Publicerat

Célie Brunius Lyssna till tystnaden

Under tidigt 1900-tal var August Brunius en av de ledande konstkritikerna och skrev åtskilligt för SvD. Han var också intresserad av teatern och skrev ett antal pjäser som bland annat spelades av Gösta Ekman d.ä. och Lars Hansson. Bland annat skrev han Dalin och drottningen (Olof von Dalin och Lovisa Ulrika) med Ekman i huvudrollen. Den spelades på Svenska teaterns 50-årsjubileum 1925, året innan teaterna brann.

Brunius avled 1926 av en obotlig blodsjukdom. På 50-talet gav Brunius hustru, journalisten Célie Brunius, ut volymen Lyssna till tystnaden där hon skriver om deras liv tillsammans och låter August själv komma till tals genom de dagboksanteckningar som han efterlämnat i svarta och gröna antecknings-böcker.

Det är en mycket fin volym, framförallt älskar jag Célie skildringar av August gamla släktingar och deras första år tillsammans. Det vackert skrivet med ett poetiskt språk som är tilltalande. August egna anteckningar är enklare, antagligen för att de är just dagboksanteckningar, men även dem bör man läsa och möta några av de stora inom kulturlivet på 10-20-talen.

Köp Lyssna till tystnaden på Bokbörsen. Omslaget är försett med en teckning av Nils Dardel, se ovan.

Publicerat

Hos Gösta Ekman vid Karlaplan 1923

Klaveret i Gösta Ekmans våning på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsalén.

Uppe vid Karlaplan, strax söder om Karlavägen i huset Hjorthagsvägen 9, bodde år 1923 skådespelaren Gösta Ekman med fru, hund och barn. Gatan har numera bytt namn till Erik Dahlbergsalléen och det är många år sedan Ekmans flyttade från huset till det s.k. prakthemmet på Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora. Det vackra familjeporträtt som trycktes i detta nummer av Svenska hem i ord och i bilder är dock bevarat och det är något alldeles extra.

Våningen bestod av två rum åt gatan, herrum och vardagsrum, samt matsal och möblerbar hall åt gårdssidan. Hemmet var till största delen möblerat med antikviteter, men upplägget var, likväl som färger och textilier, mestadels modernt. Om vi börjar vår rundtur med herrummet så fanns där en elegant soffa vars formgivning kopierats efter ett par antika stolar. Väggarna var gröna och som jag förstår det grovt putsade. Ovanför ett engelskt tebord, hängde ett porträtt av den tyske kirurgen Heister, målat av Caspar Giessenthaler. På ena sidan om öppningen mot vardagsrummet tronar en rokokobyrå, på dessa andra sida står en ekkista. Ovanför kistan en ikon i silver som Ekman fick vid ett gästspel i Helsingfors år 1922. Det hela gör sig helt utmärkt!

Vardagsrummet var betydligt större än det intima herrummet. Framför den öppna spisen stod en modern soffa elegant vinkelställd. Här stod också det musikinstrument som ses på bilden ovan. I bildtexten benämns det klaver, men jag är lite osäker på om det är den rätta termen. Hur som är denna vrå rummets vackraste.Ytterligare en sittgrupp fanns också, beståendes av en soffa i dansk empir och en bekväm öronlappsfåtölj. På denna bild ses nämnda ensemble och till vänster en byrå i empir med en spegel från samma era ovanför. Observera också de vackra väggarna som gick i beige.

Matsalen, som låg innanför vardagsrummet, var hållen i ljust grått och vieux rose. Matsalsbordet och några stolar var dock i mahogny för att kontrastera mot de gustavianska färgerna. bild 1 bild 2

Hallen.

Publicerat

Och nu några ord om Tora Teje

Det är mycket möjligt, att namnet Teje mer eller mindre har fallit i glömska, men en gång på 10-20-talen var Tora Teje den mest uppmärksammade kvinnliga aktrisen på Dramaten och Svenska teatern. Mycket elegant klädd, försedd med vinthund och en förmögen make, Herman Sylwander, som drev ateljé Jaeger, hade hon alla förutsättningar att bli omtalad. Detta läser jag i Claes Sylwanders bok om sin mor, Oh Gud, vad vi haft roligt! (Wiken 1993).

Född 1893 i ett fattigt hem vid Hornskroken, åt Hornstull till, var det en verklig klassresa Tora Johansson gjorde när hon så småningom fann sig i eget hus på Tysta gatan 14 vid Karlaplan. Redan som 15-årig började hon elevskolan genom att skriva födelseåret så slarvigt att ingen kunde läsa årtalet 1893. Efter ett år uppdagades sanningen, men eftersom hon ansågs så ovanligt begåvad, fick hon gå kvar.

På Svenska teatern spelade Teje många gånger mot Gösta Ekman som blev en nära vän, precis som Karl Gerhard som också blev hennes sons gudfar.

Tora Teje med sin vinthund

När Pauline Brunius 1938 blev Dramatenchef, blev det slut på rollerna för Teje. trots att hon var anställd, var det ytterst sällan som hon tilldeldes någon roll. När Brunius 1941 blev sjuk, fick dock teje överta huvudrollen i Farmor och vår herre. Den blev en stor succé, som Brunius snabbt la ner, så snart hon kom på benen.

Farmor och vår herre sattes sedan upp igen, i slutet av femtiotalet, den gången under Gierows tid som Dramatenshef. Strax därefter var det Riksteaterns tur och den uppsättningen såg faktiskt min mor vilket hon fortfarande är påtagligt nöjd över att ha fått uppleva. Programmet ligger fortfarande och dammar uppe på vinden med en liten nog om vad hon hade på sig (mamma alltså, inte Teje).

Teje var också en pionjär på andra områden, ty hon åt verkligen så lite som bara var möjligt. Idag skulle man ha kallat det ätstörningar, men på den tiden var begreppet okänt. Bemärkta damer, var dessutom så ouppnåeliga, att man accepterade alla deras brister.

Publicerat

Hon var Landstormens lilla argbigga

Nu tror jag att den sista av 30-talets stora svenska stjärnor lämnat jordelivet i och med Sickan Carlssons bortgång. Lite sorgligt, men så är å andra sidan livets gång.

När jag var lite på 70-80-talen så tittade jag nästan alltid på eftermiddagens matinéer. Bland de stjärnor som var flitigast förekommande, eller kanske var det så att det var de som verkligen fastnade i mitt minne, var Tutta Rolf, Annalisa Ericsson och Sickan Carlsson. Överklasskomedier från 30-talet har alltid tilltalat mig och bland de som sändes på eftermiddagarna var denna genre inte alls speciellt ovanlig. En av de mer namnkunniga regissörerna under denna tid var Gustaf Molander, vars bror Olof var en mycket respektingivande regissör på Dramaten och tillika dess chef i mitten på 30-talet. En populär skröna, var sanningshalt jag inte känner, är att Gustav Molander under inspelningen av en film i statarmiljö krävde tabletter under tallrikarna på bordet. Hur som, var han utmärkt lämpad för de mer eleganta 30-talsfarserna som gjorde stor lycka.

Molander regisserade Sickan Carlsson för första gången i filmen Kära släkten från 1933. Huvudrollerna spelades av Tutta Rolf och Gösta Ekman och Carlsson var Rolfs lillasyster. Intrigen var en smula banal, men på något sätt blev soppan tilltalande.

Men bäst minns jag Sickan Carlsson i uppföljaren till 1939 års film Landstormens lilla lotta, Landstormens lilla argbigga från 1941 (se affischen här). Den käcka lottan är i denna uppföljare utbytt mot en utfestad östermalmsböna som inte vill annat än att gå på restaurang och nattklubbar. När hon tvingas enrollera sig i civilförsvaret packar hon sina flottaste toaletter vilket inkluderar en cocktailpyamas i guldlamé och beger sig ut till landsorten. Scenen när hon mockar gödsel i ladugården i denna eleganta utstyrsel är svår att glömma. Lika svårt är det att inte föreställa sig hur det hela slutar. George Fant gick på intet sätt lottlös ur striden.

På 50-talet regisserade Hasse Ekman ett antal filmer med Carlsson. Mest kända är nog Sjunde himlen och Fröken Chic. Dessa färgkomedier var både banala och typiska för det uppsluppna efterkrigsåren. Vissa av dem är också mycket underhållande. Jag minns att jag såg just Sjunde himlen på Cinemateket för ett par år sedan och slog av hur färggrant allt var. Tapeter, tyger, möbler, bilar.  En märklig syn när man tänker på hur blekt allt ter sig idag. Filmen är också stundtals rolig, men något av ett pekoral kan jag tycka.

På youtube finns en smärre dokumentär om Sickan Carlsson. Den är kanske inte så heltäckande, men det är svårt att inte tycka ryckas med av hennes charm. Hon hade verklig ”det”. Läs gärna Leif Furhammars text i Dagens Nyheter och Gaby Wigardts i SvD.

Här en rättelse inskickad av Moladers barnbarn angående sanningshalten om tabletterna på statarbordet:

”Tänkte meddela dig sanningshalten. Så osann den kan bli!! Den berättades redan då farfar levde och gjorde honom väldigt ledsen.

Han var petigheten själv med detaljer och skulle aldrig kommit på något så dumt eller okunnigt. Han kom själv från fattiga omständigheter, Hans far dog när farfar bara var 12 år och hade det inte varit för goda vänner till familjen, som Strindberg och Albert Ranft hade de knappt klarat sig.

Så nu vet du.

Med vänlig hälsning

Anita Molander”

Publicerat

Burmans biografi över Gösta Ekman

Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.

Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.

Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.

Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.

Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.

”Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”

Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.

Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.

Läs också vad DN och SvD skrivit om boken.

Publicerat

F.W. Murnaus gör Mephisto och Faust

Till min förvåning fann jag hela F.W. Murnaus Faust från 1926 på YouTube. Jag har inte sett den ännu och vill se den på duk, ty annars kan jag inte koncentrera mig, men nog verkar den snygg alltid!

Just nu läser jag Carina Burmans Ekmanbiografi, Djävulspakten. Tyvärr finns det ytterst knapphändigt med information om tiden i Berlin, de 8 månader som inspelningen av Faust tog. Under denna tid blev Ekman kokainist och troligen blev han även slav under den italienska lasten. Då varken drogerna eller de unga herrarna nämns i breven hem till hustrun Greta, kan man bara spekulera i vad som där hände. Någonstans har jag hört att även Tollie Zellman fann det vita pulvret tilltalande och de två var vänner. Ekman injicerade dock drogen, till skillnad från vad som är brukligt idag.

Lika stor succé, gör du var du är, både med och utan toaletter. Den figur du fått, är en saga blott, fylld av alla venusmått. Du ljuvlig ter dig för en skulptör, jag därför ber dig som konnässör sjunger Gösta Ekman.

Och apropå kokain. Vad sägs om detta utomordentliga preparat mot tandvärk?

Publicerat

Gösta Ekman ingick Djävulspakten

I Carina Burmans nya biografi Djävulspakten porträtteras ingen mindre än Gösta Ekman, far til Hasse och farfar till Gösta. Den sistnämnde han han dock aldrig träffa. Tyvärr har jag ännu inte läst boken, ty jag förväntar mig ett gratisexemplar då jag hjälpte Bonniers med omslagsbilden. Det verkar dock tröstlöst, då de med största sannolikhet är genuint snåla. Burman gillar jag, främst för hennes roman Islandet, men även Klara Johanson-biografin ligger mig varmt om hjärtat. Förhoppningsvis är även denna volym läsvärd.

En herre i frack

Jag kommer nog aldrig att sluta att fascineras av Gösta Ekman, trots att jag sett honom i så få filmer. Han hade det där som bara ett fåtal människor har och som efter många år fortfarande fängslar så fort man ser hans bild. Och lyssnar man på rösten när han sjunger, förstår vem han var och vilka tjusarkrafter han besatte.

Jag minns att en ung och mycket oskyldig journalist intervjuade Ekman en gång. Hon pratade ivrigt om fikusar, utan att känna till någon annan betydelse än den som hör samman med den populära krukväxten som var på modet vid den tiden. Gösta Ekman var i skådespelarkretsar känd för sin vurm för stiliga herrar, men detta var något som den unga damen kände till. Hur pass aktiv han var på detta område vet jag inte. Kanske blev han slav även under denna last under sin tid i Tyskland, den vistelse som även gav honom smak för kokainet, ett missbruk som han aldrig kom över.

Ekman var för övrigt en djärv man och engagerade en ung och oerfaren Zarah Leander för titelrollen i Glada änkan och något år senare satte han upp Hamlet med Tutta Rolf. Chansningar båda två, men åtminstone den första blev en mycket stor succé. Men som den var mycket påkostad, blev nog det ekonomiska resultatet tämligen klent. Ekman var inte känd för att knussla.

Kvinnor och champagne

Ekman skrev en självbiografi som gavs ut på 30-talet. Under signaturen Den tänkande August berättar han om sitt liv. Har man tur och hittar utgåvan i Husmoderns presentbibliotek får man de finaste av porträtt tryckta på gott papper. Några av dem hittar ni här. Få kunde klä sig som Gösta Ekman. Han var alltid välklädd, ofta androgyn, men alltid den stiligaste av män. Jag kan inte tänka mig någon med personligare, kanske även delikatare, smak. Det är inte konstigt att hans minne dröjer sig kvar.

Klicka på taggen Gösta Ekman under inlägget. Det finns åtskilligt här att läsa om den mannen.

Publicerat

Den ökände Johnny Bode-Delgada

På bilden här intill ses en ung man som under 30-talet var en av de mest omskrivna i svensk press. Hans namn var Johnny Bode, kompositören och sångaren. Bode var också ett stort original och något av en återfallsförbrytare om den termen nu kan anses passande i detta fall. En gång på 60-70-talet Bode julskinka som komplement till julbordets groggbuffé och ringde då till hotell Savoy i Malmö, imiterade Henning Sjöström och bad dem göra i ordning en skinka åt stjärnadvokaten som var på genomresa och inte ville anlända skinklös till julfirandet. ”Sjöström” fick sin skinka och Bode var mycket nöjd med sitt tilltag.

Bodes musikaliska bana började redan i slutet på 20-talet och i början på 30-talet var han ett namn i Stockholm. Han blev vän till familjen Ekman och tillsammans med sonen Hasse skrev han Gösta Ekmans slagnummer En herre i frack. Vänskapen tog dock slut när det visade sig att Bode stulit familjen Ekmans bordssilver. Tillsammans med några kollegor ägnade han sig dessutom åt bedrägeri med värdepapper, mestadels checker om jag minns rätt, vilket till slut gjorde att han ställdes inför rätta och förklarades som sinnessjuk, blev tvångssteriliserad och hamnade på Beckomberga.

Trots allt trassel, var Bode under en följd av år en populär grammofonartist. Han sjöng in både egna och andras kompositioner. Min favorit är Bel Ami, som jag tror ursprungligen var en tysk schlager (lyssna på Lizzi Waldmüllers insjungning). Hans röst inte alls dum, kanske lite vek, men charmfull. Här sjunger Bode Stjärnehär, en svensk översättning av Close your eyes (dåligt ljud – för hård digital brusreducering). Han har också spelat in den vackra Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ge.

Efter frisläppande hamnade han så småningom i Norge och satte upp en revy för den tyska ockupationsmakten, något som helt spolierade hans rykte i Sverige.I en gammal nöjestidning från krigsåren hittade jag en notis där Kar de mumma uppmanade alla att lämna in Johnny Bodes skivor när de köpte en ny i affären. Under kriget rådde det nämligen brist på råmaterial till skivor och för att få köpa en ny, var man tvungen att lämna in en gammal. Inget passade väl då bättre, enligt många, än att göra sig av med denna pestsmittade sångares alster.

I slutet av 40-talet inledde Bode ett samarbete med den religiösa sångerskan Lapp-Lisa, som är mest känd för sin inspelning av Barnatro. Hon hade aldrig hört talas om Bode, men så småningom blev hon uppmärksammad på hans bakgrund, vilket dock inte gjorde henne alltför upprörd, då hon uppskattat deras samarbete och funnit Bode sympatisk. Här en bild på Lapp-Lisa, hennes dotter och Johnny Bode. Bode insåg dock att var fortfarande var bränd i Sverige och åkte till Wien där han började komponera operetter vilket till en början gick utmärkt, men i början av 60-talet tvingades han lämna Österrike och flyttade hem till Sverige.

Mot slutet av 60-talet kom Bodes största framgång, Bordellmammas visor. Lyssna här på den trivsamma duetten Runka mig med vita handskar på som han sjunger tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Lp:n blev en stor framgång, trots att den mestadels såldes på postorder, och tillsammans med uppföljarna, Bordellmammas visor och Styrman Karlssons frestelser, tjänade Bode en smärre förmögenhet som han dock omgående förslösade. Några år senare var det dags för nästa sensation: homosexsingeln Vi är inte som andra vi utgiven under namnet Johnny Delgada. Den blev ingen större framgång men översattes bl.a. till tyskan och har idag gått till historien.

Bode av också ut ett par böcker, bl. a. Min kärlek var till salu och Jag var en kärlekskonstens mästare. Tyvärr har jag inte läst någon av dem och ber att få återkomma i ämnet.

Johnny Bode uppfattades av många som en mycket trevlig man, vältalig och bildad. Detta omdöme reviderades dock snabbt när utlånade pengar aldrig betalades tillbaka, pälsar försvann och löften bröts på löpande band. För Bode var verkligheten som vi känner den, något sekundärt, ja kanske helt försumbart. Han tog vad han kom över, men förstod aldrig att väga risken mot den förväntade vinsten och förlorade därför ständigt. Jag tror inte att han var någon genuint elak person, bara helt världsfrånvänd och mycket naiv. Och så levde han alltför mycket i drömmarnas värld.

Avslutningsvis några bilder på Johnny Bode. Med Hasse Ekman i mitten av 30-talet. Vid pianot i slutet av 40-talet. Med andra frun Inge Pelz. På ålderns höst i lägenheten i Malmö där han hittades död 1983.

Publicerat

Casimir ordnade nätter på Der Liebe

Gösta Ekman och Pauline Brunius

En av de mer bortglömda nattklubbarna i Stockholm, tillika den mest mytomspunna, låg i en källare i närheten av Johannes. I slutet av 30-talet och början av 40-talet begav sig merparten av de mest levnadsglada till den skumma källarlokalen, som saknade orkester utan istället spelade grammofonmusik. Klubbens ägare var friherre Casimir Rosencroona, en välbärgad ung man som satte sprätt på arvet genom att importera skivor från England och USA.

Här roade sig Gösta Ekman de sista åren av sitt liv, Agnes von Krusenstjernas vackra jungfrur, luspanka butiksbiträden och folk från film och teater.

Av förklarliga skäl är det ytterst få som verkligen kommer ihåg dessa långa nätter. För att ge en bild av stämningen, har jag satt samman ett urval av de melodier som spelades den gången. Det börjar med swing och slutar med latinamerikanska tongångar i gryningen. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 1:

Kväll efter kväll, vände Casimir plattor på den trånga klubben. Så här lät den gång när svetten lackade på Der Liebe. Varma sommarnätter i dåligt ventilerade lokaler är verkligen inte något nytt, om det nu var någon som trodde det. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 2:

Jimmie Lunceford: Mandy; Duke Ellington (Dolores Parker sång); Take love easy;Benny Goodman: Shivers; Jimmie Lunceford: Sassin” the boss; Cab Calloway: A ghost of a chance; Benny Gooman: Till Tom special.

Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:

Henry King: Negra consentida; Teddy Wilson: Blues in C sharp minor; Lionel Hampton: A ghost of a chance; Charlie Barnet: Wanderin blues; Billie Holiday: Foolin myself; Alice Babs: Bluebirds in the moonlight; Lil Armstrong: You mean so much to me; Miff Görling: Fate; Håkan von Eichwald: Diane; Zarah Leander: Lang ists her.

Midsommaren 1942 hade Casimir Rosencroona beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe. Han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.

Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar, i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.

Och Diana Miller sjöng My heaven on earth

My heaven on earth came at a glance
bringing romance
Your lucky charm was all I needed
to thrill my heart with a song

Your sweet, your lovely and gay
heaven has been my greatest gain
for letting an angel like you getting avay

Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 4:

Publicerat

Gösta Ekman, den tänkande August

Gösta Ekman, den tjusiga mannen på bilden, skrev en gång sina memoarer under den vackra titeln Den tänkande August. Året var 1928, tio år innan han avled, en död orsakad av hans hektiska liv och alltför mycket kokain. Jag har för mig att han även injicerade och tror att det var morfin. En gammal dam, förtrogen med teaterskvaller, berättade en gång för länge sedan att han på slutet stack sprutan rakt genom byxorna.

Den tänkande August är en lättsmält och charmig skrift som varmt rekommenderas. Lättsmält är i detta sammanhang en komplimang orsakad av det fina språket och de lustiga anekdoterna. Dessutom är den rikligt illustrerad med fotografier, åtminstone den upplaga som gavs ut i serien Husmoderns presentbok. Om jag inte minns fel, finns även en upplaga med illustrationer istället för bilder.

Och som Gösta Ekman sjöng! Lyssna på En herre i frack och Kvinnor och champagne (även om jag tror att herrar låg bättre till hos denne charmör).

Apropå Den tänkande August skall jag be att få rekommendera Vägar till vemod, skriven av en annan August, en betydligt yngre. Stundtals mycket välskrivna texter och och ett förträffligt språk (läs texten om Elin Wägner). Det är en modern blogg, även om mycket av det som avhandlas rör förritin. Kombinationen av äldre och nyare uttryck i språket är tilltalande, ty man får aldrig känslan av en språklig kuliss.

Och bilden ovan, det går bra att klicka på den om man vill ha formatet större.

Publicerat

Unge Carl Gustav Kruuse af Verchou

I nummer 2 av Svensk scenkonst och film fann jag en vacker bild. Den föreställer balettmästaren och koreografen friherre Carl Gustav Kruuse af Verchou. Jag vet inte vad som är bäst, namnet eller bilden. Unge Kruuse af Verchou verkar ha varit framgångsrik, ty han finns på Wikipedia, och där står att läsa att han under ett drygt års tid var gift med Marianne Aminoff, finskättad skådespelerska och adelsdam.

Kruuse af Verchou älskar att dansa och sätter all slags dans lika högt. Texterna är som ni säkert förstår av en viss genre och samtliga medverkande framstår som ödmjuka tjänare i konstens tjänst.

Svensk scenkonst och film är något av ett praktverk med mängder av bilder på svenska artister. Trycket är förstklassigt och verket gavs ut runt 1939-40. Här finns bland annat bilder på Gösta Ekman, Tora Teje och Naima Wifstrand. Porträtten är i många fall utmärkt fotograferade och inte sällan underkastade en utförlig retusch.  Denna analoga form av bildmanipulation tycker jag om. Resultatet påminner ibland mer om en målning än om en bild och det är inte det sämsta.

Här ytterligare en bild på samme man från Svensk scenkonst och film.

Publicerat

Karl Gerhards Om jag inte minns fel

Karl Gerhards Om jag inte minns felHär bredvid syns Karl Gerhards första memoarvolym Om jag inte minns fel. Enligt baksidestexten är den en champagnecocktail som han serverar sina läsare. Omslagets målning är utförd av Isaac Grünewald. Den är inte dum. Jag har inte läst boken, men jag kan tänka mig att det är kvick, för det är Gerhard. En av bildtexterna lyder: Anna-Lena Hwasser levde i en värld som jag inte var obekant med – inbillningens.

En annan trevlig detalj är det utmärkta porträttet av Gösta Ekman (klicka, försumma det ej!). Jag ser fram emot att läsa boken.

Jag var ute i Farsta idag, tog mig till Möjligheternas hus där jag fann två fina rostfria skålar, volymen ovan, 5 galgar, en splicer för dubbel-8-film, Wägners Norrtullsligan i snygg utgåva (lite guld) samt en krukväxtbok. 45 kr kostade det kalaset.

Och så har jag besökt det nya Vurma, gamla Kjellssons. Riktigt trevligt får jag säga och så kan man köpa vin. Mitt på blanka eftermiddagen och på ett café!

Publicerat

Åh, Dardel, Ekman och Zellman!

I samband med Nils Dardels retrospektiva utställning på Liljevalchs, gav Bonniers ut en påkostad volym med hans bästa bilder i utmärkt tryck. Det är bilder man känner igen: Visit hos exentrisk dam, Ett hjärta i brand och Den diskrete gossen. Här har jag dock tagit mig friheten att återge tre utomordentliga artister som jag tycker mycket om och som var verkligt framstående: Nils Dardel (självporträtt), Gösta Ekman (jag tänker hädanefter sluta upp med att använda d.ä. efter som det är helt onödigt) samt Tollie Zellman (akrisen och mansslukerskan).

Zellman är nog rätt så bortglömd idag. Henens paradroll var Mollusken och den tror jag att hon gjorde redan på 20-talet. Under 30-40-talen spelade hon mestadels lite äldre damer med vass replik. Det finns faktiskt en smärre dokumentär youtube. Den är inte så bra, men bättre än inget. Vill man veta mer om henne, får man läsa memoarer och biografier över hennes generationskollegor. Så illa ställt är det.

Gösta Ekman var nog en av de få människor vars liv var lite grann som på film. Något annat tror jag inte han kunnat tänka sig. Även om han lär ha varit en stor aktör, tror jag att hans som person och personlighet var än större, vilket jag tycker är än dyrbarare. Jag tror att man kan få en viss aning om hans utstrålning genom att lyssna på En herre i frack. För er son inte har hört den, lyssna på den bums. För övrigt tycker jag att det är en air av Stephen Tennant över Gösta Ekman.

Publicerat

Gösta Ekman med son och sonson

Jag har läst om Bengt Forslunds bok Från Gösta Ekman till Gösta Ekman (Askild och Kärnekull 1982). Den är fylld av fakta och därför mycket intressant, men när det är dags för mer ingående, och kanske även psykologiska, analyser, blir det ibland en smula pinsamt. Bengts analys av Dagmar Brink i Flicka och hyacinter är inte den mest begåvade jag läst.

Och så finns här bilder som får en att baxna. Gösta Ekman d.ä. och Hasse visste då att klä sig. Något sämre ställt var det med Gösta d.y, men det får man förlåta honom för; tiderna var helt andra när han var ung. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillat d.y, vilket förmodligen beror på att jag alltid gillat de två tidigare generationerna.

Att göra film på 40-talet var verkligen ingen långrandig historia! På nio dagar kunde man tota ihop ett filmmanus som sedan omgående filmades, klipptes och gick raka vägen till biograferna. Hasse Ekman var under den perioden mycket produktiv och fullkomligt spottade ur sig schlagertexter, filmmanus och regisserade. Detsamma gällde för hans far, Gösta, som var något av en arbetsnarkoman, med svaghet för, bland annat, kokainet.

Är man nyfiken på Hasse liv, kan man läsa den mycket lustiga och tämligen banala Kurre Korint och drömfabriken (W&W 1956). Om man är något så när bevandrad i svensk filmhistoria, är det inte svårt att känna igen dem han porträtterar. Man kan också skaffa En liten bok om Hasse av Leif Furhammar och Jannike Åhlund.

Bilden ovan föreställer Hasse, mor Greta och far Gösta mot slutet av 30-talet.

Publicerat

Knappast den gladaste av änkor

En gång i tiden, närmare bestämt 1931, fanns det en Funkisänka med Gösta Ekman d.ä och Zarah Leander. Texten hade moderniserats av Karl Gerhard och Jules Sylvain hade sett över musiken. Det hela blev mycket lyckat, inte minst tack vare två lämpliga huvurrollsinnehavare. Historien är dessutom härligt banal och melodierna finfina.

Nu har Susanne Osten gjort en Queeränka och det är inte någon speciellt lustig historia. Två personer, en man och en kvinna, som uppenbarligen fått på sig varandras kläder, kommenterar det hela ut ett genusperspektiv. Änkan är vissrligen en gammal unken historia, men LUSTIG och underhållande. Man kan tycka att det vore bra så, när tiden har ändrats så avsevärt sedan urpremiären i Wien 1905 att bara det gör så stor skillnad att en modernisering förefaller överflödig. Effekten blir lika fullt en helt annan nu jämfort med då.

Och jag kan tycka att det bli lite tröttsamt med alla queeranalyser som översvämmar samhället. Visserligen är de verkligen på sin plats, ja rentav nödvändiga och efterlängtade, men det blir inte alltid så roligt. En tanke slog mig när jag såg änkan: kan man inte vidga den fastslaga hetronormen så att den innefattar varenda jäkel från läderbögar och radhussvenssons till femme fatale-flator och allmänt identitetssökande typer. Det vore så verkligt smidigt.

Läs mer om Gösta Ekman på Rävjägarn.

Publicerat

Kyrkan mittemot prakthemmet

På Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora kyrka, bodde på 30-talet Gösta Ekman i en lägenhet som kallades för prakthemmet. Det var en påkostat inredd våning där man faktiskt lät fotografera en följetong i bild med Gösta Ekman själv och Zarah Leander i huvudrollerna. Vilken tidskrift det var, har jag glömt.

Nu börjar det bli höst på kyrkogården som ännu väntar på att få lysas upp av brandgula och helt röd löv. Idag var dock marken runtomkring träden full av kransar och buketter som gjorde sitt bästa för att försköna den grå dagen. Jag höll mig på avstånd från blomprakten och fotograferade istället hela härligheten från områdets nordvästra hörn.

Publicerat

Tre av de män som gjorde 30-talet

Det är en intressant samling män på bilden. Till vänster ser vi regissören Per Lindberg som tillsammans med herren i bildens mitt, Gösta Ekman, 1931 satte upp den s.k. Funkisänkan med moderniserade texter av Karl Gerhard och dekor och dräkter av Ewald Dahlskog. Greve Danilo spelades av Ekman, och den glada änkan av Zarah Leander.

Till höger i bilden ser ni Sveriges mest intressante restaurangman: Sten Hellberg. Den som inte läst hans svenska kokbok, bör inte uttala sig om kokböcker – dess like i form av fantasifulla rätter och engagerande texter har aldrig någonsin publicerats i detta land. Hellberg startade tillsammans med Sven Stål Brända tomten i mitten av 20-talet. Restaurangens inredning var som ett sceneri, en drömvärld och lokalen var fylld av en blandning av dyrbara och billiga antikviteter. Blommor och belysning var i en klass för sig. Under en period fanns tillochmed ett Versaillesrum. De bilder som finns bevarade gör ett mycket starkt intryck.

De rätter som serverades bar namn i stil med Stens rosenpäron, Chefens eget lilla hjärta i guldsås och Rara grönsaker på vårt eget lilla vis. Serverade gjorde välväxta damer som assisterades av unga, intressanta män med fina anor och tvivelaktig läggning, allt enligt Karl Gerhards utmärkta memoarer Katt bland hermeliner, där han tecknar ett fint porträtt av den originelle Stan Hellberg.

Av inredningen finns idag inte ett spår kvar – de sista resterna försvann iochmed inredandet av restaurang East på 1980-talet. Numera är både Sten och Brända tomten så gott som bortglömda. Det är synd, då hans originella personlighet borde vara en verkligt frisk fläkt idag.