Jag har precis läst Jutta Jacobis biografi över Zarah Leanders liv och jag måste säga att jag tycker om den. Den är intressant, välskriven och känns på många sätt uppriktig och jag tror att man får en rätt god bild av den märkliga människa som var Zarah Leander.
Ingen svensk har som Leander fått bära hela vårt lands dåliga samvete på sina bastanta axlar. Naturligtvis är detta till stor del självförvållat, men jag tror att det hade varit bättre för vårt folk om alla rannsakat sig själva. Framförallt tror jag att näringslivet och många ur överklassen hade mått gott av en avnazifieringskur. Att Leanders själ skulle ha varit nazist tror jag inte alls. Däremot gjorde hon något som jag själv aldrig skulle kunna göra och det är att tacka ja till det tyska erbjudande som skulle göra henne till stor stjärna. Att hon inte visste något om vad som pågick där nere tror jag inte ett dyft på. Däremot kan jag tänka mig att informationen om det tredje rikets sämre sidor doldes väl när hon kommit till Tyskland.
Jacobis biografi är inte särdeles kritisk och avfärdar helt misstankarna om att Leander skulle ha varit rysk spion. Dessa rykten, som än så länge inte gått att vederlägga, är lite för bra för att vara sanna. Hade hon varit spion så hade det nog varit för att få ytterligare lite spänning i livet. Att Jacobi inte är särdeles kritisk tilltalar mig, ty hon är samtidigt saklig och avfärdar många av de rykten som finns kring denna svensktyska stjärna. Jag tycker också att man som läsare får en god bild av karlstadsflickans karaktär och man förstår varför hon for till Tyskland och varför hon till sist sjöng för pensionärer på shoppingresor: för Zarah Leander var det viktigaste att få stå på en scen och bli beundrad.
Jag undrar om jag tyckt om henne om vi träffats eller om jag funnit henne alltför självupptagen. Jag tycker dock mycket om hennes röst och anser att hon med hedern i behåll kan tolka de mest patetiska texter (dock finner jag Wunderbar gräslig) med hedern i behåll. När hon sjunger lyssnar man. Enligt Jacobis källor var Leanders tyska inspelningar omtyckta även i koncentrationslägren och det kan jag faktiskt förstå, ty både texterna, som nästan undantagslöst handlade om kärlek, och den varma rösten måste ha ingivit hopp.
Leander hörde inte till dem som gömde sig när skönheten flytt sin kos. Undrar hur hon sett ut om dagens skönhetsindustri funnits till hands på 60-70-talen? Hade hon förblivit ung tills dess att en stroke gjorde henne rullstolsbunden 1978 när hon spelade fru Armfeldt i Stadsteaterns uppsättning av Sommarnattens leende? Rollen som fru Armfeldt måste för övrigt ha varit som klippt och skuren för henne.
Någon gång skall jag beställa Der grosse liebe och Heimat från germanwarfilms.com. Heimat hör till hennes bästa, åtminstone ansåg hon det själv, och Der grosse liebe är den kontroversiellaste och tillika den populäraste filmen under krigsåren i Tyskland.
För er som inte sett Leander i sin krafts dagar i Tyskland, rekommenderar jag Kann denn liebe sünde sein?, Davon geht die welt nicht unter och Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Året innan stroken, 1978 i december, var Leander och Nilsson gäster i Lennart Swahns Stjärna mot stjärna och där sjunger hon Sång om syrsor och hon är gammal och trött.