Heidenstam – Gustav Bergström

År 1892 påbörjades restaureringen av Gripsholms slott. Det var arkitekten Fredrik Lilljekvist som tillsammans med Nationalmuseums chef Gustaf Upmark tog sin an detta stora projekt. Slottet hade ombyggts ett flertal gånger genom åren, senast i mitten av 1800-talet, och dessa moderna avtryck ville Lilljekvist utplåna. Målet var att återskapa 1500-talets exteriör till den Vasaborg som stod färdig 1545. Interiört tjänade Hertig Karls kammare, det välbevarade 1500-talsrummet, som inspiration för nyinredningarna i renässansstil.

Att så brutalt förkasta den patina som var resultatet av århundraden av slitage och ombyggnader och istället bygga upp något nytt, något ”autentiskt”, blev nu föremål för diskussion. Redan i samband med igångsättningen av Uppsala domkyrkas restaurering 1886 hade kritiska röster höjts, men när Verner von Heidenstam 1894 utgav kampskriften Modern barbarism, blev det starten på en hätsk debatt som fick till följd att de restaureringsprinciper som Lilljekvist och Helgo Zettervall stod för så småningom förkastades.

Trots att idealen beträffande renoveringar skiftat, får man konstatera att Gripsholm är ett helt förtjusande slott. Särskilt stämningsfulla är rummen på de två första våningarna, och då särskilt den nedre. De ”nyinsatta” fönstren släpper in ett dämpat ljus genom de blyspröjsade glasen och färgskalan är mild och mörk. Vackra paneler, dörrar och tak- och väggmålningar bidrar till den sagolika stämningen. Det är verkligen något verkligt över dessa rum, inte minst Astraksalen. Man förstår, att en sådan miljö inte kan vara autentisk, vilket faktiskt gör den den tämligen underbar.

Intresserar man sig för Gripsholms och dess olika ombyggnader, bör man läsa denna pdf som Statens fastighetsverk står bakom. Inte minst den inre borggården (som ses på bilden nedan) från Lilljekvist restaurering var mycket vacker när den var ny och vitputsad. Den hade drag av jugend över sig, men dess saga var all redan på 60-talet.

På Gripsholm finns även Svenska statens porträttsamling bestående av cirka 4500 verk. Einar Nermans målning av Garbo hör till toppnumren, men det finns åtskilligt fler tavlor som är värda ett besök. Tyvärr finns det så mycket att se på detta vackra slott, att man blir helt överväldigad och inser att det inte räcker med ett besök. Jag måste därför snarast göra ett återbesök och denna gång koncentrera mig på porträttsamlingen.

Det var för övrigt en regnvåt dag som jag var på Gripsholm. Utanför fönstren låg fukten som en dimma över Mälaren och det var en helt tilltalande syn.

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Karolinska Institutets huvudbyggnad med aula och bibliotek — Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

Etikett: Heidenstam

Gripsholms slott och dess interiörer

Vi måste värna vårt rika byggnadsarv