Publicerat

Snart en minne blott vid Hagastaden

Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.

Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.

Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.

Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!

Publicerat

En Norrbottensgård med två ansikten

För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.

Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.

Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.

Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.

Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.

Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.

Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?

Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.

Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.

Publicerat

Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

Publicerat

Lars Israel Wahlmans vackra kyrka!

Engelbrektskyrkan

Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.

Engelbrektskyrkan

Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det  vill säga på klipporna högt över Karlavägen.

Publicerat

Vitsipporna blomma redan sent i april

Vår och vitsippor

Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.

Vår och vitsippor

Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.

Vår och vitsippor

Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!

Vår och vitsippor

Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.

Vår och vitsippor

De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.

Publicerat

Lill-Jansskogen en stilla morgon i april

Lill-Jansskogen i april

Var dag jag går till skolan, promenerar jag genom Lill-Jansskogen. Ofta är jag alltför sömndrucken och orkar alls inte ta till mig den vackra omgivningen utan det är först när jag går hem, som noterar omgivningen. Om det inte är snö och strålande sol förstås.

Lill-Jansskogen i april

På väg hem är det dock en helt annan femma. Då har min hjärna vaknat och jag är innerligt glad att det är så vackert i vår herres hage. Har jag kameran med mig, passar jag också på att fotografera. Den dag jag tog dessa var det för första gången snöfritt, men naturen var fortfarande helt död.

Lill-Jansskogen i april

Denna dag var lugn och stilla och endast nere på järnvägsspåret såg jag antydan till liv. En banarbetare gick längs med rälsen. Kanske märkte han inte att han blev fotograferad.

Lill-Jansskogen i april

Min bästa plats längs med denna morgonpromenad är viadukten över järnvägen som går genom genom skogen bort till Värtan. Den är otroligt vacker, i sten och lagom ansatt av tidens tand. Dessutom skiftar den i höstens alla färger tack vare mossa och lav.

Lill-Jansskogen i april

Och hur farligt vore det inte att handlöst kasta sig ned på spåren, men istället, ur askan i elden! fångas upp av de strömförande ledningarna? Vilken tur att den pålitliga plåtskärmen skyddar mot detta fatala sätt att sluta sina dagar!

Publicerat

Gärdeshusen i duggregn och dimma

Gärdeshus i dimma

En lätt dimma har sänkt sig över Gärdeshusen och ett stilla duggregn kommer och går. Det är vår och snön är snart ett minne blott. Det är ett helt fantastiskt väder som jag tycker mycket om.

Gärdeshus i dimma

Tyvärr används inte längre de plaskdammar som finns mellan vart och vartannat hus. Endast regn och smältvatten strilar nu där barn en gång lekte. Men även ödsligheten har sin charm.

Gärdeshus i dimma

Ser ni, det grönskar i gräsmattan! Vårens första blomster har gjort entré utan att göra alltför mycket väsen av sig. Diskret öppnar de sina kronblad, helt utan de fanfarer som ackompanjerar de blå scillorna vid Floras kulle.

Publicerat

Ty en drömbok köpte jag i folioformat

Våren är här, tänker C W Scheele

Det finns saker och ting i vår värld som irriterar mig. Alla slags livscoacher till exempel.

Om jag förstått saken rätt, kan man idag lyckas med det mesta, bara man tar sig en coach till hjälp. Av denne filur lär man sig formulera ett eller flera mål och får sedan hjälp att fokusera så att man kan nå dithän. Eftersom svensken i allmänhet önskar bli ungefär vad alla andra vill bli, skulle det kunna bli lite trång om saligheten. När jag funderar på detta kommer jag att tänka på den så kallade folkaktien, teliaaktien, som gemene man uppmanades att köpa för att på så sätt göra en god affär. Det finurliga med aktier är att för att någon skall kunna köpa billigt och sälja dyrt, måste någon göra precis tvärtom.

Att säga att vi kan bli allt det vi drömmer om, att vi har framtiden som i en liten ask om vi bara anstränger oss, är det inte att lägga lite väl stor press på en människa? Jag förstår det inte alls och har aldrig haft någon klar plan. Istället har jag låtit tiden ha sin gång och tänkt ”att om herren vill” och så har det gått som det gått och jag har ingen större anledning att klaga, trots att jag varken är stenrik eller framgångsrik i min karriär. Detta innebär dock på intet sätt att jag saknar framtidsdrömmar.

Något konservativ som jag är, kan jag inte låta bli att undra när det skall bli på modet att tänka på andra än sig själv, att kanske rentutav försaka något för att göra en annan människas lycklig.

Jag tror att även outtalade drömmar, att ägna sig åt make believe, kan vara nog så verkningsfullt.

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Publicerat

Ett av de vackraste rummen i staden

Tekniska nämndhuset

Titta på detta vackra rum i Tekniska nämndhuset på Kungsholmen. Interiören är ett praktexempel på den sorts 60-tal som jag gillar. Ett vackert ljus, lite lätt rustik utsmyckning och släta väggar samt takbelysning som faktiskt är snygg. Korridorens ena sida är helt glasad mot en ljus och öppen gård och naturen ute och inne flyter samman. Stengodsreliefer på väggarna är skapade av Gunnar Larson.

Tekniska nämndhuset

Jag har förstått att många tycker att Tekniska nämndhuset är fult, men jag håller inte alls med. Byggnaden är estetiskt mycket tilltalande och materialen är inte alls dumma. Man får anta att gemene man kommer att uppskatta komplexet om 50-60 år.

Enligt Wikipedia byggdes Tekniska nämndhuset under åren 1962-1965. Arkitekter var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell.

Publicerat

Abessinien i Hjorthagen, Djurgården

Hjorthagen

Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.

Hjorthagen

Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.

I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.

Hjorthagen

Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.

Hjorthagen

Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.

Publicerat

Liljevalchs en helt kylig dag i februari

Liljevalchs

Jag var på Vårsalongen en kylig dag i februari. Vädret var vackert och jag fick vänta en stund på mina vänner och passade på att fotografera byggnaden. Carl Bergstens skapelse från mitten av 10-talet väldigt vacker och byggnadens detaljer har ägnats stor omsorg.

Liljevalchs

Fasaden som vetter mot Blå porten är ståtlig och där har man gett plats åt en smärre servering i den pampiga portiken. Stolarna i gjutjärn står helt övergivna i kylan.

Liljevalchs

Jag tycker om att fotografera på vintern. Liljevalchs är en alltigenom vacker anläggning, men när det gäller förfulade byggnader är snön och frosten ett utmärkt medel att ha till hands för att dölja de värsta skavankerna. Tänk på det, när ni ser något fint som ni vill fotografera utan att för den skulle behöva retuschera i efterhand.

Publicerat

Våridyll på Lovön vid Drottningholm

Vid Ralph Erskines villa

Jag var ute på Drottningholm för ett par veckor sedan. Solen gassade och snön låg i drivor, utom just i denna södersluttning.

Anledningen till min utflykt var en visning av Ralph Erskines villa som ligger där ute. Eftersom jag var i god tid, passade jag på att se mig om i omgivningarna och promenerade sedan över broarna in mot Nockeby och Abrahamsberg. Nyckebyvillorna må vara fina på utsidan, men de står på tok för trångt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig på inklämd i detta övre medelklassgetto.

Intill Ralph Erskines hem låg ytterligare en modernistisk skapelse: Peter Celsings villa. Tyvärr tog jag mig inte för att fotografera den. Erskines villa blev däremot väl dokumenterad och de bilderna kommer nästa vecka!

Publicerat

Skymningspromenad mot Västerbron

Skymningspromenad

Solen håller på att gå ner och jag är på väg mot Södermalm via Västerbron. Vid Fridhemsplan ringlar bilköerna långa och solen står helt lågt. Det är inte varmt, men ljuset är äntligen åter.

Skymningspromenad

Ser ni att  bron fortsätter bort i oändligheten? Himlen går från blått till laxviolett och billyktorna glimmar.

Skymningspromenad

Intill Riksarkivet och höghusen dominerar orange som i strimmor strålar ut från en okänd källa. Endast siluetter framträder i det starka motljuset,

Publicerat

Helt i utkanten av gasverksområdet

Gasverksområdet

Inte långt från Husarviken och vid Gasverksområdets utkant ligger en gammal tegelbyggnad som jag intalar mig själv varit en stationsbyggnad som hört till någon form av järnväg som går genom gasverksområdet. Eftersom jag inte vet hur spåren en gång gick, utan istället endast noterat rester av en järnbana, har jag bestämt mig för att låta detta vara den riktiga förklaringen.

Gasverksområdet

När jag gick omkring i området i höstas passade jag på att titta in genom fönstren i huset som då stod tomt. I ett av rummen fanns resterna av ett ursprungligt kök, ty framför fönstret fanns en låg arbetsbänk vars underskåp hade luckor av gammal sekelskiftesmodell. Nu finns här ett vitt IKEA-kök och ekparkett på golvet. Det är tydligt att de byggnadsarbetare som bebor huset har krav på viss modern ”komfort”.

Gasverksområdet

I uthuset finns något som liknar en förfallen tvättstuga. Inte speciellt antik, men maskinen är knappast tillverkad efter 80-talets utgång. Byggnaden är dock finfin. Särskilt svag är jag för panelen och taket.

Gasverksområdet

Strax intill ligger en stor byggnad som jag tänker mig varit disponentvilla en gång i tiden. Idag är den kontoriserad, men exteriören är fin och intrycket är pampigt, ty den ligger på en liten höjd.

Publicerat

Något är vajsing med exponeringen

Söder i september

Jag vet inte hur detta gick till, men något fel blev det. Endast kanten till höger blev korrekt exponerad när jag tog några bilder i september förra året. Eftersom jag uppskattar dessa bleka bilder beskar jag dem och här ser ni resultatet: utsikten från gångbron över till Katarinahissen och Gondolens uteservering.

Söder i september

Uppe vid Mosebacke, intill vattentornet, finns denna vackra byggnad som ligger intill terrassen med en av stans bästa utsikter. Jag vet inget om dess historia och har ej heller brytt mig om att ta reda på den.

Söder i september

Östgötagatan, denna utmärkta gata som tack vara sin ringa bred och sin varierande bebyggelse är en liten pärla. Jag hoppas verkligen att det blir något av planerna på ett turkiskt bad i den nerbrunna byggnaden en bit ned på gatan.

Publicerat

Le quatrième gazomètre, Hjorthagen

Fjärde gasklockan

Den fjärde gasklockan i Ropsten byggdes år 1932 och på dess omslingrande trappsteg kan man klättra nästan upp till himlen. För några år sedan fann jag den ful, men för varje gång jag passerar den, blir jag mer och mer förtjust. Tyvärr skall den rivas och ersättas av ett höghus. Byggnaden är inte alls omistlig, men jag kommer att sakna den när den ersättas av ett modernt höghus fyllt av fräscha människor i valfri ålder.

Eftersom jag ofta befinner mig i området har jag kommit att tycka mer och mer om det. Här finns förutom denna gasklocka en byggnad som ser ut att vara en tågstation, en påkostad disponentvilla i tegel (kanske var det här Ahlsell, gasverkets förste chef bodde – samme man som gav upphov till Ahlsellvägen) och Ferdinand Bobergs världskända gasklockor. En  del byggnader kommer att få stå kvar, resten kommer att rivas. Jag hoppas att åtminstone något av den gamla gasverkskaraktären kommer att bevaras närr det nya området så sakterliga reser sig på dess gamla marker.

Publicerat

Och så Statens Normalskola revisited

Statens Normalskola

Jag tror att det var strax innan jul som jag skrev om Statens Normalskola som ritades av Paul Hedqvist och som snart skall rivas för ett nybygge. Jag kunde inte hålla mig från att gå dit än en gång och även passa på att fotografera interiören för visst är ett ett vackert byggnadskomplex i tegel!

Statens Normalskola

Byggnadskropparna är utspridda och har olika fason. Den sammanhållande faktorn är det gula teglet, takfoten och fönstersättningen.

Statens Normalskola

Jag tror att det är en matsal som döljer sig i den åttkantiga byggnaden. Här är fönstersnickerierna bruna och har dessutom försetts med en bröstning i trä. Notera också burspråket i byggnadskroppen i bakgrunden.

Statens Normalskola

Hur många skolor har det inte funnits som haft en fasad liknande denna? Få är dock så eleganta och de flesta har moderniserats under åren men Statens Normalskola är i det närmaste helt intakt.

Statens Normalskola

Tillochmed entrépartierna har kvar sin ursprungliga snickerier. God kvalité och uppenbarligen har byggnaderna underhållits på rätt sätt.

Statens Normalskola

På insidan ser man de enkla beslagen med sina rena linjer och varma material

Statens Normalskola

Denna trappa är byggnadens verkliga clu! På motstående vägg stora franska fönster ut mot skolgården. Detta rum borde verkligen bevaras.

Statens Normalskola

Även på insidan går det gula teglet igen. Fönsterbänkarna är i marmor och fönstren av den praktiska och mer eller mindre outslitliga perspektivmodellen. Lätta att öppna och dessutom ger de ”dragfri” ventilation.

Statens Normalskola

Den entresollerade hallen har tyvärr fått en inredning som gör allt annat än förskönar. i denna vinkel ser man dock inte eländet i någon större utsträckning. Däremot framträder den rumsliga kvalitén.

Publicerat

Där det är som allra nättast i Fredhäll

Fredhäll

På sina ställen är Fredhäll mycket vackert. Se bara på denna fastighet vid Orvar odds väg! Lägenheten högst upp måste ha varit en dröm när den var nybyggd i slutet av 30-talet.

Fredhäll

Nedanför de höga ljusa husen ligger Fredhälls stolthet, de radhusartade lägenheterna mellan Snoilskyvägen och Orvar Odds väg. De 3 våningar höga och har entréer  från båda gatorna. Från Orvar Odds väg kommer man in på det översta planet, från Solilskyvägen på det nedersta. De flesta lägenheterna tror jag är i etage, men vad jag vet är ingen i mer än två våningar. 2-3 rum är den vanliga storleken.

Fredhäll

Dessvärre vet jag inte arkitektens namn, lika lite som jag presentera planlösningar på bygget. Det är hur som mycket fina och tämligen unika i sitt slag.

Publicerat

Visar KTH:s modernistiska byggnader

KTH

KTH är för många Erik Lallerstedts nationalromantiska byggnader vid Valhallavägen, men promenerar längre in på campusområdet möter man modernismens byggnader. Först kommer Kårhuset av Markelius, sedan tar 50-talets strama tegelbyggnader vid.

KTH

Visst är de vackra med sina strama fasader och vackra material? Rummen med sina stora perspektivfönster är lätta att vädra trapphusen är generöst uppglasade även de.

KTH

I detta hörn har tiden nästan stått still. Knappt någonting påminner om att året är 2011 och att många år förflutit sedan byggnaderna restes. Koppar och tegel åldras så vackert och kräver inget större underhåll.

KTH

Vilken stram och vacker trappa! Handledare av trä och marmor på våningsplanens golv. Den varma tegelväggen gör sig bra mot taket. Ljusa partier vid glasväggar, kontrasterar mot mörkare delar av interiören. Just blandningen mellan mörkt och ljust, stängt och öppet är något som jag tycker vi förlorat idag. Det är verkligen synd.

Publicerat

Frosten under julhelgens lugna dagar

Julstämning

Ni tror säkert att jag då och då vistas i en by där tiden helt stannat. Så är inte fallet, tyvärr. Däremot är kameran ett verkligt praktiskt verktyg när man vill välja vad man visar. Ljuga, skulle man kunna säga. Lagården på bilden ovan är vacker när man ser den från denna vinkel. Ser man den från någon annan, märker man direkt att byggnaden är ombyggd för ett annat ändamål och försedd med fula fönster. Sådant gillas ej!

Julstämning

Denna bild får dock sägas visa verkligheten, ty jag har inte tagit bort något utan bara försökt komponera en vacker bild en juldag när rimfrosten svept in träd och byggnader i sitt kalla skal.

Julstämning

Visst är det vackert med elledningen! Lika vacker är inte den röda byggnaden som är klädd i plåt. Nog för att den börjar få sin charm nu när patinan fått den i sitt våld och långsamt bleker den röda färgen. På långt håll och insvept i rimfrost ter sig dock verkligheten helt tilltalande ut.

Julstämning

När jag fotade denna stolpe hade jag fullt sjå med att inte få med den röda, relativt nybyggda villa som annars skulle ha synts längre ned i bild. Speciellt ful är den egentligen inte, men den är för ny, och det räcker för mig.

Julstämning

Jag älskar denna allé men är inte alls lika förtjust i det hus som hör därtill. Innan det byggdes om på 30-talet var det elegant, nästan skirt. Nu är det kompakt och tungt och dessutom gult. Därför nöjde jag mig med att fotografera allén.

Publicerat

Modernistiskt på Malmskillnadsgatan

Malmskillnadsgatan

Dagarna innan julafton slog jag ihjäl ett par minuter på Malmskillnadsgatan (nej, inga sådana associationer tack!) och promenerade fram och tillbaka vid viadukten över Hamngatan. Innan cityregleringen gick Hamngatan brant upp mot Klarabergsgatan och av Sveavägen fanns inte ett spår här nere, ty den började först uppe vid Konserthuset. Byggnaden på bilden ovan tillhör Handelsbanken (om jag inte missminner mig). Jag tycker att fasaden är mycket vacker men har aldrig besökt interiören.

Malmskillnadsgatan

Denna guldskimrande fasad är en del av Galleriankomplexet. Rent grafiskt är den ståtlig och gör sig ypperligt på bild. Kanske är den inte lika lyckad i verkligheten, jag är inte riktigt säker. Brunkebergstorg blev hur som tämligen förstört när man nybyggde det och glömde att fylla det med butikslokaler i bottenvåningen.

Malmskillnadsgatan

Lite längre upp på Malmskillnadsgatan, vägg i vägg med huset på bilden högst upp, finns denna levande fasad där fönstren ömsom skjuter ut, ömsom dras in. Det tycker jag är vackert, särskilt när solen står lågt och skuggorna tillåts spela på fasadstenen.

Publicerat

Regn och slask är inte alls mitt väder

Stadsgården

Det är då ett eländigt väder just nu! Borta är de kalla och klara vinterdagarna och åter är de mörka nätterna. Det är nedslående. Jag sitter och tittar ut genom matsalsfönstret och ser att snön börjar försvinna från marken. Det är en fin plats att sitta på, ljust och ombonat med växter i fönstret och på väggen. Mittemot har jag skivspelaren och till höger en bokhylla full med skivor. Ovanför skivspelaren hänger en vacker rana i toner från svart till orange.

När jag kliver upp dessa trista dagar brukar jag lyssna på London. I brist på The real GBS får man hålla till godo med några inspelade rader.

You showed me a book about the new British dandy. Beautiful boys in exquisite fabrics. Oh-oh-oh! I ate it like candy and brushed my teeth in whitening bleach.

Älskar dessa rader, trummorna och pianot.

Har jag talat om det? Jag läser en kurs just nu, Estetik. För mig är allt detta nytt och intressant och jag tycker att ämnen lär mig något som jag bör känna till. Vi får se hur det artar sig. Förra veckan var det ett sådant strålande väder när jag promenerade till lektionen. Snön var vit solen sken. Inte var det speciellt kallt heller. Det var en strålande start på en ny dag.

Nej, det är dags att utför några ”hushållsnära tjänster”. I sitt eget hem. Ni andra kan lyssna på Stella by starlight.

Publicerat

Södra Roslags tingsrätts fina byggnad

Södra Roslags tingsrätt

Under åren 1950-1951 uppfördes Södra Roslags tingsrätt i slutet av Erik Dahlbergsgatan, alldeles invid Lidingövägen. Några år senare, runt 1960 skulle jag gissa, kompletterades komplexet med ytterligare en byggnadskropp mot Rindögatan/Studentbacken. Tyvärr vet jag inte vem som ritade huset, jag har läst det, men minns inte och har inte lyckats hitta några uppgifter. Tingssalen med sina höga fönster är en verklig pärla, inte minst gör den sig i frostig vinterskrud.

Södra Roslags tingsrätt

Byggnadskropparna är förbundna med varandra medelst lägre, putsade längor som kontrasterar mot teglet i övriga fasaderna. Enkelt och sobert med fönsteromfattningar i tegel.

Södra Roslags tingsrätt

Längst till höger i bild ses den senast uppförda delen som har perspektivfönster istället för vanliga tvåluftsfönster. I byggnadens översta etage, finns ytterligare en större sal.

Anläggningen står idag tom, men är klassad som värdefull och kommer troligtvis att renoveras och byggas om till skola. Man får hoppas att fönster och dörrar och andra påkostade detaljer sparas åt eftervärlden.

Publicerat

I krokarna av nya Djurgårdsstaden

Storängabotten

Innan snön kom och begravde den frostnupna naturen, promenerade jag som vanligt åt Storängsbotten till. Jag tycker mycket om denna plats, särskilt när kylan har den i ett säkert grepp.

Storängsbotten

Övergiven är denna av tid och bristande underhåll ansatta gamla perrong. Det var länge sedan tågen på Värtabanan stannade här och än sällsyntare är nog att någon beundrar denna förfallna skönhet.

Storängsbotten

Alldeles intill ligger ett komplex som jag förmodar är uppfört på femtiotalet. I skuggan av en gammal ek tronar en välputsad, varmgul byggnad med en påkostad ekport. Enkel och nästan raffinerad.

Publicerat

Generalkonsul A:son-Johnsons villa

På villagatan
På väg hem en kväll passerade jag som vanligt Villagatan och den vitputsade villa där generalkonsul Axel Axelson Johnson hade sitt hem innan byggnaden omdanades till kontor. Som så många andra hus i Villastaden, har det ombyggts ett flertal gånger. Den stil som var högsta mode vid byggnadsåret  1876, var helt passé 1885 och knappt 35 år senare var det dags för Ivar Tengbom att tengbomisera 80-talsståten och anlägga en sober, nyklassisistisk klädedräkt

Visst är det en vacker entré villan har och är inte valvet in till gården särskilt tjusigt? En kväll när jag passerade var både byggnad och trädgård upplysta. I entrégången glimmade marschaller mot den vita snön och genom fönstren syntes elektriska lampor och stearinljus. Åh, så tråkigt att detta inte längre är en privatvilla och att jag får bo här!

Publicerat

Musikhögskolan intill Valhallavägen

Musikhögskolan

På min vandring bland stadens rivningshus har nu turen kommit till Kungliga musikhögskolans byggnad vid Valhallavägen. Fastigheten uppfördes i mitten av 50-talet och ritades av arkitekterna Erik Ragndal och Johan Tuvert. Sett från ovan utgör den delar av en g-klav, ty när komplexet skulle färdigställas några år senare, insåg man att de gamla tegelbyggnader som stod i vägen var skyddade och inte fick rivas. G-klaven kunde därför inte fullbordas.

Musikhögskolan

Här tog drömmen om g-klaven slut och snart är även den existerande byggnaden utplånad, till förmån för en ny musikhögskola och ytterligare ett bostadsområde.

Musikhögskolan

Det är en mycket vacker anläggning i tegel. Till stora delar är fasaden sluten, men på sina ställen öppnas den upp av större fönster och, som här, kopplas byggnadskropparna samman av en arkadliknande gång.

Musikhögskolan

Denna gång är min personliga favorit, ty den är nästan sakral med sitt vitputsade, spetsiga valv och sina tegelpelare mot Valhallavägen som mot gården motsvaras av smäckra, grå pelare.

Musikhögskolan

Som ni ser ger väggarna ett intryck av att vara tjocka. Kanske är de också det, eller så beror de bara på att fönstren monterats i liv med innerväggen. Kanske beror det på att arkitekterna ville att byggnaden skulle uppfattas som en solid och välisolerad, dit trafikens störande ljud inte skulle nå. Notera också husets sockel som är av allra bästa material.

Musikhögskolan

Mot militärhögskolan har en liten trädgård anlagts. Den är kärv och gör sig alldeles utmärkt vintertid. Också det är en konst!

Publicerat

Storängsbottens kalla decemberfrost

Storängsbotten i frost

Frost och dimma är en oslagbar blandning. Så vackert det var när jag gick till Storängsbotten för att handla. Det var tyst och kallt och gasklockorna var nästintill dolda av den vita, luddiga luften.

Storängsbotten i frost

Det är förresten här i krokarna som Norra länken tittar upp ur jorden när den är klar om några år. Jag misstänker att lugnet och den lite lantliga karaktären därför kommer att vara som bortblåst. Särskilt när man betänker att Norra Djurgårdsstaden kommer att ligga här intill.

Storängsbotten i frost

En järnvägsviadukt! Jag har länge undrat varför man bygger en viadukt när det inte finns något under, men jag antar att det beror på att biltrafiken så småningom skall gå under. Men det är en vild chansning. Hur som är det oerhört vackert här på vintern.

Publicerat

Statens normalskola av Paul Hedqvist

Statens normalskola

Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.

På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.

Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).

Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.

Publicerat

Promenaden från Hornstull till Gärdet

Från Hornstull till Gärdet

En eftermiddag promenerade jag från Hornstull till Gärdet. Mitt första stopp var Hornsgatan, mittemot nummer 93. Där ligger nämligen en av de vackraste skolorna i Stockholm och det är Paul Hedqvist byggnad från 1936, ursprungligen uppförd som Södra Kommunala Mellanskolan men numera kallad Zinkensdammsskolan där Globala gymnaiset idag har sin lokaler.

Från Hornstull till Gärdet

Vid sidan av Riddarholmskyrkan och Stadshustornet har vi numera Lyftkranen, käckt målad i gult. Vi måste acceptera att siluetten förändras, tänkte jag när jag passerade Slussen.

Från Hornstull till Gärdet

I Gamla stan finns några funkishus och detta är min favorit. Det ligger i en gränd vid Skeppsbron och har riktigt fina lägenheter. Fasaden är fantastisk, omän en smula sliten.

Från Hornstull till Gärdet

Ytterligare en kemist i vår stad och det är Jöns Jacob Berzelius som ståtligt står staty i Bewrzelii park. Nog för att jag föredrar Scheele på Floras kulles topp, men även Jöns Jacob skänker visst behag.

Från Hornstull till Gärdet

Hedvig Eleonora kyrkogård, platsen som Gösta Ekman blickade ut på från sina fönster på Artillerigatan, ty hit flyttade Ekman och inrättade sig tillsammans med sin fru och sonen Hasse i det som sedermera kom att kallas för prakthemmet.

Från Hornstull till Gärdet

Tessinparken när hösten står för dörren och rosorna så sakteliga börjat blomma ut. Nu är jag snart hemma, ty endast gångstigarna upp till höjden, Smedsbacken, återstår.

Det blev en utmärkt promenad.

Publicerat

30-talets flyghangar vid Lindarängen

Lindarängens flyghangar

I december 1931 invigdes den av Sven Markelius ritade hangaren vid Lindarängen i Stockholm. Intill hangaren låg då en vik som sedan 20-talet använts som flyghamn, ty det var på den tiden då flygplanen ofta hade pontoner. Här några bilder på hur det såg ut på den tiden.

Lindarängens flyghangar

Vintertid, fram till 1938, förvandlades byggnaden till Ispalatset, en konstisbana som användes till både hockey, curling och konståkning. När Bromma flygplats öppnade 1936 minskade trafiken ute vid flyghamnen i Lindarängen och 1952 lades verksamheten ned. Viken fylldes igen och år 1971 öppnade den conteinerterminal som fortfarande är i bruk. Läs mer om verksamheten vid Lindarängens flyghamn här.

Lindarängens flyghangar

I Stieg Trenters Lysande landning utspelar sig huvuddelen av handlingen ute vid Lindarängen och det var därför jag begav mig ut med kameran för att se om jag skulle kunna hitta den gamla hangaren, vilket jag faktiskt gjorde. Tyvärr står byggnaden idag på conteinerterminalens område och är därför inte möjlig att beskådas på nära håll. På håll tar den sig dock bra ut.

Publicerat

Bland kungshögar i historiska Vendel

Vendel

En solig dag, den näst sista i september, åkte jag norrut till Vendel, en bygd i norra Uppland. Få platser i vårt land kan skryta med att de namnget en tidsperiod, men denna uppländska pärla, som hade sina glansdagar under yngre järnåldern, är orsaken till att man idag talar om Vendeltiden när man menar nämnda era.

I Vendel är man fortfarande mån om att inte låta det moderna tränga undan det gamla, klassiska som gjort bygden välkänd. Ett exempel ses på bilden ovan där en hederlig gammal GB-gubbe välkomnande lyfter på hatten vid vackra bensinstationen.

Vendel

Bland fornlämningarna finns även modernistiska pärlor som denna gamla brandstation. Den vita putsfasaden med sina röda snickerier skänker lugn och trygghet åt platsen och är tillika en verklig prydnad.

Vendel

När jag parkerade framför byggnaden i den varma höstsolen slog det mig att denna mark kanske en gång ägts och brukats av den mäktige Ingjald Illråde, son till Bröt-Anund och tillika den siste kungen i den gamla Ynglingaätten. Det var med andakt, jag stannade motorn och öppnade bildörren.

Vendel

Än i denna dag bedrivs jordbruk i dessa trakter. Åtskilligt har dock skett med det jordbrukstekniska sedan yngre järnåldern och dagens bönder kan skryta med nymodigheter som denna praktfulla ladugård som får betraktas som en verklig prydnad för bygden.

Publicerat

Och så har körsbären blommat ut

Körsbärsblom

För ett par veckor sedan blommade körsbärsträdet och marken var täckt av rosa blad, ty det var precis i slutet av den korta vårsäsongen. Intill stor en forsythia som var helt översållad av gula blommor. Det var en makalös färgprakt.  Bilden påminner mig om hur jag tror att det ser ut vid Medelhavet där stora neriumbuskar blommar ymningt. Här en bild på min egen nerium (tyvärr en ful digital). Jag är mycket  svag för dessa blommor.

Publicerat

Frihamnen snötäckt och vinterkall

Hamnen

Mina bilder på snön och kylan tenderar icke att sina. Här ses som vanligt Frihamnen i all sin kylslagna elegans.

Hamnen

Blågrönt är min färg. Plåt på hus är vanligtvis ingen favorit, men denna byggnad kan jag inte annat än älska.

Hamnen

Lurar med musik uti går jag aldrig omkring i. Lyssnar jag på musik när jag förflyttar mig, är det i bilen, men det är en annan historia (och tillika en mycket angenäm). Hade min promenad haft ett soundtrack, hade det kanhända innehållit Don Byas version av You call it madness, but I’ll call it love (på svenska den underbara För mig var det allt).

Publicerat

Vyer från norra Djurgårdens nejder

Gärdesfältet

Jag promenerar både till och från jobbet. Jag promenerar på kvällar och helger. Jag tycker helt enkelt mycket om att gå, att se och att fundera.

Gärdesfältet

Denna dag hade jag min nya kamera med mig. Och som jag trivs med den! Snö och frost prydde mark och växtlighet, solen såg jag inte skymten av.

Nationalmuseem

Nere  på isen i Djurgårdsbrunnskanalen tronade Nordiska museet upp sig, lika överdimensionerat som någonsin förr.