Det är härligt när sommaren tar fart och dagarna är varma och nätterna ljusa och tysta. Ute fläktar vinden och inne är det behagligt svalt och skönt. Sorgligt är det dock, att augusti är här och nu börjar nätterna bli mörka. Det går så fort när det väl sätter i gång och i slutet av månaden är det mörkt reda vid nio.
Sommar och sol och ytterligare tre fönster som återställts. Tyvärr fanns inte de ursprungliga kvar utan istället har jag låtit nytillverka dessa men glasat med munblåst gammalt glas som kommer från Grans Lantmannaskolas gamla fönster som min pappa fick ta reda på. Fasaden har jag sedan lagat i på sidorna, eftersom dessa fönster är smalare än de som sattes in på 1960-talet. Resultatet blev inte så dumt!
Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera här, men skall försöka bättra mig nu när jag har lite mer tid. Eftersom jag i princip sitter och skriver dagarna i ända, är det lätt att man tröttnar på att skriva även här.
Här fasaden i Norrbotten efter fönsterbytet, komplett med ett litet lågt vindsfönster som även det hade försvunnit i samband med renoveringen 1965. Återstår gör fortfarande att byta de tre 3 köksfönstren men det blir nästa år. Fönstrens överliggare har jag inte justerat, och jag tror att jag skall kapa av dem för att matcha bredden på de nygamla fönstren, men är inte riktigt säker. Kapar jag, så är det ju en icke-reversibel åtgärd, vilket i och för sig inte är hela världen då de inte är äldre än från 1965.
Det fanns inte några gamla innanfönster bevarade och jag misstänker att det kanske aldrig funnits några. Jag lät nytillverka bågar och satte in 4 mm energiglas i dem och det blev bra. I 3 fönster monterade jag tätningslister även i ytterbågarna, men sparade några cm uppe och nere för att få lagom ventilation. Det blev bra. I det gjärde fönstret sitter nytillverkade fönsterbågar utan tätningslister och det blev för tätt så där uppstår ibland kondens. Nästa år skall jag montera lister även där men med ånga cm listfritt uppe och nere som i de andra fönstren.
Jag har två kammare. Den ena har ni nyligen sett, detta är den andra. Det är så fint inomhus på kvällarna! Visserligen är det sorgligt att mörkret återigen är här, men i kamrarna är det desto finare. Jag har många svaga lampor vilket ger ett fint ljus, och även radions skallampor bidrar till det vackra skenet.
Så här ser det ut på insidan med ett nytt gammalt fönster. Eftersom detta är smalare än det som satt här innan har jag spikad breda plankor som ersättning för den del av stockarna som inte finns kvar. På insidan klädde jag sedan väggen med lumppapp innan jag tapetserade med de rester som fanns kvar av tapeten och som jag lossat innan bytet. Det räckte inte helt så jag lät bli att tapetsera bakom elementet vilket får sägas vara en rätt OK lösning. Återstår att montrar foder och passbitar som gör karmen tillräckligt djup, men det blir först nästa sommar då jag monterat in de sista 3 fönstren.
Vad som däremot skall göras är att innanfönstren skall glasas, monteras och beslås. Jag kommer inte att göra något av dem enkelt öppningsbara i dessa rum utan de lossas med två skruvar.
Jag har målat fönster och karmar. Under 1800-talet var det vanligt att färgen bröts i blått och blågrå fönster är därför inte alls ovanliga. Även utsidan kunde målas i någon liknande nyans. Ockra verkar dock inte va varit lika populär vad jag har förstått. Jag tycker blågrått är snyggt och beslöt mig för att bryta vit färg med lite blå och svart. Resultatet blev inte så dumt och jag målade två karmar och två fönster i den ena kammaren. När jag sedan skulle måla karmen och bågarna i den andra kammaren upptäckte jag att dessa bågar bara hade ett lager färg på sig och att de hade just den nyans som jag blandat till. Att jag inte noterat det tidigare förstår jag faktisk inte, men eftersom de var i rätt bra skick har jag inte brytt mig så mycket om dem. Skall bara kitta lite och måla om dem. Och rengöra dem från gamla färgrester!
Merparten av fönstren spikas fast med hästskosöm, men en båge i varje rum får beslag, handvarpa och stjärthake, så att de går stänga. Dessutom en stormhasp för vädring. Skall nog komplettera med en stormhasp i bakkant, där gångjärnen sitter, så man kan ha dem vidöppna.
Här har vi kammare nummer två som också fått ett nytt fönster (andra är ännu inte bytt). Nytt och nytt, det är snarare gammalt. Jag vet inte hur gammalt men huset är från 1800 och glaset riktigt dåligt. Eventuellt byggde man om och förstorade fönstren på låt oss säga 1840-talet eller något senare. Nå, snyggt blev det iallfall och för att få bättre ljus i rummet plockade jag fram farfars och farmors gamla golvlampa som fick ny el indragen. Golvlampan har rektangulär fot i ljus björk men är i övrigt mörkbetsad. Snygg tycker jag. Numera det gulaktiga skimret från radion. Helheten blev inte alls dum
Nu är tre gamla fönster på plats igen och dessutom ett vindsfönster. Huset var verkligen ändrat karaktär! Jag vet inte hur gamla de är, men de skulle ev kunna vara från 1840-50-talen. I ett av rummen finns väggmålningar som makulerades med tidningspapper 1862 och då får man anta att de är äldre än så. Huset är byggt år 1800 och om fönstren var så stora redan då skall ja låta vara osagt. Bröstlisten på insidan, som är målad på väggen och avdelar övre och nedre fält, antyder att fönstren hade denna storlek när de målades. Hur som haver blev resultatet mycket fint. Inte minst är glaset otroligt vackert, trots att det faktiskt ser ut som flaskbottnar i vissa rutor. När det blåser och asplöven darrar blir effekten slående. Att få rätt proportioner på fönstren gör ju också mycket för både interiör och exteriör. 1960-talsfönstren var kvadratiska och det var inte så snyggt.
Huset har byggts om i omgångar. 1950 gjordes en lättare modernisering och då byttes alla fönster utom dem ni ser på bilden mot nya, lite bredare och lägre (dock inte kopplade!). 1965 byggdes det om fullständigt förutom de två hörnkamrarna. Där bevarades i princip allt utom fönster. I resten av huset höjds golvet och en trossbotten byggdes, nya snickerier, våtrum mm. Endast taket sparades. Innerdörrarna sparades dock och idag är de flesta återinsatta. 1965 år ombyggnad var dock fin på sitt sätt och mycket hantverksmässigt gjort. Alla stommar platsbyggdes och nya väggar till WC och avbalkning mellan kök och badrum var regelväggar med råspont på ömse sidor samt masonit utanpå. Stabilt och fint på alla de sätt. När jag tog bort toaletten i hallen återanvände jag väggen men smalnade av utrymmet och inredde garderober. På detta sätt bevarades känslan från 1965 i hallen, men den blev större och förvaring tillkom.
Det kändes inte helt lätt att byta ut fönstren från 1965. Det är inget fel på dem och de är egentligen rätt snygga. Tyvärr var de dock kvadratiska vilket inte var helt lyckad, framförallt i de två välbevarade kamrarna. Hade inte ursprungliga fönster funnits kvar och två rum varit bevarade hade jag aldrig återställt. Jag tycker att det finns stora kvaliteter i ombyggnader från efterkrigstiden och dem bör man vara rädd om.
Det återstår dock att göra en del åt insidan. Karmar är inte tillräckligt djupa så det behövs någon form av passbitar för att bygga på karmarna till väggens djup. Sedan skall lister monteras och innanfönster likaså. Karmar och bågar målas invändigt med en ljust blågrå nyans som var vanlig på den tiden. Innanfönstren är nytillverkade och får 4 mm energiglas. Det är rätt kallt här uppe vintertid och när det är minus 39 vill man gärna ha de någotsånär isolerat.
Nu har jag satt in ett av de gamla fönstren från 1800-talet. De nya från 1960-talet var egentligen rätt fina, men med fel proportioner. Hade jag inte haft bågar kvar hade jag nog låtit dem sitta kvar även om det inte såg så bra ut i alla rum precis. När fönstren byttes ut sattes de även högre upp eftersom en trossbotten byggdes i vissa rum. Detta gör att jag inte kan sätta in de gamla på rätt höjd vilket gör att de sitter väl högt i de två rum som inte byggdes om och fick höjt golv. Karmarna är dock nya och jag är mycket nöjd med dem. De tillverkades i ett snickeri i en grannby.
De gamla är oerhört vackra med sitt munblåsta glas så jag är hemskt nöjd. Det återstår dock en hel del jobb. Bland annat sätta papp på väggen och måla likt befintliga målningar. Sedan skall foder mm på plats och naturligtvis måste panelen lagas i på utsidan. På det stora hela gick det dock smidigt.
Jag har satt tillbaka ett gammalt vindsfönster! Bågen är otroligt smäcker, endast 2 cm och glaset är verkligen fullt av defekter. Jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från 1880-talet. Huset är uppfört år 1800 och byggdes troligen om på 1880-talet eller så. Runt 1950 byttes en stor del av fönstren mot nya, som dock inte var kopplade, men istället lite bredare och något lägre. 1965 byttes de ut igen och fick då stora fönster även på vinden. Synd att de sågade sönder timringen! Dessbättre sparades en hel del och förra sommaren satte jag tillbaka den ursprungliga ytterdörren med sitt vackra överljus.
Jag planerar att sätta in bottenvåningens gamla fönster vid tillfälle. De är smala, som vindsfönstret, och högre. De har tre glas i varje båge. Det som dock är bra med 1965 års fönster är att man kopierade de gamla överstyckena, däremot är det inte så bra att man satta in kvadratiska fönster av villatyp.
Förra året gjorde jag takspån här, i år målar och kittar jag fönster. Det är ett utmärkt utrymme. Luftigt och ljust. Jag har målat upp två vanliga fönsterbågar och ett fönster som skall sitta på vinden. Ytterligare två bågar väntar på att få nytt glas. Hur det nu skall gå att glasa spårfalsfönster. Vi får se!
Jag hade som sagt tänkt återmontera några gamla fönsterbågar från 1800-talet. Karmarna saknas men jag har beställt nya. Dessvärre saknas också glaset i två bågar. I den ena saknas samtliga i den andra bara ett av tre glas. Eftersom bågarna har spårfals måste man ta isär dem för att kunna sätta i nytt glas. Det visade sig dock vara rätt enkelt, ty det var bara att försiktigt knacka ur pluggarna som är koniska. Om de är ordentligt inmålade, bör man dock skrapa bort färgen, annars skadar man trädet (på den sida pluggen åker ut) när man slår ut dem. Bågen var annars i rätt bra skick, men jag oljar in den nedre delen ordentligt för den var torr. Några större skador fanns inte, men en tunnaste spröjsen var lite klen, men dock användbar. Återstår nu att knacka bort befintligt kitt i falsarna och hitta nytt, tunt glas.
På vinden stod några gamla fönsterbågar från 1800-talets senare del. Exakt hur gamla de är vet jag inte, men de har spårfals, inte kittfals och 3 rutor i varje båge. Runt 1950 byttes merparten av fönstren ut mot nya utan spröjs men med lösa innanfönster. 1965 byttes de återigen ut men då mot nya, kvadratiska och kopplade vilket tyvärr fördärvade husets utseende. De 6 gamla bågar som inte bytts 1950 sparades dock och det är dem jag tagit fram och oljat och som sedan skall få ett lager färg. De är i bra skick, men tyvärr saknas några glasrutor.resten har kvar sit tvina och allt annat än perfekta glas. Jag har beställt nya karmar och nya innanfönster och planerar att sätta in de gamla fönstren, eller åtminstone några av dem, i sommar.
UPPDATERING: Fönstren är troligtvis från 1840-talet eller möjligtvis ännu äldre.
Som ni minns har jag satt in dem gamla pardörren. Säga vad man vill om den men särskit varm och tät är den inte. När huset var nytt var hallen, eller snarare förstugan, kall och om det drog lite och kylde så var inte det hela världen. Idag är hallen lite varmare, även om den ofta varit rätt kall vintertid när temperaturen närmare sig – 40 grader. Jag ville ha en så varm dörr som möjligt, utan att för den skull förstöra dörren, eftersom det bara är tunna dörrar mot omgivande rum och kylan därför lätt sprider sig.
Efter mycket funderande, bland annat hade jag en tanke om att bygga ett vindfång på insidan men det hade ätit upp stora delar av den fina hallen, beslutade jag att bygga på dörren insida lite. Jag har lagt på knappt 3 cm genom att bygga på ett ramverk som spikats med klen spik i dörren. Inte idealiskt, men hålen går att sätta igen. Fyllningen är Rockwoll tror jag och något som fanns kvar efter att en maskinhall restes på 70-talet. Det är inget trevligt material, men när det ändå fanns till hands tyckte jag att det var lika bra att använda det. Sist ett lager masonit som jag målat men som skall målas klart nästa år och då stöpplas som väggarna i hallen i övrigt. Det tror jag blir väldigt fint. 1800-tal på utsidan och 60-tal på insidan (hall och två rum är 60-talsrenoverade – två mer orörda).
För att få dörren tät fick jag fundera lite. Först monterade jag konventionella lister av textil men det blev inte riktigt tätt. Dörren har sina skavanker och är inte helt slät, något som jag heller inte ville göra något åt. Istället spikade jag en kant av 20×20 mm fyrkantsstav runt karmen (som är nybyggd).
På stavens insida monterade jag dubbla rader md tätningslister som klarar springer av storleken 1-7 mm. På dessa sätt blir det faktiskt tätt utan några problem. Och vill jag tar bort detta nytillskott så är det mycket enkelt.
Nu återstår bara att se hur det blir i vinter. Det som jag misstänker kan ställa till det är snö och is i tätningslisterna, men hur det egentligen kommer bli vet jag först i vår.
Som jag nämnt tidigare, så skall badrummet renoveras och den gamla toaletten blir överflödig då den förses med toalettstol. Därmed frigörs utrymme i hallen och den gamla pardörren kan sättas tillbaka.
På den ena sidan av ytterdörren fanns toaletten, på den andra finns dörr till vinden och en garderob. Den gamla toalettväggen har jag lyckats lossa och flyttat in nästan en meter. Närmast ytterväggen, där ni ser ljuset sila in, skall jag ta upp en garderobsdörr. På kortsidan, mot köksdörren, skall jag sätta ytterligare en dörr som leder till städskrubben. På detta sätt blir det bättre förvaringsutrymmen i den tidigare rätt trånga hallen.
Här den gamla dörren. Den borde nog tas isär och renoveras, men jag nöjer mig tills vidare med att spaka igen sprickor med linoljekitt, olja och sedan måla. Pluggarna måste också ses över. En karm har jag byggt och i den ingår ett överljus. Fortsättning följer!
För drygt 2 år sedan, i maj 2012, slog blixten ned i flaggstången och den spreds over hela tomten. Sedan dess har det varken flaggats eller ”vimplats”. I ladugården låg dock till alla lycka två flaggstångsämnen, dvs två barkade furor på tork. De har legat i 5-6 år gissar jag så det var bara att sätta i gång med arbetet.
Första sommaren impregnerade jag den med rå linolja. Dels penslade jag den ett par gånger, dels sprutade jag in olja i torrsprickorna. Sedan fick den torka ordentligt. Året därpå, förra sommaren, blev inget gjort men i år har jag målat den med vit linoljefärg och sedan har den fått torka ett par månade, och naturligtvis ordentligt mellan varven.
Stången var 13,5 meter och med hjälp av traktorn lyfte vi upp den och fäste fast den i sitt övre fäste. Jag hade också, men hjälp av yxan, flatat till den längst ned så att den skulle passa. det nedre hålet borrade vi först sedan stången helt rests.
Med hjälp av traktor och spännband kunde vi resa stången säkert. Det senare fästes dels vid stångens nedre del och dels i infästningen. Till en början tjänade den som en säkerhetsspärr och mot slutet hjälpte den till att resa stängen. Vi hade också fyra trodor som vi fogat samman till par och med vars hjälp vi kunde lyfta stången uppåt. För att förhindra att stången så att säga vickade över, hade vi satt en spärr i den nedre fästet.
När stången stod som den skulle, borrade vi det nedre hålet och satte dit den rejäla bult som håller den på plats. Sedan var det bara att hissa flaggan!
Augusti månads mitt är nådd. Det börjar bli svalt på nätterna och regnet är på väg. Regnat har det inte gjort alls denna månad, däremot i mitten eller slutet av juli. Med andra ord är det torrt. Blommorna i trädgårdslandet har nästan torkat bort.
I morse cyklade jag til slåttarstugan för att ta några bilder nu när ängen är som vackrast. Klöver och timotej. Ännu har nämligen inte den andra skörden tagits.
I lördags åkte jag till Persibyn, en mycket liten by mitt i det storslagna odlingslandskapet i Långnäs. I närheten av Piteälven och Svensbyfjärden är det inte dumt att vara bonde. I Persibyn finns dock inte bara bönder, utan även Pite byggnadsvård, och det var dit jag var på väg för att köpa färg och en rejäl pensel istället för alla dålig som jag har liggande. Färgen jag letade efter var ämnad till de där dörrfodren som jag satte upp när jag monterade in den nya dörren.
Vedbacken har inte varit någon större prydnad de sista åren men nu har jag flyttat vedboden som ni ser på bien till dess rätta plats. Nu bildar den och bodans baksida återigen något av en gårdsplan och det är väldigt trevligt. Jag har även passat på att lägga upp förrådet av gamla telefonstolpar precis vid björkarna. Det hela blev knappast sämre av att jag dessutom fläskade upp Pontiacen där.
På gödselbacken, som är en stor betongplatta, har jag under de två senaste åren lagt upp mänger av ruttna bräder och annat rivningsmaterial. Det såg inte speciellt prydligt ut. Efter att ha tagit ut all spik, och sparat den handsmidda, körde jag upp allt till majbrasan uppe på berget. Där lägger alla i byn sitt brännbara avfall, dvs trä och sly och liknande. Både praktiskt och ändamålsenligt.
Hur som helst är jag belåten över att i år haft tid att snygga till allt som jag inte hunnit ta itu med under tidigare år. Jag tycker om när det ser snyggt och prydligt ut, och vill inte ha bråte liggande.
Jag har visserligen inte något emot pannplåt, men nog är det vackrare med ett riktigt spåntak. När min farbror övertog slåttarstugan för att använda den som förråd vid sin entreprenadfirma, satte han på pannplåt och lät taket sticka ut högst väsentligt för att få ytterligare förvaringsutrymmen. Praktiskt, men kanske inte så snyggt. Framförallt inte idag när taket bara hänger.
Jag testade att ta bort lite av plåten för att se vad som fanns där inunder. Trasiga stickor men fullt användbart rote var vad jag fann, så jag tog bort all plåt och rev sedan ned stickorna med en kofot och en kvast. Spiken var naturligtvis inte galvaniserad och då håller den ungefär lika länge som taket vilket är praktiskt. Vissa spikar fick jag dock dra ut och andra slog jag ned.
Spåntak var vanliga i norra Sverige fram till 40-50-talet, men sedan försvann de i raskt takt. Pannpåten var nog den vanligaste ersättaren. Enligt uppgift är takspån det minst resurskrävande man kan ha på sitt hus. Bra, men man får räkna med att lägga nytt var 30-40 år, beroende på vilken typ av spån man har. Spåntak gör sig bäst i byggnader som har kalla och väl ventilerade vindar, ty då torkar spånen snabbt upp efter regn.
I ett förråd har jag mängder av takspån. Dessa gjordes på 50-talet av min morfar, ty på den tiden gällde det att ha ett förråd så att man dels kunde lägga nytt och dels kunde lappa och laga sina gamla tak. Mina, eller snarare morfars, är maskinhyvlade och de bör hålla 30 år eller lite mer. Det går även bra att göra spån för hand. De spån man då får håller längre, ty fibrerna går inte av som de gör i en hyvel vilket gör dem mer motståndskraftiga. Gamla spån går bra att använda, men de bör blötas innan de kan användas. Jag la en rejäl bunt i ett gammalt badkar och lät dem dra ett par timmar.
Att spika takspån är förvånansvärt enkelt. Länsstyrelsen i Jämtland och Hålla hus hade bra instruktioner som gjorde det lätt att förstå hur man går till väga. Underlaget är bräder, rote, som ligger rätt tätt med bara någon centimeters mellanrum. Spånen är 45 cm långa och läggs så att de överlappar varandra. Man börjar läggningen längst ned och lägger ett varv med 15 cm långa spån. Sedan lägger man 30 cm långa spån däröver och sist de fullånga. Sedan fortsätter man med de fullånga varv efter varv, med 15 centimeters förskjutning vilket framgår av denna bild. Resultatet av det hela blir att det alltid ligger 3 lager spån. På den här bilden ser ni hur jag lägger de 3 första startvarven. Att man gör på detta sätt beror på att man naturligtvis vill ha tre lager spån även i början. Skulle man lägga fullånga stickor med en gång skulle det vara bli ett respektive två lager tockst spåntäcke på de första varven och det håller inte.
Efter att ha lagt spån ett par timmar såg slåttarstugan ut på så här. Mycket snyggt! De mörka spånen är de senast lagda som inte hunnit torka. Att lägga spån är inte alls svårt och dessutom mycket roligt! Spikar gör man med blank trådspik, 50 mm, avslut inte galvaniserad som inte rostar. Är spånen blöta blir det inga sprickor. Blöta spån håller också bättre om man går på dem och är överhuvudtaget mer följsamma.
När alla spån var lagda efter 3 dagars arbete (ca 2-5 timmar per dag – det tar inte lång tid) var taket som nytt. Snyggt blev det och roligt att ha ett spåntak, ty de är otroligt ovanliga idag.
Generellt brukar man inte behandla denna typ av tak alls, däremot mår de bra av att borstas rena från nedfallande löv mm.
Nu skall vattbrädor och vindskivor monteras för att taket skall bli helt färdigt.Sedan skall ytterligare trä bytas och sist men inte minst rödfärgar jag hela rasket, utom dörren som tjäras.
Raka står de, tallstammarna, i min nygallrade skog.
Första veckan jag var här uppe hade jag en representant från Skogsägarna här för att gå igenom vad som behöver göras. Norra Skogsägarna ägs av sina medlemmar och är verksamma i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland och har till uppgift att hjälpa privata skogsägare med skogsbruket. Det har varit lite så och så med representanten de senaste åren, han har bytts ut alltför ofta. Nu har det dock stabiliserat sig och det är bra.
Tillsammans gick vi omkring i skogen och tittade på vad som där fanns. Dagens skogsbruk har sina nackdelar. Inte minst för att det som premieras är hög avkastning, inte kvalité. Man får inte bättre betalt för att skogen har vuxit långsamt och virket har en hög andel kärna. En tät skog växer långsamt, temperaturen blir inte lika hög på sommaren, och sommardelen av årsringarna blir mindre vilket ger ett hårdare virke. Den gamla, täta skogen, är dessutom bra för fåglarna, och många andra. Dessutom måste tallarna sträva upp mot ljuset, vilket gör dem raka och med ett minimum av grenar och det ger kvistfritt virke.
Detta bör man ha i åtanke när man vandrar runt i sin skog. De åtgärder som föreslås föreslås för att avkastningen, boniteten, skall bli så hög som möjligt, inte virkeskvalitén. Gallrar man, kommer solen bättre åt och marktemperaturen höjs vilket ger högre tillväxt. Den skog jag förfogar över är inte speciellt gammal och det finns inte några naturvärden bevarade. Däremot borde man kanske låta den stå, utan att göra något, så att den blir tät och mörk och växter långsamt.
Både denna sommar och året innan har jag sågat upp lite timmer för att fylla på virkesförrådet. Det är värdefullt att alltid ha bräder till hands. Dessvärre är jag inte helt nöjd med kvalitén. Virket är alltför mjukt och måste skötas ordentligt för att inte förstöras av väder och vind. De stora andelen splintved gör också att konstruktionerna måste dimensioneras efter den lägre hållfastheten.
Enligt de regler som finns skall vissa delar av den privata skogen sättas av och få stå ostörd. Det är ett bra initiativ, och regleras av skogsbruksplanen. Till nackdelarna hör att en skogsbruksplan bara gäller 10 år och när man skaffar en ny, kan man flytta området. Skyddet är med andra ord inte långsiktigt.
Skogsägarnas representant föreslog naturligtvis en gallring. Jag tycker om den lite glesa skogen med sina raka tallstammar och hade inte så mycket att invända mot åtgärden. Resultatet blev mycket bra. Det ser propert och luftigt ut. Jag hade dock önskat att det funnits riktigt gammal skog på mina ägor. De äldsta träden, ett fåtal, var cirka hundra år. Dessa sparade jag. Med lite tur får de stå länge till och växa till sig och bli till bra virke.
Skulle man dock behöva riktigt kådrikt virke, till exempel till syllstockar, kan även ung skog impregneras med naturliga medel genom att man barkar dem eller kapar av toppen där de står i skogen. Efter ett antal år har splintveden fyllts med kåda och stoden motstår det mesta, helt utan giftig tryckimpregnering. Då fäller man trädet och bearbetar stocken.
’
I våras såg den gamla slåttarstugan rätt eländig ut och det gör den fortfarande. Vissa förbättringar har dock gjorts och nu är det betydligt stabilare och jag kan ägna mig åt att fixa brädfodringen och dörren och sedan ta bort det fula plåttaket och ersätta det med takspån.
Eftersom stugan stått på direkt på marken hade syllringen delvis ruttnat. Ena långsidan och delar av en kortsida hade helt förstörts. jag började med att skruva fast rejäla bräder på fasaden för att ha något att lufta i och ställde sedan tre hörn på lecablock, Det fjärde hörnet var dock såpass illa däran att jag fick palla upp det genom att ställa ett lecablock under den bräda jag fäst i fasaden. I detta hörn saknades nämligen sylen helt och hållet. På bilden ovan syns också två golvbjälkar som sett bättre dagar.
En ny syll monterades på långsidan och på kortsidan till höger ersattes delar av den gamla med en ny. Jag skarvade helt enkelt in en ny bit i den befintliga, ty stora delar var i gott skick och det var onödigt att byta hela. Jag gjorde det enkelt för mig och sågade bort lika mycket på de två syllarna, på den ena i under delen och på den andra i övre, och lade sedan samman demo och drog ihop med träskruv. Rakt inskuret blad tror jag skarvtypen kallas. Att använda skruv och skruvdragare är dock inte speciellt old school, men det var smidigt och det håller.
De gamla golvåsarna behövde också åtgärdas och jag sågade bort den ruttna delen och lade sedan en ny träbit omlott och drog ihop med skruv. Jag gjorde ett urtag i sylen och placerade sedan åsen där och spikade lite. Det hela blev riktigt bra och sedan jag lagt tillbaka den gamla slitna golvet ser sugan ut som förr, bortset tfrån att golvet numera är helt.
Nu måste fasaden åtgärdas. Kanske tar jag bort bräderna på långsidorna och vänder dem. Några nya locklister måste också monteras. Sedan skall den rödfärgas och dörren skall åter sättas på plats. När det är klart börjar det roligaste: att lägga spåntak!
Överbyggnaden börjar arta sig! Jag har byggt ett åttkantigt lock som i sin hur har en rektangulär öppning i sig så att man kan hissa ner spannen. På locket en tung sten för att göra den barnsäker. Det blev riktigt fint tycker jag och känner mig belåten. Valde nog lite klent virke, men å andra sidan blev resultatet elegant och inte alls klumpigt.
Det svåraste problemet var att beräkna hur långa sidorna skulle vara i oktanen givet en vis diameter. Själva brunnen, eller brunnsringen i betong, är drygt en meter bred. Med hjälp av denna kalkylator löstes dock problemet, Matade in långa diagonalen 120 cm och fick då reda på att kanterna skulle vara 50 cm.
Återstår nu att behandla ovan- och undersida med ett par varv linolja och sedan måla. Virket är hyvlad vilket var jobbigt då jag bara har en halvdan hyvel som jag inte är bra på att serva.
Sedan skall taket också ordnas, det skall kläs med tegel och få vindskivor. Hur det skall gå till vet jag dock inte riktigt. Återkommer!
Minns ni den gamla skogskojan som jag drog hem från skogen i julas? Dess masonittak hade verkligen gjort sitt och fukt och regn tog sig in. Dessutom hängde vissa delar på trekvart och då börjar det närma sig höjden av förfall.
Efter att ha tagit ned det gamla taket, som knappt satt fast, nockbrädor och vindskivor var det inte svårt att sätta fast ett nytt tak. Läkten därunder var inte i prima skick och jag bytte en bräda. Resterande fick sitta kvar. Kanske hade det varit lika bra att byta samtliga, men det kändes lite onödigt. Tycker dessutom om att göra så lite som möjligt. Masonit fanns på en vind och där fann jag även smala bräder som passar till vindskivor mm. Dessa tänkte jag dock hyvla först.
Masoniten var precis så stor att den täckte ena takhalvan och jag slapp skarvar. På den andra halvan fick jag dock skarva eftersom det fanns skador i masoniten. Eftersom det låg regn i luften, lade jag över en presenning. Masoniten skall behandlas med tjära hade jag tänkt. Det verkar åtminstone som den under perioder behandlats på detta sätt. Om det är rätt eller fel, vet jag dock inte.
Det finns mer att göra på denna bedagade lilla byggnad. Dels måste jag palla upp den så att medarna inte ruttnar mer än de gjort, och dels måste jag nog täcka väggarnas masonitskarvar med en liten list för att skydda masoniten. Kaminen skall dessutom då et nytt rör och genomföringen genom väggen skall ordnas på et bättre sätt, dvs något annat än masonit skall placeras där det heta röret går ut. Fortsättning följder således.
Naturligtvis blev jag förkyld samma kväll som jag anlände. Lade mig tidigt, vaknade en timme senare med halsont. Och sedan kom snuvan. Den har jag fortfarande kvar men i övrigt är jag frisk. Syn, för det var verkligen varmt och skönt de första dagarna. Nu har kylan åter sänkt sig och man får klä på sig om man inte kroppsarbetar.
Som ni ser har jag packat upp mina jazzplattor. Graetz Sinfonian och Elac PW9 i behändig väska, den står på radions ovansida. Jag har också burit ut några flyttkartonger med grejer för att få plats. Det var inte direkt undermöblerat i mina två rum. Utdragssängen/soffan var för kort och ersattes av en något modernare möbel från tidigt 1900-tal. Det blev riktigt fint.
Tänk, jag har nästan inet varit i min egen skog, men förra veckan hade jag besök av en representant från Norra Skogsägarna som tittade på markerna och alla träd. Somligt behöver gallras så den tjänsten beställde jag, och så tecknade jag mig för en ny skogsbruksplan.
Bilden ovan visar en vackraste delen av skogen. Den står på tillväxt och är mogen om 20-30 år. Idag har man nämligen brått och att låta den stå 100 år till får man inte ett ruttet lingon för, trots att virkeskvalitén förbättras.
Och så har jag tagit fram plogen och plöjt för första gången i mitt liv. Det var inte så svårt som jag trott, det var snarare tämligen enkelt. Harva skall jag göra senare, men det har jag gjort förut. Och så skall jag sätta lite potatis Det är lika bra, för den man köper är så full av bekämpningsmedel.
Igår började jag också reprationerna av den gamla slåttarstugan som fått stå och förfalla. Jag förstärkare den och lyfte den med domkraft. Den vägg som vetter mot skogen har en rutten syllstock, men i övrigt är den i rätt bra skick. Även åsarna som bär golvet verkar vara hyfsat intakta. Panelen är dock sliten och bör nog vändas upp och ned. Taket är för trist, med sina långa plåtsjok. Där skall jag lägga sticktak.
Sol, snö och plusgrader! Och lite Kodachromefilter på det. Jag är på snabbvisit här uppe och vädret är verkligen så bra det kan bli. Denna snöfattiga vinter har dessutom redan börjat tina bort och här och där är det redan barmark. Tjälen finns dock fortfarande kvar i jorden och nätterna kan vara kalla.
En favoritplats på vårvintern. Framför garaget tinar det alltid tidigt och marken torkar upp, ty det är en liten sluttning. Intill, i en liten röd boda, står en gammal ässja, en sådan som man använder om man vill agera smed. Kol, stenkol, finns också någonstans. Synd bara att jag inte vet hur man gör när man smider.
Ute på skiftet anar man två av ladorna i det starka motljuset. De har inte plåtas av någon större tyngd av blöta snömassor och har klarat vinterns bra. Ett tunt moln brer ut sig och det är alldeles stilla.Mitt på dagen är det inte mycket trafik på denna avkrok till väg. Hade skaren varit lite bättre, hade jag kunnat cykla på den hårda snön. Ju varmare dagar och ju kallare nätter, desto hårdare blir ytskiktet. Vill det sig väl kan man till och med ta traktorn.
Denna gamla skogskoja härrör troligtvis från 1950-talet och byggdes av en granne för min farfars räkning. Under många år har den stått på en del av tomten och när jag var liten användes den till viss del som lekstuga. De sista åren har den dock stått i skogen och där har den börjat förfalla, ty taket i masonit har mer eller mindre blåst av och hela huset är skadat av fukt, men förhoppningsvis är det mesta träet i användbart skick. Byggnaden är verkligen en god exponent för det funktionalistiskt betonade byggande som blev vanligt efter andra världskriget, även i landets nordligare län.Stommen består av ett regelverk och enligt uppgift gick den lätt att montera ned om så önskades. Väggarnas masonitskivor har dock bytts ut en gång genom åren.
Dörren sitter på ena kortsidan och innanför finns till höger en vedlår, till vänster en liten kaminspis och rakt fram ett bort med en fast bänk på vardera sidan (här en bild). Enkelt och ändamålsenligt! Att kunna värma både sig själv och maten var minsann inte illa och en skogskoja på medar var verkligen något att ha för dåtidens skogsarbetare. Kaminen är dessutom mycket fin i all sin enkelhet ty den har en uggla som dekoration och som samtidigt används för att reglera draget.
Nästa sommar skall jag byta ut den skadade takmasoniten (jag har ny – gammal – i ett förråd) och måla upp fasaden. Eventuellt byter jag också medarna som på sina ställen är illa medfarna av att ha stått på fuktig mark. Kaminens rör måste också ses över, framförallt genomföranden genom den tunna masonitväggen som är i brandfarligaste laget. Jag är glad åt att denna idag inte alltför vanliga byggnad har bevarats åt eftervärlden.
Det fanns många byggnader som en gång hörde jordbruket till. En av dem var skogskojan som hade sina glansdagar när man till fots eller medelst häst tog sig ut till sitt skogsskifte för att röja eller avverka. Istället för att ta sig hem när det var dags att äta eller bara för att värma sig, var denna lilla på medar placerade stuga perfekt. Två väggfasta bänkar, en vedlår och en liten kamin är allt som ryms inuti men det räcker. Värmen sprider sig snabbt i det lilla och illa isolerade rummet. Väggarna består i princip endast av masonit, precis som taket.
Förra vintern hade jag tänkt dra hem skogskojan och reparera den, men då hade den frusit fast. I år har jag ställt den på några brädstumpar så att medarna inte skall fastna den fuktiga marken som snart förvandlas till is. När snön har lagt sig borde det inte vara något större problem att dra den efter traktorn hem. Och nästa år kan jag byta tak, måla och förstärka. Även om värdet är ringa, är det en byggnad som inte får försvinna.
Vissrligen är det höst, men det blir nog snart vår igen. Då tänker jag plantera ytterligare några växter.
Detta skall bli min nya kiwivägg hade jag tänkt mig! Än har jag inte planterat något, men nästa vår tänker jag sätta sorten Annikki som är en s.k. minikiwi som ger små men inte håriga frukter. Den är härdig och borde klara sig utan några större problem. Snyggt det kommer bli när den klättrar mot den vita stenväggen.
Här stod den ett gäng stora träd tidigare som huggits ned för att inte skada omgivande byggnader om de skulle blåsa kull. En tall finns kvar och en liten björk. De tar jag nog också bort. Istället funderar jag på att plantera några olika sorters sötrönn samt blåbärstry. Samtliga ger ätbara och mycket nyttiga bär.
Det är inte lätt att se, men här finns fyra fruktträd. Den grova, i svart inklädda stammen som syns är päronet Pepi. I mitten är det bara ris och elände. Där borde man väl kunna plantera något samt snygga till ”gräsmattan” eller vad man nu skall kalla det om man har ”naturtomt”.
Rhododendron, det trodde jag inte man kunde odla så långt norrut, men det kan man faktiskt. Det finns fina finska sorter att tillgå. Jag tänker mig Hagaa och Hellikki eller kanske Helsinki University. Många härdiga finska rhododendron togs fram under åren 1973-2000 vid universitetet i Helsingfors i samarbete med Arboretum Mustila under ledning av Peter Tigerstedt.
Vilket vackert väder det var igår morse när jag kom hit upp! Solen sken och det var fortfarande frost på marken men den drog snart till reträtt. Björklöven har i princip helt fallit till marken, men andra träd är fortfarande gula eller röda. Det är mycket tilltalande!
Jag gick in i skogen till en skogskoja som jag behövde lyfta. Den måste repareras och skall dras hem till gården när snön lagt sig, men för att den inte skall frysa fast i underlaget var jag tvungen att ställa den på några rejäla brädbitar. Taket har gått sönder och måste bytas ut. Både väggar och tak är i masonit vilket är rätt fint. I en lada har jag en hel hög av denna dyrbara vara så det skall inte var svårt att laga skogskojan till sommaren.
På kornvindan ligger det mängder av gamla skolplanscher. De flesta tror jag har växt(och ev även djur-)motiv. Det fanns också en fin samling av liter mer andligt betonade bilder som jag tycker är riktigt stiliga. Nästa år skall jag försöka hitta en bättre förvaringsplats åt dem (det är många, minst 60 stycken).
Ser ni, jag har monterat plogen! Återstår att se om jag också kan plöja. Om vädret tillåter, dvs det inte blir för blött, för vi se om jag lyckas plöja några fåror.
Nu har jag precis avslutat två rätt jobbiga delmoment. På bilden ovan ses en stor spantrad lada. Som ni ser är den lite deformerad av att ha stått nedsjunken så länge, men det är inte så mycket att göra åt. Vill man, kan man lite försiktigt försöka minska detta på om på under några år tid.
Till skillnad från timrade, består de av fyra stockar som utgör dess grund och från den reser sig hörnen som bär upp takstolarna. Mellan grunden och hörnstolparna sitter det sneda slåar som håller hörnen på plats. Nackdelen med denna konstruktion är att om ladan sjunkit ned är de fyra stockar som utgör grunden ofta skadade vilket naturligtvis var fallet även med denna lada. Tre hörn var trasiga och på många ställen var grundstockarna så skadade att de inte gick att lyfta ladan utan att den skulle ha gått sönder. För att få upp den grävde jag ut runt omkring den och satte järnbalkar tjocka brädor under som skulle fördela kraften. Medelst denna metod gick det att lyfta upp ladan ur dyn. Lätt var det dock inte, ty domkraften ville hela tiden sjunka ned i den blöta leran.
När ladan var ny var öppningarna små, 1,5×1,5 meter ungefär. Någongång, kanske på 60-talet eller lite tidigare, sågades de upp till de stora portar som ses på bilden ovan. Tyvärr förstärkte man inte konstruktionen så mycket som skulle ha varit önskvärt. När jag lyft ladan var det bara att konstatera att den var sned, det var den innan också. Genom att låta traktorns skopa pressa den i rätt läge, kunde jag sedan förstärka väggarna på båda sidor om öppningen medels stora träkryss som håller stabiliteten.
Panelen, framförallt på ena långsidan, var i dåligt skick utom i mitten där den inte skadats av jord. Jag tog därför bort panelen och vände den så att den dåliga änden kom upp under takfoten där den inte syns, och den i gott skick längst ned. Praktiskt! Detta syns på bilden överst i inlägget.
På den ena kortsidan, den som inte syns från vägen, spikade jag en tjocka bräda som dels stabiliserar den delvis ruttna grundstocken och dels döljer den skadade panelen (eftersom gaveln är spetsig går det inte vända panelen här om man inte är lite avancerad). Resultetet, efter rödfärgning, blev riktigt bra. Den andra kortsidan skall repareras grundligare och den ursprungliga lilla öppningen återställas.
Denna timrade lada var också ett litet elände att byta stockar på. Tre var i så dåligt skick att de inte kunde användas på. Då syllstocken var avsågad i samband med att en ny, större öppning sågades upp, blev det knepigt att lyfta den. Lyfter man på fel ställe, blir öppningen bredare längst ned och hela konstruktionen kan rämna. Efter mycket trixande lyckades jag få den nya syllen på plats och kunde sedan byda de två underlagsåsar som sitter på vardera långsida. Dessa gick relativt lätt att få på plats, även om det inte är så lätt att få snygga knutar och det kräver viss planering om man skall kunna göra detta sjöälv, utan hjälp av en kollega. Men till sist gick det och nu är jag mycket nöjd och belåten.
Med utsläppt hår, lånta solglasögon och en skyddshjälm ser man rätt lustig ut. Orsaken till denna mundering var att jag skulle använda röjsågen och rensa kring lada nummer 5 i mitt restaureringsprojekt.
Inne i ladan står både det ena och det andra. En slaghack, en slåtterkross, en såmaskin och en höräfsa samt halvbanden till traktorgrävaren. Dessvärre också 4 gamla däck utan fälg som inte har där att göra. Fann också två snygga pardörrar som suttit på min farbrors garage på 50-talet någon gång. Dem vill jag ha kvar!
I trodhuset låg inte bara trodor utan även den slang som användes för att täckdika åkern som ladan står på. Täckdikning går till på detta sätt: ett smalt med djupt dike grävs och däri läggs slangen som täcks med sand. Ovan det vanlig åkerjord. På detta fiffiga sätt kan man odla på mark som annars lätt blir för blöt. Förritin grävde man för hand och fyllde diken med sten, sant och sist jord. Mycket besvärligare.
Ladan är för övrigt spantrad, dvs inte timrad utan rest av lösvirke. Tyvärr har den sjunkit och dess enda stockvarv, det nedersta är skadat. Det blir inte helt lätt att lyfta den utan att hela rasket rasar ihop.
Denna timrade lade ser numera rätt bra ut. Den är lyft och jag har grävt bort jord precis under stockarna. Den nedersta stocken längst ned till vänster (som man bara ser början på, skall dock bytas ut.
För att kunna byta stockjävelm var jag tvungen att frakta en ny upp till ladan. Då jag inte får köra på den nyinsådda åkern, tvingades jag lägga stocken på en cykelkärra och sedan dra den. Inte så jobbigt faktiskt. Den tunga delen låg på kärran och den smala tog jag under armen och tack vara myggjävlarna var jag framme uppe vid ladan på ett par minuter.
Fortsättning följer.
Voilà, här är en lada (eller egentligen ett kyrkstall) som fått nya stockar. Totalt har jag bytt tre stycken då de var så pass illa åtgågna att det var enda alternativet.
Att byta stockar är faktiskt inte alls svår. Man lyfter med domkraft stocken ovanför den som skall bytas och frigör på detta sätt den ruttna som då lätt ka lyftas bort. har man bara en domkraft lyfter man på ena sidan, pallar under och lyfter sedan på andra för att stocken skall gå att flytta. I mitt fall var det extra enkelt,ty jag började med att lyfta upp ladan och la sedan under den stock som skulle sitta inunder (det var de nedersta stockarna på tre sidor). Detta var inte svårt alls faktiskt. Däremot återstår lite pyssel med att snygga till de runda stockarna så att de blir mer fyrkantiga.
Den nedersta stocken på ladans framsida var extra bra att få på plats. Den gamla var helt rutten och låg under jord. Den nya håller nu samman den öppning som utgör dess ingång (nedersta stocken på bilden ovan – ovanför en grov planka som hållit samman öppningen så länge). Viktigt, om man inte vill riskera att ladan tappar formen och stockarna börjar ge sig av.
Återstår nu att laga och sätta fast dörren, sätta in glas i ett litet fönster samt hugga bort de ruttna partierna från ytterligare några stockar. Ev måste jag dessutom ersätta ytterligare en stock.
JAg tycker att jag mest går omkring och känner mig mörbultad av allt ovant kroppsarbete. Lyfter plankor, hugger bort rutten trä från stockar och gräver ner plantor. Ibland måste man dock ta igen sig och då lyssnar jag på radio eller grammofon. Jazzradion mellan 17.00-20.00 i P2 på söndagar är en favorit.
Här har vi en lada som lyfts upp ett par decimeter och istället för att vara på väg ner i myllan, står den nu på stenar. Längst till vänster saknas dock en underlagsås, ty den gamla var helt uppruttnad ty den låg mer eller mindre under jord.
En ny stock behövdes för att ersätta den gamla och den barkade jag först medelst barkspade. Inte så jobbigt som man kan tro och har man dessutom tur med en regnskur, eller om man blött den med vattenslangen, lossnar batken snällt.
Att få den nya stocken på plats var inte särskilt svårt, men dessvärre visade det sig att den var tvungen att placeras en bit in för att golvet skulle sitta ordentligt. Inte så snyggt så jag skall försöka sätta dig en dold liten ås som håller golvet så att stocke hamnar rätt. Återkommer!
Jag har åkt tåg upp till Norrbotten igen efter en helg i Stockholm. Strax norr om Uppsala passerade vi en regnbåge. Vilken vacker! Apropå regnbågar köpte jag precis en skiva med Ovan regnbågen och Stjärnestoft (Stardust). En platta från 1949, en av de första Bibi Johns spelade in även om hon på etiketten fortfarande heter Johnsson (Birgit var dopnamnet). Ovanligt bra arrangemang av Carl-Henrik Norin för att vara en svensk schlager. Tyvärr finns inte någon av inspelningarna tillgängliga idag (skall digitalisera vid tillfälle).
Fyndade förresten en radio för drygt 300 kronor. Inte för att jag behöver en till, utan för att den är något av en raritet från 1936/37. Det är en Philips Fuga 898A, en s.k. joystickradio. Knappen i mitten längst ned har en liten spak i mitten med en kula. Vrider man på den rör sig visaren på stationsskalan. Vickar man den upp eller ner förändras tonen, vickar man det åt höger eller vänster ändras volymen. Imponerande! Och allt sköts med stålvajrar och fungerar. Runt den sitter en ring som man vrider på för att koppla om mellan våglängderna och grammofoningång samt slår av och på. Den där grejen på toppen, med radioskalan, är i bakelit, mycket snygg och kan vinklas, dvs fällas upp och ned. Elegansen!
Tyvärr har den inte FM_bandet så man får bygga en FM-tillsats om man vill få den att fungera. Enklast är dock att ansluta en dator eller iPhone till grammofoningången vilket lätt hörs med en adaptersladd. Men först måste apparaten lagas. Likriktaren är trasig och jag har beställt ett nytt likriktarrör. Sedan får vi se.
Nå, åter till det praktiska. Tog traktorn till grannbyn för att såga timmer. Det finns ett sågverk där och jag var där en gång som liten med pappa och farbror Nils skötte anläggningen som drevs medelst en tändkulemoter. Det glömmer jag aldrig! Med en gasolbrännare hettade han upp stålkulan som han sedan placerade i motorn. Genom att dra runt svänghjulet startade motorn och tuffade sedan med jämn hastighet. Vilket imponerande mästerverk tyckte jag.
Nu är farbror Nils död och hans son sköter sågverket som har moderniserats och tändkulemotorn är ett minne blott. Det är i vart fall en rätt fin anläggning. Jag körde dit timmervagnen, bakade det på plats och kunde sedan rulla av stockarna. Lätt som en plätt.
En fadäs inträffade dock. En grej i krokarna av bakaxeln blev het, alldeles för het för att det skall vara nyttigt i längden. Kunde inte begripa vad det var, tänkte att det hade något med Trac-Trol, snabbväxeln (som inte ens sitter där visade det sig). Nå, ringde Per i Avan och han sa att det var bromsen. Typiskt! Jag hade använt bromsspärren och enligt instruktionsboken släpper den så fort man bromsar, men det gör den sällan, man får lossa den manuellt, men det visste inte jag. Man lär sig!
Och vad har vi här om inte en i all hast upplyft lada! Saken var den att i måndags förra veckan fick jag veta att de två ladorna där ute behövde lyftas innan torsdag för då skulle markerna, som omger dem, plöjas och sås in. Det blev bråda dagar, men redan på tisdagskvällen lyfta jag de två med hjälp av en granne och hans baklastare. Innan dess hade jag tagit ut golvet i den ena och stagat upp stockarna kring öppningen som ni ser på bilden ovan. Då syllen, den nedersta stocken, saknades, fanns det inget som höll ihop ladan i öppningen och det kräver viss försiktighet. Det hela gick emellertid bra och nu är båda tömda på bråte och ruttet golv och de skall få stå och torka ett par veckor för det var lervälling inne i dem.
Istället har jag tagit tag i ett gammalt kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till en kyrkby där vi har en kyrkstuga. Innan dess kan det eventuellt ha stått anslutning till Öjeby kyrkby ety många byggnader flyttades 1913 från Öjebyn till den nya lilla kyrkstad som då uppfördesi anslutning till den nya kyrka som byggdes på landsbygden.
Stallet är i rätt bra skick och det syns att det monterats ned en gång, ty alla stockar är ordentligt märkta vilket troligtvis gjordes då stallet monterades ner på 30-40-talet och flyttades hem till gården. Dessvärre hade den främre delen sjunkit ned i myllan och den nedersta stocken ruttnat. Det fanns alltså inget som höll ihop byggnaden vid öppningen som även här gick ned till marken.
Jag lyfte försiktigt upp byggnaden med en domkraft, lite i taget, och pallade under med lecablock och brädstumpar. Runt dörröppningen fick jag spika plank som höll samman stockarna
Här ser ni resultatet. En grov planka tjänar som stabilisator i dörröppningen. När allt är klart skall den tas bort och dörren skall monteras tillbaka (den är medfaren, men spikarna är handsmidda så jag vill inte göra en ny). Den nedersta stocken var rutten och skall ersättas med en ny, och den är inte med på bild, men tänk er den som grunden till byggnaden (den skall dock ligga på några stenar och inte direkt på marken).
Nå gäller det att försöka få till en bra stock av en trädstam.
Fortsättning följer.
Äntligen har börjat med ladorna, och det efter att ha planterat och fixat med diverse smått och gott, bland annat byggt en bro till en av logens dörrar.
En besiktning gav vid handen att de har sjunkit ned åtskilligt och att på de värsta ställena är nästan två hela stockvarv under jord. En spantrad lada (lösvirke, inte timrad) är såpass lilla däran (den nedre delen av konstruktionen har ruttnat och panelen är rätt dålig på sina ställen) att det kan bli knivigt att lyfta den, att det finns risk att den rämnar så den får repareras ”på plats” och sedan lyftas. En tredje har fått sin ena öppning förstorad vilket försvagat konstruktionen så att den måste förstärkas innan den går att lyfta upp.
Den första etappen går ut på att lyfta ladorna och placera dem på stockar så att de kommer upp ovan jord och så att restaureringsarbetet sedan kan fortsätta. Innan det görs måste dock ladorna friläggas. Jord som lagt sig som en vall mot väggarna måste grävas bort och den bråte i form av ruttna trodor (material som användes för att hässja hö) som ligger intill flyttas undan.
Då golvet i tre lador är helt trasigt måste också det tas bort tillsammans med resterna av de underlagsåsar som bar upp det. Det ser verkligen ut som ett bombnedslag i samtliga tre som jag påbörjat restaureringen av. Under golvet ligger fuktig lerjord som inte torkat ut på år och dagar.
På bilden högst upp ser ni mig i full fart med att lyfta bort trodorna vid en lada. Tyvärr kunde jag inte använda kranen, de var helt enkelt för sköra för att lyftas på detta sätt och blev kaffeved när jag försökte och kaffeved kan man inte lägga på en vagn och köra hem.
Avslutningsvis en bild åt Ann Margret om visar instrumentbrädan på en Volvo BM 430. Tänker att det kan intressera.
Traktorerna har verkligen utvecklats från första halva av 70-talet. Dagens är stora och mycket kraftfulla. Däremot kanske inte lika smidiga som de gamla som lätt tar sig fram på trånga ställen.
