Etikett: Glesbygden på 10-talet

Visst är det vackra, korna i Vår herres hage? Jag var ute och körde någonstans nordöst om Boden och hade valt en liten väg.Det är inte så ofta man ser en så fridfull och lantlig syn. I fonden ett gammalt ödehus med vackra proportioner och en farstukvist i smäcker snickarglädje.

Jag är inte särdeles förtjust i dagens anläggningar där hundratals kor krävs för att det skall vara någon ekonomi att tala om. Trist, och inte är jag säker på att det är lika tillfredsställande att vara mjölkbonde med så många djur. Till fördelarna hör naturligtvis att djurhållningen blir rationellare och kostnaden lägre. Den ökade importen av framförallt nöt- och gris-kött gör mig också ont. Svenska bönder får svårt att konkurrera och tvingas lägga ner verksamheten med igenväxta marker som följd. Tänk er det svenska landskapet utan åkrar och med skog i deras ställe. Det är något helt annat! Dessutom är det dumt att transportera kött och mjölk kors och tvärs över jordklotet. Nej, ät hellre svenskt kött. Visserligen är det dyrare, men det är bara bra att äta kött mer sällan.

Bordet höll på att dukas till min ära, ty jag gästade GBS i hennes sommardröm.

Borta i Västbyn detta övergivna hus. Så vackert med sina strama fönsteröverliggare och utsmyckade knutar.

Att spela på tramporgel är naturligtvis det bästa, men nog kan man snegla på televisionen ibland.

Det vackra 30-talet i sin stramaste form! En fabriksbyggnad i Östergötland.

Det är en konst att spara på ting. Att veta vad man kommer att behöva om 20 år, eller kanske om 100, låter sig inte så lätt listas ut. Därför är det lika bra att spara på det mesta, åtminstone det finns plats, vilket det oftast gör på gamla gårdar med sin rikhaltiga flora av uthus.

När jag var liten älskade jag dessa utrymmen där taket var lågt och dammet låg tjockt. Där fanns strömbrytare för trefasinstallationer, elsladdar, reservdelar till en rörmjölkningsanläggning, gamla leksaker, järnskrot, mjölkflaskor och diverse annat mer eller mindre otänkbart. Och kanske, kanske fanns det en chans att något av allt detta en dag skulle komma till användning.

Jag går fortfarande upp på vinden var gång jag åkt norrut. Inte för att jag letar efter något, utan för att det känns tryggt med alla dessa gamla dammiga grejer och för att det är så lugnt och tyst där uppe. Genom några genomskinliga takplåtar, silar ett svagt ljus in och man ser endast så mycket att oredan inte på något sätt blir påträngande.

Den första dagen på det nya året, nyårsdagen, den tycker jag om. Lugnt och skönt, utan vare sig något som måste göras, eller något som kan göras för den delen. Det mesta är stängt och igenbommat och man är hänvisad till sitt sköna och ombonade hem. Jag lyssnar på P2 och tittar på bilderna som jag tog i somras när jag var ledig och åkte runt med bilen.

Dessa månader känns redan så avlägsna, men jag är mycket glad att jag tog mig friheten att vara ledig även om jag skulle önska att jag gjort mer av min lediga tid och inte bara låtit tiden gå. Fast kanske är det bäst så, att inte marschera fram enligt ett strikt och fullspäckat schema för att hinna med så mycket som möjligt.

I mina mappar fann jag bl.a. en bild av kökstrivseln i min mors kök. Det är en mörk bild, ty jag är svag för både det under- och det överexponerade och finner ofta bilder tråkiga om de är alltför ordinära.

Gråmulna dagar går jag ofta omkring bland husen och tittar på detaljer, på det slitna och patinerat vackra. Jag ser ut genom ett smutsigt fönster och njuter av kontrasten mellan den mörka interiören och det järngrå ljus som strålar med från himlen. och Jag öppnar dörren och ser den gamla ladugårdens faluröda fasad och går ut i det fria och vandrar vidare på min promenad bland ting och byggnader som jag sett så många gånger men aldrig tröttnar på.

Jag satt i bilen en solig dag. Det var varmt och lite för mycket skog passerade genom bilfönstret utan avbrott. Det var först när jag närmade mig Råneå som landskapet öppnade upp sig och jag började hoppas att min resa inte varit förgäves. Vad det nu var jag letade efter. Strax innan en kurva pressade jag ned bromspedalen och parkerade bilen halvvägs ute på en åker, ty alldeles intill stod en gammal övergiven gård.

Om det ena huset var lite modernare till sitt yttre, var det andra en välbevarad 1800-talsdröm. Tyvärr minns jag inte färgerna på den vackra pardörren, men jag tog en hel rulle smalfilm från detta vackra ställe så förr eller senare får jag se hur den tar sig ut i färg. Notera också de strama överstycke som pryder köksfönstret.

Jag öppnade dörren och steg in i en mörk farstu. En gammal elsladd hängde på väggen vars gamla tapet fortfarande var en skönhet. Inne i köket hade någon monterat ned innertaket och och ljuset silade in genom vindsrummets fönster och spelade över all gammal bråte som lämnats kvar i detta en gång så vackra hem. Här fanns några vagnshjul, en vattenkanna, stolar och allehanda bråte. Och här fanns ett synnerligen vackert skåp som syns på bilden ovan. Vilken skam att inte någon tagit rätt på denna praktmöbel!

Bredvid vagnshjulen stod en murad öppen spis som delvis monterats ned. Under kupan hade någon placerats husets innanfönstervilket får sägas vara ett märkligt tilltag. Kanske var det klokt, ty där stod de verkligt skyddade för väder och vind.

Jag gick ut på gården och in i nästa hus. Här hade köksgolvet helt tagits bort och marken låg bar. Några klena buskar växte där nere och en halvmodern taklampa hängde ovan denna ofrivilliga rabatt. I kammaren innanför köket fanns golvet fortfarande kvar, men dit tog jag mig inte. Istället gick jag ut i hallen och vidare ut på den igenväxta gårdsplanen.

Man skulle kunna invända att ett svartvitt foto inte är det bästa sättet att avbilda något så prunkande som en grönskande dal belägen en bit in i den gröna skogen. Men nu hade jag svartvitt i kameran och är dessutom av den åsikten att sommaren lätt blir för gräll i färg. Denna dal, låt oss kalla den Njutådal, ligger inte långt från mitt barndomshem, men vet man inte om att den ligger en bit in i skogen, kommer man aldrig att finna den. För länge sedan bodde här tre familjer, men idag finns endast grunden av det senast nedtagna huset kvar och intill den står en gammal trädgårdsstol i metall med sits av flätade plastband som vägrar förmultna.

Dalen ligger som nämnts i skogen och vägen tid är nyreparerad och täckt med alltför grovt grus för att verkligen passa en cyklist. I dikeskanten porlar det och skogsstjärnor blinka yra i det svaga ljus som hör till tät skog. Den svala doften av myrmark, gran och tall gör mig sällskap på min aftonfärd. Med ens vidgar sig vyn och den gröna dalen badar i kvällssolens varma ljus. Allt detta kan ni naturligtvis bara ana er till av mina mörka fotografier, men med fantasins hjälp hoppas jag att ni kan förflytta er till Njutådal och se allt vad jag såg en kväll i juni.

Sommaren hade inte riktigt anlänt, när Greta anlände sin mors barndomshem i grannbyn. Här växte hennes mor och min farmor upp i början av förra seklet. En av bröderna i syskonskaran kunde inte slita sig från hemmet, lät skilja sig och sålde all mark för att ha råd att bo kvar. Så småningom köpte Greta och hennes man stället av honom och har  till stor del bevarat det som det var.

I köket, som fick ny inredning efter kriget, finns fortfarande stora garderober i hörnen. Ljuset silar in genom stora fönster i tre väderstreck, ett ljus som passerar både tallskog och dubbla gamla enkelglas innan det når det gamla bondköket. När jag var liten på 70-talet såg det fortfarande ut så här på många gamla bondehemman. Idag är de sällsynta.

Mitt enda minne från detta kök var när jag som barn hälsade på min farmors bror och jag minns den glatta galonklädseln på kökssoffan. Mer minns jag inte, förutom att brodern drack lite mer än vad som ansågs gångbart.

Sedan många, många år tillbringar Greta somrarna här på gården. Då hon inte sett mig på decennier, tog hon mig först nästan för min far som ung, ty vi är mycket lika. De var nästan jämnåriga, hon är nu 84, och de umgicks naturligtvis en hel del som unga.

Nu har jag en ny släktfavorit. Jag hoppas att jag får behålla henne ytterligare några år.

Detta med övergivna ladugårdar. Har man en gång vistats i djurens varma och ombonade lokaler, känns det märkligt att se dem tomma och kalla, helt utan tillstymmelse till liv.

När jag var liten lät jag då och då kalvarna slicka mig med sina sträva tungor och jag blickade in i kornas kloka och trygga ögon. Inte för att jag vet hur mycket kor förstår, men de förmår iallafall att skänka ett deltagande ögonkast.

Och allt som hör till en ladugård! Med stor kraft, slungade hökanonen det torra gräset upp på skullen, där det sedan fick ytterligare tid på sig att bli riktigt torrt och prima hö. Ibland blev det stopp i någon rörkrök och då fick man rensa.

Det är vackert med dessa aluminiumrör mot allt det faluröda. Kanske tyckte man inte det då, men med tiden accepterar man åtskilligt som man tidigare funnit fult och pietetslöst. Jag antar att det beror på att tid har förflutit och det nu finns en historia knutet till Dessa ting. Och så har patinan gjort sin entré.

Den kalla vintern tärde på hembygdsföreningens kassa. För att reparera skadan, anordnades paltservering en dag i veckan i den forna salen.

På väggen ses den traditionella norrbottensryan, men den ser inte tanten som konverserar personalen.

En stadig figur och ett pärlhalsband är denna tants främsta karaktäristik. Långsamt och med stor pondus, lämnade hon salen och begav sig ut.

I en glänta, alldeles intill vägen, ligger en gammal ödegård som helt saknar moderniteter. För ungefär 25 år sedan bodde tant Dahlia här och jag passerade med bussen varje morgon. Tänk, om jag klivit av någon gång och knackat på!

Idag är fönstren igenspikade och färgen har mattats. Det enkla garaget har störtat samman och nya träd har börjat spira där mer trädgårdsbetonade växter förr hade företräde.

Och vilken ytterdörr, vilken trapp! Något liknande ser man ytterst sällan idag. Grönt och gult lyser fortfarande emot besökaren och virket är friskt. Övriga snickerier går i vitt, vilket gör sig bra mot den faluröda fasaden. Av plastfärg syns inte ett spår.

Ladugården, med stall och förvaringsutrymme för hö, är en lång byggnad som börjat att förfalla. Några fönster har ramlat ur, men taket är tätt och konstruktionen stark. Men nog behöver plankorna målas och grunden ses över.

Där djuren en gång stod, finns rester av den gamla mjölkningsmaskinen. Ett stort kar står torrt och övergivet, ty ur röret strömmar inte längre något vatten.

Det var länge sedan något hö förvarades här, istället verkar det vackra rummet, där ljuset silar in mellan plankorna, ha apterats till förråd för bl.a. plankor. Dessa rum, så lämpliga de vore som konsertlokaler!

Naturligtvis höll man sig med häst. Någon traktor tror jag aldrig Dahlia och hennes bror investerade i. De var alltför gamla för att anpassa sig till det rationella jordbruk som staten förordade på 60-talet. Bort med alla småbrukare, fram för Koncentrerad rationalisering! Ja, det hette så och de bönder som utvidgade blev ägare till KR-jordbruk och fick förmånliga lån.

Rundlogar är bland det vackraste jag vet! Denna har verkligen börjat förfalla och åtminstone ett tiotal stockar behöver bytas ut. Den gamla byggnaden har någon gång moderniserats och försetts med fläkt för att erhålla en fullt modern skulltork.

Men uppfarten till logen har nästan helt fallit samman och virket lyser silvergrått. Det är så sorgligt, ty gården är så ståtlig och tomten så sällsynt vacker.

Alldeles intill vägen, men nästan dold av de lövträd som fått växa sig stora när de lämnats åt sitt öde, ligger ett övergivet hus från seklets början. Gräset växer högt och av någon plantering syns inte ett spår. Men där är mycket vackert!

Huset må vara en smula ansatt av tidens tand, men det är endast bron som ramlat sönder och samman. Hade det inte varit för ett gediget, men anskrämligt, plåttak hade huset gått samma öde till mötes. Fasaden med sin liggande panel, låter ana att den en gång varit målad i en gulbrun nyans.

Strax intill den ena gavel ligger bagarstugan som är alldeles full av allehanda skräp. Dörren är grön och fasaden rödblekt.

Jag trycker objektivet mot och fångar atmosfären i det avlånga rum som ligger bakom köket. På golvet tornar virket upp sig och i ena hörnet glänser en vit kakelugn.

I det inre rummet med sin strama kakelugn står endast en stol. Tapeten har ett sobert mönster som passar utmärkt tillsammans med den sparsmakade inredningen.

Köksinteriören blandar sig med reflexer från gårdsplanens igenväxta grönska. En TV från tidigt 60-tal har berövats benen och står mitt på golvet. Kökssoffan står där den står, precis som kökssoffor tarvar att göra.

År 1810 bildades Norrbottens län och detta firades i Residensparken i Luleå en dag i början av juli. Ursprungligen tillhörde Norrbotten Västerbottens län, men då man förlorat Finland, insåg man att det var av största vikt att den nordligaste delen av Sverige blev ordentligt skött och därför avdelades den nordliga halvan och det nya länet Norrbotten såg dagens ljus.

Den 4 juli äntrade nuvarande landshövdingen Per-Ola Eriksson den scen som ställts upp invid residenset i parkens fond för att inviga 200-årsjubileet. Den vackra residensbyggnaden med sin måttliga snickarglädje och drag av empir, utgjorde en lämplig bakgrund till landshövdingens tal om Norrbottens som ett län med goda förutsättningar och som dessutom framfött många begåvade människor. Det är inget fel i att vara stolt. Jag skulle faktisk önska att det funnits mer av stolthet i Norrbotten de senaste 100 åren, ty jag tror att det gör individen trygg och därmed ödmjukare inför sina medmänniskor.

Efter välkomsttalet  var det dags för underhållning och kaffe med dopp. Tårtan var av modell prinsess och alltför söt. Bullarna var av helt annat karaktär, ty de hade bakats av den duktiga husfru som hjälper Landshövdingskan och hennes man med representationen. Till skillnad från kronprinsessbröllopets undermåliga underhållning, bjöd länsstyrelsen på mer avancerade tongångar, bland annat en aria ur Puccinis La boheme. Sångerskan var Carina Stenberg som ackompanierades av Britt Wennberg. Denna klassiska musik varvades med riksspelmannen Svante Lindqvists fiolspel och det väckte minnen.

Lindkvist berättade om en gammal spelman han känd under 30 år men som nu var död. Detta väckte minnen. Halvard Blomkvist hette han och han var en vän till familjen. Otaliga var de gånger vi åkte till Södra Sunderbyn där han och hans ampra fru Nancy hade sitt hem. Dessa två saknade inte stil, även om ursprunget var enkelt. Halvard var den spralligare av dem. Min far spelade regelbundet tillsammans med Halvard och hans två bröder, därav de täta besöken. Då och då anslöt ”Hyllfarbrorn” som bodde i Boden. Han snidade elegant hyllor avsedda för prydnadssaker och hans fru hade migrän. Den komposition som Lindkvist och  hans moatjé Ulf B Jonsson spelade, har jag själv framfört en gång i mitten av 80-talet.

Lagom till evenemangets slut kom regnet och paraplyerna åkte fram. När vi körde hem hade vindtorkarna ett digert jobb att utföra.

När förberedelserna är klara, passar man på att ta igen sig ett slag. På bordet ligger en hemvävd duk och ostindiatallrikarna är framställda. I glasen finns servetter. Soppskålen står tom, men på spisen puttrar soppan. Det är lugnet före stormen.

Tre pratglada och uppspelta tanter har gjort entré och bänkat sig vid bordet. Det är mycket som måste avhandlas när man samlas till kalas. Med skratt minns man den gång när Zarah fyllde år och hade fest i sin kyrkstuga. En dam, som trott att kyrkan ordnat med en tillställning och passat på att kliva in, yppade till födelsedagsbarnets vän ”det var en mycket rolig tillställning, även om det lite snålt med andligheten”.

Nej, inte säger man nej  till vad som bjuds.  Aptiten är det verkligen inget fel på. Och till efterrätt ställs en Spansk vindtårta fram på bordet.

Det är klart att vi skall fotografera! Thyra domderar och de andra accepterar.

När kalaset är slut, tas avsked på gårdsplanen och lugnet sänker sig än en gång över det gamla huset.

Framåt natten stiger dimman åter upp, ty dess vanor hör icke till de bästa. Men man förlåter den, ty dimman är så vacker att man inte kan låta bli att tänka på Orfeus och Eurydike; skall man lita på att skönhet kommer att finnas kvar om man inte njuter den i stunden?

Likt teaterkulisser ter sig naturen där den står, omgiven av de lättaste ångmoln som tveksamt rör sig från den ljumma marken upp till en kyligare atmosfär.

Uppe på kullens högsta punkt låg för länge sedan de arbetarbostäder där sågverkets anställda, de som inte var jordägare, hade sina hem. Även denna bortglömda plats får besök en junikväll.

Bakom de skiraste gardiner ses ladornas ålderstigna åkerparad. På deras plåttak anar man rostens framfart, ty de gamla spåntaken är idag ett minne blott.

Några av gårdarna håller sig med allé vilket dimman respekterar och låter den pampiga uppfarten förbli synlig.

Över landsväggen och bron går ett kallstråk och där brer de ljusa molnen verkligen ut sig, men upp till radiomasten når de ej.

Alla dessa vackra  telefonledningar som snart lär vara ett  minne blott.  Som jag kommer att sakna dem! Allra bäst gör de sig tysta sommarkvällar när telefonen står stum, trots att man väntar på en signal.

Och nu tätnar dimman och ljuset blir svagare, men snart skall en ny dag gry och de skira molnen dunsta bort i den annalkande hettan.

6:e juni är tårtornas dag i en skola i en norrländsk by, där byggnaden under 1800-talet stod ny. Nybakade träder de in under försommarens första sockerbagarparad. Som en bakverkens trafikpolis, dirigerar tant Ronny deras färd som rakt in i lärarinnans kammare bär.

Men vem spelar på orgeln som i hörnet står, övergiven och flagnad med ett och annat sår på bälgen vars trampor smekts av frökens tår?

Inställsam och änglalik är icke något som tanten ovan har som främsta karaktäristik.

Men barn är rara och gör med ens gumman blid, ty som byäldsten vet hon bäst att inget är så förgängligt som timglasets tid.

En vers från Kvällsstundens något kyrkliga edition, läses från skolsalens lätt upphöjda lärarinnetron.

Åren har gått och förr var de så många fler, men generationer försvinner och med ens finns inte grannar och vänner mer.

Byns yngste eldar i kamin och i spis, precis som hans mormor gör med en blinkning och en tanke gud ske pris! I hennes famn spelas psalm och Alice Tegner, ty den nya tiden finns hos henne ej mer.

Påsk var för länge sedan en stor kyrkhelg med allt  av festligheter som det innebar. Dåförtiden även sprit och hor. Idag har lugnet sänkt sig över de gamla stugorna som står tätt tillsammans i kyrkstäderna i Norr- och Västerbotten.

Här några bilder från min mormors stuga som moderniserades med nya tapeter och ny vaxduk i början av 50-talet (den gamla duken ligger kvar under den nya). I rummets ena hörn står en silverfärgad vedspis. Att piffa upp spisen på detta sätt var mycket populärt en gång i tiden.

På  bilden ovan ses min mors och hennes lillasysters kläder från mitten av 40-talet. Mormor var en skicklig sömmerska även hade god hand med sticksömmen.

Ytterligare två bilder i det stående format som gör sig så dåligt här om man inte lägger dem i en lightbox. Den första på den enkla  köksutrustningen i rummet och den andra det vackra trappuset där man tyvärr inte ser de gamla tvinnade elledningarna som är fästa i vita porslinsknoppar.