Kanske minns ni när jag för drygt 3 år sedan skrev om det första av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribershus som skulle renoveras och bli lite som nybyggena i Västra hamnen. Planerna stötte dock på patrull och stoppades av hovrätten. Idag är dock reparationsarbetena omgång, men de ursprungliga planerna har reviderats betydligt om det mesta kommer att sparas. Läs mer om det i Gård och Torp där jag avlägger rapport.
Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.
Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det ”är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.
År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.
Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.
Flottare lägenheter än de i tre etage i Ribershus i Malmö får man leta efter. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.
Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.
Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.
Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.
Det är nästintill amerikansk filmstjärnelyx som möter besökare i Eric Sigfrid Perssons hem högst upp i ett av de nybyggda kåkarna i Ribershus. Våningen, som hör till de största i huset, brer ut sig på en yta motsvarande två hörnlägenheter och upptar hela gavelpartiet. Hallen är rund och gröna draperier döljer klädesförvaringen. Belysningen är ordnad i en ramp som indirekt belyser kupoltaket.
Vardagsrummet är gigantiskt och nästintill kvadratiskt. Två stora perspektivfönster täcker stora delar av västväggen och på ömse sidor om detta praktrum ligger blomsterrum och bibliotek. Det förra är ett fantastiskt rum med kalkstensgolv, fönster i två väderstreck samt rottingmöbler, fågelbur och akvarium. På bilden ovan är det dock biblioteket som skymtar. Båda rummen avdelas mot vardagsrummet medelst stora, uppglasade skjutdörrar i något ädlare träslag.
Invid den öppna spisen finns en generös hörnsoffa och ovanför en ljusramp som dekorerats med akvareller av Henry Maines hand. Notera också den fluffiga fäll som placerats under soffbordet!
Vardagsrummet rymmer förutom ett flertal soffgrupper och en flygel ett fiffigt barskåp med kylskåpsfunktion som utförts hos David Blomberg efter Perssons egen idé. Både elegant och sannolikt väldigt praktiskt. Tyvärr förtäljer inte reportaget i Svenska hem vidare detaljer om utförande m.m. o.s.v.
Studera också vardagsrummets fönstervägg nattetid på denna bild. Elegant är bara förnamnet!
I biblioteket vi bokhyllor av ljus alm, stolar med kalvskinnsklädsel samt ett intarsiaprytt arbetsbord som lustigt nog rymmer båda hakkors och Eiffeltorn. Motivet är nämligen en världskarta och år 1939 var lutande tornet i Pisa likväl som det tyska rikets variant av solkors, representativa symboler respektive land.
Sonens arbetsrum har även det en karta, men denna är amerikansk och utförd av Oliver Neerland och saknar känsliga symboler. Skrivbord och säng är av björk.
Huruvida E S Perssons lägenhet finns kvar i ouppdelat skick kan jag inte yttra mig om. Jag är heller inte säker på om den låg i det första höghuset, det med adress Tessins väg 1 eller i det tredje. Båda dessa hus hade dock David Helldén som upphovsman. Hur det går med HSB:s renoveringsplaner för första höghuset är även det obekant, men ombyggnaden har ännu inte startat.
De vackraste av alla stora tjockhus från 30-talet är de tre som byggdes i slutet av 30-talet i Riberborg av Eric Sigfrid Persson. Här en bild på de två första husen i bostadsområdet Ribershus som det kallades när det invigdes med utställningen Vi bo i Riberhus. Huset till vänster, som är det första i raden när man kommer från centrala delarna av Malmö ägs av HSB och nu skall det renoveras (läs mer på Byggfabrikens blogg).
Lägenhetsplanerna i de tre husen skiljer sig från varandra och det första huset i raden har de mest spektakulära planerna. Här finns både våningar i 2,5 etage (nästintill världsberömda) och mer ordinära i ett plan med vardagsrum i halvetage. Se bara denna fyrarummare med jungfrukammare! Vilken fantastisk rymdkänsla det blir med denna enkla lösning. Huset är också unikt såtillvida att det var det första som försågs med Eric Sigfrid Perssons uppfinning perspektivfönstret, en konstruktion som kom att dominera byggandet under efterkrigstiden, åtminstone i mer påkostade lägenheter och i offentligt byggande.
Tyvärr ägs det första höghuset i raden av HSB, som gjort sig kända för att förstöra det mesta som kommer i deras väg. Här i Stockholm har de lyckats helt förträffligt med t.ex. Kungsklippans funkishus. HSB vill nu renovera fastigheten, byta el och uppgradera lägenheten till modern standard. Vad som egentligen hög standard, talar man dock inget om. Den egentliga skurken i detta drama är de regler i hyreslagen som säger att man bara får höja hyran om man genomför en reparation som ger en standardhöjning. Att byta ut något mot något nytt, är alltid en standardhöjning, oavsett ut dåligt material det är i den nya detaljen. Att det förhåller sig så har en historisk bakgrund i det faktum att för mycket länge sedan var standarden låg och ett utbyte var oftast motiverat. Idag, när snickerierna är fullproppade med lim och andra mer eller mindre hälsovådliga produkter, är detta tankesätt helt föråldrat. Likadant är det om man tar hänsyn till vad som är ekologiskt hållbart.
Naturligtvis behöver gamla hus renoveras, men man skall inte behöva ta till standardsanering för att kunna renovera och höja hyran. Rimligtvis är man bra dum om man föredrar att betala mer i månadshyra mot att man får en taffligt reparerad våning, jämfört med om man får en ordentligt reparerat hem där man respekterat den fasta inredningen och istället koncentrerat sig på ytskikt och de tekniska installationerna.
Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren . Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.
Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.
Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.
Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!
Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder. Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.
Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.
När utställningen Vi bo i Ribershus öppnade i slutet av 30-talet (jag tror att det var 1938) var det en recensent från Stockholm som så vitsigt formulerade att det enda felet med lägenheterna var att de inte fanns i Stockholm. Nog är det fina lägenheter alltids, dess like finns knappast i hela Sverige. Frontvåningarna, som vetter mot sundet, är de mest påkostade med sina etagelösningar i 3 plan. Lägenheterna är egentligen i två plan, men sällskapsdelen är på höjden uppdelad i 3 våningar som förbinds med en trappa där en öppen spis är placerad.
Byggmästaren, Eric Sigfrid Persson, konstruerade också en ny fönstertyp till sitt praktområde; det vridbara perspektivfönstret. Planlösningarna är över lag helt perfekta med stora, rymliga vardagsrum med hög takhöjd. Vissa lägenheter har ett runt matrum med skåp inbyggda i hörnen. Balkongerna är indragna och mycket generösa och samtliga har viss utsikt mot vattnet.
Erik Sigfrids dotter, är den kända formgivaren Signe Persson-Melin.
