Publicerat

Chevrolet Impala SS four on the floor

1963 Chevrolet Impala SS

År 1961 lanserade Chevrolet ett tillbehörspaket som de kallade för SS som inte stod för Schutzstaffeln utan för Super Sport. Paketet kunde fås till top-of-the-line-modellen Impala och bestod av diverse utsmyckningar, samt hårdare fjädring, kraftigare stötdämpare, förstärkt chassi och servobromsar. I kombination med 409-motorn (tillval) fick man en av de första verkliga muskelbilarna.

409-motorn, som var en vidareutveckling av Chevrolets första big-block-V8, blev snabbt en riktig klassiker och förekom i ett otal olika utföranden. Den starkaste gav 425 hästkrafter, bland annat med hjälp av två 4-portsförgasare. Man får dock tänka på att dåtidens amerikanska hästkrafter inte går att jämföra med dagens, ty man mätte på ett helt annat sätt (bl.a. utan vattenpump och generator). Beach boys spelade år 1962 in låten 409 vilket ytterligare bidrog till mytbildningen (lyssna på motormullret i introt!).

Jag tycker inte om General motors bilar av årsmodellerna 61-62 och det på grund av en sanslöst ful vindruta som samtliga märken delar. År 1962 ändrades denna och linjerna blev åter harmoniska. På bilden ovan ses Impala SS från 1963 som är utrustad med en 409 och en four on the floor vilket betyder en manuell 4-växlad låda med golvspak. Manuella låder ansågs lite exotiska på den tiden och kallades ofta for foreign shift ty alla visste ju att i Europa körde man mestadels manuellt.

Är man intresserad av att läsa mer om Chevrolets big-block-motorer, kan man göra det på Wikipedia. Jag älskar big-blocks, som är en term som används om större amerikanska motorblock (V-8:or) som ofta är på 6-8 liters motorvolym. I början av 70-talet, precis innan oljekrisen, var en stor del av den amerikanska bilflottan utrustad med dessa gigantiska och mycket törstiga bensinmotorer.

En fullständig presentation av en Impala SS från 1963, hittade jag på YouTube. Titta och njut! Vackrare bilar har säkerligen gjorts, men detta är likväl en riktig klassiker.

Publicerat

Snygga och rymliga Opel Rekord -57

Det skall direkt sägas att detta är den fräsigaste av färger som 1957 års Opel Rekord gick att få i. Röda, gröna och blå nyanser, inte sällan med vitt tak därtill var på intet sätt ovanligt. Eller bilar i stramt svart. Denna grå variant hade dock sina fördelar, bl.a. behövde man inte vara så nitisk med biltvätten.

Bilen i fråga köpte min mamma i början på 90-talet och hon sålde den gjorde hon för 4-5 år sedan. Synd tycker jag, jag saknar det fortfarande. Orsaken var en kombination av platsbrist och att bromsarna behövde en översyn. Skicket var bra. Den var praktiskt taget rostfri, ovanligt för en Rekord från dessa år, och inredningen fin. Endast gummimattan fram hade sett sina bästa dagar.

Rymlig var den också och rätt bekväm. generös stoppning och något svajig gång. I bagagerummet rymdes åtskilligt och klämde man ihop sig kunde man sitta tre i framsoffan. Rattväxeln är spaken som skymtar vid ratten.

Motorn var på hela 52 hästkrafter vilket räckte till en toppfart på 120-130 km/h.Till att lycka hade detta till följd att motorn var synnerligen bränslesnål. En tank, 35 liter, räckte hur länge som helst om man rullade fram i lite lägre hastigheter.

Publicerat

1966 gör Oldsmobile Toronado entré

1966 Oldsmobile Toronado

Detta är en intressant bilmodell, ty det är den första framhjulsdrivna bilen i modern tid (Cord använde dock tekniken redan på 30-talet). Efter framgångarna med Buick Riviera, fick GM:s Oldsmobile-division i uppdrag att ta fram en egen modell som skulle baseras på den s.k E-karossen som Riviera använde. I USA var man mån om att rationalisera och hade därför ett antal olika grundkarosser som varje division fick modifiera efter tycke och smak.

Oldsmobile hade experimenterat med framhjulsdrift sedan slutet av 50-talet och beslutade sig därför att låta  Toronadon utnyttja denna nya teknik. Bilen fick också dolda strålkastare som öppnades när man slog på lyset, vilket var mer en snygg gimmick än en verklig innovation. Istället för de klassiska ventilationsrutorna (de små extrarutorna som kunde öppnas för dragfri ventilation) fick Toronadon helt obrutna sidorutor i framdörren och en förbättrad vantilationsanläggning (som i de flesta fall kompletterades med AC). Det första årsmodellen, 1966, såldes bra och blev både omskriven och prisbelönt vilket ledde till att även Cadillac nyttjade E-karossen efterföljande år när de lanserade sin nya, framhjulsdrivna Eldorado. Buick Riviera höll dock fast vid bakhjulsdriften.

Naturligtvis var Toronadons interiör up-to-date och utformad på lyxsportigast möjliga vis, vilket framgår av denna bild. Hastighetsmätaren är väldigt snygg! Karossen är även den tilltalande med sina sportiga linjer. Någon sportbil var dock inte Toronadon, snarare en personal luxury car, eller en s.k. Wall Street Racer. Avslutningsvis ytterligare några bilder här, här, här och här.

Läs mer på Wikipedia om Toronado och de olika versioner som fanns under åren 1966-1992 då modellen lades ned.

Publicerat

Något om General Motors tak

Årsmodellerna 1959 och 1960 fanns General Motors bilmärken i den eleganta 4-dörrars hardtopversion som brukar kallas flat-top, vilket inte är så underligt, taket är onekligen platt. Som framgår av bilden, är det ingen hejd på de stora glasytor som omger passagerarna. Även bakrutan är av panoramatyp och går runt hörnen.

När man vevar ner rutorna på en 4-dörrars hardtop (vilken som helst, inte bara flattopen) upptäcker man att det inte finns någon stolpe mellan fram- och bakdörren och det är det som är själva tanken bakom denna dylik karosstyp. Elegant och luftigt! Prisvärda är de också, dessa modeller, för 2-dörrars är alltid mycket dyrare.

Flattopen spred sig tämligen omgående till Europa där Opel kopierade taket till 1960 års nya Opel Kapitän. Bilden ovan föreställer en Oldsmobile av 1959 års modell. Snyggast av denna årgång är dock Pontiac, men någon sådan i flattop-utförande kunde jag inte hitta. Här en bild på den maffiga interiören och det eleganta bakpartiet (på en 59 sportcupé som i ärlighetens namn är en stilig karosstyp men med ett trångt baksäte)

Publicerat

Bald ist es Zeit für das Auto

Så var det då första maj, en dag som vanligtvis går i bilismens tecken. Grand Prixen har nu lämnat garaget för ett par månaders rekreation på stadsgator och på landsbygd. Dessvärre är bilen i behov av ordentlig tvätt, cleaner och vaxning samt en genomgång av interiören. Med tanke på atta kvadratmeter plåt, är det ett drygt jobb att sätta bilen i stånd.

Vissa inköp måste också göras. Däcken, som är från 80-talet, skall bytas ut och eventuellt skall jag montera ett nytt vinyltak. Vinyltaket är gjort i konstläder och är monterat ovanpå det ordinarie plåttaket endast som dekoration, precis som man klär en stol. Gamla vinyltak börjar alltid läcka och då bildas det rost under.

En ny hifi skall jag också skaffa. En med mp3-spelare hade jag tänkt mig. Då bilen är en perfekt långfärdsbil, är det skönt att kunna lyssna på musik i den tysta och välisolerade kupén.

Som framgår av bilden, är interiören inspirerad av flygplanens cockpit och väldigt sportig. Stolarna är i krämfärgat konstläder och bilen har golvkonsol med automatlådans växelspak. Dörrsidorna har fält i äkta hondurasmahogny. Det var en dyr bil en gång i tiden. Och väldigt snygg om jag får säga det själv.

Publicerat

Luxury sport


Jag kör mycket sällan bil, men när jag väl gör det så unnar jag mig att köra amerikanskt. Sedan många år äger jag en krämfärgad Pontiac Grand Prix från 1974. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilar, framförallt av amerikanska. Pontiacen är en ypperlig bil och lider endast av två nackdelar: den är 5,55 meter långoch drar 2-3 liter bensin per mil. Det är verkligen fruktansvärt.

I övrigt är den fantastisk. Den är snabb (6,5 liter V8:a), den är bekväm och lättkörd och gör sig förträffligt på motorvägen då den har en tämligen sportig fjädring för att vara amerikansk. Dessutom är den lätt att underhålla själv. Jag är tämligenhändig med tekniska detaljer så det är oftast inget problem. Amerikanska bilaranses också för att vara driftsäkra.

Jag har egentligen inget behov av bil, men jag älskar att höra det dämpade mullret från de dubbla avgasrören och att uppleva känslan av tyngdlöshet som kommer av all servoassistansoch den stora motorn.