För en tid sedan började jag läsa Gösta Gustaf-Jansons roman …blev jag dödligt kär, men det gick inget vidare. den föll mig inte alls i smaken. Däremot fastnade helt och hållet i Kärlekens decimaler från 1959. Lite trögt gick det allt i början, men sedan kunde jag inte lägga den ifrån mig och läste klart i ett svep.
Charlie Gedelius, slarver och charmör, återvänder hem till Sverige efter många år utomlands, en exil som hade sin grund i en förfalskningshistoria 1945. På väg till Sverige, stannar han till i Klampenborg och blir där bekant med med sin systers mans älskarinna, Lena, som vilar ut efter ett nervsammanbrott. Väl hemma i Stockholm och villaförorten Rydsholm, visar det sig att systerns, Astrid, man beslutat sig för att ta ut skilsmässa efter två års otrohet. Detta är upptakten på en krånglig härva i den välbeställda förorten där status, både materiell och kulturell, är av största vikt.
Gustaf-Janson verkar inte ha några höga tankar om invånarna i det lilla Rydsholm och skildrar dem med ett visst löje som jag finner mycket tilltalande. Endast mytomanen Charlie porträtteras med värme, trots att han ljuger som en borstbindare. Lenas moder, en drygt 70-årig hypokondriker, hör till de mest underhållande karaktärer jag mött på senaste tiden. Henne skulle man inte vilja få på halsen.
När jag läste boken kunde jag inte frigöra mig från tanken på att boken filmatiserats och att Astrid spelades av eva Dahlbeck som i ärlighetens namn nog var lite för snygg, men på många andra sätt perfekt i rollen som pedantisk och golftokig borgarkärring. Hennes make Nils porträtterades av Stig Järrel och den slamsiga lilla sexbruden Barbro, dotter till strebrarna Bovells, av en ung Christina Schollin. Filmen regisserades av Hasse ekman som även spelade huvudrollen som Charlie Gedelius. Om resultatet var lyckat? Inte enligt kritikerna. Boken kan jag dock rekommendera.