Etikett: Glesbygden på 10-talet

Visst är den snygg, den gamla macken? Om den nu verkligen varit en mack. Kanske har någon bara hängt upp OK-skylten vid en byggnad som står intill farmartanken. Farmartanken är tanken till höger och i den brukar man ha diesel, ty böndernas traktor är sedan längeavsedda för just detta drivmedel.

Några dagar av frost, ja tämligen sträng kyla, följdes av snöfall mot kvällen. På morgonen låg där ett tunt snötäcke som inte gjorde så mycket väsen av sig men som dock hade viss charm ty det blev mycket ljust och vackert och frostens pasteller förändrades av allt det vita.

Som ni ser var snötäcket inte djupt. Det täckte inte alls gräset. När det sedan började skymma steg dimman upp och det hela påminde något om en dag i april är kvällarna börjat bli ljusa och kylen inte längre är så tung.

Visst är färgerna vackra! Jag älskar alla toner som blandats med grått och därmed berövats sin lyster. Behagligt eleganta är vad de är, dessa nyanser som på något vis mer hör våren till och som jag så tydligt associerar med Bära mistel.

Fönstren är visserligen inte så små, men ljuset är ändå svagt uppe på vinden. Väggarna suger upp det mesta, ty de är fulla av saker som ställts undan, saker som man inte velat slänga.

Det gamla sticktaket ligger fortfarande kvar under plåten och kan anas. Naturligtvis är plåt så mycket hållbarare, men nog är takspån det vackraste!

Tittar ni nog ser ni en dörr, den ena av de två som utgör ett par och som tillsammans med överfönster var den gamla gårdens entré. Det är synd att de togs bort, men bra att de finns kvar och kan sättas tillbaka.

Gamla arbetskläder hänger på rad. Rejäl vadmal som motstår kyla och fukt var självskrivet innan dagens högteknologiska material. Det tjocka vadmalstyget var inte så lätt att sy i, utan fordrade en duktig sömmerska, gärna med en kraftig symaskin.

En åker en molnig sommardag. Långt borta i fonden skymtar ett berg av de vita plastbollar där det skörden förvaras enligt dagens moderna metoder. Den gamla ladan med sitt rostiga plåttak står säkerligen tom, ty att idag slå och torka vallen på traditionellt sätt är inte längre vanligt. Men nog är det vackrare med ängslador än med vita plastbollar!

Att torka vall till hö är ingen komplicerad process, men det tar tid och det kräver fint väder utan nederbörd. Kommer det en ordentlig regnskur förstörs skörden och ladorna ekar tomma. Under min uppväxt ar det ett evigt ringande till väderleksrapporten som fanns att tillgå i en automatiserad telefon ute på Kallax. Idag finns som bekant internet och kanske har prognoserna blivit säkrare, men å andra sidan skördar man inte hö längre, man gör ensilage istället och förpackar det i stora plastbollar.

Äldre traktorer är ständigt efterfrågade och betingar förvånansvärt höga summor. Inte så underligt kanske, de är både slitstarka, snygga och dessutom små och nätta och tar sig lätt fram i skog och mark. De är också en del av vårt agrara kulturarv och minner om den tid när jordbruket moderniserades och hästarna gick på reträtt.

De senaste åren har traktorsällskapet Ella anordnat plöjningstävling i Holmträsk. Förra årets missade jag, ty när jag anlände var programmet redan avslutat, ty man låg ett par timmar före utsatt tid.

Detta år var jag i god tid och hann se det mesta. 9 ekipage tävlade, 4 med tvåskärig plog och 5 med enskärig. Att plöja med endast ett skär tar sin tid, med två blir det två fåror och arbetet går därför dubbelt så fort. Under den tid när hästarna dominerade var den enskäriga plogen vanlig, ty mer orkade inte en häst, men kanske gick det med två om de gick i par.

Vill man vara lite för mer plöjer man med agronomrygg, dvs även mittfåran blir ordentligt genomplöjd och inte bara täckt. Detta gör man ofta bara i början av sin bana som lantbrukare, när idealen är höga och krafterna inte sinar. Agronomrygg kräver sin man och dessutom måste plogen ställas om under manövern för att man skall lyckas. En ung man, 11 år tror jag blott att han var, lyckades riktigt bra vilket framgår av bilden ovan. Med hjälp av en farfar och hans gamla traktor hade den uns gossen övat och lyckades faktiskt kamma hem andra platsen. Inte illa vid så unga år!

Det var nästintill ett ögonblicks verk och så hade dimman rullat in. Dess vandringsväg är väl inarbetad och den följder alltid samma spår.   Trampar man iväg på cykeln känner man hur temperaturen sjunker när man passerar en dimbank.

Tvärs över åker och lada sveper den fram och i dess spår kan man ana var den första nattfrosten kommer att slå till. Där bör man inte placera sitt potatisland.

Nere vid korsningen lägger sig inte dimman. här är det ännu varmt och behagligt. Kanske susar en bil förbi, som snart måste bromsa, ty lite längre bort är det alldeles vitt, över både åker och väg.