Klarahallen ritad av Hakon Ahlberg och färdigställd i början av 1930-talet och var ett komplement till den stora Centralsaluhallen intill. Byggnadens tak var i själva verket en gata, en originell lösning. Saluhallen hade stora glasfasader åt båda långsidorna, något som framgår av denna bild. Här ytterligare en bild som visar uppfarten i byggnadens ena ände. Klarahallen revs på 1960-talet, Centralsaluhallen vid Kungsbron fick stå ytterligare ungefär 20 år.
I slutet av 40-talen hade turen kommit Blackeberg, vars ägor köptes av Stockholms stad. Ursprungligen ett gammalt torp under Råcksta, blev Blackeberg ett av alla de idealsamhällen som byggdes upp efter kriget. Huvudsakligen blev det 1-3-rummare samt radhus. En centrumbildning vid torget (gestaltad av Erik Glemme) och tunnelbanehallen (som ritades av Peter Celsing) övergår sedan till hyreshus i park. De öppna gårdarna är fria från trafik och skalan är så pass blygsam att man inte kan knysta om hård exploatering.
Tunnelbanan må vara Blackebergs mest välkända byggnadsverk, men där finns också Frimurarebarnhuset, en byggnad ritad av Hakon Ahlberg från åren runt 1930. Idag är den en del av Blackebergs sjukhus.
Det här tycker jag är utomordentligt lyckade hus. Materialen, utformningen, skalan, allt känns mänskligt och harmoniskt. 30-talets stramt putsade fasader har ersatts med spritputsade hus i varma jordfärger.
Radhusen är även de värda att beses (sök på t.ex. på Holbergsgatan på Booli). Precis som radhusen i Vällingby och Bagarmossen, är de goda exempel på bostäder gjorda för en inte alltför förmögen medelklass.
Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.
Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.
I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.
Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.
Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.
