Publicerat

På svenska blev det Svart stjärna

Jag hade turen att finna den första svenska utgåvan av Billie Holidays självbiografi, på engelskan Lady sings the blues. Den svenska titeln är dock inget mindre än Svart stjärna. Omslagets illustration är, vad jag kan se, tecknat av David Stone Martin och förekommer på någon av hennes tidiga lp-skivor för Clef/Verve.

Boken är av det slag att den måste läsas. Holiday är slagfärdig och berättar om allt från våldtäkter och prostitution, till rasdiskriminering och narkotikamissbruk. Och naturligtvis musiken och sina kollegor. Och det gör hon bra (i samarbete med William Duffy), även om man kan misstänka att skildringen inte är den mest biografiskt riktiga.

Då boken är skriven på någon slags talspråk/slang, är det inte underligt om den svenska översättningen blir en smula lustig. Konferencier blir här komframochsäj. Ordet blatte, som jag trodde var av betydligt nyare datum förekommer på sina ställen. Lotus, som på sin tid var en benämning på lesbiska, är idag helt utdaterat.

Holiday gör också en iakttagelse som de flesta vita amerikaner verkar ha missat: hon drar nämligen paralleller mellan hur landets mörkhyade befolkning behandlades och hur judarna hade det i Tyskland.

Det är ingen mening med att citera väl valda delar av boken, ty då får man ta med nästintill hela boken. Låna den, köp den och LÄS den. Det är den värd. Köp också Lady sings the blues, lp:n som släpptes i samma veva och hör till hennes toppnummer. Ett annat tips är hennes Carneige Hall-konsert, som också finns på skiva, där hon sjunger och en speakerröst läser korta avsnitt ur självbiografin.

Publicerat

David Stone Martins urtjusiga omslag

De allra finaste omslagen i slutet av fyrtiotalet och under första halven av femtiotalet gjordes av David Stone Martin. Samarbetet med Norman Granz resulterade i omslag för Asch, Stinson, Mercury och Normans egna bolag Clef, Norgran och Verve, vars etiketter David också skapade. Tänk bara på trumpetspelaren i silver på svart botten som ofta dyker upp på Verves förstautgåvor, men som började sina dagar på omslaget till en av de första utgåvorna för Stinson/Asch.

Stone Martins omslag är väldigt typiska för sin tid, men samtidigt har han en stil som gör att man genast kan se att det är ett DSM-omslag. Jag är mycket förtjust i hans alster och har köpt en hel del av de Jazz at the Philharmonicalbum som gavs ut på både Stinson, Asch, Mercury och Verve. Här är ett exempel: Jazz at the philharmonic vol. 10.

Ytterligare några smakprov på Stone Martins omslag, framförallt för Norman Grantz bolag, finns här (det är ett helt galleri!). De väcker verkligen ett visst habegär. Särskilt fina är omslagen till de 10-tums lp-skivor som var populära i början av 50-talet; formatet är enligt min mening helt idealiskt när man vill skapa en riktigt fin skivförpackning.

Publicerat

Jazz at the Philharmonic volym 10

I november 1947 spelades volym 8-10 av Norman Granz JATP-serie in. Här har vi nummer 10 med Endido och I surrender dear. Omslaget är av David Stone Martin och mycket snyggt (klicka på bilden för större format). Jag är mycket svag för hans omslag från sent 40-tal och tidigt 50-tal.

Den första Jazz at the Philharmonic-konserten ägde rum 1944 på Philharmonic Auditorium i Los Angeles. Inspelningarna från denna konsert gavs så småningom ut som Jazz At The Philharmonic, Vol. 4 och 5. Varför den inte kom först i skivserien vet jag dock inte. Jag äger rätt många album i serien och tycker att de flest håller rätt hög klass. Inte minst är det mycket snygga.

Denna utgåva är påkostad, ty skivorna är pressade i vinyl och därför lite mindre brusiga. Mercury kallade sin vinyl Merc-O-Plastic (lustigt!). Lyssna på JATP vol 10:

Medverkar gör Illinois Jacquet, Flip Phillips, Bill Harris, Howard McGhee, Ray Brown, Hank Jones och Jo Jones.