Som ni säkert vet har Per Wästberg nyligen kommit med en biografi över Gustaf Adolf Lysholms liv. Den har jag ännu inte läst, men däremot hans egen biografiskt betonade När jag var femton år som jag tyckte mycket om. Nyligen beställde jag fyra av Lysholms böcker på Bokbörsen. En av dem har anlänt och det är En skådespelares anteckningar som är en liten elegant volym vars ark inte ens var sprättade när jag fick den.
Jag måste säga att jag började läsa denna bok under bästa tänkbara förutsättningar: uppkrupen i soffan tillsammans med grön chartreause och bra skivor på grammofonen. Lysholms korta betraktelser är knappast typiska för det sena 50-talet, de hör istället hemma i en helt annan tid vilket Under den doftande och löftesrika tid tydligt visar. Det är ett svunnet Stockholm som i teatrala fraser återkallas. Fraser som möjligtvis några gamla skådespelare på 50-talet lett igenkännande mot, men som måste ha tett sig så avlägsna och inpyrda av gammalt teaterdamm.
Gömd bakom ett besynnerligt skådespelshus
av citronlådebräder och Ambra-trä
som en mycket trött
och teatergalen man låtit uppföra
på Belcampo-ängen
nedstoppar en oskuldsfull gosse
hagtorns- och törnrosblad
i en gammal påse av Fortuna-sammet
Visst är det vackert. Fortuna-sammet, Belcampo-ängen, citronlådebräder och Ambra-trä. Det doftar om hans ord och man kan samtidigt förnimma minnesbilder som man tror sig ha glömt, men som man kanske aldrig haft.
I Lysholms värld fanns ingen klasskamp, ej heller någon plats för den moderna tiden. Av allt att döma var han avundsvärt bildad och en verklig Stockholmskännare. Jag tänker att hans liv kanske var intressantare än hans böcker, men är långtifrån säker. Hans ord klingar så ovant i min generations öron.