Det finns en utmärkt bok, Stockholmskärlek kallad, med bilder av Hans Hammarskiöld och texter av Marianne Höök. Utgiven i början av 50-talet, är den en samtidsskildring av Stockholmslivet och en mycket tilltalande sådan.
Marianne Höök har en avundsvärd förmåga att forumlera sig och kan skildra de mest romantiska av miljöer utan att det blir för sött, ty det hennes penna rister har den avundsvärda, och egentligen helt nödvändiga, egenskapen att alltid spetsa sina alster med en smula beskt. Kanske kan man säga att hon är en cynisk romantiker, kanske inte. Något ditåt är det iallafall.
Bilden föreställer den dam son under många år tillbringade dagarna på NK och var så punktlig, att firmans urmakare ställde tiden efter hennes entré. Höök undrar vilket Dorothy Parkerskt storstadsöde som döljer sig bakom hennes späda och välklädda figur. Och det kan man funderar över. Men lika bra är det att inte veta, utan istället dirigera den frågan vidare till sin egen fantasi.