Krig innebär inte bara nya, dekorativa uniformer och ett enormt lidande, även den civila, tekniska apparaturen kan helt oförhappandes utvecklas i positiv riktning. Under 2:a världskriget hade det engelska kustförsvaret inom RAF svårt att skilja på fiendens och sina egna ubåtar. De ekolod som fanns till hands, var helt enkelt inte tillräckligt känsliga för att skillnaden skulle vara hörbar. För att råda bot på detta problem, kallade man in Arthur Haddy, chefsingenjör på engelska Decca, grammofonbolaget. Mr Haddy insåg ganska snart ett det krävdes mer högfrekvent utrustning för att komma tillrätta med problemet. Ett ekolod som klarade av frekvenser upp till 15 000 hertz var nödvändigt om RAF skulle kunna skilja sina egna ubåtar från fiendens.
Även om Haddy nu löst problemet, stod han snart inför en ännu större utmaning: han ombads att spela in övningsskivor med den högfrekventa signalen så att ubåtsmännen skulle lära sig att tolka de nya, högfrekventa signalerna. De 78-varvsskivor som fanns i marknaden klarade inte av att återge de höga frekvenser som krävdes, så Haddy konstruerade en ny mikrofon, ett nytt graverhuvud (det används för att gravera in ljudet i skivan) och en ny inspelningskarakteristik. Det sistnämnda innebar att man vid inspelning av skivorna höjde diskanten för att sedan sänka den i motsvarande grad vid avspelning. Detta fick till följd att skivbruset nästan helt försvann, ty bruset, som inte fanns med vid inspelningen och därför inte förstärkts, sänktes. Den ursprungliga signalen påverkades inte, ty höjningen och sänkningen tog ut varandra, bara bruset blev lidande. En liknande teknik använd vid brusreducering enligt Dolby-systemet.
RAF blev naturligtvis själaglada och Arthur Haddy förstod snart att detta var en teknik som skulle passa ypperligt på hans skivbolag Decca. Nu skulle det bli möjligt att spela in orkestrar med en klang där varenda stråke och vartenda flöjt skulle vara hörbar. Tidigare hade man fått nöja sig med ett något beskuret ljud, där frekvenser över 10 000 Hz försvunnit, vilket fått till följd att de allra sprödaste klangerna inte kunde uppfattas av lyssnaren.
År 1946 släpptes de första inspelningarna inspelade med denna nya teknik och Decca kallade underverket FFRR, Full Frequency Range Recording. Och hur lät det då? Mycket bra faktiskt. Lyssna på The Concertgebouw orchestra of Amsterdam conducted by Eduard van Beinum när 1948 de framför Bela Bartoks Concerto for orchestra. Tänk på att frasen high-fidelity inte var uppfunnen vid denna tid, den termen hör 50-talet till.
