Etikett: CrossProcess

Jag är rätt förtjust i iPhoneappen CrossProcess som simulerar s.k. vänddiabilder. Den har verkligen sina begränsningar men rätt använd blir bilderna utmärkt. Motljus fungerar överlag inte alls bra med iPhonens kamera och detsamma gäller CrossProcess. Är ljuset däremot gott blir resultatet som ovan och det tycker jag är bra. Särskilt gillar jag att just rallarrosens skarpa färg kommer så till sin rätt. Det är nämligen inte alltid som en bra kamera ger det resultat som man vill nå fram till och då kan en dålig vara ett bra alternativ. Roligast är det naturligtvis med gamla analoga, men billiga digitala bilder som framkallas på stubben har också sin charm.

Vilket trist söndagsväder det var! Visserligen gjorde det detsamma eftersom jag var trött och tillbringade mycket tid i sängen (pga fest i Gamla Stan). Att lyssna på regnet smatter har dock sin charm. Men jag längtar efter snö! Bor man på landet är snö utmärkt. Det blir ljust på nätterna och så kan man skotta grunden så att den täcks helt av snö vilket ger en ypperlig isolering mot den stränga kyla som för eller senare kommer på besök. Jag hoppas på snö och åtminstone några minusgrader över julhelgen när jag reser norröver. Med mig i bagaget hade jag tänkt mig ta en bunt jazzplattor (som jag letat fram på ebay och för tillfället kalkylerar hur många jag har råd med vilket i sin tur beror på frakten). Jag har också köpt två nya pickuper som jag skall installera i min skivspelare där uppe. Jag har nämligen två gamla apparater är uppe. Dels en Elac Miracord PW6 som är kopplad till en flott blaupunktradio och dels Telefunkens flaggskepp från 1956, Opus 6 sekretär, som är en präktig möbel. Båda har gamla kristallpickuper och dessa förstörs med tiden. Jag har köpt några modernare av keramisk typ som står sig bättre och som klarar stereoskivor. Jag tror att det blir bra.

Berättade jag förresten att jag såg Faust på Cinemateket för knappt två veckor sedan? Det var den klassiska tyska versionen från 1926 med Gösta Ekman i huvudrollen. Den var helt fascinerande! Allt var inspelat i studio och kulisser och modeller var mycket teatrala. Fotot var vackert och välkomponerat. Naturligtvis bjöds det musik därtill, Matti Bye ackompanjerade. Filmen rekommenderas och finns på youtube.

(Resultatet av min nät-shopping blev följande long-plays:
HANK MOBLEY Thinking Of Home
HANK MOBLEY Workout
CLIFF JORDAN Cliff Craft
WAYNE SHORTER Night Dreamer
THE HORACE SILVER QUINTET Song For My Father
FREDDIE HUBBARD Open Sesame
LEE MORGAN The Cooker
SONNY CLARK Cool Struttin
KENNY DORHAM Whistle Stop
WAYNE SHORTER The All Seeing Eye)

 

Minsann, är det icke ett hemma hos-reportage! Våningen ifråga, som jag bebor, är en tvåa byggd 1940 vars rum är disponerade på detta vis. Bilderna är enkla snap-shots i befintligt ljus och rätt usla. På sätt känns det hela inte alltför utelämnande.

Mitt hems största rum är vardagsrummet och det är egentligen indelat i en öppen hall, ett vardagsrum och en matsal. På bilden ovan ses vardagsrummets inre del. Sommaren 2007 fick jag för mig att köpa en ny soffa när jag hittade denna historia i nyrokoko. Egentligen är inte detta min favoritstil, men det var intressant att byta sittmöbel och iaktta hur livet förändras när man inte kan slänga sig i soffan som jag brukar göra i den modernare möbel jag tidigare ägde.

Ovanför den stora buketten med praktmalva hänger en Edvard Bergh-reproduktion (100 kr på Hötorget). Den är fin och har blivit patinerad med åren. Under jugenduret som tillhört min mormor och morfar, hänger Gustav V i yngre dagar och intill en teckning av Berta Hansson, ”Maj Bring poserar”. I hörnet står en stor och mycket påkostad radio, en Philips B7X63A från 1956. Mycket välljudande, även med moderna mått mätt! Tyvärr har den precis gått sönder och måste repareras. På radion står en servis i pläter och på bordet en elektrisk samovar.

Armaturerna är från 30-talet och tämligen påkostade.

Framme vid fönstret står den öppna spisen. På golvet ligger en kohud (döpt efter Iris som var frun till bonden som vi köpte kalven av) och på den en Pastilli av Eero Aarnio. Runt spisen klänger en Gullranka och i fönstret två Hibiskusar. På golvet tronar en Nerium som börjar bli rätt stor. Längst till vänster skymtar en bokhylla full med skivor. Den stod vid en återvinningsstation vid Hornstull och passade mig perfekt så jag tog med mig den hem.

Matsalen är en stramare historia. På golvet en matta som jag fann i grovsoprummet, nytvättad och fortfarande inplastad. Stolarna är de klassiska 7:an i teak och bordet ett fynd från Myrorna. Det är mycket praktiskt, ty de har två utdragsskivor som sitter fast under bordet och de kan därför inte slarvas bort. Till vänster skymtar två Dual 1019 (skivspelare) och till höger en av två Carlsson OA5 (högtalare). Förstärkaren är en Harman Kardon 330 A. Skrivbordslampan är troligtvis från 70-talet och har skärm i plast, vilket gör att den lyser mycket vackert när den tänds.

I hallen har jag ett praktfullt barskåp i jakaranda som jag tror är från 30-talet. Intill står ett nätt litet bord som jag fann i soprummet. Ovanpå ligger ett par kameror. Till höger i bild skymtar den största av hemmets skivhyllor. På golvet en fin rya från återvinningsbutiken i Luleå. På väggen syns också delar av en handduk med ”Vi som går köksvägen” broderat.

Mitt kök är mycket vacker. Bänkarna är av massiv teak och skåpluckorna ljust gröna. Ovanför diskbänken sitter två specerihyllor från BOET. I fönstret syns bl.a. en Cyklamen som jag haft i många år och som ofta blommar. Längst till höger en Blomsterlönn (Klockmalva) som jag tror är av äldre modell.

I sovrummet har jag mina böcker. Bokhyllan blir alltid full, även om jag hela tiden bygger ut den. I bildens mitt syns ett antal inbundna årgångar av tidskriften Byggmästaren (sedermera Arkitektur). Till höger ses det lilla minimala serveringsrum som tjänar till sluss mellan vardagsrummets hall, kök och sovrum. Det är fyllt av garderober och mycket praktiskt.

Nu har jag gjort något så originellt som att fylla år och till råga på köpet (älskar det uttrycket – felaktigt och allt) firat eländet.  Det var jämt och mycket och jag har svårt för mina egna födelsedagskalas. Detta blev dock mycket lyckat.

När jag vaknade på lördagen, som var den stora dagen, var jag helt ansatt. Inte underligt, om man kommer i säng vid sexsnåret i sällskap med en 200-grammare. Kvällen innan hade jag anlänt Stockholm vid halv elva och sedan jobbat kväll för att vid tiotiden gå på Babylon och sedan vidare till Absolut Roma. Det blev dans och mycket uppsluppet och kalaset fortsatte hemma hos Björn och tog som ni förstår inte slut i brårasket.

Efter att ha tänkt på fräschören promenerade jag på lördagseftermiddagen ned till Konserthuset för att där mötas av GBS på trappan vid fontänen. Blommor och något stärkande väntade och sedan en tur till David Bagares gata och Stuckatörens våning, den museivåning som Stadsmuseet disponerar och som numera är reparerad och återställd till sin forna glans. Axel Notini sparade inte på krutet när han dekorerade sitt hem, ty han ville visa upp sitt stora kunnande. I de två rummen som utgjorde gatuenfiladen samt matsalen som låg åt gården till, härskade en dämpad halvdager. Att promenera omkring där var som att röra sig i en verklig demi monde. Mot gården låg dock ett ljust och fint sovrum samt ett fantastiskt kök med skafferi och jungfrukammare. Där hade jag gärna utfört hushållsnära tjänster.

Etapp två var en middag i en kolonistuga vid Tantolunden. Vädret var utmärkt så det var klart att även denna del blev lyckad.

Avslutningsvis blev det fest hos Björn som sanerat våningen efter fredagens kalas. När jag sent omsider begav mig hem, upptäckte jag att jag tappat mina nycklar. Att leta rätt på dem orkade jag ej, istället tog jag en bit från en byggnadsställning och tog mig in via balkongen. Sådan tur att jag lämnat dörren på glänt!

Nej, jag har inte slutat fotografera analogt. Däremot har jag slutat framkalla filmen pga att jag inte har råd just nu. Av den anledningen blir det en hel del bilder tagna med mobiltelefonens kamera och CrossProcess. Vad det lider kommer dock sommarens analoga bildskatt att presenteras. Roligt skall det bli, ty jag har glömt merparten av vad jag fotograferade. Spänningen!

Som ni ser av dessa bilder har jag befunnit mig på en biltur. Lördagen för en vecka sedan satte jag mig i bilen för att köra norrut. Anledningen till detta var att jag bestämt mig för att förvara bilen där uppe i ett par år. Den är helt enkelt för dyr för en stackars samarit. Ungefär 90 mil lång skulle färden bli. Vädret var utmärkt och det var mycket vackert, framförallt mellan Hudiksvall och Sundsvall. Tyvärr började automatlådan läcka i höjd med Sundsvall och jag fick avbryta färden.

Dessvärre var felet lätt att laga, ty det var bara packningen mellan oljetråg och själva automaten som falerade. En av två fläktremmar behövdes också bytas så jag lämnade bilen hos North Car som så lägligt låg invid E4:an strax norr om Sundsvalls centrum. De lovade att åtgärda bilen när verkstaden öppnade på måndagen.  Och så tog jag tåget hem. Jag var inte på något vidare humör.

I onsdags tog jag tåget upp till Sundsvall för att hämta bilen som nu var lagad. North Car låg en bit utanför city så jag gick in på turistbyrån för att få hjälp med vilken lokalbuss jag skulle åka. Det var en utmärkt turistbyrå och vips satt jag på en buss som bara kostade 25 kronor! Dessutom kunde jag betala med kort på bussen!

Tyvärr var vädret usel och stundtals hällregnade det när jag fortsatte färden norrut. Äta kunde jag inte, ty jag var alldeles för nervös för att det skulle bli något annat trubbel och jag skulle bli stående i regnet. Det blev det dock inte och bilen är mycket vilsam att köra. Det finns gott om plats och stolarna är ett under av komfort. Med ett rymligt minneskort i stereon led jag heller ingen brist på musik.

På bilden ovan ses den nya Höga kusten-bron. Helt magnifik dök den upp i regnet och dimman. Jag hann precis ta en bild.

Vid halv åttatiden anlände jag GBS i den lilla västerbottniska byn. Jag hade först tänkt köra hela vägen hem, men det dåliga vädret gjorde att jag inte ville hålla hög fart och jag insåg att jag inte skulle hinna fram innan mörkrets inbrott. Då mina ögon är för dåliga för mörkerkörning i regnväder, fann jag det klokt att njuta av mat och spisvärme hos GBS. Till på köpet fick jag se den svenska filmen Tärningen är kastad. En deckare som utspelade sig i Gamla Stan och tv-branschen.

På torsdagen fortsatte min färd. Det var ömsom regn och ömsom solsken. Stundtals var det mycket vackert. Naturen har till viss del antagit en höstlik ton, men det är ännu några veckor kvar innan höstlöven försvinner i en färgexplosion.

I Piteå stannade jag till för att köpa smörjfett. Lantmännen heter numera Granngården och butiken är helt ombyggd. När jag var liten huserade farbror Lasse på kontoret. Han dog i somras. Mannen i kassan hade dock honom i minnet, ty han hade arbetat där i fyrtio år. Det kändes vemodigt att vara där igen, ty det var länge sedan sist och som barn var det något av en fest att åka på Lantmanna och se hur farbror Lasse sina kataloger för att hitta den reservdel som man sökte.

Slutligen var jag hemma! Solen sken och det var tämligen varmt och fuktigt. Någon frost hade ännu inte tagit kål på blommorna. Jag packade ur bilen (bl.a. 30 årgångar av Ord och bild t.o.m. 1929) och åt lunch. När jag sedan rundsmorde bilen passade jag på att inspektera motorn och fann att verkstaden glömt att skruva fast generatorn ordentligt. Med lite otur hade den kunnat lossna! Vilken tur att jag inte märkte det när jag hämtade den på verkstaden, då hade jag inte litat på deras översyn av automaten och heller inte vågat köra vidare.

Och ja, så kom Bonn-Karl på besök och påstod att smörjfettshotness är den bästa formen av hotness!

Augustikvällar! När staden mörknar, är himmelen fortfarande ljus och tinnar och torn framträder mot den blånande sky som är månadens mest intagande kännetecken. Ibland kan jag tycka att naturen är som människor eller vice versa. Som vackrast innan den vissnar ned.

Ikväll har jag, hör och häpna, besökt Pride. Vanligtvis är av ungefär samma åsikt som Maj-Britt  Hagberg som på frågan om hon hade för avsikt att besöka festivalen som det året gick av stapeln vid Sjöhistoriska (eller något i den stilen) svarade följande: klicka här.

Nå, jag hamnade i en varm källare på söder och fick mig Homokulturens ABC till livs. Denna kultur bestod till stor del av en sak och det var sex, vilket fick samtliga inblandade att mysa. Jag blev rätt irriterad när Anna-Maria Sörberg (dåligt val av intervjuare!) sa till Birgitta Stenberg (som f.ö. gjorde mycket bra ifrån sig): ”du har ju skrivit mycket om sex”. Det tyckte inte Stenberg och inte jag heller. Nog för att hennes böcker innehåller sex, men inte är de som dagens s.k. HBTQ-litteratur som praktiskt taget är smaklöst snuskig utan att för den skull vara upphetsande. Stenberg skriver som sina upplevelser utan att för den skull bli billig och osmaklig, istället förmedlar hon i sina böcker både livsglädje och förfall på ett mycket engagerande vis.

Min favorit under kvällen var Kolbeinn Karlsson som skrivit boken Trollkungen. Han framstod som ytterst sympatisk och dessutom egensinnig på ett tilltalande tillbakadraget vis.

Nu var det inte alls meningen att såga den föreställning, på det stora hela var det en intressant kväll.

När jag promenerade hem gick jag bland annat Nybrogatan och passerade dörren till det fantastiska Hotel Örnskiöld. En 30-talsidyll som är behagligt patinerad.

Rubriken må inte vara något mästerverk, men nog har de sin charm med alla dessa sommarserveringar som poppar upp så snart det blir semestertider. För att inte tala om alla vackra hembygdsgårdar som drivs av entusiaster som mestadels arbetar helt ideellt.

Föreningen som drivet Ottergården har lärt sig att det som lönar sig allra bäst är att ställa till med paltservering varje vecka under juli månad. Gården, som är en gammal Norrbottensgård, en parstuga med ytterligare två kamrar vid sidan om köket, är vacker med ursprungliga fönster och en fin och prestigelös inredning. Rejäla tanter står för paltkokningen och deras män skalar potatisen som är grunden till denna goda skapelse som fylls med fläsk och serveras med smör och lingon.

I hörnet Sturegatan/Östermalms- gatan ligger denna anrika inrättning. Älskar skylten och att dylika tvättsalongen faktiskt finns kvar.

För 4-5 år började Östermalm förändras. Dahlboms kontorsmaskiner på Sibyllegatan klappade igen och ersattes av en hemsk inredningsbutik och på Karlavägen och Linnégatan poppade kaféer och trendiga butiker upp. Lite förvånande får man säga, ty tidigare har de mer konservativa butikerna dominerat.  Vad sägs om First and second häst? Egentligen började förvandlingen ännu tidigare, när en del av Tösse avyttrades och blev till Cafe Foam som öppnade 1997 med helt galen inredning av London W8. Lustigt nog, är inredningen fortfarande rätt intakt. Hoppas den blir kvar 30 år till, då kommer den att vara helt unik och en sevärdhet i klass med Valands.

Även uppe på Gärdet har den nya tiden brutit in. Antalet hundfrissor har minskat och på Furusundsgatan har en kaffebar, som även serverar mackor på surdegsbröd, öppnat i närlivsens gamla lokaler (färskpressad juice finns också att tillgå). Den klassiska restaurangen Funkis är numera asiatisk restaurang och Stickans mat-café har blivit vedugnspizzeria.

Charles Aznavour: Yesterday when I was young.

Jag tycker att CrossProcess-appen är riktigt bra, framförallt nu när jag endast har 31 exponeringar kvar av den gamla Polaroid 669-filmen som slutade tillverkas 2008 (om jag inte minns fel). Jag undrar vad jag egentligen borde fotografera med så unik film? Några slaskbilder får det naturligtvis inte bli. Kommer inte på fråga!

Jag har köpt några rullar smalfilm för sommaren. Då Kodachrome somnat in, blev det Ektachrome 100D som sägs vara en helt fantastisk film. Det får man verkligen hoppas på. Även här är frågan vad man skall föreviga när man använder sig av ett så dyrbart medium som super 8-film.

Har jag berättat att jag läser Palme-biografin som kom i våras? Den är bra och sidorna vänder sig nästan av sig själva. Jag tror faktiskt att den hör till de bättre biografierna jag läst på senare år. Tjock är den också, så att den räcker hela sommaren. Under min uppväxt stod inte Palme högt i kurs, man skulle faktiskt kunna säga att han var tämligen avskydd. Därför är det intressant att få en mer nyanserad bild av mannen som var en av våra allra främsta politiker under 1900-talet. Att dessutom lära sig något om efterkrigstidens politiska spel är dessutom bra för mig som inte alls är insatt på området.

Apropå sommar: har ni sett videon till Bobby Vees The night has a thousand eyes? Bobby är på stranden mitt i natten och får både en blondin och två badpojkar med sig hem. Avancerat!