Etikett: Fuji FP-100C

När jag vände blicken uppåt fick jag syn på röken från Värtaverket. Då solen var i nedan, färgades röken rosa och skimrade nästan som pärlemor mot den blå himlen. Det var ungefär 8 grader kallt och jag fick framkalla bilden inomhus för att vätskorna skulle fungera.

En sommarstuga i vinterskrud. Alla hade somamrstugor på sin tomt förr i tiden och dessa tjänade ofta som bagarstugor vid de årliga tunnbrödsbaken vår och höst. Nätterna var korta, ja rentav obefintliga under två månaders tid. Man förenklade hushållet, och levde prestigelöst i den enkla stugan. När september stod för dörren, var det dags att flytta tillbaka in i den vinterbonade och renskrubbade mangårdsbyggnaden.

Vintertid, framförallt vid jul, när dagarna är som kortast, är ljuset verkligt speciellt. Vid klart väder glöder himlen i nyanser från rosa till gult och rött. Det hela är mycket effektfullt. Här en juldag med strålande sol, som dock redan gått ned. Himlen hade en märklig färg, blå med tunna slöjor av rosa.

I den vida älvdalen skiner alltid solen, vilket är särskilt markant på vintern då endast de öppna vidderna kan njuta av klart solsken. Vanligtvis orkar det rödgula klotet inte högre upp, än att det syns bakom trädtopparna. Men här är det öppet och vackert och i dalgången flyter den späda älven fram, men den syns inte, för bagarstugan står ivägen. Men bakom den. öppnar sig dalgången och de öppna markerna.

Järnskrot har numera ett icke försumbart värde. Jag anser dessutom att det har ett estetiskt, rent dekorativt värde, som inte kan överskattas. I kombination med snö, blir resultatet än mer tilltalande. Här ser vi rester av ett långt liv, med allt från slåttermaskin till snöplog.

En gråluddig julstämning har sänkt sig över byn. Det har redan börjat skymma och snön ligger djup. Uppfarten är en brant backe, så det gäller att ta sats. Annat var det den gång syster Sandra kom tutandes i sin gamla DAF. Inte hade hon noterat att vägen dragits om, så hon kom körandes genom den gamla halvt igenvuxna alle som finns på gårdens baksida och fastnade i höjd med syrenbersån. Syster Sandras bilkörning var en stor källa till glädje för mig när jag var barn. Ingen varvade motorn som syster Sandra när hon skulle åka efter ett besök (privat likväl som i tjänsten). Hon tillhörde den gamla sortens distriktssköterskor.

En trippelexponerinmg av Askrikegatan i vinterskrud, första snön den 21:a november; vackert och tyst som i kyrkan. Första snön är alltid en källa till glädje. Inte bara det: ut med alla mattor i snön och skrapa dem rena i det mjuka, vita. De blir som nya och får färgen åter.

Jag fotograferade Karlaplan åt Narvavägen, Karlavägen och

En afton, strax innan det blev mörkt, promenerade jag genom Norra begravningsplatsen i Solna. Det var mycket vackert, ty löven låt mestadels på marken och skymningen hade börjat falla. På en kulle fanns fler mausoleum än jag kunde räkna. Där tog jag min bild, men eftersom ljuset var så svagt, gav jag upp efter en minuts exponering och gick några dagar senare till Humlegården där jag öppnade slutaren än en gång, på samma polaroidfilmsbild. Resultatet ses ovan. Det är en drömsk bild, tycker jag.

Lyftkranarna i de skumma hamnkvarteren en höstdag. Nå, särskilt skumma är de verkligen inte, men det är iallafall skönt att promenera omkring där nere och tänka sig att man är någon annanstans, att man har rest bort. Vackert är det dessutim, med utsikten ut mot Lidingön-

En plats jag alltid kommer att tycka om är Johannes kyrkogård. Dels för de litterära referenserna: Krusenstjerna och Söderberg, dels för det lugna, ostäörda läget praktiskt taget mitt i city. Här vill jag bo.

Hur mycket färg kan det finnas på en polaroidbild egentligen? Här lyser höstsolen på Observatoriehöjdens västra sluttning som helt är täckt med orangegula löv. Kvällssolens varma ljus, förstärker ytterligare färgerna.

Det är vackrast på hösten då naturen har årets sista chans att erbjuda ett färgsprakande fyrverkeri.

Björn hade tagit en famn höstlöv och kastar dem högt upp i luften. Då tog jag en bild.

Det var för övrigt en lyckad dag i övrigt; jag fyndade taxeringskalenderna anno 1954 samt tre tjocka luntor med inbundna halvårgångar av Vecko-Journalen. bara en sådan sak.

Alla gasklockor är inte av tegel och sekelgamla. Här ser vi några modernare byggnader. För länge sedan låg faktiskt en gasklocka vid Norra bantorget. Kanske inte helt lyckat med ett så centralt läge. Byggnaden intill, den kvartersstora fastigheten där Vasateatern ligger, var på sin tid stans högst försäkrade hus. Detta mer beroende på att det var en påkostad byggnad, än explosionsrisken. När klockan revs vid sekelskiftet byggdes på dess ställe den danslokal som så småningom fick namnet Vinterpalatset.

På Tegeluddsvägen ligger ännu en fin kontorsanläggning från 60-talet. Vid ena kortsidan går ett par trappor upp till en parkanläggning som numera är stängd. Men hur fint är det inte med trapporna, belysningen och den strama kompositionen. En miljö i toppklass, som fått förfalla.

I Lill-Jansskogen finns en jättelik vattenreservoar ritad av Paul Hedqvist på 30-talet. Jag gick omkring en kväll när solen gått ned och löven lyste gula och hamnade så småningom på Kattrumpsbacken där reservoaren ligger. Skogen var tät, men på en öppen plats låg några kvarglömda ytterplagg. Kanske tillhörande någon som blivit mördad där i avskildheten. Jag lyckades iallfall skrämma upp mig själv, slet fram kameran, tog en bild och hörde sedan en bil närma sig och fick bråttom därifrån och kände mig själv som en skurk i min svarta perfecto.

Här en finfin takvåning med stort fönsterparti och franska fönster. Inramad av mogna nypon, ser man verkligen hur trivsamt här är och hur rekorderliga husets invånare måste vara. Här lyser familjeskandelarna med sin råvaro, ty man har en mycket duktig avdokat i släkten.

Ytterligare en välvårdad villaentre. Som ni ser är ingången pergolaartad och mycket solid. På övre botten finns en uteplats som glöder i höstrött och där hade jag gärna suttit en dag i september.

Ingen är om välbeställda villaområden i Storbritannien. Synd bara att jag inte orkar pallra mig dit just nu. Istället promenerade jag till den av P O Hallman planerade Lärkstaden. Här en finfin gård med välkomnande blomkrukor vid entren och höstens första löv på marken. I fonden skymtar en härlig villa med ett utbyggt fönsterparti för matsalen. Här är det knappast billigt att bo.

Innan jag steg på bananbåten, tog jag mig en promenad i hamnområdet. Jag har alltid varit svag för silos och här fanns ett riktigt praktexemplar. Jag tog naturligtvis en bild och undrade samtidigt hur många lik som påträffats i dylika apparater. Så smidigt, för i en slio försvinner man verkligen i mängden.

Om man beslutar sig för att lösa en biljett till Burgund, gör man det lämpligast från denna lantligt belägna station från slutet av 1800-talet. Observera de gula löven som indikerar att hösten står beredd att på allvar göra entre.

Under min resa till främre Orienten, stannade jag till i norra Tyskland där ingen vettig människa någonsin frivilligt sätter sin fot. Smutsigt och grått var det och långtradarchaufförernas mustacher räckte nästan ned till knäna. Naturligtvis pasade jag på att fotografera det dystra området.

Undrar ni också hur det ser ut i främre Orienten? Det gjorde iallfall jag så jag gick ner till hamnen och satte mig på första bästa bananbåt och tro det eller ej, men hamnade jag inte i ett exotiskt land som inte liknade något annat jag sett, varken förr eller senare. Det första jag fick syn på var den märkliga byggnad där bananerna tillverkades. Byggnadens små torn, är ett typiskt orientaliskt särdrag som jag fann tilltalande.

Varje morgon passerar jag huset Floragatan 1/Karlavägen 37 och här ser jag årstidernas växlingar i den välansade trädgården. Fasaden är helt präglad av Ivar Tengboms modernisering på 1910-talet. Ursprungligen byggdes villan på 1970-talet, men fick nytt utseende även på 1880-talet vid en genompripande modernisering.

Bakom trädgårdens höga staket växer rosor och hortensior i rött och rosa. Mycket stramt hålla buskar bildar en strikt avbalkning mellan rabatt och gräsmatta, vilket gör sig extra bra mot det romantiska burspråket som går från golv till tak och är tämligen karakteristikt för de Tengbomsmoderniserade villorna i stadsdelen.

Hötorget med alls in blomsterprakt utgör för mig det idealiska motivet när det skall fotograferas med färgfilm. Eftersom jag nu bytt till Fujis 100c-film tog jag tillfället i akt att föreviga dena färgkaskad. Till skillnad från Polaroids egen film, återger Fuji färgerna i all in glas. Det är inte alltid så lyckat, när man vant sig vid de urbleka, blåtonade nyanserna.

Ett skepp med segel av guld tronar på en pelare högt uppe i Observatorielunden. Den var helt och hållet en nyhet för mig, när jag fann den under en lunchpromenad med kameran. Som en dröm tycker jag.