Bebyggelsen på Gärdets högsta punkt, uppe på Furusundsgatan, fick en påkostad utformning och lägenheterna inreddes med alla tänkbara finesser. Två av husen vid Furusundsgatan, nr 10 & 12, ritades av Gustaf Birch-Lindgren och här fanns sannolikt gatans luxuösaste lägenheter. Kök med diskmaskin, tjuvlarm samt spegelglas i vardagsrummens panoramafönster var få förunnat vid denna tid. Den stramt stiliga teckningen som illustrerar byggnaderna är dessutom mycket lyckad och det är inte svårt att lockas av dess förföriska linjer.
En bild tagen i mars 1932. Det är de första husen på Gärdet som är under uppförande. Antagligen påbörjades grundläggningen redan hösten 1931. Det halvfärdiga huset i bilden mitt, som nästan är under tak, är Strindbergsgatan 50. En titt i Bebyggelseregistret visar att många hus i anslutning till Valhallavägen stod klara redan 1932 så byggnadsverksamheten måste ha varit intensiv 1932. Förvånande nog anges byggåret för Vahallavägen 151 till 1931 och att det inte stämmer syns tydligt på bilden ovan.
Redan 1935 var kvarteren söder om Blanchegatan färdigbyggda och runt 1937 bebyggelsen vid Askrike och Brantingsgatan. Sedan återstod bara Gärdetshöjdens hus som uppfördes 1938-1940. En imponerande byggnadstakt tycker jag, framförallt med tanke på att husen murades för hand och mycket av indredningen gjordes i anslutning till byggnadsplatsen.
På Furusundsgatan 10 och 12 ligger två fastigheter från 1938. Båda ritades av Gustaf Birch-Lindgren och uppfördes av byggmästaren A. Lidner. De är snarlika till utseendet, ja nästan identiska, men spegelvända. Idag ägs det ena, nr 10 av Brandkontoret, och 12:an av en bostadsrättsförening. Nr 10 är, förutom porten, nästan helt i ursprungligt skick. Balkongerna har fått en trapetskorrugerad plåt istället för en slät och ytterligare en handledare har monterats ovanpå den gamla för att dagens säkerhetskrav (höjd på räcke) skall vara uppfyllt. 12:an renoverades i slutet av 1980-talet och fick då nya balkongfronter som inte var speciellt snygga. Dessa har nu renoverats och ersatts med nya i funkisstil.
De nya balkongerna är snygga, men det är synd att man inte valde att göra dem som de en gång i tiden såg ut. En bra kompromiss hade varit slät plåt och en enkel handledare. Dagens krav på högra räcken hade gjort dem något ”boxigare” men jag tror inte det hade gjort så mycket. De som sattes upp är i lättmetall och fronten är sinuskorrugerad. Av någon obegriplig anledning har man satt en mellanliggare mellan plåt och handledare. På det stora hela ser det dock snyggt ut och dessutom betydligt bättre än förr! Betyg 3/5 (både material och utförande avviker från det ursprungliga).
När Gärdesstaden stod färdig 1939 fanns det mängder av butiker i området. På Strindbergsgatan 48 hade Carl Larssons slakteriaktiebolag året innan öppnat en ”förstklassig livsmedelsbutik, där Ni finner de bästa råvaror i kött- och charkuterivaror likväl som utsökt goda hemlagade maträtter i rikligt urval till konkurrenskraftiga priser”. Att man sålde färdiglagad mat var alls inte ovanlig vid denna tid, ty när yrkesarbetande kvinnor blev allt vanligare och köken allt trängre steg efterfrågan på dessa tjänster, åtminstone i de lite mer välbeställda delarna av Stockholm. Här hittar ni annonsen i sin helhet.
Längst ned på Rindögatan på Gärdet ligger en lång byggnad som stod färdig 1943 och som ritades av Gunnar Wejke och Kjell Ödeen under överinseende av Sven Wallander, ty det var ett HSB-hus. Fasaden är onekligen stram och dessutom intressant med sin ovanliga balkongplacering (varannan våning åt gata, varannan åt gård). Lägenheterna är inte speciellt stora, mestadels tvåor med matrum och ettor. Dessutom finns treor med jungfrukammare i uppgång Rindögatan 5.
Innan renoveringen var fasaden helt i originalskick vad jag kan se. Nu är fasaden tilläggsisolerad och balkongerna utbytta. Resultatet är inte så tokigt, men En märklig detalj drar ner helhetsintrycket.
Balkongerna är på det stora hela utmärkt utförda, men varför har man gjutit en så tjock platta som kragar ut över kantbalken? Har det något med hållfastheten att göra, eller ville man få en slags droppskydd? Jag begriper det inte och ger betyg 4/5. Hade man utelämnat överhänget hade betyget blivit 5/5. På det stora hela får man dock vara nöjd med att huset på håll ser helt utmärkt ut.Som boende slipper man dessutom de hemska lättmetallräcken som annars är så vanliga.
Tack och lov är det sällan man ser riktigt olämpliga fönsterbyten här på Gärdet, åtminstone bland de fina 30-talskåkarna som hör till riksintresset. Brf Ordonnansen 4 på Smedsbacksgatan 8 har dock inte dragit sig för att slänga ut sina gamla 30-talsfönster i kärnvirke och ersätta dem med moderna i lättmetall som kan öppnas åt alla möjliga håll och kanter. Det skall bli intressant att se hur många rutor som fortfarande går att manövrera om 30 år!
Hur det kommer sig att man inte bara renoverade och energieffektiviserade dem kan man fråga sig. Jag begriper det inte. De nya fönstren är klumpiga och inte alls lika fint insatta som de gamla vilket framgår av detta detaljbild. Det är bara att konstatera att föreningens styrelse förstört den gamla fasaden och gett kommande genrationer en verklig anledning att byta fönster.
På Rindögatan 28 genomfördes för några år sedan en riktigt bra balkongrenovering, en av de bästa i stan på senare år faktiskt. De befintliga balkongerna återvändes, men räcket försågs med ytterligare en handledare för att höjden skulle bli den rätta. Balkongplattorna mot gatan göts om vilket fick tlll följd att u-kantbalken slopades och infästningarna i plattan blev lite si så där. Mot gårdssidan är de dock mycket snygga, vilket framgår av denna bild. Det är bara att gratulera bostadsrättsföreningen till denna lyckade renovering! Betygen blir 5- av 5 möjliga (minustecknet beror på infästningarna).
Idag skall jag icke gnälla, tvärtom. På Furusundsgatan på Gärdet finns två hus som är nästintill identiska. de ena är hyresrätter och ägs av Brandkontoret har renoverades förra året om jag inte minns fel. Balkongerna är de ursprungliga, men den korrugerade plåten tror jag har bytts ut någon gång genom åren. Just trapetskorrugering var nämligen inte vanlig på 30-talet.
I vilket fall som helst så fasadrenoverades fastigheten och i den vevan passade man på att montera ytterligare en handledare på balkongerna för att räcket skulle nå upp till dagens krav på 110 cm höjd. Enkelt och billigt och dessutom mycket snyggt. Föredömligt helt enkelt! Här en bättre bild på själva balkongerna så att ni kan detaljstudera ingreppet.
På Askrikegatan i Stockholm har en fasadrenovring precis avslutats och huset har försetts med nya balkonger. De gamla var inte ursprungliga utan troligtvis monterade på 1980-talet och inte direkt någon prydnad för huset.
De nya balkongerna är av de mer påkostade slaget, stommen i smide, men resultatet påminner tråkigt nog alltför mycket om de standardbalkonger som brukar monteras idag. Det är beklagligt, ty föreningen har uppenbarligen haft höga ambitioner. På det stora hela är resultatet dock mycket prydligt och huset ser verkligen trevligt ut och dessutom betydligt bättre än fler andra hus på gatan. Denna bild visar balkongerna i detalj. Den största nackdelen med de nya balkongerna är att sinusplåten ser ut att gå 20-30 meter högre vad som vore lämpligt. Det är svårt att ge ett rättvist betyg åt denna renovering, men en stark 3:a eller ev svag 4:a är nog lämpligt.
Huset intill, nummer 17, är mycket välbevarat och har kvar sina ursprungliga balkonger som är ytterligt eleganta med sin låga bröstning. Enligt uppgift hade även nummer 15 balkonger av denna typ när det var nybyggt. Det är också här vi finner orsaken till att det blev som det blev när numer 15 renoverades: de av regelverket stipulerade höjderna tillåter inte en rekonstruktion enligt original. Balkongen får inte vara klättringsbar upp till 80 cm och totala höjden mpste vara 110 cm mätt från balkongplattans överkant. Dessutom är avståndet mellan överliggare och sinusplåt för stort. Om regelverket kan man tycka vad man vill, bl.a. att man borde kunna begära dispens p.g.a. av höga kulturvärden, men det lämnar vi just nu därhän.
Jag har gjort ett förslag till en rekonstruktion av de ursprungliga balkongerna med utgångspunkt i det välbevarade grannhuset. Jag utgår från att höjden på dessa är ca 100 cm och har anpassat mitt förslag därefter. En ny överliggare monteras cirka 10 cm ovanför den befintliga vilket gör att totalhöjden kommer upp till 110 cm. Klätterbarheten löses genom att ett trådnät monteras på insidan. På bilden har jag, för att det skall synas ordentligt, valt ett relativt grovmaskigt. Detta målas i samma färg som övriga detaljer och blir inte alltför synligt. Denna lösning avviker tyvärr också avsevärt från den ursprungliga, men till fördelarna gör att det luftiga utseende som är så karaktäristiskt för de ursprungliga balkongerna bibehålls. Observera att min illustration inte är skalenlig, utan jag har bara höftat.
Balkong i Fredhäll vars balkongplatta med kantbalk är delvis synlig.
Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden antingen okunniga eller bakbundna av regerande politiker som inte låter dem göra sitt jobb (läs den politiskt tillsatta byggnadsnämnden som kör över tjänstemännen om de propsar på varsamma renoveringar). Detta leder till att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Dessutom verkar SBK ha uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar när hus från nämnda decennium renoveras. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar delvis synliga balkongplattor bara under en övergångsperiod mot slutet av 30-talet. Vanligare är att balkongfronten börjar strax ovan balkongplattan för att när 40-talet närmar sig gå så långt ned att plattan helt döljs.
På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.
Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade kramlor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.
Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen. Sedan bilden togs har balkongerna renoverats men på sådant sätt att de i princip är identiska med originalet. Lika bra gick det inte när det nästintill identiska grannhuset renoverades.
I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag om man bortser från Olaus Petri-kyrkan).
Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?
Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.
När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.
Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?
Jaha, där var det dags att gnälla lite igen vilket jag helst skulle slippa men jag är så förskräckligt trött på allt som slentrianmässigt byts ut mot något trist standardiserat. I grund och botten kan jag nog vara rätt tolerant; tycker att man får göra som man vill, bara det blir snyggt. Till och med vitpigmenterade golv skulle kunna vara snyggt. Men när alla skall ha den typen av golv, då slår jag bakut. Har folk ingen egen uppfattning om hur de vill ha det, skall de alltid göra som alla andra? Det är detta som irriterar mig allra mest.
På Furusundsgatan har man nyligen fräschat upp ett gammalt funkishus från -39/-40. Hur huset såg ut när det var nytt är inte lätt att veta, men jag har hittat två bilder som gör att vi kommer en god bit på vägen. I en gammal film om trådbussar fann jag en mycket dålig färgbild som visar fasaden 1960. Huset (det vänstra) hade då någon ljust brunbeige färg och balkongerna var mer eller mindre vita. Dess konstruktion framgår till viss del av denna bild som kommer rån ett hemma hos-reportage hos Nils Poppe som bodde i huset under en tid. Av den kan man sluta sig till att balkongskärmen var slät, relativt låg och kröntes av dubbla överliggare. Mycket snyggt!
När huset renoverades i slutet av 80-talet byttes balkongerna mot nya i standardutförande: trapetskorrugerade med handledare i obehandlad aluminium. Detta blev inte snyggt. Vid årets renovering monterades nya standardbalkonger, med rundade hörn (!), likt dem på Rindögatan 10. Det hela ser rätt så propert ut (närbild), men hur snyggt hade det inte varit om man lagt lite krut på att återskapa de ursprungliga istället? Fasaden, och området, hade dessutom vunnit på om man hållit sig till den ursprungliga färgskalan. Många hus som renoverats nu blir vita, oavsett vilken färg de hade innan och det är synd. Området är trots allt klassat som riksintresse och då kan man tycka att fastighetsägarnas önskemål borde väga lite lättare.
På Rindögatan på Gärdet i Stockholm fanns för bara 5-6 år sedan många mycket välbevarade hus i dess nedre del där numren är låga. Idag har de flesta fått nya balkonger som mer eller mindre överensstämmer med de ursprungliga. Men inte riktigt. Framförallt är det den luftiga känslan som gått förlorad. Kanske inte något som man som lekman noterar, men ger man sig tid att titta lite noggrannare så ser man snart skillnaden. Huset på nr 10 har relativt nyligen blivit bostadsrätt och förra året renoverades fasaden.
Vägg i vägg med nummer 10 ligger nummer 12 och 14 som både är i rätt dåligt skick och säkert snart skall repareras. Om ni tittar på denna bild så kan ni lätt jämföra de nyreparerade balkongerna på 10:an med de ursprungliga på 12:an (så såg även 10:ans ut förr). Lägg märke till att den sinuskorrugerade frontplåten har större ”vågor” och att plåten är lägre och avståndet mellan de två överliggarna är större. Snyggt! På detta sätt blir balkongerna mindre kompakta och därmed blir fasaden luftigare. Tänk att en sådan liten skillnad kan betyda så mycket!
Vad sätter jag för betyg på denna balkongrenovering då? 3/5. Inte vidare bra, men ej heller dåligt. Så synd att de inte tog ned de ursprungliga, blästrade, rostskyddade och målade och sedan återmonterade dem. Då hade man fått ett mycket fint hus.
På Smedsbacksgatan 3 i Stockholm står ett mycket vackert 30-talshus som har en ovanligt praktfull entré och dessutom en vändplan framför huset. Anläggningen är verkligen unik i Stockholms innerstad och dessutom nyreparerad och i gott skick. Huset har dessutom perspektivfönster av bästa sort och är en prydnad för området.
Fasadrenoveringen gjordes för att par år sedan och blev riktigt lyckad. De ursprungliga balkongerna plockades dock ned och ersattes med snarlika som inte riktigt helt överensstämmer med original. De dubbla handledarna ersattes av trippla och infästningarna i balkongplattan skruvades fast på ett mindre lyckat sätt vilket framgår av denna bild (infästningarna är för klumpiga och iögonfallande). Synd, hade man inte gjort det hade betyget blivit högre. På det stora hela är resultatet dock bra och jag ger betyg 4 av 5.
Högst upp på Hedinsgatan på Gärdet i Stockholm ligger en flott funkiskåk som på andra sidan parken har en pendang i De Geersgatan 16. Huset har varit ovanligt välbevarat till exteriören eftersom de ursprungliga balkongerna inte bytts ut, däremot har plåten som kläder dem ersatts med en modernare för länge sedan. Högst upp i husen finns två etagevåningar med takterrass och entresolerade vardagsrum (vardagsrummet är i två våningar och från den övre kan man blicka ned på den nedre). Bättre kan man förmodligen inte bo.
Ägare till all denna ståt är Brandkontoret som har ytterligare några hus på Gärdet, bl.a. Furusundsgatan 10 som nyligen reparerades på ett alldeles utmärkt vis, dvs man gjorde inte mer än vad som krävdes och målade om kåken samt försåg de ursprungliga balkongerna med ytterligare en handledare för att de skulle få modern höjd (däremot förlåter jag dem inte för att de rev ut de vackra dörrarna i ädelträ).
Fasadrenoveringen av huset på Hedinsgatan måste vara Brandkontorets bästa någonsin. De har tagit ned de gamla balkongerna och byggt nya enligt konstens alla regler. T.o.m. infästningarna är som de skall. Huset ser helt enkelt ut som när det var nytt (färgen kan jag dock inte uttala mig om)! Mycket imponerade och verkligen värt alla lovord som tänkas kan.
Den orenoverade fasaden. Lägg märke till att fönstren är delade i två delar, en större och en mindre, som går öppna var för sig.
I våras skrev jag om BRF Banvakten på Öregrundsgatan som påbörjat en fasadrenovering. Jag var inte förtjust. Nu är den ena av de två husen färdigreparerade och det är bara att konstatera att det inte blev så dåligt som jag fruktat. Då jag har en bekant i huset fick jag höra att det fanns planer på att förstora balkongerna men något sådant gjordes aldrig. Däremot har man satt in riktigt fula fönster och det är verkligen synd. Om de åtminstone gjort nya i trä enligt befintliga!
Min åsikter om denna renovering har gjort framförallt styrelsen förbannad. Om ni läser det föregående inlägget kan ni ta del av en del av de kommentarer jag fått. Vissa har jag inte godkänt och andra har kommit via mail. Så här skriver en av de ansvariga i styrelsen om de ursprungliga fönstrens skick: ”Fönstern, ja – om det hade varit så väl att det bara hade varit understycket i fönstren som varit ruttna då hade vi troligtvis övervägt renovering men nu är det så att stora delar av (framför allt) bågar/karmar i de övre våningsplanen är i så dålig skick så att de inte går att renovera.” Nu har jag visserligen inte sett hur fönstren såg ut på de övre våningsplanen (bara de nedre och de var i bra skick) men formuleringen ”troligtvis övervägt renovering” indikerar ju att bevarande inte hade någon högre prioritet utan istället var det nog k-värdet eller något annat som var det väsentliga (OBS, spekulation från min sida!).
Ett lågt k-värde innebär att ett fönster är energieffektivt. Att minska k-värdet är bra, men man får tänka på att det finns en gräns för vad som lönar sig. Man får också tänka på att man vintertid, i soligare lägen, går miste om den strålningsenergi som trängt in i lägenheten om man haft en vanligt 2-glasfönster. I ett nummer av Byggmästaren från 50-talet diskuteras just detta och man konstaterar att det är svårt att beräkna när det lönar sig att montera ett tredje glas. Däremot har man nytta av ett isolerat glas sommartid, då hettan till viss del stängs ute även om markiser troligtvis är det mest effektiva.
Hur som haver så tycker jag att det är bättre att man reparerar befintliga byggnadsdelar framför ett utbyte. Så tänker inte alla, många vill ju ha nytt och fräscht, men det är inte det som jag pläderar och det får man finna sig i. Fördelen med denna renovering är att underhållet minimeras under kommande decennier, men till nackdelarna hör att om 40 år får man no räkna med att byta ut hela fasaden igen.Det är helt enkelt två helt olika sätt att förvalta en fastighet på.
Nå, låt oss iallfall glädjas åt att tilläggsisoleringen blev måttfull och inte alltför störande och att de nya balkongfronterna överensstämmer med de ursprungliga om man bortser från material. Hade jag fått bestämma hade jag valt nya i stål, inte aluminium, men å andra sidan är väl inte detta hus så unikt att det är ett absolut måste. Vill man, kan man i framtiden byta ut dem mot identiska i stål.
Skall jag betygssätta balkongrenoveringen ger jag en 4:a (vad jag kan se är det endast materialet som inte är som det skall), fasadrenoveringen som helhet får dock två pga av det olämpliga fönsterbytet.
BRF Banvakten på Gärdet i Stockholm äger två rätt stiliga punkthus från början av 60-talet. Fasaderna är i princip identiska och avfärgade i två nyanser. Välbevarade dessutom; både fönster, balkonger och portar är från byggnadsåret. Senast fasaden sågs över var 1997.
Nu håller dock husen på att fasadrenoveras och tilläggsisoleras och får nya fönster i samma veva. De ursprungliga är faktiskt treglas, den gamla sorten med tre glas istället för dagens 2+1. Hur föreningen tänker när de gör ett fönsterbyte istället för att byta ut ett av glasen till energiglas övergår mitt förstånd. Redan i befintligt utförande är de ju rätt effektiva men tydligen räcker det inte utan man vill ner till en k-värde på 1,2. Jag är ytterst tveksam till att det k-värdet kan motiveras om inte energipriset minst fördubblas.
Här ser den nya, tilläggsisolerade fasaden under uppbyggnad. Fönstren är enlufts och en spröjs delar av rutan för att imitera det ursprungliga tvåfluftsfönstret.
Nya balkonger kommer också monteras. Den ursprungliga arkitekturen får sig en rejäl törn, vilket knappast stör de obildade människorna i föreningens styrelse.
BRF Banvakten får som sig bör Veckans ris för sin taffliga renovering där de utan tanke på estetik eller resursslöseri kasserar fullt fungerande och välmående träfönster och ersätter dem med nya med utsida i lättmetall. Tilläggsisoleringen skulle dock kunnat tolereras om den görs försiktigt. Däremot borde balkongernas ursprungliga stålräcken ha bevarats.
Vid Furusundsgatan på Gärdet i Stockholm ligger två punkthus som ritats av Gustaf Birch-Lindgren och som stod klara runt 1939. Nummer 10 och nummer 12 är nästan identiska och ritades av arkitekten Gustaf Birch-Lindgren som ligger bakom många hus, bl.a. på Karolinska sjukhusets område. Fadern, Gustaf Lindgren, var även han arkitekt och ritade många Stockholmshus åren runt förra sekelskiftet, bland annat Polishuset på Kungsholmen (det gamla i imperialstil). Han var också mannen bakom sanatoriet i Sandträsk.
De två Gärdeshusen är tämligen påkostade, inte minst trapphusen vars väggar är nästintill helboaserade i valnöt med dörrarna elegant utskurna. Tyvärr slängdes dessa vackra dörrar ut i samband med en renovering av nummer 10 för några år sedan. Lägenheterna är också tämligen påkostade. På varje våningsplan finns en tvåa och en trea, med jungfrukammare och öppen spis, samt en tvåa, tre ettor och ett enkelrum vilket framgår av planritningen. Hörn-ettan är väl inte helt optimal med sina långa hallgång,men i övrigt är det fina våningar. Inte minst den lilla tvåan med öppen spis, ca 45 kvm stor, är en mycket tilltalande bostad precis som den stora trean med sina rymliga rum och generösa hörnbalkong.
Högst upp i lägenheten och med en trappa upp till en solterrass, ligger en av Gärdets finaste lägenheter. Tre lägenheter har där ersatts av en enda av gigantiska dimensioner, åtminstone med 30-talsmått mätt. Vardagsrummet är en smärre ocean och matsalen är även den mycket generös. Serveringsrummet rymmer det mesta och det finns två badrum och ännu fler toaletter. Studera planritningen så får ni se! I anslutning till kapprummet ligger trappan till solterrassen. Två av rummen är tänkta att fungera som kontor och nås enkelt via en separat ingång.jag har svårt att tänka mig att man kan bo så mycket bättre om man önskar en stadsvåning 8 trappor upp. Utsikten från Gärdeshöjden måste vara slåede.
När jag för 10-15 år sedan letade lägenhet första gången så tittade jag på många små ettor, främst på Gärdet. På den tiden dominerade rätt nedgångna lägenheter vars åldriga ägare precis gått bort. Inte alltid så fräscht, men med lite färg ordnade man snabbt en tjusig kvalitetsvåning utan spår av IKEA eller någon dyrare, men skittrist, inredningsaffär. Och så fanns det mängder av blågröna badrum!
För några år sedan följde jag en vän på visningar och hamnade då i en smärre etta med ytterst goda grundförutsättningar; ett fint kök med höga skåp, rostfri diskbänk med två hoar (moderna kök har oftast bara en ho, så man måste diska under rinnande vatten), en arbetsbänk med marmorskiva, inbyggd garderobsvägg i hallen och sist men inte minst ett urtjusigt halvkaklat badrum med svart kakel på väggarna! Två av kaklen var dock vita och föreställde en man och en kvinna. Dylika badrum växer inte på träd. Jag gissar att det idag är stambytt och kaklet ett minne blott. Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera, men det hade jag däremot när jag städade ett badrum åt en tant förra hösten. En bild på den inbyggda tvålkoppen ser ni på bilden ovan.
En lätt dimma har sänkt sig över Gärdeshusen och ett stilla duggregn kommer och går. Det är vår och snön är snart ett minne blott. Det är ett helt fantastiskt väder som jag tycker mycket om.
Tyvärr används inte längre de plaskdammar som finns mellan vart och vartannat hus. Endast regn och smältvatten strilar nu där barn en gång lekte. Men även ödsligheten har sin charm.
Ser ni, det grönskar i gräsmattan! Vårens första blomster har gjort entré utan att göra alltför mycket väsen av sig. Diskret öppnar de sina kronblad, helt utan de fanfarer som ackompanjerar de blå scillorna vid Floras kulle.
Jag fann en vacker funkisvåning till salu uppe på Gärdet. Det är en två, tyvärr enkelsidig, med ett rymligt vardagsrum som har en stram öppen spis. Köket är elegant och helt i original med gott om skåp, specerifack och en diskbänk i rostfri plåt. Mellan kök och vardagsrum ligger ett matrum som mot köket är försett med glasade pardörrar. Snyggt!
Trapphuset går heller inte av för hackor men tyvärr har fasaden renoverats och de vackra smidesbalkongerna bytts ut mot nya i aluminium och ekporten har ersatts med en i eloxerad aluminium. Synd på så rara ärtor!
Se hela prospektet hos Skandiamäklarna. Det är ett tämligen perfekt tillfälle att skaffa sig ett vackert hem!
Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.
På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.
Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.
Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.
Vid Furusundsgatan på Gärdet i Stockholm ligger två punkthus som ritats av Gustaf Birch-Lindgren och som stod klara runt 1939. Nummer 10 och nummer 12 är nästan identiska och ritades av arkitekten Gustaf Birch-Lindgren som ligger bakom många hus, bl.a. på Karolinska sjukhusets område. Fadern, Gustaf Lindgren, var även han arkitekt och ritade många Stockholmshus åren runt förra sekelskiftet, bland annat Polishuset på Kungsholmen (det gamla i imperialstil). Han var också mannen bakom sanatoriet i Sandträsk.
Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som 
