Publicerat

I want a zoot suit for my sunday gal

Egentligen är dessa tre damer lite för käcka för min smak (och jag är inte förtjust i den där retrorörelsen när folk klär ut sig och går på kafferep), men jag är svag för deras insats på Bing Crosbys julskivor och jag tycker att deras inspelning av Zoot suit är den absolut bästa.

Andrews sisters var mycket produktiva under en följd av år på 30-40-talen vilket resulterade i 113 singlar på Bullboard, 75 miljoner sålda skivor och 1800 inspelade låtar. Vissa titlar är verkligen ovanligt bra. Vad sägs om Scrub me mama with a boogie beat eller Beat me papa, eight to the bar? Den sistnämnda ger dessutom associationer som uppenbarligen inte den amerikanska censuren fann oroande.

En av de kommersiella höjdpunkterna i systrarnas karriär är Rum and coca-cola, inspelad 1944. Den ursprungliga texten handlar om att de lokala fnasken ger amerikanerna rabatt på sina tjänster då de besöker Trinidad. En ny, mer amerikansk, text togs fram och denna sjöngs in. Det hindrade dock inte radiostationer från att bannlysa den eftersom en alkoholhaltig dryck nämndes.

Zoot Suit

Is you is or is you ainմ my baby?

Rum and Coca-Cola

Pistol packing mama

Publicerat

Betty Carter på Peacock records -58

Söndag eftermiddag brukar jag lyssna på Jazzradion i P2. Tyvärr är det endast denna dag som P2 sänder jazz och det tycker jag är i minsta laget.

I kan program hörde jag en tidig inspelning med Betty Carter, I can´t help it, från lp:n Out There från 1958, en skiva som är praktiskt taget omöjligt att hitta i originalutgåva. Skivan var Carters andra, den första kom 1955 och hette Meet Betty Carter and Ray Bryant (finns på Spotify). Efter att ha undersökt saken närmare fann jag att Out There och följande lp, The modern sound of Betty Carter, återutgavs på en dubbel-lp i mitten av 70-talet och den kostar inte många kronor vilket fick mig att genast beställa den.

I can´t help it finns tyvärr inte på YouTube men däremot på en dubbel-cd med material från hennes tre första skivor som Spotify har lagt upp. Lyssna på den här, den är verkligen inte dum! Väldigt snyggt arrangemang och ett enkelt ackompanjemang i bakgrunden som inte alls tar över. Både skivan Out There, där detta spår hör hemma, och albumet från 1955 håller hög klass och många av de musiker som medverkar är mycket namnkunniga (bl.a. Wynton Kelly, Benny Golson, Kenny Dorham, Ray Copeland). Det tycker jag är imponerande.

De spår som ingår på 1958 års utgåva av Out There är som följer: You’re Driving Me Crazy, I Can’t Help It, By The Bend Of The River, Bab’s Blue, Foul Play, You’re Getting To Be A Habit, On The Isle Of May, But Beautiful, All I’ve Got, Make It Easy, Blue Bird Of Happiness, Something Wonderful

Publicerat

CBS TV special – The sound of jazz

Jag hittade en klassisk TV Special från CBS på Youtube. Tidigare har jag bara sett ett klipp från den, ett av de bästa dock, och det är när Billie Holiday sjunger Fine and Mellow (ligger drygt 30 minuter in i ovanstående program).

Det är en fantastisk stämning i detta klipp, inte minst är det snyggt filmat i svartvitt. Billie Holiday ser otroligt bra ut trots att hon var mycket sliten efter år av missbruk. Både hon och Lester Young dog 1959 och detta är mig veterligt deras sista framträdande tillsammans. De var mycket goda vänner på 30-40-talen, men jag har för mig att de kom lite ifrån varandra på senare år. Det var Young som började kalla Holiday för Lady. Young själv gick under smeknamnet Prez (president).

Publicerat

Hubbards Open Sesame på Blue Note

En fantastisk skiva från 1960! Titelspårets intro signalerar att denna skiva hör till de absoluta toppnumren från åren runt 1960. Plattan släpptes på Blue Note BST 84040 detta år och hör till de album som man verkligen bör ha i sin skivsamling.

På den ursprungliga LP:n finns följande spår: ”Open Sesame”, ”But Beautiful”, ”Gypsy Blue”, ”All or Nothing at All”, ”One Mint Julep”, ”Hub’s Nub”. Nummer 2 och 4 hör verkligen till jazzens klassiker kan räknas in i samlingen av mina favoriter.

Medverkar gör Freddie Hubbard (trumpet), Tina Brooks (tenorsax), McCoy Tyner (piano), Sam Jones (bas) och Clifford Jarvis (trummor).

Albumet finns i sin helhet på Spotify för er som föredrar att lyssna på det sättet. .

Publicerat

So from today I’m travellin’ light

Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

Publicerat

När be-bopen kom till Stockholm

1947 var det tämligen ont om be-bopskivor i Sverige. De första med bland andra Dizzy Gillespie hade precis letat sig till Sverige via England. Den 16 december anlände Chubby Jacksons Fifth dimensional jazz group till Stockholm som första amerikanska orkester som spelade den nya musiken.

I en artikel i Metronome Magazine berättar Jackson året därpå om den svenska turnén. Han är mycket förvånad över det stora intresset bland jazzmusikerna för be-bop; hur alla tycks digga Parker och Gillespie och vill lära sig allt om den nya jazz-stilen. Nå, Jackson hade knappast kommit till samma slutsats om han hamnat i en bygdegård på landsbygden. På den tiden spreds nya influenser främst genom film och radio vilket gjorde att det tog sin tid. Jazzintresserade radiohandlare runt om i landet var nog ofta de som förmedlade nya musikstilar, ty de kunde ta hem de skivor som annars mestadels såldes i storstäderna.

Det var hursomhelst  ingen dålig orkester som Chubby Jackson tom med sig till Sverige 1947:  Terry Gibbs spelade vibrafon, precis som han senare gjorde i Modern jazz quartet, Conte Candoli trumpet, Denzil Best trummor  och Lou Levy piano. Sveriges radio gjorde lämpligt nog en inspelning som jag hittade på en Dragon-lp idag. Den finns även på CD,så köp den (innehåller också en finfin konsert med Dizzy Gillespie live på Vinterpalatset i januari 1948). Förutom dessa inspelningar gjorde orkestern också några skivor på etiketten Cupol.

Lyssna på Chubby Jackson och hans orkester med Crown Pilots, Beguin the begiun och Shishika:

Strax efter Jacksons besök anlände Dizzy Gillespie och hans stora band och även dessa gjorde succé. 1949 kom James Moody och sedan rullade det på under hela 50-talet. Ett av de allra bästa resultaten av dessa års svenskamerikanska samarbeten var Ack Värmeland du sköna som Stan Getz spelade in 1951 för svenska Metronome tillsammans med Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén.

Publicerat

Bessie Smith – Empress of the blues

Once I lived the life of a millionaire,
Spent all my money, I just did not care.
Took all my friends out for a good time,
Bought bootleg whisky, champagne and wine.

Maken till självklar och genomträngande stämma får man leta efter, ty det är egentligen inte möjligt att värja sig när Bessie Smith sjunger blues. Lyssna bara på Nobody knows you when you’re down and out från vilken textraderna ovan är hämtade.

En annan favoritär Sugar in my bowl som även Nina Simone spelade in.

Blues hör inte till mina favoritgenres men jag tycker mycket om Bessie Smith Vol.2, ytterligare en utgåva i Columbias serie A hot jazz classics. Naturligtvis hade Bessie det inte lätt och led enormt, vilket verkar vara mer regel än undantag bland den generationens kvinnliga jazz- och bluesvokalister.

Men det är dumt att frossa i hennes olycka, det är bra mycket bättre att lyssna på några av hennes bästa nummer, inspelade i slutet av karriären, när ljudet förevigades på elektrisk väg.

Publicerat

City Lights, Lee Morgan, BLP 1575

Jag älskar Lee Morgan. Tidigare har jag skrivit om plattan City Lights somkom 1957 och som föregicks av albumet City Lights vars titellåt ni hittar här. Denna vackra skiva har ett omslag som slår det mesta, ej heller är det speciellt tidstypiskt. Däremot är det fantastiskt!.

Lee Morgan började karriären i Dizzy Gillespies storband och gick sedan vidare till Hank Mobley och John Coltrane för att 1958 tas upp av Art Blakey och hans Jazz Messengers. Karriären fick ett blodigt slut när hans fru, Helen More, sköt honom till döds på morgontimmarna den 19:e februari 1972. Ett tragiskt slut på en lysande musikalisk bana.

Morgans plattor finns dock kvar och i Blue Notes katalog är han rikligt representerad, både i eget namn och som medmusiker på sina kollegors inspelningar.

Publicerat

I don’t stand a ghost of a chance

Cab Calloway spelas kanske inte så ofta idag. Synd, han tål nämligen att lyssnas på. Här två spår från glansdagarna på 30-40-talen. Den första är min favorit. Båda ingår i min skivsamling.

I need your love so badly
I love you oh so madly
But I don’t stand a ghost of a chance with you
I thought at last I found you
But other loves surround you
And I don’t stand a ghost of a chance with you
If you’d surrender
Just for a tender
Kiss or two
You might discover
That I’m the lover
Meant for you

I don’t stand a ghost of a chance, 1941 (Okeh 5687).

I found my love in Avalon
Beside a bay;
I left my love in Avalon,
And sailed away;
I dream of her and Avalon
From dusk ’til dawn;
So I think I’ll travel on,
Way on to Avalon.

Avalon, 1934

Publicerat

Cling to me closer, say you’ll be mine

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.

Jack Teagarden blev aldrig det där riktigt stora namnet inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)

The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today

A hundred years from to-day

I just couldn’t take it baby

I ain’t lazy

Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.

Publicerat

J.J. Johnson och Sonny Stitt

Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jazzman. Fina inspelningar måste jag säga och roligt att man gav ut dem igen i slutet av 50-talet. Troligtvis var det första gången här i Sverige.

Teapot

 

Afternoon in Copenhagen

 

John Lewis blev så småningom välkänd som en av männen bakom Modern Jazz Quartet. Max Roach gifte sig med Abbey Lincoln som jag nyligen slog ett slag för.

Inspelningsinformation: J.J. Johnson (trombon), Sonny Stitt (tenorsax), John Lewis (piano), Nelson Boyd (bas) och Max Roach (trummor). New York City 17 oktober 1949.

Publicerat

John Coltranes Lush Life, PRLP 7188

John Coltranes Lush life är en mycket bra platta som gavs ut 1961 av skivbolaget Prestige. Coltrane, som spelat in åtskilligt för bolaget under 50-talet, hade dock bytt till en annan etikett och detta album består av inspelningar från 57-58. Det är ett fantastiskt album! Framförallt älskar jag hans version av Like someone in love, en melodi som även Ella Fitzgerald lyckats bra med på skiva.

Många av Prestiges och Blue Notes album spelades in med Rudy Van Gelden bakom rattarna, vilket är fallet med dessa inspelningar. Hans studio låg i  Hackensack, New Jersey (och sedan på 445 Sylvan Avenue, Englewood Cliffs, New Jersey) och har blivit klassisk, precis som Gold Star Studios i Los Angeles (Phil Spector), Hitsville U.S.A idetroit (Motown) och CBS 30th Street Studio i New York (Columbia).

Lush Life finns på Youtube, lyssna ovillkorligen på denna klassiker ty detta är en skiva som man bör ha hört och helst införliva i sitt skivbibliotek.

Publicerat

Without that dream I never have you

en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.

Darn that dream
And bless it too
Without that dream I never have you
But it haunts me and it won’t come true
Oh, darn that dream

Lyssna på Mildred Baileys Darn that dream och lyssna på texten.

Bilden är tagen uppe vid Johannes, en av mina favoritplatser i Stockholm.

Jag har skrivit om Mildred Bailey tidigare och måste säga att jag gillar henne även om hennes röst kan låta lite väl naiv och flickaktig ibland. På youtube finns en hel del av hennes produktion tillgänglig. Lyssna! Jag är svag de inspelningar hon gjorde med Benny Goodman och för all del en stor del av 30-talsgrejerna. En verklig favorit är It´s so peaceful in the country (med Delta Rhythm Boys) som jag lagt upp tidigare här.

Mildred Bailey var inte precis smal och denna rondör menade hon hindrade henne från att nå de verkligt stora framgångarna. jag gissar att det inte var så enkelt. Hon var nog inte helt lätt att arbeta med. Enrolig detalj med hennes inspelningar är att hon ofta sjunger mer än bara refrängen, till skillnade från många av sina kollegor. Vill man ha en inspelning av någon komposition med så gott som samtliga verser, väljer man en av Baileys.

Publicerat

Lee Morgans The Cooker (Blue Note)

En skiva jag verkligen upptäckt i sommar Lee Morgans The Cooker som gavs ut på Blue Note 1958. Inspelningen gjordes i september 1957, det var alltså på den tiden när man kunde spela in en hel LP på en dag. Förutom Lee Morgan medverkade Pepper Adams på baritonsax, Bobby Timmons på piano, Paul Chambers på bas och Philly Joe Jones på trummor-

Jag förstod inte riktigt hur bra inspelningen förrän jag lade på skivan på min Telefunken Opus Sekretär och lyssnade på Lover man. Inspelningen har en sådan lätthet och en sådan kraft att man inte kan annat än älska den. Dessutom tycker jag att Lover man är en utomordentlig komposition. A night in Tunisia är en annan favorit som finns i många olika inspelningar och som ofta är mycket bra. Denna är absolut inget undantag.

Se så, spring nu iväg och köp skivan. Eller beställ den på Ebay (här till exempel). Det finns mängder av finfina Blue Note-plattor i nypress för en billig penning.

Publicerat

Coleman Hawkins et Lionel Hampton

Nej, vi skall inte lyssna på Billie Holiday och Coleman Hawkins som bilder antyder, utan på en bunt plattor med Coleman Hawkins och Lionel Hampton. Hälften av skivorna med Hamptons orkester och hälften med Coleman Hawkins. Inspelningarna är från sent 30-tal och tidigt 40-tal om man skall generalisera. de flesta pressade i England eller Sverige. Jag spelade av dem för många år sedan och tänker att inget väl mer passande en solig lördag än att lyssna på lite jazzen.

Publicerat

Don Byas med vemodig tenorsaxofon

För fem-sex år sedan köpte jag en bunt skivor från USA, däribland ett antal med tenorsaxofonisten Don Byas. Under ett par år på 40-talet tillhörde han bebop-eliten (hängde på Mintons Playhouse) och ansågs för en av de allra bästa på sitt instrument. 1946 flyttade han till Europa, till viss del för att komma bort från alla droger som hotade att ödelägga hans kropp.

Jag är en stor fan av Byas. Kraften i hans saxofon är svårslagen och det finns ev mjukt vemod däruti. Lyssna på åtta sidor Byas

You call it madness, Laura, Blue and sentimental, Slamboree, Don’t you know I care, You go to my head, Spots, Fruit salad (23 min). Allt är inspelat runt 1945 och utgivet på små etiketter som Jaboree, Godham, Arista och Hub. Bruset, som är så karaktäristiskt för krigsårens ransoneringspressningar, får ni på köpet.

Titta också på detta klipp från 1958 med Byas.

Mer jazzrelaterat hittar ni om ni klickar på taggarna under inlägget.

Publicerat

Images (EmArcy) by Sarah Vaughan

Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.

Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)

Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.

Publicerat

Helen Humes Million dollar secret

Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.

Million dollar secret

If I could be with you

Och lägg texten på minnet!

I’m gonna tell all you girls a secret, please keep it to yourself
I’m gonna tell all you girls a secret, please, please keep it to yourself
Why it’s a million dollar secret, so please don’t tell nobody else

Now if you’re a real young girl
And you want to get rich quick
Get an old, old man, girls
And that’ll be the lick
You know those old men are fine, yes they know just what to do
They’ll give you lots of loving, but they’ll give you a whole lot of money too
(and I love that part)

Det är Roy Miltons orkester som står för ackompanjemanget på dessa inspelningar som jag var på en snygg utgåva på Vouge.

Humes finns på Spotify och där kan man hitta några pärlor. Vad sägs om Married man blues, Blue and sentimental, Time out for tears och Living my life my way?

Publicerat

Wayne Shorters Night Dreamer

Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.

Det finns många läsvärda texter här i världen, och idag tänker jag slå ett slag för de välskrivna alster som publicerades på baksidan av skivomslagen förr i tiden. Särskilt gäller detta jazzalbum och dito klassiska.

Ovan ses det fina konvolutet till Wayne Shorters Night Dreamer (Blue Note 4173) som utgavs 1964 och var Shorters Blue Note-debut. Denna skiva är verkligen inget undantag och så här förklarar Shorter varför han döpt titelspåret till Night dreamer:

”The tune weaves from major into minor, but has mostly a minor feel. And the minor key always connotes evening or night time. That’s the reason for the first part of the title. In addition, it’s in 3/4; but the way Elvin Jones plays 3/4 gives it an almost floating feeling. Yet, although the beat does float, it also is set in a heavy groove. It’s a paradox, in a way, like you’d have in a dream – something that’s both light and heavy. Ant that explains half of the title”

Lyssna på Night dreamer på YouTube.

Publicerat

Att ta bort rödvinsfläckar samt jazz

Att spilla rejält med glögg på ett delikat möbeltyg är icke vad man önskar sig, men igår hände det. en lampa ramlade omkull, träffade ett bord och den olycksaliga glöggmuggen. Fåtöljen, i ljust guldfärgat tyg blev med ens röd. Illa! jaghällde på salt som jag sedan dammsög bort. Ingen skillnad. Fatalt! Då fick jag tipset att hälla på lite vitt vin. Sagt och gjort, fläckarna, som var ett par kvadratmeter stora dränktes i vitt vin. Nu var fåtöljen tämligen blöt och det var svårt att se hur det skulle sluta, men fläckarna verkade ha lösts upp. ett par timmar senare, när vi lyfte på filten som lagts över, syntes inte ett spår av glöggen. Den var puts väck!

Dock är jag lite irriterad på mig själv som inte fotade fläcken innan den togs bort!

(Om mamma Runarsdotter läser detta så är jag mycket tacksam för hennes tips!)

Och så lite musik denna trista och grå lördagsregniga dag. Blandad storbandsjazz från 30-40-talen. Lyssna!

Publicerat

A mystery man called Sven Coolson

Jag köpte en skiva med Jimmy Raney. Det är en Metronome-EP utgiven i slutet av1953. Medverkar gör bl.a. Sven Coolson. Så kan man verkligen inte heta. Och mycket riktigt, det är Stan Getz om spelar under falskt namn!

Lyssna på Signal och Motion

Troligen låg Getz under kontrakt med ett annat bolag (Norman Grantz Clef/Norgran borde det ha varit), men kunde inte hålla sig från denna inspelning med Raney som ursprungligen gjordes för Prestige i december 1952. Medverkar gör, förutom Sven Coolson, Jimmy Raney, Hall Overton, Red Mitchell och Frank Isola.

Publicerat

Jazz at the Philharmonic volym 10

I november 1947 spelades volym 8-10 av Norman Granz JATP-serie in. Här har vi nummer 10 med Endido och I surrender dear. Omslaget är av David Stone Martin och mycket snyggt (klicka på bilden för större format). Jag är mycket svag för hans omslag från sent 40-tal och tidigt 50-tal.

Den första Jazz at the Philharmonic-konserten ägde rum 1944 på Philharmonic Auditorium i Los Angeles. Inspelningarna från denna konsert gavs så småningom ut som Jazz At The Philharmonic, Vol. 4 och 5. Varför den inte kom först i skivserien vet jag dock inte. Jag äger rätt många album i serien och tycker att de flest håller rätt hög klass. Inte minst är det mycket snygga.

Denna utgåva är påkostad, ty skivorna är pressade i vinyl och därför lite mindre brusiga. Mercury kallade sin vinyl Merc-O-Plastic (lustigt!). Lyssna på JATP vol 10:

Medverkar gör Illinois Jacquet, Flip Phillips, Bill Harris, Howard McGhee, Ray Brown, Hank Jones och Jo Jones.

Publicerat

Svend Asmussen, dansk violinvirtuos

Dansken Svend Asmussen är faktiskt fortfarande i livet, 95 år gammal. Det är en aktningsvärd ålder. Mest känd i Sverige tror jag han är för sin medverkan i Swe-Danes tillsammans med Alice Babs och Ulric Neuman, åtminstone är det genom dem jag först hörde hans namn. Sew-Danes tillhör dock inte mina favoriter, istället är det Asmussens fyrtiotalsinspelningar som tilltalar mig. Här är två från 1946.

Just a gigolo

You won’t be satisfied

You won’t be satisfied finns i en finfin versin med Ella Fitzgerald och Loius Armstrong. På anda sidan ligger Dream a little dream of me (som Mama Cass gjorde långt senare). Älskar den låten!

Publicerat

Duke Ellington och hans orkester

För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.

Idag tänkte jag att vi skulle lyssna på Duke Ellington:

Låtarna ni hör är som följer: It don’t mean a thing if it ain’t got that swing (vocal Ivie Anderson, 1932), Take the a train (1941), Me and you (vocal Ivie Anderson, 1940), Moonglow (1932), Don’t get around much anymore (1940), I’m in a sentimental mood (1935?). Tyvärr minns jag inte vilka de två sista är.

Publicerat

Simon Brehms kvintett anno 1946

Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.

Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.

På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm

Halleluja

Somebody loves me

1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.

Publicerat

Hallelujah! Thore Jederbys orkester

Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.

Hallelujah

All the things you are

Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.

Publicerat

Ellingtons Black, brown and beige

1943 uppfördes för första gången Duke Ellingtons svit Black, brown and beige. Tyvärr var inte kritikerna särdeles förtjusta, vilket gjorde honom besviken. Kompositionen sägs vara en hyllning till, eller kanske snarare en skildring av, det svarta USA. Av någon anledning spelades inte hela verket in på skiva, bara ett utdrag. Det var först 1958 som den kompletta sviten gavs ut och då medverkade även Mahalia Jackson.

Här har vi Black brown and beige med Duke Ellingtons orkester i en inspelning gjord 11-12 december 1944 i RCA Victors studio 2 i New York:

Sviten innehåller följande delar:
Work Song 04:39,Come Sunday 04:31, The Blues 04:35, Three dances: West Indian Dance 01:43, Emancipation Celebration 01:43, Sugar Hill Penthouse (Beige!).

För kalenderbitaren kan jag meddela att jag funnit information om vilka som medverkade vid inspelningen och de är som följer: Duke Ellington & His Famous Orchestra: Cat Anderson, Shelton Hemphill, Taft Jordan, t; Ray Nance, t, vn; Lawrence Brown, Joe Nanton, tb; Claude Jones, vtb; Jimmy Hamilton, cl, ts; Johnny Hodges, as; Otto Hardwick, as, cl; Al Sears, ts; Harry Carney, bs, cl, bcl; Duke Ellington, p; Fred Guy, g; Junior Raglin, b; Sonny Greer, d. På The blues medverkar Joya Sherrill som vokalist.

Publicerat

There’s honey in the honeycomb

Under krigsåren kom danske swingsångaren Freddy Albeck till Stockholm av en anledning som jag inte kan erinra mig – det har helt enkelt fallit mig ur minnet. Hursomhelst gjorde Albeck några inspelningar för Sonoras Swingserie (1943). Här har vi

Honey in the honeycomb

och Moonlight becomes you

Väldigt fina är de båda två, den första är en dänga och den andra andra ärmer sentimental. Tyvärr är kvalitén halvdan, det var krig och man var tvungen att lämna in en gammal skiva när man köpte ny. Skivorna gjordes alltså av nedsmälta gamla exemplar och det lät inte alltid så bra.

På bilden ovan ses Albecks egna orkester i Danmark som är av senare datum. Från vänster: Poul Olsen (violin), Peter Sieben (tenorsax), Grevelund (piano), Mazuri (trompet), Jarlskov (trommer), Albeck (bas og sang), Skibsted (manager).

Publicerat

And her heart belongs to Tangerine

En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.

Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.

Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame

Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine

Publicerat

Lars Gullin och hans Danny’s dream

Lars Gullin, Danny's dream. Emarcy.1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av Danny’s dream. Lyssna på den, om den är av någon anledning obekant, ty den är oerhört bra. Jag har nämnt den tidigare och älskar den för att den är fylld av ett svenskt vemod som jag tycker hör glesbygden till.

Det svenska skivbolaget Metronome , som gjorde inspelningen, hade kontakter med amerikanska Mercury records, vars inspelningar de gav ut och vice versa. Det dröjde därför inte länge innan inspelningen gavs ut i USA på Mercurys jazzetikett, EmArcy, och Gullin gjorde sig ett namn även i USA och Down Beat röstade fram honom som bästa nykomling. Inte illa av en artist som aldrig besökte det stora landet i väst.

Femtiotalets jazzutgåvor har ofta omfattande texter på baksidan, även på singlar och EP-skovor. Jag är svag för dessa essäliknande texter och den amerikanska utgåvan till Dannys dream utgör inget undantag. Läs texten på omslagets baksida så förstår ni vad jag menar.

När Nannies Porres album Nära skulle spelas in, var tanken att Lars Gullin skulle arrangera melodierna. Tyvärr avled han och skivan spelades in utan hans hjälp. Hennes version av Danny’s dream är dock mycket bra och väl värd att lyssnas på.

Publicerat

Och så har klockan passerat midnatt

Midnatt

Åh, denna vinter, denna frost och dessa vackra nätter! Aldrig promenerar jag så mycket som när kvicksilvret sjunker och snön faller vit. Jag kan inte hålla mig inne och min kropp får åter den energi som novemberfukten berövat den.

Åh, dessa vinternätter när jag sitter ensam inomhus. Timmarna när fönsterrutorna är svarta hål och andas kyla. Timmarna när man kan lyssna på musik. Det är då man bör plocka fram midnattsplattorna.

Jag tycker att lukterna är annorlunda dessa kalla nätter. De är svala och frostiga. Bor man i ett nyproducerat hus går man miste om detta, ty då är naturen alltför avlägsen. Den är utestängd. Det tycker jag är synd. Årstidernas växlingar bör, åtminstone i viss grad, avspegla sig inomhus.

Midnattsmusik, denna exklusiva genre, diskuterade jag med Schniff som framhöll den klassiska Coltrane/Hartman-skivan och Monica Zetterlunds Waltz for Debby.  Jag höll med och rekommenderade Lady in satin, en av de sorgligaste skivor jag vet. Jag brukade ligga på golvet och lyssna på den när jag inte mådde så bra, på lagom avstånd från båda högtalarna för bästa stereoljud. Det var lite hårt, men jag hade huvudet på mattan.

Många midnattsskivor är solitärer, d.v.s. från den tid innan lp-skivan inte intagit marknaden.  Dessa får man bunta samman på lämpligt sätt. Jag har därför skapat en playlist med några av mina favoriter.  Känner er fria att lägga till det som saknas.

Publicerat

Casimir ordnade nätter på Der Liebe

Gösta Ekman och Pauline Brunius

En av de mer bortglömda nattklubbarna i Stockholm, tillika den mest mytomspunna, låg i en källare i närheten av Johannes. I slutet av 30-talet och början av 40-talet begav sig merparten av de mest levnadsglada till den skumma källarlokalen, som saknade orkester utan istället spelade grammofonmusik. Klubbens ägare var friherre Casimir Rosencroona, en välbärgad ung man som satte sprätt på arvet genom att importera skivor från England och USA.

Här roade sig Gösta Ekman de sista åren av sitt liv, Agnes von Krusenstjernas vackra jungfrur, luspanka butiksbiträden och folk från film och teater.

Av förklarliga skäl är det ytterst få som verkligen kommer ihåg dessa långa nätter. För att ge en bild av stämningen, har jag satt samman ett urval av de melodier som spelades den gången. Det börjar med swing och slutar med latinamerikanska tongångar i gryningen. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 1:

Kväll efter kväll, vände Casimir plattor på den trånga klubben. Så här lät den gång när svetten lackade på Der Liebe. Varma sommarnätter i dåligt ventilerade lokaler är verkligen inte något nytt, om det nu var någon som trodde det. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 2:

Jimmie Lunceford: Mandy; Duke Ellington (Dolores Parker sång); Take love easy;Benny Goodman: Shivers; Jimmie Lunceford: Sassin” the boss; Cab Calloway: A ghost of a chance; Benny Gooman: Till Tom special.

Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:

Henry King: Negra consentida; Teddy Wilson: Blues in C sharp minor; Lionel Hampton: A ghost of a chance; Charlie Barnet: Wanderin blues; Billie Holiday: Foolin myself; Alice Babs: Bluebirds in the moonlight; Lil Armstrong: You mean so much to me; Miff Görling: Fate; Håkan von Eichwald: Diane; Zarah Leander: Lang ists her.

Midsommaren 1942 hade Casimir Rosencroona beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe. Han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.

Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar, i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.

Och Diana Miller sjöng My heaven on earth

My heaven on earth came at a glance
bringing romance
Your lucky charm was all I needed
to thrill my heart with a song

Your sweet, your lovely and gay
heaven has been my greatest gain
for letting an angel like you getting avay

Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 4:

Publicerat

No, it shouldn’t happen to a dream

Bredvid Duke Ellington på bilden ovan står Al Hibbler, en sångare som ofta sjöng med Duke Ellingtons orkester på 40-talet. Hibbler är inte någon klassisk jazzsångare, mer en duktig vokalist. Det gör honom inte på något sätt sämre, ej heller om man jämför med den brölige James Rushing som var stor på den tiden.

Under en kort period 1946 låg Ellington på det nystartade bolaget Musicraft som tyvärr snabbt gick omkull, inte minst för att de blev utestängda från de bästa skivpressarna och endast fick tag i undermåligt material, ty de etablerade storbolagen ville inte ha konkurrens. Nåväl, bandet hann med att spela in några skivor innan de bytte till Columbia.

Den 25:e november gick de in i studion på WOR Longacre Theater i New York för att spela in It shouldn’t happen to a dream.

Ett år senare, när orkestern spelade in för CBS, var det dags att spela in Do nothing till you hear from me.

Lyssna på Ellingtons orkester med den förträffliga Al Hibbler!