Ivar Lo och lantbruksarbetarna

Volymen som följer på Författaren fick namnet Socialisten och den handlar om Ivar Lo:s engagemang för lantbruksarbetarna och då framförallt statarna, en mycket litet priviligerad grupp i vårt samhälle som i 30-talets mitt utgjporde 75% av jordbruksarbetarna i vissa län. Det två volymerna med statarnoveller, Statare I och II, resultatet av Ivar Los arbete med Lantarbetareförbundet, kom att bli mycket uppmärksammade och betydde nog en del för att systemet skulle avskaffas (även om jag tror att den globala mekaniseringen av jordbruket gjort att  behovet av underbetald arbetskraft minskat avsevärt ).

Efter ett par år som relativt framgångsrik författare bestämmer sig Ivar Lo för att arbeta för statarnas sak och söker därför upp Lantarbetarförbundet där han lär känna flera färgstarka personer, bl.a. Gösta Netzén och PAS, (P. Albin Strid). Särskilt den sistnämnda är en intressant personlighet. Stor och väldig och med ett grönskande fönster i sitt arbetsrum är han en legendar i förbundet. Inte minst sedan han, för att få en godsägare att skriva på arbetsgivareavtal, berättat att han tidigare varit Mexikansk gränsryttare.

Det är också intressant att stifta bekantskap med Gösta Netzén, som kom att bli chefredaktör för Lantarbetaren, chefredaktör för Arbetet och till sist landshövding i Malmöhus län. Då han 1972 förlovade han sig med Marianne Piper (född Hultkrantz men gift Piper och sedan Hamilton – vilken karriär! – om någon kan tala om för mig när hon dog så är jag tacksam). Netzén är i mitten av 30-talet ung och skönlockig men inte lika tagen kollektivet som Ivar Lo, som föredrar kollektivet framför individen och inte ser egnahemsrörelsen som någonting eftersträvansvärt.

Socialisten är en intressant bok, mycket beroende på att det har gått 20 år sedan Ivar Lo upplevde tiden på Lantarbetareförbundet och han kan se tillbaka på den tiden med viss distans. Tyvärr är jag inte så insatt i Ivar Lo Johansson att jag vet hur hans tankar förändrades med åren. Jag gissar dock att som äldre inte såg lika okritiskt på kollektivet. Min utgåva, FiB, har dessutom ett litet register där initialernas ägare redovisas vilket underlättar läsningen.

 

Ivar Lo-Johanssons Författaren

Det är tidigt 30-tal, Stockholmsutställningen pöser på Norra Djurgården och många arbetarförfattare flyttar ut i den sörmländska naturen, till de små syrentorp som förr beboddes av statarna men som nu bildar pittoresk bakgrund till tidens unga litterära garde.

I Ivar Lo-Johanssons produktion finns en självbiografisk svit om 8 volymer. Författaren är den 5:e av dessa och dessutom den första av Ivar Los böcker som jag läst. Jag kan inte annat än att rekommendera den, ty den är både tänkvärd och vad jag vill kalla ständigt aktuell. Spänningarna mellan arbetarförfattarna, den borgerliga pressen och den mer socialistiskt sinnade känns inte avlägsen när man ser till degens polariserade kultursidor.

Godnatt, jord var det verk som upptog Ivar Lo-Johansson under denna tid och som han beslutade sig för att skriva klart på en fäbod i Dalarna. Det är en vacker trakt och arbetet går som en dans men en dag förlorar han typen a och utan denna inget romanskrivande. Några reservdelar står inte att finna och men det hjälpsamma biträdet i Ludvika berättar ett bygdens store författare och hembygdsvårdare har en likadan maskin. Glömsk om den artikel han skrivit ett par år innan, där han hävdade att dalarnas befolkning var ett mongoliskt träskfolk och som  retade gallfeber på bygdens stora författare och hembygdsvårdare  Karl-Erik Forsslund, beger han sig hem till sin forna kontrahent. Deras möte tycker jag Lo-Johansson skildrar på ett förtjänstfullt sätt.

I Författaren porträtteras många av Ivar-Los vänner och kollegor. Endast deras initialer skrivs ut så det krävs viss kunskap om denna generations diktare för att veta vem han menar. Vissa var döda när boken kom ut 1957, andra, som Harry Martinson och Arthur Lundkvist, var fortfarande aktuella. Huruvida någon tog illa upp vet jag inte, det är knappast några verkliga nidporträtt som tecknas.