Jag såg Le Corbusier-utställningen på moderna igår. Tyvärr dock i hastigaste laget så jag får gå dit ännu en gång och detaljstudera ty det fanns åtskilligt att titta på, både skisser, modeller, tavlor och andra konstverk.
Man må tycka vad man vi om Le Corbusier men utan honom inga flotta villor i Södra Ängby och sannolikt inga höghus i Bredäng. Vilket man föredrar är en smaksak, men kåkarna i Ängby signalerar en helt annat social status och byggdes med alla tänkbara rationella handgrepp som Le Corbusier drömde om men som han själv fick klara sig utan. Här har vi nog nyckeln till att så mycket av det som byggdes under den tidiga eran blev så lyckat; det hantverksmässiga metoderna dominerade in på 50-talet.
Vad sägs om detta förslag till ett nytt Paris? Visst är det snyggt men med all sannolikhet hade det inte blivit ett lyckat område. Sterilt och anonymt hade livet levts i hyreskasernerna vilket knappast hade gagnat invånarna.
Att ta till så radikala grepp som att riva ned en hel stad förefaller att vara att ta i. Jag gissar att man resonerade så redan när Le Corbusier presenterade sitt förslag. Saneringen av stadskärnornas omoderna bostadshus var dock något som för många var mycket efterlängtat. Än hade inte sekelskiftesromantiken börjat blomstra och än läste många in fattigdom och smuts i de förfallna husen, precis som man idag bara vill glömma 60-70-talens hyreskaserner. Tiden har en förmåga att ställa till med de lustigaste värdeförflyttningar.
Det jag uppskattar med Le Corbusier och hans likar är de vackra linjerna och hur väl materialen kommer till sin rätt viket skapar varma och eleganta miljöer som inte tack vare gott hantverk aldrig känns stela och masstillverkade. Under denna tid var det viktigt med bra material och att de skulle komma till sin rätt. Planlösningarna blir öppnare – sällskapsrummen breder ut sig och avskiljs ofta av skjutdörrar, men man behåller en sluten och privat de av hemmet där kök och sovrum förläggs. Arrangemanget har verkligen rätt mycket gemensamt med det sena 1800-taets borgerliga bostad, men kostymen är annorlunda.
Man får heller inte glömma att under Le Corbusiers och hans kollegors tid började man intressera sig för att rita bra bostäder för mindre bemedlade. Denna grupp hade tidigare förbisetts och dess bostäder hade gömts vid trånga innergårdar. Detta sociala ansvar fascinerar mig. att man vågade ta det på sig! Åtminstone i början lyckades man utmärkt, men när 50-talet närmade sig 60-tal tycker jag att man gick för långt. Skalan blev för stor och individerna försvann in i anonymiteten. En bra grogrund för allehanda ruffel och båg (precis som när ungdomsbrottsligheten tog fart på 50-talet när inflyttningen till städerna innebar att den sociala kontrollen som tidigare funnits i byarna försvann).
Man får heller inte glömma att notera de vackra färger som Le Corbusier och hans gelikar älskade. Särskilt den gröna nyans om finns i ett av utställningssalarna ska jag be att få rekommendera (jag har en likande i mitt kök – det är den ursprungliga nyansen som jag låtit måla). Att denna tid präglades av ljuset är verkligen sant, men att tiden också var vit är en modern myt.
Le Corbusier är värd att studeras och man får inte glömma allt vackert som följt i hans spår. Det är lika viktigt som att ta lärdom att i det långa loppet blir det inte alltid som man tänkt sig. Värderingar ändras och det som en gång var rätt blev fel.
