Etikett: Glesbygden

När jag växte upp hade vi varubuss i byn. Två gånger i veckan kom den gamla slitna buss som apterats till lanthandel på hjul och det innebar något av en fest, åtminstone sommartid när jag var liten och hemma på dagarna. Med en suck, gled de trötta dörrarna isär och man tog stegen upp i bussen.

Till vänster tronade de nybakade Björkbomslimporna som var så goda att äta färska med bara smör, eller, som jag gjorde ibland, med senap och falukorv. Längst in, fanns ett litet kylrum med öppningsbara glasluckor. Här stod fil, mjölk, smör och grädde. Utbudet var inte särskilt stort på den tiden, åtminstone inte i glesbygden. Hur det var på området djupfrysta varor, minns jag dessväre inte.

Det var i slutet av 80-talet, eller möjligtvis under tidigt 90-tal som varubussen gjorde sin sista färd. Då var det farbror Herman som satt bakom ratten. Vid det laget var han tämligen synskadad, så hur det kom sig att just han körde bussen är något av en gåta, men kanske berodde det på att han haft afär i grannbyn.

På bilden, ser vi en fd fru i byn. Hon var gift med en släkting till mig som kom på obestånd och förälskade sig då i mäklaren som skulle sälja hemmanet på exekutiv auktion. Hon flyttade sedan ihop med honom in i modern villa inne i stan. Jag tror att han hade mustach.

Lokalpressen har en förmåga att göra de mest skiftande reportage. 1969 kom de till byn för att ta pulsen på ett litet samhälle som försynt nickat till i en lätt glesbygdsslummer. Bilen är fantastisk; med katten i famnen står farfar stilig och grann med persianmössan på huvudet vid vår gamla släktgård från åren kring sekelskiftet 1800. I bakgrunden syns sonens moderna villa, dvs ett hus från förra sekelskiftet som moderniserats 1946.

Min farfar var en fin man som var omåttligt populär för sin godhet och sin mycket generösa karaktär. Som pensionär åkte han jämt och ständigt runt på sin moped för att hälsa på de gamla människor som kanske inte hade så många bekanta som hälsade på dem, eller som på grund av skröplighet var förhindrade att göra visiter.

När farfar fick besök, gräddade han alltid våfflor. Jag antar att det var den enda rätt som han kunde laga, det hörde väl till den generations män som var födda vid sekelskiftet 1900. Han brukade också göra blåbärsvin i flaskor som han ställde i köksfönstret för att jäsa. Var man snäll, fick man lukta på innehållet. Jag minns särskilt de fd portvinsflaskor som han använde och som hade en liten korkmedaljong på halsen med en miniatyrbägare i något mässingsliknande material.

I källaren hade han stora keramikkrukor med vattulingon som vi barn bjöds på tillsammans med grädde och socker. Bären var mycket sura, ty det var vanliga lingon som lagts i vatten och fått stå ett par månader. Men det var roligt att bli bjuden iallfall.

Idag fick jag en hel bunt med roliga tidningsurklipp av min faster som hon sparat genom åren. Det är ingen hejd på vilka roliga reportage man hittar där: min syssling som intervjuas inför Fröken Sverige-finalen 1982; min farfar som berättar om byns historia; pappa som protesterar mot den låga ersättningen för mjölk; jag och syrran promenerandes på byavägen osv. Roligast är dock reportaget om Teferi Makonnen från Etiopien som firar jul hemma hos oss 1968. Fotografen har satt honom framför pianot och min föräldrar står bredvid, som hypnotiserade av den exotiske mannen. Enligt tidningens utsända har Teferi både fått gå i julotta och prova på traktorkörning i snö.

Det var inte första gången vi hade ett exotiskt tillskott i hemmet lagom till jul; året innan kom en man från djupaste Afrika. Mina föräldrar var med i en organisation som hade tagit på sig att ordna med värdfamiljer över julen, eftersom studenterna inte hade möjlighet att åka hem till sina avlägsna hemländer.

Roligast var dock min kusin som bara var några år gammal och aldrig hade sett en mörkhyad människa förut. -Titta, han är nästan grön, sa hon när hon fick se honom. En kommentar som hon fått leva med i alla år.