Publicerat

Tyskmagasinen ståtar med skammen

Tyskmagasinen

Mörka nätter la tyska fartyg till vid den smala kajen utanför de stora magasinen i Karlshäll, ty i dessa stora och nästintill sakrala salar hängde grisarna i långa rader inunder taken i väntan på järnvägstransport till styrkorna i Norge.

Tyskmagasinen

Genom de glesa plankväggarna avtecknar sig siluetten av Notvikens gamla järnvägsverkstäder. Måhända var det många nyfikna ögon som glimmade i mörkret på andra sidan viken; en främmande makts skumraskaffärer måste ha varit en pikant inslag i vardagslivet för arbetarna på notviksfabriken.

Tyskmagasinen

Idag ligger magasinet öde och dess stora yta påminner mig om en sedan länge övergiven danslokal, en loge där hundratals människor dansat på ojämna tiljor under uppsluppna sommarmånader i utkanten av staden. I ett område där ordningsmakten sällan gjorde några besök.

Tyskmagasinen

Fasaden är märkvärdigt välbevarad och i relativt gott skick. Någon modernisering har inte aldrig kommit till stånd, endast ett sparsamt underhåll har utförts. Det skall vi vara tacksamma för.

Läs också en artikel i Norrbottens-Kuriren där Betty Blom berättar om de år hon arbetade under den tyske kommendanten Walter Sindel i dessa historiska byggnader.

Publicerat

Sommarvärme. Ovanför tunga moln

Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat detta hus och detta är inte den sista. Det ligger så vackert intill åkrarna och hur än vädret växlar är det alltid till sin fördel. jag önskar att det vore mitt och att jag hade tid att vårda det.

Jag tror att det har funnits någon form av trädgård eller bärbuskar intill manbyggnaden men den är så förvildad idag att det är svårt att säga. Jag tror att det kan blåsa rejält runt knutarna, åtminstone låg här ett år ett omkullvält träd. Vinden hinner nog hämta andan och ta sats, ty de vidsträckta åkerarealerna är imponerande.

Visst är det en högrest och smäcker skapelse! En utbyggnad innehåller trappan upp till övre botten och detta ger huset karaktär. Den rangliga bron är i stål och en senare tillskott som dock hunnit förfalla. Pannplåten på taket har börjat rosta vilket är mycket vackert på bild, men snart måste den bytas.

Publicerat

Sommarkaffe i kyrkstugan i Öjebyn

Kusinträff

Varje sommar är det kusinträff och då kommer flickorna från Tvärån till gamla mosters Ebbas kyrkstuga (som jag numera är ägare till) för att dricka kaffe och äta kakor. Samt för att prata.

kyrkstugan_2

Bordet är dukat med moster Ebbas gamla vaxduk och kakfatet har två våningar. Ovanför soffan hänger några tavlor som minner om Vår herre. Jag tycker att de är vackra.

Kusinträff

I det lilla rummets ena hörn står en liten järnspis där två elektriska plattor placerats. Köksutrustningen är sparsam, men så är det endast enklare matlagning som förekommer här. Oftast inget mer avancerat än kaffe- och tevatten.

Kusinträff

Invid fönstret står ett skåp med två lådor och pardörrar, det är kyrkstugans serveringsskåp som innehåller allt från gamla torkade våtservetter till blommigt porslin. Genom det spröjsade enkelfönstret silar ljuset in, dämpat genom björkarna grönska och alltid tämligen svagt.

Publicerat

Buskspel på Höslaget i Avan i somras

Två gånger om året är det spelmansstämma i Avan, en by strax nordväst om Luleå och ett par mil söder om Boden. Sommartid ägnar man sig främst åt buskspel, vintertid håller man sig inomhus i skydd av den trivsamma spisvärmen. Dessa bilder härrör från sommaren 2011, en dag i augusti under det allmänna firande i byn som går under namnet Höslaget och som helt korkar igen den lilla byavägen som går parallellt med Luleå älv och förbinder de båda städerna.

Gubben ovan, den högra, drar ständigt mustiga historier av skiftande kvalisort. När han inte gör det spelar han dragspel. detta år hade man celebert besök och därmed uppstod en liten trio där en BM Victor spelade bas. Det syns väl knappast på bilden, men en mikrofon har fästs intill traktorns avgasrör och dess taktfasta bas – denna dieselmotor har en låg och stadig tomgång – ackompanjerade de båda dragspelarna. Framförandet i sin helhet, med diverse historier, finns på youtube .

Alla dessa vackra dragspel som skiftar i dekorativa pärlemornyanser! Även om jag alltid varit måttligt förtjust i detta instrument, har jag aldrig förnekat dess dekorativa verkan. ”De fattigas piano” har dock många fördelar, inte minst är det lätt att ta med sig och förr i tiden när man spelade på danser runtomkring i bygden var det naturligtvis ett stort plus.

Här ser vi traktorns bakre regioner, ett par dragspel och en bas. Mer landsbygdsromantiskt kan det väl knappast bli, framförallt inte när man fotograferar med svartvitt och besvärande kulörer i en nafs försvinner. I bildens fond ses åkrarna breda ut sig. Detta är en bördig plats och byn har under århundraden ansetts tämligen förmögen vilket inte minst berodde på det fina fiske som Luleå älv bjudit på.

Publicerat

På spaning efter Svensbylidjas charm

Svensbylidja

Otaliga äro de hembygdsgårdar som växt upp i vårt land de senaste 100 åren. Var och varannan by med anor, har samlat ihop spillrorna efter den tid som flytt och på så sätt försökt återskapa allt det som modernismen utplånade. Jag må vara en stor vän av just modernismen, men å andra sidan är inget så förödande för gammal nordsvensk bebyggelse som efterkrigsårens moderniseringar. Strama och stolta stodo Norrbottensgårdarna i början av seklet; idag bevarar endast ett fåtal av dem något av den ursprungliga karaktären. Sorgligt, ty dessa byggnader utstråla den enda form av  minimalism som jag finner tilltalande. Se bara på detta strålande exempel.

Svensbylidja är en hembygdsgård som icke saknar charm och som ligger ytterst naturskönt belägen invid ett litet vattendrag i den bördiga älvdalen. Se bara den vackra bilden ovan! Manbyggnaden har verkligt gamla anor och bedårande enkel inredning. Kök, sal och kammare är fyllda av ting från olika perioder och skapar därför en verklighetstrogen miljö. Tyngdpunkten ligger dock på 1800-tal.

Svensbylidja

I salen står en gammal tramporgel. Gammal och gammal, från förra seklets början kan tänkas. Det dröjde länga innan dessa urmodiga instrument fick gå i pension. Ännu under min småskoletid, under andra halvan av 70-talet, spelade lärarna på tramporgel när det skulle sjungas i klassrummet ocg det i en skola som uppfördes under 50-talet!

Svensbylidja

I såväl kök som sal står ett sängskåp, den möbel som var mer eller mindre oundviklig innan centralvärmen och kakelugnarna gjorde entré i bondehemmen. Dessa tjänade som sovplatser för familjemedlemmarna och gjorde att de klarade natten utan att helt förfrysa under kalla vintermånader. På senare tid, ansågs tuberkulosen och andra baciller frodas bland bolstren bakom de stängda dörrarna vilket gjorde att få av dessa praktmöbler bevarats åt eftervärlden.

I köken fanns ofta en möbel där man förvarade mjölk i avlånga tråg. Varje morgon skummade man av grädden som sedan kunde förvandlas till välbehövligt smör, både för eget bruk och för försäljning.

På bilden här intill syns vävstolen i manbyggnadens kök. Att väva var något viktigt, vad skulle man annars ha på sig och vad skulle man smycka möbler och väggar med? Av fårens ull kunde man  åstadkomma varma plagg, och kom man sedan över lin- eller bomullsgarn, blev möjligheterna än större. Under andra halvan av 1800-talet blev trasmattorna vanliga och dessa vävdes enkelt av utrangerade textilier, en tradition som än i denna dag lever kvar på sina ställen. Min mor gjorde mig precis en matta med inslag anpassat efter mitt ljusgröna kök. Ty det är fördelen med trasmattan: man kan lätt komponera en matta som passar till en specifik miljö.

Svensbylidja

Innanför farstun ligger kammaren och den var något av en pärla med sina ljusa, schablonmålade väggar. Jag undrar om något rum är så saknat som just kammaren? Inget är väl så intetsägande och tråkigt som ett ordinärt sovrum? Detsamma kan knappast sägas om den ombonade och vackra kammaren. Det är något för modernismens och nutidens arkitekter att lägga på minnet.

Publicerat

På utflykt med bilen i sommarhettan

vid_kvarnen

Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet.   Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att köra bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen.

En dag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt fantastisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.

gammal_mack

På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha  inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: ”tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.

med_bil_i_alter

En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.

nedanfor_moster-sigrid

På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små,  men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome.

Publicerat

Sanatoriebyggnaden i Sandträsk

Jag har har skrivit åtskilligt om sanatoriet i Sandträsk och dess skönhet, men jag har aldrig visat någon bild på huvudbyggnaden som stod klar runt 1930 och ritades av Gustaf Birch-Lindgren. Det är ett nyklassisistiskt palats med tydliga drag av funktionalism, framförallt i det inre. Idag, när komplexet står övergivet, är det dock en kuslig känsla som möter besökaren.

Byggnaden är i rätt bra skick. Inte alls förfallen, men det är klart att så småningom kommer färgen att flagna och putsen att släppa. Många dörrar är fortfarande ursprungliga och utförda i ek.

Tyvärr finns det en del tillbyggnader av modernare datum som stör helhetsintrycket. Detta är baksidan men den gamla huvudentrén skymtar i bildens mitt bakom grönskan. På taket ser man också kupolens topp.

Visst är den flott, entrén? Tyvärr byggdes en ny huvudentré åt sjösidan till och den är synnerligen ful och har totalt förstört den fasaden. Eländet är dock förhållandevis lätt att avlägsna.

Man kan verkligen önska att någon gör något av denna vackra plats och de finna byggnaderna. Vore jag rik, skulle jag köpa dem med en gång och inrätta ett vilohem av yppersta klass. Dyrt skulle det vara, men ett besök skulle vara värt vartenda öre.

Publicerat

Sköterskorna och läkarna funno sina hem vid sanatoriet och Sandträsket

Till Norrbottens läns sanatorium i Sandträsk hörde personalbostäder. Det krävdes många anställda för att driva verksamheten, framförallt från och med 1931 när det nya, stora sanatoriet stod klart. Allt eftersom byggdes nya bostäder. Den sista restes i mitten av 50-talet.

Det är fina byggnader i olika sorts funktionalism, kvalitetsbostäder. Den länga som restes 1931 kallades Pullhuset (!) och innehöll 38 enkelrum och en familjebostad. Det är tråkigt att de idag står tomma.

Kan man bo bättre? Denna kåk som jag tror innehåller 4 lite större läkarbostäder, har den vackraste utsikt över sjön Sandträsk. Ett sådant slöseri att ingen bor här!

Här är ytterligare en byggnad som jag tror mest består av enkelrum. Sjuksköterskorna hade som bekant inte något större behov av utrymme, om de inte gift sig med en läkare.

Tittar man noga ser man solterrasserna som tar plats där husets fasad tvärt bryter av. Den undergörande tallskogen finns alldeles runt knuten.

Publicerat

Välbeläget kråkslott med vy mot sjö

Nog finns det många vackra ställen som står övergivna, men dessvärre finns det också gårdar som ägarna låter förfalla och vägrar sälja. Här är ett. Välbevarat och med fler kakelugnar. På sitt sätt i relativt bra skick, ty träet håller så hög kvalité att inte ens fönsterbågarna ruttnat.

Bron upp till verandan är dock en fallfärdig historia och i en av kamrarna har man brutit upp golvet. På övre botten finns utgång till en generöst uppglasad veranda med utsikt ner mot sjön.

Jag är osäker på planlösningen ty det finns bara en skorsten. Ett av rummen kan i vart fall inte ha haft eldstad, om inte den andra skorstenen rivits.

Visst är det vackert? Uthuset håller också hög klass och har bevarat åtskilligt av den röda färgen. Den liggande panelen är mycket tilltalande.

 

Publicerat

Växthusen vid sanatoriet i Sandträsk

I somras var jag för första gången uppe i Sandträsk, en liten by 4 mil norr om Boden längs med Malmbanan. Sandträsk är en liten by, nästintill underskönt placerad vid Sandträsket. Strax intill vattnet, men nästan dolt av grönskan ligger den anläggning som är känd under namnet sanatoriet i Sandträsk men vars korrekta namn är Norrbottens läns sanatorium. Anläggningens huvudbyggnad har jag för mig är uppförd på 20-talet, men verksamheten började redan runt 1910 genom att Norbottens löns landstingen 1908 köpte en större herrgårdsegendom som ägts och uppförts av överste Carl Otto Bergman som byggt upp ett verkligt mönsterjordbruk med plats för 80 kor.

Sedan snart 10 år tillbaka står sanatoriet övergivet och anläggningen präglas till viss del av stort förfall. Förutom sanatoriebyggnaden finns där vackra funkiskaserner med bostäder för de anställda. Till anläggningen hör också några växthus som inte verkar ha varit i bruk på lång tid. Huruvida man odlade blommor eller grönsaker där kan jag inte säga, däremot vet jag att man under många år hade minst en vinstock, ty det började man med redan på Carl Otto Bergmans tid.

De planteringar som en gång funnits där har förfallit och växterna, bl.a. riddarsporre tror jag, har fått sällskap av rallarrosen som inte är knusslig av sig och lätt tar över. Det är synd att en så vacker anläggning inte kommer till användning.

Publicerat

Alfred och Augustas hem i förfall

När jag var riktigt liten, praktiskt taget nyfödd, tog mig pappa med till tant Augusta för att visa upp den förstfödda. Hon var då änka och några år senare tror jag hon flyttade eller dog. Det är mycket länge sedan och under alla år som gått har hennes och Alfreds hus stått tomt. När jag var liten gick det fortfarande att se spår av den trädgård som de anlagt. Pengar hade de ej och inte var de särskilt angelägna att skaffa jobb. Trädgårdsskötsel tyckte de dock om och med en praktiskt taget obefintlig budget, skapade de en originell och vacker tomt. Nu växter det sly överallt, men för 25 år sedan kunde man ana var gångarna gått och var plantorna stått.

Huset är mycket förfallet vilket nog mest beror på att någon har krossat många av rutorna och brutit sig in. Taket är fortfarande helt, så det lär dröja innan det rasar samman. Det är ett vackert hus, troligen byggt under på 10-20-talet. Där finns två rum och kök på nedre botten och en vind som jag inte vet om den någonsin inreddes.

En tant i min by berättade en gång om hur hon och en annan dam blivit inbjudna på surströmming hos Alfred och Augusta i deras slåttarstuga åt Åskogen till. För att vara på den säkra sidan tog de med sig både strömming och potatis. Tur var väl det, ty när de kom fram visade det sig att de inte hade något att bjuda på.

Ser ni sovrummet? Nedanför sovrumsfönstret var det en gång utsikt över den lilla å som slingrar sig genom byn.

Jag hittade en gammal bild på familjen, kanske tagen på 40-talet. Jag vet inte.

Publicerat

Hittade denna skeva kåk i Vebomark

I somras passerade jag Vebomark och där stod denna gamla skeva kåk. En kvarn eller ett frörenseri gissar jag. Väldigt snygg och väldigt eftersatt underhåll.

Det är ingen riktig ordning på fasadens detaljer. Det ser ut som om man stuvat om en smula, utan att tänka på det estetiska. Ett halvt fönster mindre på övre våningen, te.x. Och den där luckan vid dörren som döljer ett transportband!

Ej heller har man valt en enhetlig färg för dörrarna. Man tager vad man haver. Dessutom verkar den enda dörren ha liggande plankor och den andra stående. Trots att jag på något sätt är för standardisering, tilltalas jag av motsatsen.

Publicerat

Bygga om ett mejeri till bensinstation

I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.

Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.

Publicerat

Årstiderna må skifta skönheten bestå

Detta vackra ställe är numera igenväxt och förfallet, men inte har det blivit mindre tilltalande för det. Sommar som höst, vår som vinter, det är alltid lika vackert. Bleve det till salu, skulle jag nog känna mig tvungen att köpa det.

Tant Dalia, eller var det hennes bror, hade bil. Numera är även garaget ett minne blott. Verandan är dock fortfarande lika fin, trots att den inte fått ny färg på 40 år. Inte har den börjat ruttna heller. Gott virke och bra färg. det vita, gula och det gröna står så vackert tillsammans mot det röda.

Det finns gott om uthus, som detta med igenspikade dörrar. Skicket varierar, men då taken är hela är inte faran överhängande.

Någon gång på 60-talet  monterade man in en tork i denna rundloge. Visst är den vacker, omän förfallen. Många stockar och hela syllen måste bytas.

När jag var liten hade min mormor en vattenkokare, precis som Dalia. Jag tror att de flesta hade sådana. Min moster också, men i den kokade hennes man grisgröt till svinen.

Ladugården med lider och andra utrymmen. Här borde man ansa, ty all växtlighet gör att det blir för fuktigt för att huset skall må bra. Synd, för nog är det vackert när det är igenvuxet. och så slipper man insynen.

Publicerat

Foton från andakt i Ale gamla skola

Som ni kanske minns var jag på en smärre andakt i Ale gamla skola i somras. Naturligtvis tog jag bilder, analoga, men det bar sig inte bättre än att något gick på tok med blixten. Ledsen och purken var vad jag var när jag hämtade dem från framkallningen. Hur som. Efter ett par dagar tittade jag på dem igen och nu tycker jag om dem, även om de inte uppfyller kraven på att vara tekniskt lyckade bilder. Å andra sidan gillar jag mörker och svag kontrast, till skillnad från samtiden.

Denna kvinna är så distingerad! Tyvärr var jag tvungen att beskära bort delar av hennes frisyr, ty på den sidan var fotot helt överexponerat. Tanten ser precis ut som jag tycker att tanter på landsbygden skall se ut.

Detta gamla standar som är ett minne av Blåbandsföreningen Åblomman i Ale. Det är mycket vackert, lite solblekt och svårt att fotografera i motljus. Framförallt om man tror att en blixt skall brinna av. Notera de vackra fönstren och alla bilder som finns i rummet och som visar Ale under första halvan av 1900-talet.

I lärarinnans finrum, men inte i herrumsmöbeln, intas det kaffe. Kakelugnen är enkel och för tankarna till jugendepoken. Tyvärr är samtliga eldstäder ur funktion och kakelugnen i folkskollärarens vardagsrum revs ut av en fru som hyrde våningen sedan den upphört att brukas som tjänstebostad.

Folkskolläraren hade ett vackert rum att tillgå. Öppningen in till höger leder in till ett förråd. Vägg i vägg ligger sovrummet och ytterst köket med ett fantastiskt skafferi.

Denna kvinna berättade att hennes förra man låg för döden. En par veckor senare kunde vi läsa i lokalpressen att han avlidit.

Publicerat

En gömd trädgård nästan i Jerusalem

Inte långt från Gerusalen, som det stavas på skylten, ligger en gammal övergiven gård som en gång haft en överdådig trädgård. Trots att ingen skött dess planteringar, är det fortfarande lätt att röras av den prakt som möter besökaren. Äppelträdet var stort och helt översållat av vita blommor, olika sorters buskrosor sände ut en ljuv doft och pioner och krolliljor visade sina vackra blommor.

Bagarstugan hade undkommit efterkrigstidens moderniseringar och var sig fortfarande lik. Framför ett av fönstren prunkade smörbollar, denna vackra växt som trivs ändå upp i lappmarken.

Både bro och ytterdörr har kvar den spröda elegans som var så vanlig förr. Senare tids snickerier är betydligt klumpigare  vilket blir särskilt tydligt om man tittar på gamla foton från förra seklets början. Byggnader som idag ser kompakta och formstöpta ut, gjorde då ett luftigt och elegant intryck.

Kilan till höger har onekligen en enkel konstruktion för att hissa upp och ned vattenhinken. När jag var barn brukade vi kyla kärnmjölk och annan dryck där nere i det kalla vattnet genom att sänka ned en välfylld plåthink, fylld av mjölkprodukter och annat som krävde kyla för att hålla sig varma sommardagar. Inte för att vi saknade kylskåp, snarare för att brunnen hade betydligt större kapacitet.

Smörblommor, midsommarblomster, en loge, en huvudbyggnad i efterkrigstidens typiska stil. Så stilla och så övergivet, men samtidigt en så harmonisk plats. Inga kallstråk som signalerar död och ondska. Bara vänliga blomster.

Den röda blomman är en herrgårdspion, en tålig sort som kanske inte är så vanlig idag. Dess blommor är inte lika fylliga som den vanliga bondpionens, men i gengäld har den något skirt över sig. Kanhända är dess aperation rentutav herrgårdsaktig.

Publicerat

Döden lurar någonstans runt knuten

Vid landsvägen stod en postlåda utan vare sig namn eller nummer. Intill låg två plastsoptunnor, omkullvälta. Den lilla avtagsvägen ledde in mellan höga träd och däremellan skymtade ett hus. Ett porlande ljud dödade tystnaden. Ett kallstråk gick strax intill grönskan och därinne strömmande en liten bäck.

Det var ett övergivet hus. Utanför låg soppåsar slängda. Fulla och påverkade av tidens tand. I blomkrukorna som hängde på bron trängdes vissnade rester av någon förfluten sommars fägring. Det vilade en obehaglig känsla över platsen och jag blev rädd.

Genom fönstret såg jag in i ett par rum. Det var lite stökigt och verkade övergivet. Gamla tapeter och ännu äldre eluttag. En vaxduk med blommor, en trasmatta på en kökssoffa.

Nästa fönster gjorde mig rädd. En julkaktus, visserligen lite uttorkad, men inte alls död, stod bakom glaset. Mellan rutorna fönstervadd. De kalla vintrarna i Västerbotten är inte nådiga mot dessa krukväxter. Hur kom det sig att den inte var död? Levde den, eller gick den igen?

Men än hängde ingen i tvättställningen. Än låg tvättlinan obrukad. Och jag förmodar att yxan fortfarande låg på sin plats. Var det nu kan ha varit.

Jag såg uthusen och undrade om där blommade paradisblomster? Jag tog ett par steg ut i det höga gräset men fann att någon gått före mig och trampat ned både prästkragar och timotej. Denne någon, var han en mördare?

Publicerat

Ersnäs en varm & mulen sommardag

En inte alltför försumbar by, om än knappast särskilt stor för den delen. Några bönder, gamla hus och moderna villor.

En hel del gamla lador finns där också. Jag tror att ett flertal renoverats med EU-pengar. Renoverats för att landskapet skall konserveras; få vara sig likt, även om tiderna förändrats.

Den här gamla kåken, jag kommer inte ihåg om den var bya- eller bönehus, har av någon outgrundlig anledning fått behålla sina fönster. Det är inte så vanligt i norrbottensbyarna.

I byn finns också ett sågverk. Dekorativt tyckte jag och fotograferade på håll, ty jag vågade inte gå alltför nära. Att ”ta kort” med så märkliga motiv gör man inte utan bestraffning. Minns att jag en gång fotade ett gammalt industrihus med fina teakfönster och då kom det fram en gubbe och undrade varför i hela fridens namn jag tog en bild på det. Han var själv amatörfotograf, men kunde inte förstå mitt val av motiv.

Jag undrar om en åkare haft sin verksamhet här? De tre garagedörrarna tyder på det. Inte har man tre bilar utan anledning! Iallfall hade man inte det.

Publicerat

Svenska flaggans dag i Norrbotten

Sedan några år tillbaka firas Svenska flaggans dag i den lilla Norrbottensbyn medelst tårtbuffé i byaskolan.

Till denna tillställning kommer folk från när och fjärran; ja till och med från grannbyn som representeras av tant Ebba som är elegant som en riktig prästfru,

Resterna kan man naturligtvis lika gärna ta hem. Och kanske äta en annan dag. Om andan skulle falla på.

Publicerat

En lantidyll, något av en blå chimär

Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark.

Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.

Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden; kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.

Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Den är det mest förtjusande av gårdsställen.

Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, så dramatiska; jag tänker på Petra och Angela där ute på gården Eka i Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.

Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.

Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, och förgängliga.

Mina dagar i Västerbottensbyn var till ända, dessa vackra dagar i början av september 2009.

Publicerat

En tur längs med vackra Lule älvdal

Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i mitten av 80-talet. Så värst många bilder blev dock inte tagna då, men jag lärde mig iallfall att kopiera bilder.

Sommaren 2009 åkte jag upp till Boden, den gamla regementsstaden, och på väg dit körde vi genom Gammelstad. Alla över femtio skrek och tjoade när de fick syn på min Opel Kapitän. I reklamen stod det en gång i tiden: Bidrar diskret till sin ägares anseende, bildar distingerad bakgrund vid ankomst och avfärd. Se gärna den trevliga försäljningsbroschyren här.

Boden är egentligen en fin stad, men nu har den dessvärre fått en galleria. Och det är dumt. En gång i tiden var Boden en flott stad på grund av alla militärer och de officersfruar som hörde till. Hotell Bodensia var en påkostad efterkrigsbyggnad som låg alldeles intill de låga tvåvånings trähus som hade butiker på bottenvåningen. En viss charm finns ännu kvar i form av några tvåvånings affärshus. Jag fyndade en vacker hemvävd halsduk och Du svarte zigenare.

Vid Mellan boden och Luleå, men på andra sidan om Lule älv, ligger byarna på rad: Unbyn, Avan och Stenudden. I Avan stannade vi till och körde till byns finaste hus som är sig tämligen likt sedan mitten av förrförra seklet. En centralvärmeinstallation från sent 30-tal, är vad den nya tiden bidragit med. De stora rummen är fyllda av gamla möbler och här bor faktiskt något, han är bara några år äldre än jag är. Vi åkte allesammans till byahuset, där det var sommarcafé.

Jag fick biskvi, kolakaka, chokladboll och ett smakprov av en bulle. Allt var, till min förvåning, hembakat och gott. Jag är lite kräsen av mig, när det kommer till fikabröd. Vi satt där i solen och jag berättade att man faktiskt kan bo bra i storstan också.

Vi åkte vidare och besåg de ståtliga marker som låg dolda i skogen. Skifte efter skifte, prydliga och i snörräta rader. Det var en syn det.

Till sist åkte vi hem till Isaskasson som förstår sig på bilar. Han hade en rad tämligen unika fordon i sitt stall: Borgward Isabella coupe, Simca Vendette V8 (med en löjligt liten V8(på 2.5 liter!), en silverfärgad Ford Thunderbird -65 och en Opel Rekord -61 som endast gått 3500 mil. Han hade även en verkstad dit jag tänker lämna in bilen för en översyn av förgasare och tändning.

På väg hem, körde vi längs med de små vägarna, istället för att ta E4:an. På sina ställen är landskapet mycket tilltalande.

Publicerat

Biltur vid första snön och Klas-Göte

Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet hade börjat frysa. Strax därefter passerad jag en gammal ladugård som stod på stenfot. Huvudbyggnaden var gul och i 30-talsstil. Jag gasade, svängde vänster och befann mig snart på en grusväg som mycket sparsamt kantades av byggnader. Jag undrar om jag någonsin varit där.

Vi hade en släkting som bodde i krokarna. Han hette Klas-Göte och var inte riktigt riktig, något fattades och han var mycket originell. Han hade en ett par stugor inne i skogen där det rådde total oordning. Han samlade på allt mellan himmel och jord och slog knappast ett slag för hygien. När tant Inga fick höra att vi druckit kaffe hos honom blev hon förskräckt. Inte fick vi några men av det.

Klas-Göte jobbade ibland, stod han och hängde med en skyffel i handen vid något vägbygge. Det var någon form av terapiarbete för män som inte var riktigt arbetsföra. Han skrev klagoskrivelser också, ty det låg ett hus strax ovanför hans och vattnet på den tomten passerade hans tomt när det rann på våren. Detta kunde han inte förlika sig med.

En dag dog Klas-Göte och det skulle hållas auktion. Det kan inte ha blivit några höga priser, för det var mest bara skräp. En separator och en ässja var vad vi fick med oss hem av Klas-Götes världsliga tillhörigheter. Glömmer honom gör jag aldrig, även om minnesbilderna är svaga.

Publicerat

Flertalet vita säckar intar våra åkrar

Sommarkvällarna, menade man, blev sig aldrig mer lika när hässjorna försvann. Kanhända, men nu har den nya tiden återigen trätt in och med den de vita plastsäckar som hör sommaren till.

Någon preussisk disciplin är det inte alls tal om. Dessa plastsäckar placeras lite hipp som happ, till vän av ordnings stora förtrytelse. Och några är alltid två steg före.

Ibland undrar jag om det är något slags sällskapsspel som vår herre låter roas sig med vackra sommarkvällar. Lät hotfulla, påminnande om schackpjäser, står säckarna strategiskt utplacerade.

På grannens åkrar finns det också säckar. Då jag inte känner till spelets regler, är det svårt för mig att säga hur vi ligger till. Skall vi kanske känna oss hotade? Bör vi överväga att fly?

Ser ni elledningarna i luften? Det magnetiska fält som strålar ut från dessa kablar drar obönhörligt dessa vita plasttingestar till sig. Obönhörligt, ty det ges ingen pardon!

När skymningen till sist närmar sig, utan att för den skull helt lägga sig till ro, lyser fortfarande de stora säckarna vita i natten. Riktigt mörkt blir det dock aldrig, trots att augusti månad står för dörren.

 

Publicerat

Rosådal, by som inte längre existerar

Det var ingen stor by, och egentligen sågs den nog som ett appendix till Sjulsmark. Där fanns tre gårdar. Två uppe på krönet, precis där backen ner till dalen började. Och ett hus nere vid ån. Det sistnämnda har jag en svag minnesbild av, ty det revs först i början på 80-talet och timringen köptes av någon, vem det nu kan ha varit.

Jag är inte vidare förtjust i hög kontrast, om nu någon fått det för sig. Så bristen på kontrasten i mina bilder beror icke på att jag är en oerfaren fotograf. Kanske beror den till viss del på dålig syn, ty i min värld är det oftast lite dimmigt.

Ser ni solstolen? Inte mycket kvar av den idag. I huset som stod intill, och som forslades bort, bodde min syssling under några somrar på 70-talet. Det fanns ett vindsrum på övre botten, vackert med isblå tapeter. Där uppe fanns också ett oinrett rum där hon spänt en hängmatta och där Led Zeppelin spelade på radion och regnet trummade mot plåttaket.

Jag brukar åka till Rosådal varje sommar. jag kör över bron och pressar in bilen på den igenväxta vägen som leder till resterna av huset nere i dalen. Jag tittar på solstolen och det som finns kvar av grunden. Tänk om huset fått finnas kvar! Vilket outsägligt vackert läge det haft! Helt utan grannar och med stora, uppodlade åkrar inpå knuten.

Rosån är vattendraget som gett platsen dess namn. Den är inte speciellt stor och stilla flyter vattenfram- Annorlunda var det förr om åren, innan man sprängde bort hällan borta vid sågverket i Hälleström. När fördämningen försvann, lugnade Rosån ner sig och de omfattande översvämningarna var med ens ett minne blott.

Näckrosor fanns det i ån när jag var liten och de finns fortfarande kvar. Tar man en blomma och avlägsnar kronbladen, återstår endast en dess innersta kropp och med hjälp av fyra tändstickor får man en utmärkt trebent kaffepanna. Sådana gjorde jag som liten.

Jorden i denna dal är bördig och brukas än idag. Gjorde den inte det, skulle dalen åter förvandlas till skog och av den återstod då ett minne blott.

Publicerat

Kusinerna kallas flickorna från Tvärån

Flickorna från Tvärån, unga kvinnor och flickor på 50-talet. Nu är de gamla, den äldsta strax 80, men epitetet lever kvar. Deras mor och min morfar var syskon och de är precis lika pratglada som resten av släkten på den sidan.

Fadern var sågverksägare och modern är den enda människa jag träffat som dött i KOL utan att ha varit rökare. Märta var framåt och arbetsam och det behövdes, ty hennes man hade perioder av svårmod och dessa vårveckor tillbringade han på vinden.

När flickorna var små lekte de vid ån, ensamma. Otänkbart idag, men då gick det för sig, åtminstone om man hade en moder som inte var alltför räddhågad. Nere vid ån fanns också en tvättstuga där man kokade tvätten för att sedan skölja den i ån.

Idag finns knappt några spår av den gamla dammen som försörjde elkraftverket nere vid ån. Ett par betongfundament och en intorkat flodfåra är allt som återstår.

Publicerat

Det ligger gamla bilder mest överallt

Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel.

På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat än försumbar. Det ordnades dans och filmvisningar. Huset står numera och förfaller och det sägs att en björk börjat växa inne i den stora salen. I maskinrummet en trappa upp vittnar endast några kvarglömda filmremsor om vad som en gång varit. Landsbygden är inte vad den en gång var.

Jag har ett mycket svagt minne av en dylik grävskopa från mina första år. Tyvärr minns jag inget mer än att jag förundrades över den vajerdrivna skopan och den oranga färgen. För ett par år sedan fann jag denna gamla relik, i ett buskage strax intill en liten älv. Terrängen var usel och närmare än så här kom jag inte min gamla barndomsdröm

Publicerat

Omkring Piteälvens tjusande flodfåra

Att överföra ett betagande landskap till de futtiga två dimensioner som står till buds när man fotograferar är ofta dömt att misslyckas. När jag förrförra sommaren besökte Sikfors gick det följaktligen som det gick. Traktens slående skönhet försvann någonstans i trakterna av kamerans lins och på den ljuskänsliga emulsionen fastnade bara sporadiska rester.

Kring Piteälvens flodfåra klättrar Sikfors by vilket gör att trakten är ovanligt fager. I dess ena ände ligger dammen och kraftverket. Ovanför det brusande fallet susar tågen förbi på en ståtlig järnvägsbro. Ni må tro vilken tjusning!

Efter ha passerat dammluckorna, rinner vattnet vidare i makligt tempo och passerar den legendariska festplatsen där alla stora artister uppträdde under efterkrigstiden. Idag tror jag dock att det främst är dansband som spelar, men campingen är fortfarande populär.

Ser ni urkraften? Den dag jag var där var det ovanligt varmt och kvavt. Jag har anlag för svindel och inte gjorde hettan det bättre. Men jag vågade mig iallafall fram för att titta på det brusande vattnet.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag en text om mitt besök i Sikfors och visade ett par bilder. Den var inte så tokigt. Läs det här.

Publicerat

Varken ordning eller reda, men ändå

När jag växte upp fick jag lära mig att det skulle vara ordning och reda. Att låta tomten förfalla var något skamligt. I en av grannbyarna bodde en miljöpartist och hos honom såg det ut som sjutton. Det gillades inte. Jag minns att jag som liten hade det lite svårt att förstår varför man inte höll bättre ordning om man nu värnade om miljön.

Under en sommarutflykt förra året passerade jag ett helt fascinerande ställe. I behov av reparation och med mängder av grejer utplacerade huller om buller. Jag kunde inte låta bli att fotografera. Är det en åker som är under uppsegling på ladugårdstaket?

Det spetsiga silotornet slår allt annat i den vägen som jag tidigare sett. Det är onekligen värt att avbildas.

Publicerat

Memories always start ’round midnight, haven’t got the heart to stand those memories when my heart is still with you

Jag lyssnar på Mulligan meets Monk, på öppningsspåret ’Round midnight (finns på YouTube), och tittar på frostiga bilder som jag tog i julas . Vilken fantastiskt inspelning! vackrare baritonsax har knappast funnits.

Ser ni hur övergiven den stackars gården är? Fönsterrutorna har gått sönder och vissa har ersatts med masonit. Runtomkring betar djuren sommartid. Det finns så många hus som inte längre är människoboningar, utan istället får stå tomma och övergivna. Istället bor dess ägare i nya, moderna hus.

Visst är den ståtlig? Frontespis och ett fönster på var sida om dörren. Och skorstenen har kvar sin gammaldags smäckra form. Elegant och reslig.

Ett tredje hus som är lika försummat och bortglömt. Och vackert. Solen som skiner på gårdsfasaden syns även genom gavelfönstret.

Publicerat

Ladugård i vintersolens varma sken

Dessa vinterpromenader i solens varma, gula ljus med frost på väggar och tak och med glimrande vattenkristaller där temperaturen överstiger nollstrecket.

Ladugården har de klassiska färgerna vitt, rött och grönt och ligger alldeles intill vägen i Gammelbyn. I fonden skymtar ett reveterat hus som helt fått förfalla.

Har ni sett, en liten grotta! Kanske var det här de två männen bodde när de träffade på Tintomara?

Och detta! Betong och natursten! Jag tycker att hela byggnaden är oändligt vacker, särskilt i detta fantastiska ljus.

Ser ni den lilla luckan i panelen på övervåningen? Fönstret, som uppenbarligen lider en smula av eftersatt underhåll, är även det en pärla.

Runt hörnet ligger fasaden i skugga. Frosten är inte på väg att jagas iväg av vintersolens värmande strålar. Här är det kall och bister vinterdag.

Publicerat

Ett frostigt kapell i sagans dolda flark

Vi är återigen i Västerbotten och det är en frostig mellandag. Solen har precis börjat gå ned och skymningen lurar bakom bergen. Men är finns det dagsljus och jag bestämmer mig för att fotografera det vackra kapell som ligger mitt i byn och som byggdes i början av förra seklet efter att byborna anordnat en insamling.

Visst är det vackert med de röda luckorna i kyrktornet? Lördagar klockan sex är det helgmålsringning och då ljuder klockornas klang över nejden genom de öppna luckorna.

Publicerat

Ett f.d affärshus i glesa Västerbotten

Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.