Etikett: Film

Här har Rudolph Valentino verkligen hamnat i klistret. Påkommen under ett rendez-vous i månskenet med en baletthoppa, blir han torterad av hennes far.

Baletthoppan, eller kanske är det mer korrekt att benämna henne dansösen, spelades av Vilma Banky. Hon var gift med en annan skådis med det fantastiska namnet Rod La Rocque. Hur han fått sitt namn, förtäljer icke historien.

Son of the sheik var Valentions sista film innan han avled, endast 31 år gammal. Hans filmer visas sälla. Tyvärr, kanske. Jag vet inte. Det råder dock inget tvivel om att han visste att kläda sig och för all del även att ta av sig paltorna. Båda är konster som kräver både övning och god smak.

Jag tar nattåget söderut för ett par dagar i Stockholm. I ärlighetens namn skall jag inte göra så mycket, mest roa mig lite efter ett par veckors arbetsläger. Jag är trött i kroppen vilket är en betydligt trevligare känsla än att vara utarbetad i Stockholm.

Någon elegantare och samtidigt så svalt behärskad som Grace Kelly står knappast att uppbringa. I Fönstret år gården är hon nästintill overklig var gång hon kommer hem till sin älskade, James Stewart, som sitter gipsad i sin varma ungkarlslya vilken har ett stort fönster åt en traditionell bakgård. Genom detta fönster passerar grannarnas liv revy, ja likt marionetter framlever de sina dagar och blir en film i filmen, en film som Stewart studerar med stort intresse, uttråkad som han är av att sitta fjättrad i en rullstol.

Rear Window är inte någon speciellt obehaglig film. Det är först på slutet, under några korta minuter, som det blir verkligt spännande. Detta är alls ingen nackdel, ty detta är en film som till stor del handlar om en voyeur och vårt behov av att titta och fantisera.

Stewarts sköterska spelas av den välkända och mycket hyllade birollsaktrisen Thelma Ritter. Här en bild från filmen De missanpassade med Clark Gable och Marilyn Monroe. Ritter spelade också i All about Eve tillsammans med Anne Baxter och Bette davis.

För fler bilder på den eleganta Kelly, hänvisar jag till detta inlägg av Therese. Och så denna med en intellektuellt betonad Kelly sittandes bakom ett skrivbord någongång 1960.

Jag läste i Svenska Dagbladet att maktmodet är åter och att det kanske beror på att Wall Street 2 snart får premiär. Då både 80-talet och makt är tidens melodi, är det är inte speciellt konstigt att denna trend växt sig stark och resulterat i både en nygammal film och ett mode. Men, utbrister jag, har människan som författade artikeln glömt Working Girl från 1988! Filmen, som kom i kölvattnet av den otroligt populära rullen Wall Street (1987), är  fri från den pussige Michael Douglas och därför en riktig höjdare. Här möter vi Melanie Griffith, Sigourney Weaver och Harrison Ford.

Tess McGill (Griffith) jobbar som sekreterare åt Katherine Parker (Weaver) och vill ta sig till toppen, d.v.s lämna sekreterarträsket. Lämpligt nog, yppar sig ett tillfälle när Parker bryter benet och hamnar på sjukhus. Tess går på party, blir nervös av att ha lånat en av sin chefs 6000-dollarsklänningar och tar därför valium, vilket gör att hon bli jättefull och hamnar i säng med en inflytelserik man. Av detta har hon dock inget minne dagen därpå, när hon skall få besök av Dewey Stones VD Jack Trainer (Ford) som visar sig vara just densamme.

Det finns gott om fyndiga repliker i denna film. En smula billiga men mycket lustiga. Till exempel berättar Tess att hon har ”A head för business and body for sin”. Hennes väninna Cynthia agerar en dag sekreterare och undrar om Jack vill ha något ”Coffe, te, me?” (vid 0:47 sekunder).

För ett par veckor sedan var jag på Fredells, jag skulle hjälpa en vän med inköp av diverse byggmaterial. Hon har sedan minst ett år tillbaka anammat business woman-stilen vilket verkligen gjorde sig på en byggmarknad. Tänk höga klackar, en kjol som slutar strax ovan knäna, puffig blus och en trench med rejäla axelvaddar. Jag önskar att jag fotograferat, ty det hade varit något för detta inlägg. Man skulle ha önskat, att min vän yppat någon lagom billig replik, bara för att få rabatt.

Avslutningsvis en bild på Tess och hennes arbetarklassfrisyr som hon efter ett tag bytte mot framgångsfrisyren på bilden ovan. Och så lite extra trivia: samma år som Melanie Griffith spelade in Working Girl, checkade hon in på rehab för att komma till rätta med sitt drog- och alkoholberoende. Och hon som ser så fräsch ut på bilderna!

Tillägg: Jag minns en dokumentär på SVT för länge sedan som visade ryska affärskvinnor. Deras stil var helt obetalbar, ty den gick inte att skilja från den extraordinära gatflickans. Det var ingen hejd på alla blonda lockar, minimala kjolar och gigantiska pälsar. Ytterligare en form av maktmode, men som kanske inte fungerar så bra i västvärlden.

Filmatiseringen av P C Jersilds roman Barnens ö gick upp på biograferna 1980 och visas nu på Cinemateket i Stockholm. Jag hade inte sett filmen tidigare och hade för mig att det var en småtrevlig och tidstypisk skildring av en ung pojke som driver omkring i Stockholm under några veckor. Det var en mörk film, upptäckte jag snart, och dessutom stundtals rätt otäck. En film för barn är jag inte riktigt säker på om man kan kalla den. Däremot är den en film med en helt lysande skådespelare i huvudrollen, den unge Tomas Fryk, utan vilken filmen inte hade kunnat göras.

Reine lever med sin mor och undrar vem som är hans far. Modern ligger med Stig som Reine inte tycker om. Det kan man förstå. För att slippa åka ut till kollot Barnens ö, ser Reine till att modern försover sig och på så sätt lyckas han smita från bussen som går ut till kolonin. Sommaren tillhör nu honom och han har staden för sig själv.

Så småningom hittar Reine upp till Olgas atelier vid Vasagatan, en helt fantastisk och lätt surrealistisk firma vars lätt alkoholiserade innehavare spelas av Hjördis Pettersson. I ateljén arbetar också sanningssägaren fru Bergman-Ritz och den rullstolsburna Helen. De spelas av Sif Ruud och Lena Granhagen och tillsammans med Pettersson hör de till filmens höjdpunkter.  Trapphuset i den gamla jugendfastigheten där ateljén är inrymd har verkligen utnyttjats på ett mycket effektfullt sätt, inte minst i scenen där Olga rånas av sin son som behöver pengar till avbetalningen på den Cadillac från 1959 som han nyligen köpt.

Sommaren fortsätter och Reine möter nya människor och miljöer. Mestadels blir han sviken och får vandra vidare, det är det som gör filmen så mörk. Jag skall inte avslöja mer av handlingen utan rekommenderar ett besök på Cinemateket den 22:a då den visas ytterligare en gång. Vad som dock verkligen förvånade mig, var det flitiga exponerandet av Reines kön, i alla tänkbara tillstånd. Jag undrar om man hade kunnat filma något sådant idag? Jag tror inte det.

Den 20 september visas Den amerikanske vännen på Cinemateket i Stockholm och jag rekommenderar, ja nästan kräver att ni går dit.

Wim Wenders filmatisering av Patricia Highsmiths Ripley’s game (En man med onda avsikter) är en mycket bra film; den är långsam, vacker och melankolisk. Den dödsdömnde Jonathan Zimmerman har en ramverkstad i Hamburg och får en dag ett erbjudande om en större summa pengar mot att han mördar en man i Paris.  Beställaren, Raul Minot, hävdar att Zimmermans blodvärden snabbt försämras och att detta är en chans för honom att snabbt skrapa ihop en liten förmögenhet att lämna efter sig till fru och barn.

I samma veva stiger Tom Ripley, i Dennis Hoppers skepnad, in i Zimmermans ramverkstad. Ripley är en amerikan i exil som ägnar sig åt att sälja förfalskningar med stor förtjänst. Ripley må vara skurk, men han är samtidigt en högst förtjusande och mycket sympatisk man, ja, han har en sådan utstrålning att man genast vill ha honom till sin vän och hans hem är särdeles vackert, framförallt den röda säng där han i en scen ligger med kassettbandspelaren i hand och talar in sin dagbok.

Zimmerman erbjuds att besöka en specialist i Paris för att undersöka sina blodvärden ytterligare en gång och resultatet visar naturligtvis att döden är nära förestående. Därmed blir han en mördare som följer efter sitt offer i Paris tunnelbana, lätt omtöcknad av den  lugnande tablett som Minot gett honom så att hans nerver skall klara av att begå dådet.

Den amerikanske vännen är en mycket bra filmatisering av Highsmiths roman och tillika ett verk som står helt på egna ben. Manuset är nämligen helt löst baserat på den litterära förlagan. Det tycker jag bara är en fördel, ty stämningen och Tom Ripley är precis vad Highsmith eftersträvade i sina romaner.

Under åren 1984 till 1987 mördades minst 19 äldre kvinnor i Paris. Den skyldige var Thierry Paulin som samvetslöst tog damerna av daga för att finansiera sitt slösaktiga leverne. 1994 var Claire Denis klar med sin film J’ai pas sommeil, som bygger historien om den fruktade seriemördaren. Och det är en mycket bra film!

Fotot av Agnès Godard är så vackert att man endast behöver se bilderna för att bli hänförd. Berättelsen som dramatiserats av Denis är lysande; enkelt, svalt och samtidigt kraftfullt får vi ta del av de inblandades liv. I Denis berättelse möter vi också lettiska Daiga som kommer till Paris för att söka upp en teaterregissör, som hon troligtvis har en erotiskt förflutet med. Till Paris tar hon sig i en gammal skraltig bil, som egentligen är något för vacker, framförallt i filmens inledande scener när hon kör in i Paris och lyssnar på gammal fransk 40-50-talsmusik.

Det är Daigas liv som blir en parallell historia, ty hon hamnar, via en gammal släkting, på Ninos hotell där också seriemördaren Camille, som han heter i filmen, bor. Värdinnan, Ninon, engagerar sig för att skydda traktens gamla damer och lär ut självförsvar, omedveten om att mördaren bor på hennes hotell.

Jag blev så förtjust i alla filmens karaktärer, ty oavsett om de kan sägas vara onda eller goda, skildras de med kärlek vilket passar utmärkt i denna film. Trots att filmen handlar om en seriemördare, kan man inte låta bli att fyllas av värme. Det tycker jag är ett bra betyg.

J’ai pas sommeil går ytterligare en gång på Cinemateket, på torsdag. Jag kan verkligen rekommendera den å det varmaste. Den är en verklig liten pärla.

Av någon anledning har jag alltid gillat Harry Schein, precis som jag under alla år haft mycket svårt för Ingmar Bergman. För länge sedan läste jag den memoar som Schein gav ut 1980, ett par år efter att han petats från sin post på Svenska Filminstututet.  Schein var begåvad, rolig, kokett, elegant, och maskulin. En något ovanlig kombination, åtminstone på 60-70-talen. Det är inte utan orsak som DN drar parallellen till Mad Men i sin recension av det nya praktverket Citizen Schein som ges ut av Kungliga Biblioteket, ty Schein hade sidor som var mindre smickrande. Han älskade makten och var kanhända lite inställsam mot den socialdemokratiska makteliten samtidigt som han var en verklig elitist. I boken Schein skriver han dock, apropå demokratin och att det finns en viss nackdel med majoritetsvälden, att ”Långt viktigare är demokratin som ett skydd för minoriteterna”.

På Filmhuset var torsdagskvällen vikt till ett evenemang om Schein med anledning av den nya boken om Schein. Programmet var innehållsrikt och kompakt och upplägget verkligt bra. Intressant var att höra Theodor Kallifatides och Jonas Sima berätta om sin vän respektive kombatant. Sima verkade fortfarande vara rätt irriterad på den ofta så arrogante Schein, vilket man kan förstå, ty Simas personlighet påminner en smula om Scheins: slagkraftig och inställd på debatt.

Schein var österrikare men kom till Sverige strax innan kriget, ty han var jude och i Österrike hade förföljelserna tagit ordentlig fart, vilket gjorde det säkrast att fly. Efter att ha studerat till ingenjör och bott i kollektiv på Wallingatan, startade Schein vattenreningsföretaget Mibis som han så småningom sålde och blev ekonomiskt oberoende och på allvar kunde ägna sig åt det som intresserade honom allra mest: film och politik.

Resten av hans liv är välkänt. Han grundade och basade över filminstitutet, var med om att ta fram filmreformen och fick till sist, 1978, avgå från sin post. Han var under många år gift med Ingrid Thulin, men de levde för det mesta åtskillda, hon i Italien och han i Sverige. Och så drack han whisky och rökte som en borstbindare.

In i det sista fick Schein rubriker, ty det blev strid om hans testamente. En f.d. kollega, äldre och inte tappad bakom en vagn, insinuerade att Schein medvetet bidragit till dessa stridigheter genom att tejpa fast det ”okända” testamentet under köksbordet. Vad vet jag, det skulle dock inte förvåna mig.

Läs DN:s och SvD:s recensioner av boken Citizen Schein. Min kommer förhoppningsvis vad det lider.

Jag har sett på K Special de senaste dagarna. Först såg jag Hemligheten, dokumentären om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson (den kanske var dokumentär och inte K Special). Snygg, gripande och tragisk. Han måste ha haft ett litet helvete. Filmen var gjord av hans son som intervjuade sin fars gamla vänner, vilket blandades med filmklipp. Effektfullt. Och så vackra de var,  han och Lis Nilheim, i början av 60-talet. En sekvens från en 8-millimetersfilm från en Göteborgsvåning under samma årtionde, har också fastnat på min näthinna.

Naturligtvis kunde jag inte hålla mig från att se Ebbe the movie.  Den var också sorglig och mycket  intressant (lite märkligt klippt dock, oskärpa här och där). Tänk att jag har upplevt och väl kommer ihåg en tid som känns så avlägsen. Jag minns så väl när Ebbe Carlsson satt i soffan hos Stina Dabrowski och berättade om sin sjukdom. Palmemordet var också en omskakande händelse som inte går att radera. Någon större sorg var det inte tala om, ty Palme stod inte högt i kurs i vår familj och jag har fortfarande svårt för hans arrogans (men bildning tror jag inte han saknade till skillnad från politiker av idag). Mer upprörande var dock den KU-utfrågning som ägde rum efter avslöjandet av Carlssons inblandning i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Uppenbarligen hade inte mycket hänt sen 50-talet då Kejne- och Hajby-affärerna resulterade i en landsomfattande skräck för en hemlig homosexliga.

Tilda Swintons dokumentär om Derek Jarman innehöll några vackra sekvenser. Bilden ovan är från en Super 8-film som togs i Jarmans bostad i en fabrikslokal i London någongång på 60-talet. Den är så vacker, som en målning. Vilken skönhet! Skönhet verkar ha varit något som låg för Jarman. I filmen berättar han om när han för första gången såg Scorpio Rising för första gången och vilket intryck den gjorde. Angers film måste ha haft ett stort inflytande på många i den generationen.

Jag minns en Pet Shop Boys-video (Being boring) som jag upptäckte första gången i somras, sent och i samband med mycket vin. Det var inte Jarman som gjorde den ser, jag nu, det var Bruce Weber.

Slutligen såg jag ett program om Åsa-Nisse vilket får mig att tänka på 50-talet. Det finaste med det årtiondet var ett den gamla och den nya tiden i stort existerade parallellt. På landsbygden fanns fortfarande många små gårdar där jordbruket drevs precis som det gjort i hundratals år. Samtidigt fanns det ett stadsliv som var helt uppbyggt kring förvärvsarbete, konsumtion och färdigvaror. När jag ser gamla bilder på de människor som inte hunnit med att anpassa sig, eller insett att det inte är någon idé ty livet kommer snart att ta slut, blir jag tårögd. Det är så vackert. Men detta handlade inte Åsa-Nisse-dokumentären om.

The September Issue är filmen om Vogues och dess chefredaktör Anna Wintour. Själv fastnade jag, som så många andra, helt för Grace Coddington, tidningens creative director. Smart och duktig var det intryck man fick av henne. Och mycket rar. Och dessutom gammal modell som började redan i slutet av femtiotalet och dessutom inte verkade ha några problem alls med att åldras rent fysiskt. Sådant ger stor respekt.

Anna Wintour å andra sidan, gav ett mycket tillbakadraget intryck. Alla hade stor respekt för henne (eller kanske snarare hennes position) och få verkade vara beredda att säga sin verkliga åsikt i hennes närvaro. Alla var så ytterst måna om att bara visa upp sådant som de trodde att Anna skulle gilla vilket jag finner mycket dumt. Hur många idéer har inte hon gått miste om bara för att alla strävat efter att vara henne till lags?

Kanske bör man vara som Anna Wintour för att klara av att ha en sådan position. Jag tycker iallafall att det verkar vara mycket tråkigt att vara en sådan stram person och en sådan som alla kryper för. Jag inser att jag aldrig skulle ta mig någon vart i den branschen för jag skulle inte förmå att hålla min käften.