Etikett: Glesbygden på 10-talet

Än i dag gamla spinnrocken spinner, spinner drömmar om lyckan en gång om två hjärtan som slog för varandra och som vigdes vid klockornas sång.

Det var en varm dag då solen gassade och fukten på allvar erövrat sommaren. Det var alldeles i början av augusti och jag skulle snart bege mig söderut, ta tåget hem till Stockholm. I bilen fläktade det behagligt, ty jag hade ställt ventilationsrutan på vid gavel så att den varma luften pressades in i kupén med hög kraft och virvlade runt, svalkade. Kromet glänste på instrumentbrädan. Från högtalaren strömmade Be my baby. Jag var på väg till Arnemark för att återse byn där min mormor och hennes systrar växt upp. Arnemark stod det efter ett par mil på skylten när landskapet öppnade sig. Jag slogs av hur fult det lät. På dialekt sa man alltid Annmark, och det är mycket vackrare.

Det måste ha varit en fin by en gång i tiden, men idag finns inte mycket kvar av den lantliga skönheten, ty de allra flesta hus har ombyggts i modern och praktisk villastil. Endast en skolbyggnad har viss bevarad charm. Dessa turer i ett skövlat Norrbotten gör mig alltid lika besviken och får mig att önska att jag istället växt upp i Västerbotten, ty där lever skönheten fortfarande kvar.

Jag körde vidare. Skogen var gles och bevuxen med tallar. Tallarna stod i rena rama sandmarken och inget ogräs syntes, bara mossa och lav. Jag älskar dessa marker som doftar så friskt och ger ett så hygieniskt intryck. Jag förknippar dem med bad. Med insjöar, badhytter, kottar och  något förbjudet. Jag borde ha stannat bilen och vandrat omkring.

Jag körde in i ytterligare ett samhälle, beläget högt ovan den stillsamma men kraftfulla Piteåälven. Mellan den täta grönskan skymtade vattnet som sakta flöt fram. En brant väg ledde ner till en campingpalts där jag stannade bilen och promenerade till vattnet. Här, strax efter dammen, var vattnet grunt. På andra sidan stod det gamla kraftverket som numera är museum. Det var en vacker, vitputsad byggnad.

Jag körde vidare mot kraftverksdammen som låg en bit längre upp och klev än en gång ur bilen. Det dånade av forsande vatten och solen stekte både mig och betongkonstruktionen. Jag vågade mig inte ut på den smala bro som gör över dammen och där bilarna inte kan mötas. Jag var rädd för vattnets enorma kraft. På brons ena sida var vattnet djupt och stilla, förrädiskt. På dess andra sida såg jag luckorna och långt där nere såg jag det vita skum som red på det brusande vattnet. Det var så vackert, men jag blir alltid så rädd att dö när jag ser kraftfulla anläggningar.

Jag vände blicken uppåt och såg rakt in i en järnvägsbro vars kraftiga stålkonstruktion såg ut att leda rakt in i oändligheten.

När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.

Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.

I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!

När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.

Jag var på väg upp mot Niemisel på en nöjestur en varm dag, men hade inte hunnit långt alls, ty det var ännu ett par mil kvar upp till Boden och vägen var precis så lappad och lagad som en inte alltför trafikerad norrländsk väg brukar vara. Jag passerade ett ortsnamn och vid skylten fanns ett hus. Det var byns ena hus som låg där. Jag bromsade in, backade tillbaka och klev ur bilen. Där stod en vitmålad byggnad med rödmålade fönsterbågar omgiven av diverse uthus. Allt var tyst och öde, men några maskiner på tomten skvallrade om att gården används som upplagsplats. När jag tittade in igenom köksfönstret förstod jag att här satte man sig ibland för att äta medhavd proviant. Kanske ägdes fastigheten nu av det militära.

Ladugårdens tak var en något sviktande historia, men på det stora hela var det beklätt med plåt. Inget förstår ett hus så snabbt som ett läckande tak, ty dy samlas fukten, åsarna ruttnar och fukten tynger ner hela konstruktionen så att den rasar in. Här fick man intrycket att mark och grund sviktat och dragit hela ladugården med sig. Husets nock följde en intressant kurva.

Jag hade parkerat invid ett gammal uthus som låg intill ett gammal militärt förråd. I trakterna av Boden var, och är fortfarande i viss mån, det militära alltid närvarande. Min pappa köpte då och utrangerade saker som vårt försvar inte längre hade användning för. En liten, liten militärgrön vagn brukade vi löva och sedan koppla bakom traktorn när vi skulle åka bort på midsommar. Annars var det mestadels elmotorer och vinschverk som fångade pappas intresse. Han hade nämligen själv byggt gårdens utgödslingsanläggningar av dessa tingestar.

Vid sidan av min parkeringsplats stod bakom en byggnad gamla oljefat. Standard stod det på ett par av dem. Den typen av fat är icke av modernaste snitt, men de är mycket vackra. De fanns när jag växte upp, men jag tror att de var gamla redan då. Jag minns att jag fick en gammal oljebehållare, någon typ av kanna, av en granne som barn. Den var vit och hade BP-loggan på. Jag har för mig att man kunde pumpa ut innehållet på något vis. Snygg, men inte så användbar. Nu ligger den säkert på skroten.

Varje år är det kyrkmarknad i Öjebyn och då är det icke få som passar på att hålla öppet hus i sina kyrkstugor. I denna stuga, hos Sanny och Thyra, bjöds det på de godaste av kakor. Sällan har jag ätit så fulländade bakverk. Det var skurna ingefärspepparkakor smaksatta med rivet citronskal, det var finska pinnar, anisbröd, bullar och ytterligare småkakor. Och allt var så gott att jag inte kunde sluta att äta. Någon lunch blev det inte den dagen.

Stugans ägare, fru Thyra, har gott om energi, men till sist sjunker hon ner på en stol och börjar demonstrera alla gamla ting på väggar och skänk. Nämnda möbel är snickrad av hennes bror och konstfullt ådringsmålad. På dess ovansida står bilder från 40-talet när de två systrarna var nyexaminerade och reda för yrkeslivet.

Påsk för några år sedan. Middag i all enkelhet i köket. Notera tramporgeln och bröllopsfotografierna.

Även enkla påskmiddagar skapar disk. Notera skärbrädan mellan första och andra lådan – en perfekt arbetsplats om man vill sitta ner när man arbetar. Köket handikappanpassades när det snickrades 1965 därav spishäll och inbyggnadsugn på bekväm ugn (den syns inte i bild), ty min farmor hade dåliga höfter.

Även enkla påskmiddagar kräver gäster vars uppmärksamhet kräver telefon. Alla i byn har samma första siffror i sina nummer, bara de två sista skiljer, vilket gör det enkelt att minnas dem. Notera tavlan på Konserthuset inne i kammaren.

Jag tycker verkligen om att åka tåg och att resa genom natten, se skymningen sänka sig ner och vakna av att dagen åter gryr. Och sommarnätterna som aldrig blir riktigt mörka, nätter då den mörkt klarblå natten står som bakgrund till avsomnade bangårdar någonstans i nedre Norrland.

I natt jag drömde
att vi var tillsammans igen
vi hade all tid i världen
och var ute och gick vid vattnet
och ville aldrig gå hem

På nätterna är det ödsligt i korridorerna och att då känna vinddraget i ansiktet när man lutar sig ut genom fönstret är underbart. Och att känna tåget bromsa in, accelerera och stå still i den tysta natten.

Jag sa vi borde åka bort du och jag
men du log och sa
”det är ingen idé, det finns inget att se”

En gång reste jag genom ett översvämmat landskap och rälsen gick tätt inpå en sjö som antagit ansenliga proportioner. Vagnarna speglade sig i det klara, stillastående vattnet. Det långa tågsättet ringade in den spegelblanka ytan som med ens var fast

Men jag tar ett tåg någonstans
ja, jag rymmer med mig själv
jag tänker aldrig bli som dom där
jag har sett här varje dag
i sin lilla värld, dom är fast
och dom kommer aldrig ut
men jag skickar dig ett kort
när min resa är slut.

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
Min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
Intill hans sköte!

Johan Olof Wallin 1818

Som jag tidigare berättade, har jag åkt traktorkaravan upp till Selets bruk en sommarkväll i juni. Vädret var inte det bästa, men det var något av ett äventyr att åka på ett flak bakom en gammal Fordson-traktor. Det luktade av regn och bensin, av diesel och av olja. Det var en av sommarens allra bästa kvällar.

Färden gick till Selets bruk och så snart vi kom fram, blev det demonstration av samtliga traktorer. I Avan, som är en relativt liten men konservativ by, äger många gamla traktorer som än i dag är i bruk. Totalt finns där inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara. Många har gått i arv i generationer och fungerar fortfarande mycket tillfredsställande.

Här en Fordson Major i dieselutförande. Innan dieseln slog igenom, körde man mestadels på fotogen, inte vanlig lysfotogen, utan en annan variant som var en restprodukt från lysfotogenstillverkningen. Dessa traktorer krävde dock bensin för att kunna startas och jag minns när jag var lite och körde vår gamla Volvo BM T 31:a vars sits var gjord i plåt. För att starta den, vred man först på tändningen, ställde bränslereglaget i läge bensin och tryckte sedan på startknappen på  golvet. Startmotorn drog runt den tunga motorn och med lite tur hoppade den genast igång. Så snart motorn hade uppnått full temperatur, vred man om bränslekranen så att motorn fick fotogen. Som det doftade sedan när man satt på traktorsitsen och kände ångorna från fotogen och olja! Jag kan ännu känna doften och jag saknar den.

En av de populäraste traktorerna genom tiderna är Fergusons modell TE20 som går under namnet Grålle på grund av sin grå lackering. Modellen är av en gedigen konstruktion och var försedd med hydraulik så att man kunde koppla jordbruksredskap bakom traktorn, t.ex. plog, harv och självbindare. Det finns  fortfarande många Grållar i bruk, ty de är små och nätta och tar sig fram även där de är trångt. Dessutom är de slitstarka.

När utflykten var klar och vi återvänt till byahuset blev det en liten klarinettkonsert med ackompanjemang av Pärs BM-traktor som har ett mycket jämnt och lågt tomgångsvarvtal som gör sig mycket bra när man saknar trummor och bas.