Publicerat

Sarah Vaughans My funny valentine

Jag köpte Sarah Vaughans EP Imagination eller kanske heter en Images, för det kallas den på baksidan. Det lustigaste med den skivan är konvolutet för där står en urringad dam rökandes framför fönstret och väntar med stor sannolikhet på en karl, eller kanske ett fruntimmer, om det är den sortens pulp fiction.

Det hela är lite märkligt, för Sarah Vaughan var en respekterad jazzsångerska i början av 50-talet och ingen som förknippades med billig populärkultur, vilket naturligtvis inte hindrar att det är ett fint omslag. På 50-talet var det över lag svårt att ha mörkhyade sångare på omslagen, om de inte var just tecknade, kanske är det förklaringen till att detta omslag ser ut som det gör.

Inspelningarna gjordes 1954, samma år som skivan släpptes och där finns bland annat en fin version av My funny Valentine.

Is your figure less than greek
Is your mouth a little weak
When you open it to speak
Are you smart?

Ytterligare ett utmärkt spår är Imagination av Jimmy Van Heusen och med text av Johnny Burke. Tyvärr finns det inte tillgänglig någonstans, så ni får hålla till goda med My funny valentine.

Publicerat

På Mintons Playhouse i Harlem

1939 spelade Coleman Hawkins in Body and Soul (fantastisk!) och den kan till viss del sägas vara inledningen på den nya era inom jazzen som utvecklades under krigsåren.

Sena nätter i början av 40-talet samlades New Yorks musiker för ett par timmars after-hours jam sessions på Minton’s playhouse eller Clark Monroe’s Uptown house som båda låg i Harlem. Det var under dessa år som den nya be-bop-jazzen växte fram, i skuggan av den då så väl etablerade swingen.

I kretsen av unga musiker som lekte med harmonier och rytm, fanns Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Kenny Clark, Charlie Parker och Charlie Christian. Christian spelade elgitarr i Benny Goodmans band och anses vara en verklig föregångare inom be-bop. Dessvärre dog han redan 1942, så det finns inte mycket bevarat på skiva, förutom de inspelningar som han gjorde med Benny Goodman.

Men! En ung student, Jerry Newman, som hade tillgång till en portabel inspelningsapparat (den graverade 16-tums 78-varvsskivor) brukade hänga på Minton’s och han fångade några lite längre jam sessions på skiva och dessa gavs så småningom ut i ett album av skivbolaget Vox (jag köpte en gång ett exemplar på Ebay, men skivorna anlände krossade). Det rör sig om två melodier: Charlie’s choice (även kallad Swing to bop) och Stompin’ at the Savoy. Medverkar gör Thelonius Monk, Kenny Clark, Joe Guy, Nick Fenton och Charlie Christian.

Några år senare, från mitten av 40-talet och ett par år framåt, gjordes några av de allra bästa jazzinspelningar som någonsin gjorts. Lyssna till exmpel på Charlie Parkers lover man (som dock spelades in på västkusten i den Hollywoodstudio som Dial hyrt).

Red Norvo var en annan musiker som tidigt tog intryck av den nya rörelsen. Läs mer om hans Improvisations.

Bilden föreställer en fransk Vouge-lp med inspelningarna från Minton’s som gavs ut i mitten av 50-talet. Snygg!

Publicerat

Arne Domnerus Favourite groups

favourite_groups1949 startades Metronome records, ett skivbolag som redan från början hade en stark jazzprägel. Samma år kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Mr Moody fick spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra orkestrar.

Metronome gav ut en hel del amerikansk jazz tack vare ett samarbete med både  Prestige och Savoy records. I gengäld kunde Prestige ge ut Lars Gullin, James Moodys svenska inspelningar och mycket annat. Materialet samlades till viss del och gavs ut på lp med titlarna New Sounds From Sweden vol 1-8.

Här har vi ett album som spelades in 1949 (3 skivor med totalt 6 spår) med Arne Domnerus and his favourite groups. Medverkar gör James Moody, Ulf Linde, Leppe Sundewall. Gösta Theselius och många andra. Lyssna på:
Carrider

Everything but you

och Night and day

Publicerat

Shout your thanks up to the sun

Här något ruskigt bra. Faktiskt bland det bästa jag vet, alla kategorier. Det är en inspelning från 1950, en av Billie Holidays sista på Decca. Den heter This is heaven to me

This is heaven to me

When I hear them say
There’s better living
Let them go their way
To that new living
I won’t ever stray
’Cause this is heaven to me

Publicerat

Shake down the stars

Benny Goodman och Helen Forrest med en dramatisk dänga från 1940, passar bra en av vin ansatt söndag.

Shake down the stars,
pull down the clouds,
Turn off the moon, do it soon,
I cant enjoy the night without you,
Shake down the stars.
Dry up the streams,
stop all my dreams,
Cut off the breeze, do it please,
I never thought Id cry about you,
Shake down the stars.

Helen Forrest var en de absolut poluläraste vokalisterna under storbandseran och sjöng med de flesta orkestrar. Hennes röst är inte dum, även om jag föredrar Goodmans inspelningar med Mildred Bailey från samma tid. På bilden ser ni Forrest med Artie Shaw och hans orkester.

För att återgå till texten, så är det bara till att hålla med; vill man att stjärnorna skall väck, bör man få uttrycka det. Och att få stänga av månen! Hur stor är inte den kärlek som slutar i detta drastiska beslut?

Lyssna på Shake down the stars med Helen Forrest och Benny Goodmans orkester från 1940.

Publicerat

Throw em in the deep blue sea

You can take the moon
Gather up the stars
And the robins that sing merrily
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

You can take the flowers
Down in lovers lane
And that sentimental poetry
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

 

Not for me, all that stuff
The dreams that ruin your sleep
Not for me, had enough
Love is one thing you can keep

Jag roar mig med Spotify och går igenom skiva efter skiva. I princip hela Nat King Coles 40-talsproduktion finns där och det är just under dessa år som han var som bäst. Texterna är ofta melankoliska och hans version av You call it madness, I call it love är fantastisk.

En annan pärla, som jag tidigare aldrig hört, är Throw ”em in the deep blue sea. Det framgår med största tydlighet, att romantiskt trams, förtjänar inte bättre än att sjunka djupt ner till havets botten.

På 50-talet tog stråkarna över och Nat snyftade sig igenom Mona Lisa och andra melodramatiska opus. Konvolut på hans skivor var, när vinylskivan slog igenom stort i decenniets mitt och bildomslag infördes på allvar, ofta tecknade – ett öde han delade med många afroamerikanska artister. Var det inte illustrationer som prydde framsidan, var det kanske en bild på ett instrument, en palm eller en blondin! Allt för att inte avskräcka de vita medelklassiga köparna som utgjorde den största gruppen av skivköpare.

Publicerat

Ella och Louis är Porgy and Bess

Detta är en skiva jag gillar och spelar med jämna mellanrum, trots att jag egentligen inte är något stort fan av vare sig Ella Fitzgerald eller Louis Armstrong. Inspelningen (Verve MG VS-6040-2) är dock mycket ståtlig och de kompletterar varandra utmärkt. Orkestern leds av Russell Garcia och upptagningen är en påkostad historia i stereo från 1957.

Det allra finaste med hela skivan är dock förpackningen; den är en dubbel-lp med ett foldoutomslag som är ungefär som en bok, för mellan pärmarna finns text och bilder tryckta på fint papper och med tjusig typografi. Och då har jag inte nämnt omslaget! Minsann, har inte Norman Granz låtit lägga en riktig mosaik som sedan fotograferats av? Helt säker kan man inte vara, men det skulle då inte förvåna mig.

Omslagets AD var Sheldeon Marks. Tidigare Verveomslag hade ofta David Stone Martin som illustratör, men efter mitten av 50-talet fick han till viss del stå tillbaka för andra förmågor. Han har dock gjort en av illustrationerna i detta album.

En annan version av Porgy and Bess från samma tid, som är snäppet bättre och min favorit, är Miles Davis version (Columbia CS 8085). Fruktansvärt bra.

Publicerat

Skivfynd i förorten

Jag hade tur, den dag jag åkte ut till Huvudsta för att gå på loppmarknad. Bland drivor av totalt värdelösa skivor i uselt skick låg två riktiga bodbitar. Stan Getz LP Imported from Europe, inspelad för Verve i augusti och september 1958. Det är inte vilka musiker som helst som medverkar: Lars Gullin, Bengt Hallberg och Jan Johansson bland andra. Ett fynd gissar jag, ty det var den amerikanska förstautgåvan. Snygg dessutom och fina titlar, bla Speak low, Like someone in love och They canմ take that away from me.

Fynd nr 2 var Gerry Mulligans What is there to say? En LP från 1959 med hans nya pianolösa kvartett, alltså inte den klassiska från tidigt femtiotal med Chet Baker, Chico Hamilton och Bob Whitlock/Carson Smith. Mitt exemplar är en pressning på tyska Philips som gav ut amerikanska Columbia. Därför är titeln en annan; News from Blueport heter den. Även den ett fynd då jag gillar Mulligan i allmänhet och de pianolösa grejerna i synnerhet, även om jag föredrar de tidiga inspelninagrna med Chet, bla Line for Lyons, Carioca, Nights at the turntable och Bernies tune.

Till sist fann jag en liten EP, även den med Stan Getz, på svenska Karusell, Simon Brehms bolag.Cool Mix, Rustic hop, Have You Met Miss Jones? och Erudition. Ursprungligen en EP från amerikanska Verve (MGC 143). Samtliga är kvartettinspelningar från april 1953.

Publicerat

Patinan

Allt kan som ni vet inte köpas för pengar och det gäller i högsta grad patina. Jag undrar hur många som verkligen förstår hur exklusivt detta ålderns naturliga tillägg egentligen är. Patinan berättar en historia, vilket gör de åldrade tingen unika vilket kanske inte var var fallet när de var nya.

När man reparerar och fullständigt utplånar alla spår av slitage, tar man bort någonting mycket väsentligt och ovärderligt. Och det går inte att göra ogjort. Tänk på det och ta en titt på denna makalösa, men bedagade våning. Tillochmed möblerna är i stor utsträckning fantastiska. Det är inte svårt att föreställa sig hur förskräckligt resultatet kommer att bli om gemene man får för sig att reparera.

Tillbaka till patinan. Precis som för ting, gäller detta också människor. Har man inte blivit lite kantstött, har man inte mycket att komma med.

Vi lyssnar på Oscar Petersons trio och Until the real thing comes along

Vem som sjunger är ovisst, kanske är det Oscar själv. I’d lie for you, I’d sigh for you, I’d tear the stars down from the sky for you. Inspelad 1951.

Publicerat

Red Norvo och hans Improvisations

1944 spelade Red Norvos sextet/septet in 6 sidor för etiketten Keynote som senare gavs ut i ett album. Musiken är klart influerad av de nya tongångar som utvecklades bland annat på Mintons playhouse. Året därpå gjorde Norvos nya sextet, med bland annat Charlie Parker några riktigt klassiska inspelningar: Get happy, Slam slam blues, Hallelujah och Congo blues.

Nu är det dock 1944 och musikerna är: Red Norvo, Teddy Wilson, Vic Dickenson, Joe Thomas,Slam Stewart, Remo Palmieri, Specs Powell och Aaron Sachs. Albumet heter Improvisation och de spelar bland annat: I got rhythm, Russian lullaby, Seven come eleven, The man I love.

Det finns livinspelningar från Mintons. Jag beställde ett trevligt album på Ebay med bland andra Thelonious Monk och Charlie Christian, men då avsändaren inte packat noggrant, anlände bara skärvor.

Publicerat

Miles Davis All star sextet och MJQ

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.

I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.

Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.

Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.

Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.

Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige