Publicerat

Borgerligt; varför är det inte snyggt?

Hur många fula heminredningsreportage kan det finnas egentligen? Nästan alltid är det för stelt, för vitt och för tråkigt. Och framförallt likriktat. problemet är i ärlighetens namn inte nytt, men det har accelererat de senaste decennierna.

För att råda bot på detta presenterar jag några typiska 40-talsinteriörer (av mer borgerlig modell) i form av några fina vrår att umgås i som jag hittade i en gammal blaska från krigsåren.

detta tror jag faktiskt är en utländsk bild på en fin kuddvrå i den burspråksliknande utbyggnaden.

Här en hörnsoffa av smakfull modell som dessutom lätt kan förvandlas till två sovplatser.

I Yrkeskvinnornas hus har man valt att täcka fönsterväggen med gardiner kvällstid och får på så sätt en ombonad interiör vid den öppna spisen.

En typisk svensk matvrå i påkostat utförande för den kultiverade, och förmögna, familjen.

Publicerat

Regler för hur man inreder sitt hem

Detta må vara en konservativ och snorkig text på heminredningens område, men just därför kan jag inte låta bli att meddela den. BVT:s lexikon för etikett och god ton är hur som en källa att ösa ur.

”Fina möbler och en dyrbar husinredning, skapar ej ett hem, men där takt och god ton besjäla hemmets innebyggare, kan man tala om såväl ett fint hem som ett gott hem. Där smakriktningen ledes av kulturkänsla och belevenhet, visa sig dessa egenskaper även i de döda ting, som bildar den yttre stommen till ett hem. – Ett imponerande intryck av hem erfar man i synnerhet hos dem, vilka under många år fått bebo samma gård eller samma våning; där, genom generationer, personligheten fått sätta sin prägel på möbler och andra minnen, samt vidare i de hem, där böcker och blommor ha sin givna framskjutna plats. – I ett hem , där allt gammalt pietetslöst ställes undan för nytt och modernt eller modernt antikt, och erkända mästares konstverk få vandra till vinden, medan obegripliga moderniteter hängas på väggarna, blir intrycket utställningslokal. Kall och hemlös verkar även en boning, där varje form av arbete sorgfälligt döljes, för att det skall se fint ut.”

Jag misstänker att det är få hem som skulle bli godkända om man bedömde dem efter detta rättesnöre! Man skulle också kunna invända att det är få som har tavlor av gamla mästare som de pietetslöst kan ställa undan på vinden. Däremot verkar det som om utställningslokal är något eftersträvansvärt idag vilket får mig att tänka på n våning vid Runebergsplan som nyligenfått ny ägare och genomgått renovering. Ett kallt, vitt ljus strömmar nu ut från de vackra höga, fönstren. Det ser inte på något sätt hemtrevligt ut.

Publicerat

Hos Liling Nyström vid Tegnerlunden

Det är alltid lika ruskigt när man hamnar i ett av dessa intetsägande hem som har till uppgift att tala om att ägaren har god (och helrätt) smak, och därför inrett sitt hem precis som alla andra. Bland bemedlade kretsar är heminredning alls inget nytt. Efter kriget, när standarden för gemene man ökade, blev det allt vanligare att ge sitt hem en genomtänkt personlig (dvs likriktad) touch.

I ett nummer av Veckorevyn från 1944 fann jag ett fantastiskt bildreportage hemma hos tecknaren Liling Nyströms i hans våning vid Tegnerlunden. Våningen var icke fullt modern och eldades medelst kakelugnar.

Liling, som tillsammans med Gerd Miller var Veckorevyns mest kända tecknare under 40-50-talen, har inrett sitt hem i sann Hollywoodstil. Mycket vitt, mängder av blommor och exotiska möbler och ting. Sparsmakat är det inte, men nog ser det inbjudande ut.

Här följer en bildkavalkad som tyvärr lider av visuella brister då tidningstrycket under krigsåren inte var av högsta kvalité. Liling vid sitt piano, sängkammaren, en sekretär, matsalen med en av kakelugnarna.

Tyvärr saknar jag en av bilderna i reportaget och det är den där Liling solbadar på taket med utsikt över Tegnerlunden.

Publicerat

Hemma hos Holmgrens på Floragatan

Hos Rune Holmgren

Jag misstänker att det är få som hört talas om Hatt-Rune, d.v.s. hattkonstnären Rune Holmgren. Mer bekant är troligtvis hans bror Björn Holmgren, premiärdansören, som var en av de främsta på 40-50-talen. I en villa på Floragatan 2, där det idag står ett flerfamiljshus i mexitegel, bodde de två bröderna tillsammans med sin mor, fru Eda Holmgren, i en gammal 1880-talsvåning av omodernt snitt.

Det var 1947 som Svenska hem i ord och i bilder hälsade på hemma hos familjen Holmgren i deras vackra hem. Den rymliga våningen med sina höga rum, användes också för de privata hattvisningar som Rune Holmgren ordnade för sina kunder. Mitt i våningen låg vardagsrummet, av familjen också kallat ”Centralen”. Det är detta rum som syns ovan. Här ytterligare en bild från vardagsrummet, där mor och son ses i en blommig kretongsoffa.

Intill ”Centralen” låg ett litet kabinett vars väggar dekorerats med modeplanscher och en serie av David Coxs jaktscener i original. Till vänster i denna bild syns två av detta intima rums sittgrupper. Det är dels två karolinerstolar i bok med rottingsitsar som omgärdar ett gustavianskt bord i alm, dels två svensktillverkade bergèrer med klädsel i rosa sammet som kring ett rokokobord. Längst till höger i bilden ses en modernt inredd del av ”Centralen”.

Matsalen är som sig bör försedd med hög panel och på golvet står ett mahognybord som omges av stolar med klarröd klädsel, en färg som även går igen i rummets gardiner. Observera också de trearmade ljusstakarna och spegelplatån i bordets mitt.

De båda bröderna hade båda gripits av samlarvurm och specialiserat sig på herrnecessärer från 1700-talet respektive porslinsfigurer. Här studerar Rune Holmgren en av de många necessärer som pryder 1700-talsbyrån.

Visst är det ett vackert hem som familjen Holmgren inrett åt sig! Jag vet inte om Rune är i livet, men Björn, född 1920, verkar fortfarande tillhöra de jordiska. Synd dock, att den vackra villan revs i slutet av 60-talet.

Publicerat

Astrid Sampes fina Karlaplansvåning

Astrid Sampes vardagsrum

En av Sveriges främsta textiltanter, tillika en skarp affärskvinna, var Astrid Sampe. Henne har jag skrivit om  tidigare, och nu tänkte jag att det var dags att presentera hennes forna hem vid Karlaplan. Här bodde Sampe från slutet av 40-talet till sin död (om hon nu inte bodde på hem de sista åren) år 2002. Först bodde hon här med sin man, Sten Hultberg, sedan ensam och då avyttrades två av sovrummen till intilliggande lägenhet. Se planritningen så förstår ni hur våningen var disponerad.

Fastigheten Karlaplan  4, som även innehöll Radiotjänst Karlaplansstudio där både radioprogram och skivinspelningar gjordes, uppfördes av byggmästare Nils Nessen och var mycket påkostad. All fast inredning ritades av Carl Axel Acking och utfördes vid NK:s verkstäder i Nyköping. Materialen var mestadels ek på utsidan och cellulosalackerad björk på insidan.

På 40-talet var hembiträdesfrågan aktuell och bristen på hjälp ansågs vara ett stort problem. I första våningen låg därför en hembiträdescentral med rum för fyra husassistenter. Centralen  sköttes av husets värdinna som också ansvarade för tvätten.  Varje hyresgäst kunde boka en jungfru tre timmar per dag. Dessutom fanns i samtliga barnkammare sändare till centralen så att de kunde kommunicera med barnen när föräldrarna inte fanns till hands.

Här några bilder från våningen. Först Sten Hultbergs arbetsrum. Här finns två skjutdörrar i alm som är infällda i ett bokhylleparti i samma material. Den ena dörren leder in till Astrid Sampes rum, den andra till den  korridor som sammanbinder sovrummen och som också är försedd med ovan nämnda inredning i ek, med plats för kläder, linne o.s.v. I barnens rum hittar vi också platsbyggd förvaring, se bara på denna bild.

I vardagsrummet hittar vi den verkliga överraskningen, kakelugnsvrån! Inte nog med att Sampe valde kakelugn istället för den öppen spis som de andra lägenheterna har, hon har också möblerat med en 1880-talssoffa med ursprunglig plysch, en Emma och en Gråstensrya (Ormfällan). Jag passar också på att visa en bild på Sampes dukade bord, samma bord som ses högst upp i detta inlägg.

Avslutningsvis det eleganta köket med cellulosalackerade luckor och blå jaspématta på golvet. Åh, om någon kunde ta upp tillverkningen av detta snygga linoleummönster! Här ytterligare en bild på köksskåpen ovanför beredningsbänken med teakskiva. Tyvärr revs hela köksinredningen ut i samband med en helrenovering på 90-talet och köken har numera modern standard av tämligen mediokert material, dvs spånskiva. Det är verkligen en ödets nyck att detta ingrepp gjordes för att höja lägenhetens standard!

Publicerat

Grossmaninteriör på Valhallavägen

Grossmanritad våning på Valhallavagen 147

Sommaren 1936 träffade Greta Magnusson-Grossman Ludvig Nobel (son till Robert Nobel, Alfreds bror) i Båstad och blev inbjuden att där ställa ut sina alster på en utställning som anordnades av honom. Vid utställningen medverkade även Carl Malmsten och NK med bl.a. Astrid Sampe som textildesigner, så Grossman var i gott sällskap. Lodvig Nobels son Olof och hans fru Annicka blev mycket imponerade av Grossmans bidrag och lät henne inreda deras tvårummare på Valhallavägen. I Svenska hem i ord och i bilder presenteras Nobels våning, men tyvärr framgår inte vilka av möblerna som ritats av Grossman och vilka som köpts in. Då Grossman denna sommar samarbetade med Astrid R Sohlman och hennes Studio Ars, är det troligt att vissa av textilierna är framtagna av henne. Mattorna kommer dock från Märta Måås-Fjetterström

Matrumet i Gärdesvåningen går i blått och vitt och både stramt och inbjudande. Bordsskivan är i vitt elfenbensträ och benen av björk. Tyget är engelskt, men mattans ursprung är okänt. Vardagsrummet, vars inre del syns på bilden ovan, har två väggfasta bänkar klädda med honungsgul damast med ”vitgråt snirklar” i anslutning till den mycket originella och stiliga öppna spisen. Bordet, som hör till dessa bänkar, har skiva av flammig alrot och ben i jakaranda. Bordsskivan har rundade hörn, likt  det i matvrån. Troligtvis är dessa och bänkarna av Grossmans design. Till vänster i bild ses ett bar- och matsalsskåp i jakaranda som också skulle kunna vara ett av Grossmans verk. Skåpet syns tydligare på det nedre fotot på denna bild. Mattan under bordet är Måås-Fjetterströms Spetsporten.

Framför den breda fönsterväggen står en soffa och en fåtölj klädda i pariserblå sammet samt ett bord med råglasskiva. Mattan inunder är beigegrå och av marockanskt ursprung. Framför fönstret hänger ett tunt traperi som han dras för och täcka både fönsterväggen och ingången till matvrån. Med hjälp av detta enkla trick, kan rummet lätt skifta karaktär. Här en bild på soffgruppen. I bakgrunden skymtar sovrummet genom dörröppningen.

Tyvärr saknas bilder på sovrummet vars sängmöbel är utförd i alm och överkast i ”ljusblå matelassé översållat av små beigefärgade buketter”. Sängborden är två råglasskivor som är fastskruvade direkt i väggen och förvaringen för kläder, underkläder, skor m.m. är infällda i väggen. Om detta är en detalj som hör till lägenhetens fasta inredning, eller ordnad av Grossman, går inte att säga. Dylika förvaringsmöbler är dock inte speciellt vanliga i dessa hus. Sovrummet innehåller också en gammal brudkista från Båstad och en antik spegel som skymtar på bilden av soffgruppen.

Publicerat

Svenska i 50-talets Los Angeles

Äntligen har jag besökt Arkitekturmuseum för att se utställningen om Greta Magnusson Grossman. Det är en relativt stor utställning, även om man får anta att en hel del material saknas. Framförallt tror jag att hennes 30-talsproduktion, under de år hon drev Studion på Sturegatan 12 (sedermera 26), är svår att komma åt.

Magnusson Grossman utbildade sig under 20-talet vid Konstfack i Stockholm (Högre Konstindustriella Skolan). Efter studierna tog hon plats som lärling för att lära sig till möbelsnickare. 1933 blev hon som första kvinna prisbelönt av Svenska slöjdföreningen och startade i samma veva Studion tillsammans med kollegan Erik Ullrich. Vid den här tiden startades ett flertal inredningsfirmor som får betraktas som nyskapande, te.x. Futurum och Studio ARS.

I USA kom framgången snabbt. Under 50-talet var hon både omskriven och prisbelönt. Hon ritade inredningar, möbler, lampor och villor. Kontaktnätet var stort och hon verkar ha varit en fena på att lära känna rätt människor. Armaturerna Cobra och Gräshoppan som ritades redan under 40-talet blev framgångsrika och fick praktiskt taget stå modell för en stor det som producerades under femtiotalet. Grasshopper licenstillverkades i Sverige av Bergboms och är därför en av få Magnusson Grossman-produkter som går att finna här.

USA-produktionen karaktäriseras av mörka och ädla träslag i kombination med svart högblank plast. I utställningsrummets fond är en del av Magnusson Grossmans vardagsrum från den första villa hon ritade åt sig själv uppbyggt av de av Arkitekturmuseet anlitade arkitektkontoret, TAF. Det är gott om öppna ytor i de drygt dussinet villor som hon ritade, men till skillnad från nutidsarkitekturen, som till stor del bygger på de gamla modernistiska idealen, är intrycket inte stelt och avskalat, det är snarare ombonat men luftigt och dessutom färgglatt.  Och det gör skillnad.

1958 ritade Magnusson Grossman en villa åt familjen Sundin i Hudiksvall. Jag vet inte om det finns kvar eller hur den isåfall tar sig ut idag.  På ritningarna ser den exotisk ut, ty den är i Kalifornastil med stora glaspartier och öppna ytor i kombination med ett slutet kök och en sovrumsavdelning.

Läs mer om Greta Magnusson Grossman på svd.se.

Publicerat

Frieriet och en del om heminredning

Knut Ekwalls utmärkta målning Frieriet, säger en hel del om 1880-talets inredningsstil (och för all del om hur kärleksaffärer förritin avhandlades). Den unga damens fästman skymtar genom förmaks-dörren, vars mörka snickerier pryds av ett draperi som heter duga. Alla dessa draperier, var tog de vägen? Troligtvis är det bara min mor som har dem kvar och hon har många. Draperier kan man annars ha både här och var; i många 30-tals-lägenheter finns skenor i tak för att t.ex. kunna avdela stora vardagsrum i mindre vrår.

Vad mer? Ateniennen där i hörnet, fylld av prydnadsföremål. Denna tidstypiska, lätt dammsamlande och kanske en smula onödiga möbel (hyllmöbel för hörn eller vägg som den brukar beskrivas). Charm saknar den iallfall inte och utsirad var den alltid, men det kanske var onödigt när man betänker hur överfulla dylika pjäser brukar vara.

Ovanför ateniennen, vid spegeln, fjädrar och allehanda torkad växtlighet. Vackert och mycket dammsamlande. Fördelen är dock att dammet inte syns i den svaga dager som med stor sannolikhet råder i detta rum.

Jag har ofta tänkt hur fint det vore med ett sådant rum och hur fint det vore med ett rum intill, moderniserat och stramt med en linjeskön öppen spis. En tilltalande kontrast. När jag får råd.

Publicerat

Inredningspips: Hem i turkisk stil

Turkiske ministern, Pascha Cerif, lät vid sekelsiften inreda sig ett hem på Kommendörsgatan 32 i Stockholm och det var då rakt inte fråga om något knussel när det kom till förgyllningar och kolonner. En och annan exotisk palm har också smugit sig in framför fönstren. Sittmöblerna ser ut att en blandning mellan orientalisk och gustaviansk stil vilket inte alls tar sig oävent ut.

Min personliga favorit är annars dekorationen på kakelugnens topp. Helt underbar! Precis så vill jag ha det om jag råkar i bättre omständigheter (måste dock påpeka att kakelugnsmodellen är tämligen standardbetonad med östermalmsmått mätt).

Nuförtiden går hemmen på Kommendörsgatan 32 i en betydligt enklare stil. Se här, en våning till salu. Man får förmoda att Cerifs hem redan från början avvek från standardmallen. Om jag ser rätt på bilderna, som hämtats från Stockholmskällan, verkar hans våning sträcka sig längs med hela fasaden mot Kommendörsgatan (både hans arbetsrum och matsalen längst in i filen på bilden ovan är hörnrum) och då blir det gott om plats för excesser.