I bokhyllan fann jag Bock i Örtagård, Fritjof Nilsson Piratens andra roman som gavs ut 1933 och som är den första av Piratens böcker jag läst.
Godsägaren Jon Esping är både bullrig, tämligen samvetslös och analfabet. Särdeles kristen är han inte heller. Sin fru låter han sova i en liten kammare på vinden, när hon inte tjänar i köket, och i rummet innanför kontoret bor älskarinnan, för sedlighets skull titulerad guvernanten, torts att barn saknas i familjen.
En dag slår Esping av en händelse vad om att bli kyrkvärd, ett uppdrag som är förknippat med hög status hemma i socknen. För att gå i land med detta gör Esping åtskilliga modifikationer i sin livsföring, bl.a. får guvernanten inte längre spela profana stycken utan hon tvingas övergå till psalmer. Som om inte det vore nog får fru Esping flytta ner från sitt vindskontor dit istället guvernanten förknippas. I denna stil fortsätter sedan förändringarna på Espings gods Gottorp.
Stora delar av boken är dråplig och underhållande att läsa, men det sista långa kapitlet som handlar om en bröllopsfest som Esping ordnat för att Vricklund skall äkta sin fru och inte längre leva i synd, är lite för burleskt och berättelsens slut känns inte helt tillfredsställande. I den filmatisering som gjordes 1958 har man dock ändrat lite på historien och jag tycker nog att man för anse att det blev till det bättre.