Publicerat

Stockholms hospital för sinnessjuka

Konradsberg

Jag tror att det var år 1861 som Stockholms hospital för sinnessjuka invigdes i den vackra parken vid Konradsberg på Kungsholmen. Precis som vid många andra mentalsjukhus, fick de intagna hjälpa till med praktiska sysslor, ty det sågs som en del av behandlingen. Eftersom självhushåll till stor del rådde, fanns det gott om arbetsuppgifter.

Konradsberg

Doktor Ludwig Scholz och Axel Enwall sammanfattade skötarnas riktlinjer som följer:

Skötaren bör alltså lära sig ge akt på sig och att icke glömma, att hvarje menniska under sjukdomens dagar är ömtåligare och känsligare än under helsans, och därför måste behandlas dubbelt så grannlaga och hänsynsfullt. Arbetet är ett läke- och eller hjälpmedel till bibehållande af ännu förefintliga själskrafter och tillika ett medel att lugna och välgörande afleda från sjukliga tankar och drifter.

Konradsberg

I mitten av 90-talet lades Konradsbergs mentalsjukhus ned och in flyttade Lärarhögskolan. Idag är både parken med sina vackra byggnader något av en sevärdhet. Trots närheten till Drottningholmsvägen är detta en verklig oas som är värd ett besök. Särskilt lugna sommarkvällar när studenterna lyser med sin frånvaro.

Stockholms hospital för sinnessjuka
Publicerat

Våren i Norrbotten för två år sedan

Jag hittade några gamla bilder som jag tog för rätt precis två år sedan, 29 april t.o.m. 2 maj. Som ni ser finns i princip ingen snö kvar så våren var rätt tidig detta år. Men nog är det grått och jag minns att det var kallt.

Gårdsmiljön på bilden är en verklig pärla och jag är glad att den fortfarande får finnas kvar.

Garagedörren, innan jag målade den förra sommaren. Jag älskar dessa bleka nyanser! Både på dörr och natur. Så behagliga för ögat.

Åkrarna lyser gula, inte ett spår av det gröna gräs som snart kommer att spira. Däremot ses en lada som skall repareras denna sommar.

Att klyva och kapa ved gör man bäst när nätterna fortfarande är kalla, ty då träet är fruset spricker det helt lätt när man klyver det. Dessutom är det bra om man hinner få undan dessa sysslor innan vårbruket sätter igång.

Konservativt lagda människor brukar sällan uppskatta modernismens kyrkor men det gör jag. Det finns en skönhet även i byggnader som inte är helt gamla. Låt de får åldras så att även vanliga människor hinner lära sig njuta av dem!

Publicerat

Ett öde hus på norrländska steppen

Se vilken fin enkelstuga som står övergiven på en jordplätt mellan några åkerlappar! Jag parkerade bilen åkern som redan slagits för året och gick närmare.

Det lilla huset har endast ett kök och en kammare och verkar vara uppfört under 1900-talets första decennier. Det var plåttak och har därför inte börjat ruttna. Den dag ett hus förlorar sitt tak, dröjer det inte länge innan fukten bryter ned bjälkar och innertak som till sist störtar samman. Är bara taket intakt, kan ett ödehus klara sig mycket länge.

Dörren, som är av modernare snitt, har en originell stängningsanordning. Några dyrbarheter förvaras inte här. Men nog är det synd att inte någon kostar på ett lager färg och lite nytt fönsterkitt.

Publicerat

Mer funktionalism i Hammarbyhöjden

Linjeskön fasad, inte sant? Notera  den grönmålade U-balk som täcker in balkongplattan. Både den och balkongplåten är rundade i hörnen. Så skall det se ut!

Här en bild på samma hus som visar en annan del av fasaden. Balkongerna är här indragna viket är snyggt, men ger ett sämre ljus i rummet.

En originell balkongtyp är det som sitter på denna fastighet. Sinuskorrugerad front utan handledare är inte vanligt alls, kanske är själva fronten utbytt men ställningen därunder densamma. Snyggt hur som helst tycker jag.

Ljusgrönt hus, mörkt gröna balkonger. Detta är färger som jag är mycket förtjust i. Balkongtypen blev vanlig under 40-talet och jag gissar att detta är ett tidigt exemplar.

Publicerat

Sanatoriebyggnaden i Sandträsk

Jag har har skrivit åtskilligt om sanatoriet i Sandträsk och dess skönhet, men jag har aldrig visat någon bild på huvudbyggnaden som stod klar runt 1930 och ritades av Gustaf Birch-Lindgren. Det är ett nyklassisistiskt palats med tydliga drag av funktionalism, framförallt i det inre. Idag, när komplexet står övergivet, är det dock en kuslig känsla som möter besökaren.

Byggnaden är i rätt bra skick. Inte alls förfallen, men det är klart att så småningom kommer färgen att flagna och putsen att släppa. Många dörrar är fortfarande ursprungliga och utförda i ek.

Tyvärr finns det en del tillbyggnader av modernare datum som stör helhetsintrycket. Detta är baksidan men den gamla huvudentrén skymtar i bildens mitt bakom grönskan. På taket ser man också kupolens topp.

Visst är den flott, entrén? Tyvärr byggdes en ny huvudentré åt sjösidan till och den är synnerligen ful och har totalt förstört den fasaden. Eländet är dock förhållandevis lätt att avlägsna.

Man kan verkligen önska att någon gör något av denna vackra plats och de finna byggnaderna. Vore jag rik, skulle jag köpa dem med en gång och inrätta ett vilohem av yppersta klass. Dyrt skulle det vara, men ett besök skulle vara värt vartenda öre.

Publicerat

Välbeläget kråkslott med vy mot sjö

Nog finns det många vackra ställen som står övergivna, men dessvärre finns det också gårdar som ägarna låter förfalla och vägrar sälja. Här är ett. Välbevarat och med fler kakelugnar. På sitt sätt i relativt bra skick, ty träet håller så hög kvalité att inte ens fönsterbågarna ruttnat.

Bron upp till verandan är dock en fallfärdig historia och i en av kamrarna har man brutit upp golvet. På övre botten finns utgång till en generöst uppglasad veranda med utsikt ner mot sjön.

Jag är osäker på planlösningen ty det finns bara en skorsten. Ett av rummen kan i vart fall inte ha haft eldstad, om inte den andra skorstenen rivits.

Visst är det vackert? Uthuset håller också hög klass och har bevarat åtskilligt av den röda färgen. Den liggande panelen är mycket tilltalande.

 

Publicerat

Bygga om ett mejeri till bensinstation

I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.

Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.

Publicerat

Årstiderna må skifta skönheten bestå

Detta vackra ställe är numera igenväxt och förfallet, men inte har det blivit mindre tilltalande för det. Sommar som höst, vår som vinter, det är alltid lika vackert. Bleve det till salu, skulle jag nog känna mig tvungen att köpa det.

Tant Dalia, eller var det hennes bror, hade bil. Numera är även garaget ett minne blott. Verandan är dock fortfarande lika fin, trots att den inte fått ny färg på 40 år. Inte har den börjat ruttna heller. Gott virke och bra färg. det vita, gula och det gröna står så vackert tillsammans mot det röda.

Det finns gott om uthus, som detta med igenspikade dörrar. Skicket varierar, men då taken är hela är inte faran överhängande.

Någon gång på 60-talet  monterade man in en tork i denna rundloge. Visst är den vacker, omän förfallen. Många stockar och hela syllen måste bytas.

När jag var liten hade min mormor en vattenkokare, precis som Dalia. Jag tror att de flesta hade sådana. Min moster också, men i den kokade hennes man grisgröt till svinen.

Ladugården med lider och andra utrymmen. Här borde man ansa, ty all växtlighet gör att det blir för fuktigt för att huset skall må bra. Synd, för nog är det vackert när det är igenvuxet. och så slipper man insynen.

Publicerat

Med Svartöstans vackraste gårdsplan

Denna gård! Utan konkurrens Svartöstans vackraste och såvitt jag kan bedöma en komplett anläggning från 1900-talets första halva.

Jag undrar om den är om- eller tillbyggd någon gång, ty båda boningshusen har verandor med liggande panel och byggnadskroppen i övrigt har stående. Vackert är det iallfall och helt oförstört.

Den halsstarrige ägaren vägrar sälja, och det kan jag förstå för den dag det blir till salu kommer fastighetsbolaget Akelius köpa kåken, riva den och uppföra hyreshus i gammal stil. Sådana finns det redan många av i denna stadsdel strax utanför Luleås stadskärna.

Jag är lite svag för verandans räcke i masonit på bilden ovan. Skruttigt, men onekligen typiskt för sin tid. Många hus moderniserades med undermaterialet masonit.

Och vad säger vi om avträdeslängan? 10 av10 möjliga poäng? Jag gissar att flera familjer bodde här och att var och en hade sitt eget prive.

Vackrare kan kan man knappast bo och med lite ny färg, kitt och en hel del snickeriarbeten vid verandor och dylikt, skulle stället bli en sann dröm.

Publicerat

Foton från andakt i Ale gamla skola

Som ni kanske minns var jag på en smärre andakt i Ale gamla skola i somras. Naturligtvis tog jag bilder, analoga, men det bar sig inte bättre än att något gick på tok med blixten. Ledsen och purken var vad jag var när jag hämtade dem från framkallningen. Hur som. Efter ett par dagar tittade jag på dem igen och nu tycker jag om dem, även om de inte uppfyller kraven på att vara tekniskt lyckade bilder. Å andra sidan gillar jag mörker och svag kontrast, till skillnad från samtiden.

Denna kvinna är så distingerad! Tyvärr var jag tvungen att beskära bort delar av hennes frisyr, ty på den sidan var fotot helt överexponerat. Tanten ser precis ut som jag tycker att tanter på landsbygden skall se ut.

Detta gamla standar som är ett minne av Blåbandsföreningen Åblomman i Ale. Det är mycket vackert, lite solblekt och svårt att fotografera i motljus. Framförallt om man tror att en blixt skall brinna av. Notera de vackra fönstren och alla bilder som finns i rummet och som visar Ale under första halvan av 1900-talet.

I lärarinnans finrum, men inte i herrumsmöbeln, intas det kaffe. Kakelugnen är enkel och för tankarna till jugendepoken. Tyvärr är samtliga eldstäder ur funktion och kakelugnen i folkskollärarens vardagsrum revs ut av en fru som hyrde våningen sedan den upphört att brukas som tjänstebostad.

Folkskolläraren hade ett vackert rum att tillgå. Öppningen in till höger leder in till ett förråd. Vägg i vägg ligger sovrummet och ytterst köket med ett fantastiskt skafferi.

Denna kvinna berättade att hennes förra man låg för döden. En par veckor senare kunde vi läsa i lokalpressen att han avlidit.

Publicerat

En helt improviserad gissningstävling!

Förra sommaren var jag ett par dagar i Borggård, en ort strax norr om Finspång. En dag gjorde vi en utflykt till en vacker plats, men tyvärr minns jag ej vart!  Om jag inte minns fel begav vi oss norrut från Borrgård räknat, men inte så långt att vi passerade länsgränsen mot Västmanland. Helt säker är jag dock inte.

Huvudbyggnaden var mycket pampig och av bilden att döma har den gotiska drag. Kanske är den mycket gammal, men ombyggd på 1800-talet, eller så uppfördes den då.

Jag tror att detta var någon form av arbetar-/förvaltarbostad. Det är vackert med reveterade byggnder och den ligger onekligen naturskönt belägen.

Jag minns att jag googlade detta hus för att ta reda på vad det använts till. Tyvärr minns jag inte vilket svar jag fick. men nog har den ett sällsynt vackert tak!

a

Vad kan detta vara? Någon form av uthus förmodar jag. Hela anläggningen var ovanligt vacker och hade fortfarande en ålderdomlig prägel. Om ni känner igen platsen, säg till. Jag är mycket nyfiken på var jag var! En annan dag besökte vi ett helt fantastiskt bruk men tyvärr hade jag inte kameran med mig då.

Publicerat

En gömd trädgård nästan i Jerusalem

Inte långt från Gerusalen, som det stavas på skylten, ligger en gammal övergiven gård som en gång haft en överdådig trädgård. Trots att ingen skött dess planteringar, är det fortfarande lätt att röras av den prakt som möter besökaren. Äppelträdet var stort och helt översållat av vita blommor, olika sorters buskrosor sände ut en ljuv doft och pioner och krolliljor visade sina vackra blommor.

Bagarstugan hade undkommit efterkrigstidens moderniseringar och var sig fortfarande lik. Framför ett av fönstren prunkade smörbollar, denna vackra växt som trivs ändå upp i lappmarken.

Både bro och ytterdörr har kvar den spröda elegans som var så vanlig förr. Senare tids snickerier är betydligt klumpigare  vilket blir särskilt tydligt om man tittar på gamla foton från förra seklets början. Byggnader som idag ser kompakta och formstöpta ut, gjorde då ett luftigt och elegant intryck.

Kilan till höger har onekligen en enkel konstruktion för att hissa upp och ned vattenhinken. När jag var barn brukade vi kyla kärnmjölk och annan dryck där nere i det kalla vattnet genom att sänka ned en välfylld plåthink, fylld av mjölkprodukter och annat som krävde kyla för att hålla sig varma sommardagar. Inte för att vi saknade kylskåp, snarare för att brunnen hade betydligt större kapacitet.

Smörblommor, midsommarblomster, en loge, en huvudbyggnad i efterkrigstidens typiska stil. Så stilla och så övergivet, men samtidigt en så harmonisk plats. Inga kallstråk som signalerar död och ondska. Bara vänliga blomster.

Den röda blomman är en herrgårdspion, en tålig sort som kanske inte är så vanlig idag. Dess blommor är inte lika fylliga som den vanliga bondpionens, men i gengäld har den något skirt över sig. Kanhända är dess aperation rentutav herrgårdsaktig.

Publicerat

Döden lurar någonstans runt knuten

Vid landsvägen stod en postlåda utan vare sig namn eller nummer. Intill låg två plastsoptunnor, omkullvälta. Den lilla avtagsvägen ledde in mellan höga träd och däremellan skymtade ett hus. Ett porlande ljud dödade tystnaden. Ett kallstråk gick strax intill grönskan och därinne strömmande en liten bäck.

Det var ett övergivet hus. Utanför låg soppåsar slängda. Fulla och påverkade av tidens tand. I blomkrukorna som hängde på bron trängdes vissnade rester av någon förfluten sommars fägring. Det vilade en obehaglig känsla över platsen och jag blev rädd.

Genom fönstret såg jag in i ett par rum. Det var lite stökigt och verkade övergivet. Gamla tapeter och ännu äldre eluttag. En vaxduk med blommor, en trasmatta på en kökssoffa.

Nästa fönster gjorde mig rädd. En julkaktus, visserligen lite uttorkad, men inte alls död, stod bakom glaset. Mellan rutorna fönstervadd. De kalla vintrarna i Västerbotten är inte nådiga mot dessa krukväxter. Hur kom det sig att den inte var död? Levde den, eller gick den igen?

Men än hängde ingen i tvättställningen. Än låg tvättlinan obrukad. Och jag förmodar att yxan fortfarande låg på sin plats. Var det nu kan ha varit.

Jag såg uthusen och undrade om där blommade paradisblomster? Jag tog ett par steg ut i det höga gräset men fann att någon gått före mig och trampat ned både prästkragar och timotej. Denne någon, var han en mördare?

Publicerat

I många byar fanns förritin en kvarn

Denna gamla kvarn, elektrisk till sin konstruktion, finns i Västerbotten. För ett par år sedan bestämde man sig för att åter såtta den i stånd och nu tror jag bestämt att man mal på den en gång per år.

Det är en rätt intressant byggnad. Fasaden är klädd med masonit med påspikat locklist. Ovanför den nedre dörren finns ytterligare en dörr, röd med ett vitt fönster, infälld i fasaden. Vilket tilltag!

En modernare ytterdörr tjänar som ingång till kontoret. Taket är klätt med pannplåt, ett material som räddat en stor del av norra Sveriges byggnader undan förfallet. När sticktaken gjort sitt och man inte längre orkade underhålla eller byta dem, spikade man på pannplåt och det har gjort att byggnaderna fortfarande är i gott skick.

När jag var liten åkte pappa och jag ibland till kvarnen i Öjebyn för att mala. Jag har glömt vad vi malde, men jag vet att vi hemmavid krossade korn i en elektrisk kross i logen som vi sedan gav till korna så det kan vi inte ha gjort. Kanske åkte vi till kvarnen för att rensa gräsfrö eller något annat.

Publicerat

Ersnäs en varm & mulen sommardag

En inte alltför försumbar by, om än knappast särskilt stor för den delen. Några bönder, gamla hus och moderna villor.

En hel del gamla lador finns där också. Jag tror att ett flertal renoverats med EU-pengar. Renoverats för att landskapet skall konserveras; få vara sig likt, även om tiderna förändrats.

Den här gamla kåken, jag kommer inte ihåg om den var bya- eller bönehus, har av någon outgrundlig anledning fått behålla sina fönster. Det är inte så vanligt i norrbottensbyarna.

I byn finns också ett sågverk. Dekorativt tyckte jag och fotograferade på håll, ty jag vågade inte gå alltför nära. Att ”ta kort” med så märkliga motiv gör man inte utan bestraffning. Minns att jag en gång fotade ett gammalt industrihus med fina teakfönster och då kom det fram en gubbe och undrade varför i hela fridens namn jag tog en bild på det. Han var själv amatörfotograf, men kunde inte förstå mitt val av motiv.

Jag undrar om en åkare haft sin verksamhet här? De tre garagedörrarna tyder på det. Inte har man tre bilar utan anledning! Iallfall hade man inte det.

Publicerat

Flertalet vita säckar intar våra åkrar

Sommarkvällarna, menade man, blev sig aldrig mer lika när hässjorna försvann. Kanhända, men nu har den nya tiden återigen trätt in och med den de vita plastsäckar som hör sommaren till.

Någon preussisk disciplin är det inte alls tal om. Dessa plastsäckar placeras lite hipp som happ, till vän av ordnings stora förtrytelse. Och några är alltid två steg före.

Ibland undrar jag om det är något slags sällskapsspel som vår herre låter roas sig med vackra sommarkvällar. Lät hotfulla, påminnande om schackpjäser, står säckarna strategiskt utplacerade.

På grannens åkrar finns det också säckar. Då jag inte känner till spelets regler, är det svårt för mig att säga hur vi ligger till. Skall vi kanske känna oss hotade? Bör vi överväga att fly?

Ser ni elledningarna i luften? Det magnetiska fält som strålar ut från dessa kablar drar obönhörligt dessa vita plasttingestar till sig. Obönhörligt, ty det ges ingen pardon!

När skymningen till sist närmar sig, utan att för den skull helt lägga sig till ro, lyser fortfarande de stora säckarna vita i natten. Riktigt mörkt blir det dock aldrig, trots att augusti månad står för dörren.

 

Publicerat

Rosådal, by som inte längre existerar

Det var ingen stor by, och egentligen sågs den nog som ett appendix till Sjulsmark. Där fanns tre gårdar. Två uppe på krönet, precis där backen ner till dalen började. Och ett hus nere vid ån. Det sistnämnda har jag en svag minnesbild av, ty det revs först i början på 80-talet och timringen köptes av någon, vem det nu kan ha varit.

Jag är inte vidare förtjust i hög kontrast, om nu någon fått det för sig. Så bristen på kontrasten i mina bilder beror icke på att jag är en oerfaren fotograf. Kanske beror den till viss del på dålig syn, ty i min värld är det oftast lite dimmigt.

Ser ni solstolen? Inte mycket kvar av den idag. I huset som stod intill, och som forslades bort, bodde min syssling under några somrar på 70-talet. Det fanns ett vindsrum på övre botten, vackert med isblå tapeter. Där uppe fanns också ett oinrett rum där hon spänt en hängmatta och där Led Zeppelin spelade på radion och regnet trummade mot plåttaket.

Jag brukar åka till Rosådal varje sommar. jag kör över bron och pressar in bilen på den igenväxta vägen som leder till resterna av huset nere i dalen. Jag tittar på solstolen och det som finns kvar av grunden. Tänk om huset fått finnas kvar! Vilket outsägligt vackert läge det haft! Helt utan grannar och med stora, uppodlade åkrar inpå knuten.

Rosån är vattendraget som gett platsen dess namn. Den är inte speciellt stor och stilla flyter vattenfram- Annorlunda var det förr om åren, innan man sprängde bort hällan borta vid sågverket i Hälleström. När fördämningen försvann, lugnade Rosån ner sig och de omfattande översvämningarna var med ens ett minne blott.

Näckrosor fanns det i ån när jag var liten och de finns fortfarande kvar. Tar man en blomma och avlägsnar kronbladen, återstår endast en dess innersta kropp och med hjälp av fyra tändstickor får man en utmärkt trebent kaffepanna. Sådana gjorde jag som liten.

Jorden i denna dal är bördig och brukas än idag. Gjorde den inte det, skulle dalen åter förvandlas till skog och av den återstod då ett minne blott.

Publicerat

Memories always start ’round midnight, haven’t got the heart to stand those memories when my heart is still with you

Jag lyssnar på Mulligan meets Monk, på öppningsspåret ’Round midnight (finns på YouTube), och tittar på frostiga bilder som jag tog i julas . Vilken fantastiskt inspelning! vackrare baritonsax har knappast funnits.

Ser ni hur övergiven den stackars gården är? Fönsterrutorna har gått sönder och vissa har ersatts med masonit. Runtomkring betar djuren sommartid. Det finns så många hus som inte längre är människoboningar, utan istället får stå tomma och övergivna. Istället bor dess ägare i nya, moderna hus.

Visst är den ståtlig? Frontespis och ett fönster på var sida om dörren. Och skorstenen har kvar sin gammaldags smäckra form. Elegant och reslig.

Ett tredje hus som är lika försummat och bortglömt. Och vackert. Solen som skiner på gårdsfasaden syns även genom gavelfönstret.

Publicerat

Ladugård i vintersolens varma sken

Dessa vinterpromenader i solens varma, gula ljus med frost på väggar och tak och med glimrande vattenkristaller där temperaturen överstiger nollstrecket.

Ladugården har de klassiska färgerna vitt, rött och grönt och ligger alldeles intill vägen i Gammelbyn. I fonden skymtar ett reveterat hus som helt fått förfalla.

Har ni sett, en liten grotta! Kanske var det här de två männen bodde när de träffade på Tintomara?

Och detta! Betong och natursten! Jag tycker att hela byggnaden är oändligt vacker, särskilt i detta fantastiska ljus.

Ser ni den lilla luckan i panelen på övervåningen? Fönstret, som uppenbarligen lider en smula av eftersatt underhåll, är även det en pärla.

Runt hörnet ligger fasaden i skugga. Frosten är inte på väg att jagas iväg av vintersolens värmande strålar. Här är det kall och bister vinterdag.

Publicerat

Ett frostigt kapell i sagans dolda flark

Vi är återigen i Västerbotten och det är en frostig mellandag. Solen har precis börjat gå ned och skymningen lurar bakom bergen. Men är finns det dagsljus och jag bestämmer mig för att fotografera det vackra kapell som ligger mitt i byn och som byggdes i början av förra seklet efter att byborna anordnat en insamling.

Visst är det vackert med de röda luckorna i kyrktornet? Lördagar klockan sex är det helgmålsringning och då ljuder klockornas klang över nejden genom de öppna luckorna.

Publicerat

Ett f.d affärshus i glesa Västerbotten

Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.

Publicerat

En helt stilla juldagspromenad i byn

Inte var det då speciellt kallt i julas och det tycker jag syns på bilderna. Verklig kyla, med frostklädda träd, ger ett helt annat ljus och fingrarna fryser snabbt till is. Ladan som skymtar i mitten tillhörde min farfars bror, idag ägs den av hans dotter och används inte alls.

Vad unna sig till jul om inte en ny begagnad traktor från affären i Ersnäs? Notera lättbetongblocken i ladugårdsväggen.

Denna korsning tycker jag om! Inte minst för att där svävar ledningar i skyn. Apropå det så dras kanske nya kablar med bredband till byn. En ny era är på väg att träda in.

Normala vintrar är älven frusen vid jul och vattnet har sinat. I år flöt det dock stilla och vattenståndet var högt. När jag var liten plockade vi näckrosor här och av dess mitt gjorde vi trebenta kaffepannor med hjälp av tändstickor.

Det börjar redan skymma! På denna grusväg cyklade jag om somrarna och tant Fias man fick en hjärtattack och dog, men det är mycket länge sedan.

Publicerat

Torsten Gordhs fantastiska Solnavilla

På Johan Olof Wallins väg 6 i Solna ligger en riktig pärla till villa. När den såldes i höstas var den praktiskt taget i originalskick. Jag misstänker att till och med vissa tapeter var de ursprungliga. Vem som ritat huset vet jag dock inte, däremot att den byggdes för Torsten Gordh som avled 2010 nästan 103 år gammal.

Villan har en fasad av tegel och puts och vissa väggpartier är klädda med träpanel. Taket är belagt med skiffer och fönsterpartierna är på sina ställen mycket generösa.

Villans vackraste rum är det tudelade vardagsrummet med en säregen öppen spis och ett glasparti som avdelar de två rummen. Jag tog mig faktiskt friheten att spara ned mäklarens bilder och dem hittar ni här. Visst är det en fantastisk interiör? Särskilt svag är jag också för korridoren på övre botten, med garderober och syplats.

Trädgården verkade förvuxen den septemberdag jag passerade och passade på att ta några bilder. Jag ville inte tränga mig på, ty det lyste i köket och en några cyklar syntes.

Hur kommer huset att se ut efter de reparationer som den nya ägaren med största säkerhet kommer att företa? Vi vet iallafall hur den en gång tog sig ut och får trösta oss med det.

Publicerat

Vinterfärger och eftersatt underhåll

Snyggt, eller hur? Pittoreskt och värt att avbildas. Färgerna är fantastiska och blev extra bra denna frostnupna mellandag.

Men skicket! Att underhållet är eftersatt råder det inget tvivel om. Putsen har fallit av och tegelväggen hotar att rämna. Till skillnad från trä är stenväggar mycket känsligare för sättningsskador.

Man kan ju tycka att denna ladugård är värd ett bättre öde än denna vanvård. Ekonomibyggnader är alltid bra att ha, inte minst som förvaringslokaler. Att bygga en ny är faktiskt kostsammare än man kan tro.

Kombinationen av trä och tegel/puts är klassisk för 1900-talets ladugårdsbyggnader. Istället för tegel använde man ibland lättbetong vilket jag antar var billigare.

Det återstår att se hur länge denna gamla ladugård får leva. Kanske är den snart jämnad med marken.

Publicerat

Man tager vad man haver i pytsarna

Om man tittar sig omkring på den Norrländska landsbygden så finnar man dörrar i alla möjliga kulörer. Ej sällan är de gröna och det tycker jag naturligtvis är mycket snyggt. Rött, vitt och grönt är en alldeles förträfflig färgkombination.

Dessa dörrar är blå och verkar det inte som man tagit ett par utrangerade enkeldörrar och byggt om dem till pardörr för uthuset. Och färgen? kanske fanns det lite blått kvar i en pyts. Något säger mig att man ofta tog den färg som var närmast till hands.

 

Dessa dörrar är också blå och de sitter på samma byggnad som på bilden ovan. Visst är det vackert med den grå lättbetongblocksfasaden som bakgrund till de ljust blå dörrarna?

Bruna garagedörrar. Vinda och sneda. Jag har en aversion mot alltför felfria dörrar. Jag tycker att de är trista, de saknar helt personlighet och man gör inte annat än väntar på att de skall slå sig. Den bruna färgen mot det faluröda finner jag rätt trist. Varför inte vit eternit istället?

Publicerat

Och när sågades den sista plankan?

Jag skulle köra hem från Västerbotten och valde att köra några småvägar på min väg norrut. Efter att ha passerat ett litet samhälle skymtade en förfallen byggnad mellan träden och jag svängde av och ned mellan träden på den smala, asfalterade vägen.

Det var ett gammalt sågverk som inte verkade ha använts på många år. Färgen hade bleknat och några rutor var krossade. Det växte träd där det sannolikt inte skulle växa träd. Och så var anläggningen helt övergivet

Runtomkring fanns stora upplagsplatser där det förmodligen legat timmer eller brädor. Förmodligen lönar sig inte dessa småskaliga anläggningar. Koncentrerad rationalisering är vad tiden kräver.

Med ens hörde jag klappret av hovar mot den tjälskadade asfalten. Hjärtat stannade och jag befann mig mitt inne i en rysare. Sannolik var det en beväpnad person som red omkring på området, noggrant vaktande sin gömmor fulla med stöldgods. Jag sprang ljudlöst mot bilen, såg en sulky som var spänd bakom en häst passera runt ett hörn och körde sedan hastigt därifrån.

Publicerat

När höet skall bärgas i slutet på juli

Jag är på besök i en by i Lule älvdal och det är dags att bärga höet. Det är disigt i luften men annars rätt varmt.

De långa åkrarna går från den lilla ån upp till skogsbrynet. Det är finfina marker att odla hö på. När höet slagits och torkat, pressas i stora rundbalar som här väntar på att lagras inne i ladorna.

En gammal baklastare tar med lätthet de stora rullarna i sin famn och pallgaffeln håller dem säkert på plats under färgen till ladan.

Med lätthet glider höbalen in i den knuttimrade ladan ute på åkern. Här får den vila tills dess att det är dags att ta fram den någon gång i vinter när snön ligger djup och fodret börjar tryta.

Men titta, är det inte en gubbe som hjälper till och står där inne i värme och damm!

Gårdagens traktorer var inga rymdinspirerade maskiner med avancerade instrument.  Nej, de var enkla och strama. Och mycket vackra.

Publicerat

En av mina favoriter bland ladugårdar

Jag är svag för ladugårdar och finner de flesta tilltalande, men just denna älskar jag. Kanske är det för att den gör sig så bra mot den blå himlen eller att bergen tornar upp sig i fonden om man betraktar den från en annan vinkel. Det kan också bero på de vackra fälten som går från gräddgrönt till halmgult när sommaren närmar sig sitt slut.

Hög är den också. Maken till höskulle får man leta efter. Särdeles gammal är den inte ty den är nog av efterkrigsmodell. den vitputsade delen är djurens tillhåll. Där finns bås för kor och kanske för en häst, om man inte hade traktor.

Vägar av denna sort har jag sett under hela min barndom. Gräs i mitten och gräs på sidorna, men där hjulen rullar allra mest tittar jorden fram. Jord och jord, ibland är det sand. Är det dessutom tallskog och mängder av kottar däromkring, blir ingen gladare än jag.

Publicerat

Jugendhus vid Västerbottensgårdar

Valmat tak och jugendstil! Och en ladugård med sviktande taknock. Det är en härlig syn, men det rostiga taket säger att det börjar bli dags för en ordentlig renovering.

Tänk att ha sitt sovrum där uppe och på ömse sidor en kattvind med plats för allt mellan himmel och jord. Och hur illa trivs inte malen i dessa kalla utrymmen!

Jag älskar hur trähus tar sig friheten att med ålder bli alltmer organiska till sin form. Inga spruckna tegelmurar eller putsytor, istället tar det följsamt intryck av omgivningen.

Publicerat

Surhippa i augustinattens mörker

Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet Norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.

Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsång på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.

Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige maken. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.

Trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var ”han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.

Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.

Publicerat

Och någon lämnade huset och gick

Ödsligheten i interiören. Inte ens en köksklockas trötta tickande ackompanjerar stillsamt dagens eftermiddagssonat. Här inne råder det en ständig höst.

De fernissade köksskåpen har gulnat och dess vackra konjaksnyans vinner mitt hjärta.

Det var så här det såg ut i de lanthem som Sune Jonsson porträtterade. Jag minns dem också och vill aldrig radera ut dem ur minnet.

Det är något visst med ljuset i dessa stora gavelrum. Allteftersom solen har sin gång, förändras rummet och den vrå som badade i skugga får finna sig i att drunkna i kvällssolens starka ljus.

Den dunkla passagen genom farstukammaren. Till detta mörka gemak låg drog man sig undan, vilade.

Publicerat

Vackra pasteller i blekt gult och grönt

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!