Det är tidigt 30-tal, Stockholmsutställningen pöser på Norra Djurgården och många arbetarförfattare flyttar ut i den sörmländska naturen, till de små syrentorp som förr beboddes av statarna men som nu bildar pittoresk bakgrund till tidens unga litterära garde.
I Ivar Lo-Johanssons produktion finns en självbiografisk svit om 8 volymer. Författaren är den 5:e av dessa och dessutom den första av Ivar Los böcker som jag läst. Jag kan inte annat än att rekommendera den, ty den är både tänkvärd och vad jag vill kalla ständigt aktuell. Spänningarna mellan arbetarförfattarna, den borgerliga pressen och den mer socialistiskt sinnade känns inte avlägsen när man ser till degens polariserade kultursidor.
Godnatt, jord var det verk som upptog Ivar Lo-Johansson under denna tid och som han beslutade sig för att skriva klart på en fäbod i Dalarna. Det är en vacker trakt och arbetet går som en dans men en dag förlorar han typen a och utan denna inget romanskrivande. Några reservdelar står inte att finna och men det hjälpsamma biträdet i Ludvika berättar ett bygdens store författare och hembygdsvårdare har en likadan maskin. Glömsk om den artikel han skrivit ett par år innan, där han hävdade att dalarnas befolkning var ett mongoliskt träskfolk och som retade gallfeber på bygdens stora författare och hembygdsvårdare Karl-Erik Forsslund, beger han sig hem till sin forna kontrahent. Deras möte tycker jag Lo-Johansson skildrar på ett förtjänstfullt sätt.
I Författaren porträtteras många av Ivar-Los vänner och kollegor. Endast deras initialer skrivs ut så det krävs viss kunskap om denna generations diktare för att veta vem han menar. Vissa var döda när boken kom ut 1957, andra, som Harry Martinson och Arthur Lundkvist, var fortfarande aktuella. Huruvida någon tog illa upp vet jag inte, det är knappast några verkliga nidporträtt som tecknas.