Jag vet inte hur det kom sig att Johannes Brofeldt tog sig namnet Juani Aho, men jag gissar att han var fennoman och därför ville ha ett finskklingande namn, ty Aho skrev vad jag förstår uteslutande på finska, trots att hans modersmål var svenska. Han blev emellertid känd för sina noveller och framförallt den typ som på finska kallades för ”lastuja” vilket kan översättas med spånar. 1923 gavs i Sverige den första samlingsvolymen med just spånor ut på Bonniers förlag i översättning av Hagar Olsson. Redan i början av 90-talet hade emellertid ett par volymer utkommit och kanske är det dessa som ligger till grund även för 20-atsutgåvan.
Jag är inte insatt i den kamp för finska språket som växte fram under 1800-talet och som fick till följd att finskan kom att talas även i akademiska miljöer, likväl som den blev accepterad som ett skriftspråk för bildade och intellektuella. Däremot anar jag att många av de korta korta berättelserna i Spånor gör likadant för finska landsbygden, dvs för in det enkla livet på landsbygden i Helsingfors salonger.
En oas, en kulle, en ö… hör till mina favoriter i denna samling. Aho befinner sig på vandring och ämnar besöka några av de avlägsna byarna i den socken där kyrkbyn är belägen. Det är augusti och den korta sommaren nalkas sitt slut, men ännu är det varmt och mycket vackert. Skogen, vägarna, vattnet och kullarna med sin bedårande utsikt skildras med den största förtjusning, men med ett enkelt och sakligt språk. En landsbygdsromantiker måste han ha varit, född i det inre av Finland som verkligen ger skäl för epitetet De tusen sjöarnas land.
I Ett illdåd är gamle mickel räv ond på sin hustru och sina barn och har därför lämnat grytet. Det är en smått otäck historia som slutar betydligt värre än man skulle kunna tro och just därför tycker jag om den. Mickel får sin hämnd, men står sedan ensam i världen.
I Stina Aronsons berättelser från norra Norrbotten benämns fruarna i gårdarna för värdinnor. Kanske är det något finskt, för även i Ahos noveller dyker uttrycket upp. Den verkliga värdinnan skildras däremot i Inackorderingsfrun, där en gammal prästänka med nöd och näppe drar sig fram med sin enkla pensionatsverksamhet där endast de avskavda möblerna vittnar om det li som hon en gång levt. Det är en mycket fin lite text precis som mycket annat i denna utmärkta novellsamling.