Publicerat

Wilma Cozart Fine in Living Presence

I början av femtiotalet, närmare bestämt 1951, spelade Mercury in sitt första klassiska stycke, Pictures at an Exhibition. Bakom spakarna satt Robert Fine, en erfaren och mycket noggrann ljudtekniker. Skivan möttes av idel lovord i pressen och New York Times ansåg att man som lyssnare befann sig i the living presence vid avlyssningen. Mercurys reklamavdelning döpte raskt serien med klassisk musik till Living presence och därmed var en legendarisk etikett född.

Några år senare började Robert Fine att spela in stereofoniskt. Vid sin sida hade han då sin fru Wilma Cozart Fine, tidigare sekreterare åt dirigenten Antal Dorati (som ledde den orkester som ofta spelade på Living presence-skivorna). Wilma blev snabbt producent och en mycket skicklig sådan. Robert Fine spelade alltid in med endast tre mikrofoner (från början, under monoeran, endast en). Inte färre, ty då var det svårt att få en levande stereobild, inte fler, ty då råkade ljudbilden lätt ur balans.

När så bandinspelningarna skulle graveras till en lp-skiva trädde Wilma in. En stereoskiva har endast två kanaler och Fines inspelning var gjord i tre, så hon fick helt enkelt mixa ned de tre kanalerna till två. Det enklaste hade varit att mixa ner de tre spåren till två på ett nytt ljudband (lätt att göra om eller stoppa om något gick fel), men då hade kvalitén försämrats i och med kopieringen. Wilma satte sig istället vid mixerbordet, ingenjören startade graveringsutrustningen och mixningen gjordes direkt medan skivan snurrade. Att göra fel var inte att tänka på, så hela bandet måste memoreras så att alla justeringar kunde göras i realtid. Vid ljudliga passager måste skivspåren graveras glesare på skivan, Wilma talade därför om för teknikern när en stark passage närmade sig så att han kunde öka avståndet mellan spåren.

Än i denna dag räknas Mercury Living presence som något alldeles extra när det kommer till naturtrogen ljudåtergivning. Genom att Robert Fine använde ett fåtal väl utplacerade mikrofoner erhölls en balans mellan ljudet från orkestern och det orkesterljud som reflekterades av konsertsalen. Wilmas noggranna mixning och sinne för detaljer möjliggjorde inspelningens överförande till lp-skiva med minimal förlust.

Idag spelar man ofta in med mängder av mikrofoner och skapar sedan en perfekt ljudbild i studion genom att lägga samman alla olika ljud och placera ut dem på rätt ställe i ljudbilden. Wilma och Roberts metod var egentligen enkel, men tidskrävande, då den krävde noggranna förberedelser, därför existerar den inte idag.

Wilma Cozart Fine har dock än en gång utfört mixningsarbetet då de gamla banden överförts till digitala DAT-band som sedan resulterat i nya utgåvor på CD. Vissa tycker att hon är gammaldags, då hon inte tillåter att de gamla banden piffas upp med moderna verktyg, men jag tycker att det är bra att hon står på sig. Det skall man göra om man tror på sin sak.

Läs mer om Mercyrys Living presence här, det är en mycket intressant och fyllig artikel. CozartFine avled 2009 och NY Times porträtterar henne här.

Publicerat

Deccas full frequency range recording

Decca ffrr 78 curve

Krig innebär inte bara nya, dekorativa uniformer och ett enormt lidande, även den civila, tekniska apparaturen kan helt oförhappandes utvecklas i positiv riktning. Under 2:a världskriget hade det engelska kustförsvaret inom RAF svårt att skilja på fiendens och sina egna ubåtar. De ekolod som fanns till hands, var helt enkelt inte tillräckligt känsliga för att skillnaden skulle vara hörbar. För att råda bot på detta problem, kallade man in Arthur Haddy, chefsingenjör på engelska Decca, grammofonbolaget. Mr Haddy insåg ganska snart ett det krävdes mer högfrekvent utrustning för att komma tillrätta med problemet. Ett ekolod som klarade av frekvenser upp till 15 000 hertz var nödvändigt om RAF skulle kunna skilja sina egna ubåtar från fiendens.

Även om Haddy nu löst problemet, stod han snart inför en ännu större utmaning: han ombads att spela in övningsskivor med den högfrekventa signalen så att ubåtsmännen skulle lära sig att tolka de nya, högfrekventa signalerna. De 78-varvsskivor som fanns i marknaden klarade inte av att återge de höga frekvenser som krävdes, så Haddy konstruerade en ny mikrofon, ett nytt graverhuvud (det används för att gravera in ljudet i skivan) och en ny inspelningskarakteristik. Det sistnämnda innebar att man vid inspelning av skivorna höjde diskanten för att sedan sänka den i motsvarande grad vid avspelning. Detta fick till följd att skivbruset nästan helt försvann, ty bruset, som inte fanns med vid inspelningen och därför inte förstärkts, sänktes. Den ursprungliga signalen påverkades inte, ty höjningen och sänkningen tog ut varandra, bara bruset blev lidande. En liknande teknik använd vid brusreducering enligt Dolby-systemet.

RAF blev naturligtvis själaglada och Arthur Haddy förstod snart att detta var en teknik som skulle passa ypperligt på hans skivbolag Decca. Nu skulle det bli möjligt att spela in orkestrar med en klang där varenda stråke och vartenda flöjt skulle vara hörbar. Tidigare hade man fått nöja sig med ett något beskuret ljud, där frekvenser över 10 000 Hz försvunnit, vilket fått till följd att de allra sprödaste klangerna inte kunde uppfattas av lyssnaren.

År 1946 släpptes de första inspelningarna inspelade med denna nya teknik och Decca kallade underverket FFRR, Full Frequency Range Recording. Och hur lät det då? Mycket bra faktiskt. Lyssna på The Concertgebouw orchestra of Amsterdam conducted by Eduard van Beinum när 1948 de framför Bela Bartoks Concerto for orchestra. Tänk på att frasen high-fidelity inte var uppfunnen vid denna tid, den termen hör 50-talet till.