret. Där uppe på höjden är det vanligtvis ganska tyst, men i fjärran hörs sus och dus från trakterna kring Stureplan.
Champagnedrömmar, flöto i strömmar… Vad beskriver väl bättre känslan av storstadsnatt än denna vackra sång?
När kvällens skuggor falla, runt kring en trånsjuk stad, och nattens fåglar alla, gå ut i full parad. Då vaknar i mitt hjärta, en syndfull lust och brand, till ljus och färger bjärta, mitt Samarkand
Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn, jag spinner mina garn, det är mitt liv. Det är, vad skall jag göra, just mitt ödes lott, jag kan ju älska blott, det är mitt liv. Som fjärilen bränner sin vinge tunn och skör, så skövlas vart hjärta, vad rår jag väl därför.
Den gamla högbrunnen i Medevi brunn uppfördes år 1809 och är en stram och elegant historia där man än idag kan dricka brunn. Dessvärre ur plastmugg.
Längs med Stora gången i Medevi ligger de små stugor som innehåller brunnshotellets rum. Husen är antingen faluröda, ljust gulbeige eller reverterade och avfärgade i vitt.
På farstukvisten satt det alltid äldre damer längre bak i tiden. Idag leker endast ett och annat barn, ty den brunnsdrickande generationen har gått ur tiden.
Stora brunnssalongen är sammanfogad med den lägre bebyggelsen medelst ett avtrappande tak. Dekorativt och ändamålsenligt.
Inne i salongen är det fuktigt och en smula kallt. Ljuset silar in genom de höga fönstren. Fondväggen upptas av en stor målning som tvärs över salen kontrasterar mot en av de största öppna spisar jag någonsin sett.
Förfallen och nästintill bortglömd, tronar i ett hörn av området det gamla badhuset. Tacket är renoverat, men sedan tog pengarna slut så interiören väntar fortfarande på att väckas ur sin slummer. Även utvändigt behöver reparationer företas och grönskan intill måste tämjas, så att inte byggnaden helt växer igen likt ett törnrosslott.
Än i dag gamla spinnrocken spinner, spinner drömmar om lyckan en gång om två hjärtan som slog för varandra och som vigdes vid klockornas sång.
Ute vid Stora Skuggan möter man ofta kungens får, men just denna dag var det endast några tjurar som strosade omkring i det grå vårvädret. Jag tycker om att köra bil här ute på de smala vägarna, ty här är naturen vacker och med lite tur är man helt ensam på vägarna.
Den dag jag var där ute blommade vitsipporna och träden hade precis börjat veckla ut sina löv. Några tyska turister promenerade omkring med sina barn och tittade på de stora tjurar som betade.
Vid Stora Skuggan ligger Engelska villan som har ett elegant 8-kantigt orangeri som jag inte lyckades fotografera. Området är på sina ställen mycket kuperat, vilket syns på bilden ovan.
