Publicerat

Jag går i Jane Russells fotspår

utvik

1941 spelades Jane Russells genombrottsfilm The Outlaw in, men på grund av att hennes naturtillgångar exponerades alltför flitigt, dröjde det fram till 1946 innan en klippt version kunde visas på bio för den stora allmänheten. Här en bild om visar Jane Russell i en präktig amerikansk höstack. Regissör för filmen var ingen mindre än Howard Hughes. (För övrigt lär en alldeles ny sorts BH ha konstruerats för just henne i denna film.)

Trots hösnuva och allehanda allergier, släpade jag mig upp på hövindan för att, å konstens vägnar, ta en bild i Howard Hughes anda. Observera den konstfullt arrangerade grepen i bilden högra kant. Något skjutvapen äger jag ej, men en grepe kan vara nog så otäck om man använder den rätt. Byxorna hittade jag på vinden och de är mycket gamla. I övrigt visar jag mig som vår herre skapade mig.

Publicerat

Jag går i Kenneth Angers fotspår

Jag går i Kenneth Angers fotspår

Inspirerad av Kenneth Anger åkte jag till närmaste ruffiga miljö som inte var helt nedlusad med flanerande och solbadande Stockholmare för att ta en bild (den är klickbar för större format). Det blev ett grusupplag vid Storängsbotten. I ärlighetens namn är jag alltför påklädd på bilden, men så saknar jag de muskler som Angers män vanligtvis är utrustade med.

Kenneth Anger gjorde filmen Scorpio Rising 1964. Det är en helt speciell film som jag tycker att man bör se, åtminstone delar av den. Den scen som börjar vid 6.47 i klippet som jag länkat till hör till favoriterna (Bobby Vinton sjunger Blue velvet när läderkläderna åker på – snyggt). Anger gjorde också Kustom Kar Kommandos och det var den jag hade i åtanke när jag tog bilden, även om jag inte har polertrasssel i min hand.

Publicerat

Jag går i August Roeslers fotspår

Jag går i Roeslers fotspårEtt av mina favoritfotografier är August Roeslers makalösa bild tagen i serveringsrummet i familjens våning 1895. Detta är inte den enda av hans bilder som är värda att uppmärksammas, även i serveringsgången hör till den erans bästa bilder. Ni måste titta på dem, något annat är ren och skär dumhet.  Roesler var fotograf till professionen och en mästare på att utnyttja befintligt ljus. Särskilt vacker är den första bilden där jungfruns kjol tycks nästintill levande.

Jag är svag för serveringsrum. Få rum har en sådan erotisk laddning. Ja, det anser jag, och det utan att ha blivit förförd i en lång och mörk gång i en Östermalmsvåning.

Jag beslöt mig för att låta mig inspireras av Roesler, trots att mitt eget hem har det minsta av serveringsrum. Ljusförhållandena var knepiga ty jag ville utnyttja befintligt ljus och den lampa som finns i taket är alldeles för stark. Därför tände jag i köket, drog igen den glasade skjutdörren och tog två bilder, den ena överexponerad och den andra underexponerad. Den överexponerade och den underexponerades inverterade ”direktfilmsnegativ” sattes samman till en bild.

Publicerat

Jag går i Lennart af Petersens fotspår

Fanjunkarbostallet vid Diplomatstaden

1962 publicerade Per Wästbergs bok Östermalm med fotografier av Lennart af Petersens. En av mina favoritbilder från denna volym är taget på glasverandan till fanjunkarbostället vid Berwaldhallen (huset ägdes av kronan och en fanjunkare bebodde det vid tillfället). Huset finns fortfarande kvar, men idag serverar ingen jungfru kaffe som man gjorde på den tiden. Jag fick helt enkelt nöja mig med att fotografera glasverandan från utsidan.

Publicerat

Jag går i Lee Millers fotspår

Jag är Lee Miller i ett badkar i München

Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.

Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.

Publicerat

Jag går i mina egna fotspår

Som första bild i denna serie har jag valt min egen bild och går således i mina egna fotspår och poserar med stor kopparboll.

Jag tycker mycket om att bada i mitt badkar. Jag gör det ofta. En dag när jag klev upp ur badet slog det mig hur fin den där rislampan är som hänger i hallen och som jag sprejat med kopparfärg. Jag tänkte på restaurang Babylon som en gång på 20-talet legat på toppen i norra Kungstornet och där en fest en gång gått av stapeln, en fest där man, enligt sägnen, målat sina kroppar i guld och koppar. Vad mer där skedde är oklart.

Jag hade alls ingen lust att måla min kropp med kopparsprej, istället riggade jag kameran och ställde mig med rislampan i ett försök att se ut som de där lamporna från 20-30-talen där unga nymfer håller konjaksfärgade ljusglober upp mot skyn. Jag tycker att resultatet inte blev så illa. Om inte annat väcker bilden muntrationer i den västerbottniska glesbygden.