”Agnes von Krusenstjerna sådan jag såg henne på Karlavägen 1937 var en ganska liten dam, rätt bred över höfterna. Händer och fötter var påfallande små och fint tecknade. Hennes ringar, som jag sett efter hennes död, är så små att man skulle tro att de tillhört sagans prinsessa, ett luftigt eteriskt väsen. Ansiktet dominerades av de stora blå ögonen som var kraftigt markerade av svarta breda ögonbryn. Hennes mun var bred och hela ansiktet ganska brett. Håret var mörkt. Det fanns i hennes ansikte något som förde tankarna till en svensk herrgård. Hon var älskvärd och en smula världsdamsmässig men samtidigt oskyldigt flickaktig, skygg, blyg.” Så beskriver Olof lagercrantz sin bild av den drygt 40-åriga Agnes von Krusenstjerna som han lär känna år 1937.
Gång efter gång kan man läsa von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen. Säkerligen finns det bättre böcker, men aldrig har jag läst sju böcker som fångat mig så och som gjort ett sådant outplånligt uttryck. Hennes böcker är alls inte realistiska, vilket inte hindrar henne från att prestera några av de bästa personskildringar jag någonsin läst. Hon är en lyriker, en diktare.
Avsikten med von Pahlensviten var enligt von Krusenstjerna att skildra ”detta upprepande av två levnadsöden [som] i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt”. I den första volymen kommer Petra von Pahlens brorsdotter Angela till herrgården Eka och får där sitt nya hem sedan hennes båda föräldrar avlidit. Petra har som ung haft en kärleksaffär med en man vid namn Thomas Meller som numera bor utomlands. När Angela vuxit upp hon och Petra bor vid Johannes kyrkogård, återkommer Meller till Stockholm och denna gång är det Angela som väcker hans åtrå.
Få personer i detta epos är vad man brukar kalla för goda människor. De allra flesta ha något form av lyte som får läsaren att känna avsmak. Adèle Holmström, född Silfverstjerna, är en kvinna som helt saknar goda egenskaper. Elak, girig och missunnsam gör hon sitt bästa för att förstöra för sina medmänniskor. Endast i skadeglädjen finner hon njutning. I skarp kontrast mot Adèle står den blida Angela, men henne kommer man egentligen aldrig in på livet. Angela är ett med naturen, hon är vacker och god och hon är fylld av kärlek, både till människor och naturen.
Storheten med Agnes von Krusenstjerna är för mig främst hennes inlevelsefulla och så helt träffande personskildringar samt hennes känsla för naturen och erotiken. Erotisk naturlyrik skulle man kunna kalla de passager som så helt skildra människans innersta och dess förhållande till vår herres natur.
När Angela träffat Thomas Meller liknar hon denna kärlekens hemlighet med ”en skön blomma, osynlig för andra”. von Krusenstjerna fortsätter: ”Men ibland tyckte hon att blomman öppnaade sin kalk, omslöt hela jorden. Hon vandrade liten och ödmjuk bland dess violetta ståndare och pistiller som reste sig som pelare omkring henne. Och dör inne i blommans djupvioletta kalk tyckte hon sig möta andra varelser, med hemligheter som hon och förseglade läppar. De nickade åt henne, unga flickor med tindrande ögon, gamla kvinnor med visdomens repor i huden, men med något tindrande också de inne i de svarta pupillerna. De hörde samman med Angela, dessa kvinnor, unga och gamla, ett mystiskt band förenade dem. Hon var en nykomling bland dem. Kanske de gärna hade velat viska något i hennes öra, men de närmade sig bara och hon flydde undan igen. Hon skulle finna ut det själv. ”
von Krusenstjernas författarskap tog fart på allvar sedan hon träffat sin make David Sprengel och tillsammans skapade de Fröknarna von Pahlen. Agnes började med att skriva ner romanen och lät sedan renskriva 3 kopior av manuset. David tar den ena kopian och gör ändringar och tillägg. Han ändrar ”utsökt kopparstick” till ”franskt 1700-talsstick”, han ger Karl XV epitetet Djurgårdscasanova och låter Josef Wahlbom säga ”Ack, tvisten icke” istället för Anges ursprungliga ”Gräla inte”. Allt för att göra språket distinktare och mer sprakande. I vissa fall går han så långt att han inför längre avsnitt som är att betrakta som smärre essäer. När detta arbete är klar, inför Agnes ändringarna i en annan av kopiorna och skickar in till förlaget. Det var därför omöjligt för förlaget att veta om, och i vilken omfattning, David Sprengel hjälpte sin hustru.
När makarnas äktenskap var nytt fanns erotiken som en reell komponent i deras förhållande, men efter ett par år upphörde samlivet på detta plan. Istället förenades de av samarbetet med Agnes författarskap, en allians som pågick livet ut. Ett visst mått av erotisk närvaro krävdes dock och i von Krusenstjernas fall löstes detta genom att de ”valde sina hembiträden med stor omsorg, men ej frågade så mycket efter betyg och duglighet som efter skönhet och behag”, allt enligt Olof Lagercrantz i hans utmärkta von Krusenstjerna-biografi.
Fröknarna von Pahlen är en svit som bör läsas, ty det är ett förunderligt verk och läsaren belönas rikligt genom att införas i en värld som saknar motstycke.
