Be-bop-söndagar med skivspelaren

Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.

Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands och Northwest Passage (klassiker som finns i en känd inspelning med Woody Hermans orkester). Över lag tycker jag att inspelningarna håller hög klass, bortsett från ett eller två vokala spår som jag finner lite fåniga. Sättningen varierar men Chubby Jackson medverkar på mer än hälften.

Ljudkvalitén något bristfällig, mycket beroende på de dåliga pressningar som gjordes strax efter kriget när schellacken var svår att få tag på (ljudet av stekt bacon!). Dessutom fick små bolag som Keynote ofta nöja sig med snäppet sämre material än de stora bolagen (som gjorde allt för att slippa konkurrensen från de nya uppstickarna). Än värre är dock att överföringen inte alls blev bra och det för att min dator har sett sina bästa dagar ljudkortet mer eller mindre brakat samman. Svänger gör det dock iallfall!

Bland det bästa med dessa album är texten som är tryckt på omslagets insida. Den har jag naturligtvis fotat av så att ni med nöd och näppe kan läsa den genom att klicka här (Keynote 123) och här (Keynote 140).

Spåren är som följer: She’s funny that way, Mean to me, Northwest passage, Elevation, Charge account, I woke up dizzy, Sloppy Joe’s, A cent and a half, Fine and dandy, Crying sands, Cross country och Characteristically, B.H.

De tre första och de tre sista spåren kommer från albumet Chubby Jackson Bill Harris, Keynote K123. Medverkar gör Howard McGhee/Pete Candoli (tp) Bill Harris (tb) Flip Phillips (ts) Ralph Burns (p) Billy Bauer (g) Chubby Jackson (b) Dave Tough/Alvin Burroughs (d) (fullständig data finns här). De 6 spåren i mitten kommer från albumet Be-bop, Keynote K140, och listan på medverkande hittar ni här.

När be-bopen kom till Stockholm

1947 var det tämligen ont om be-bopskivor i Sverige. De första med bland andra Dizzy Gillespie hade precis letat sig till Sverige via England. Den 16 december anlände Chubby Jacksons Fifth dimensional jazz group till Stockholm som första amerikanska orkester som spelade den nya musiken.

I en artikel i Metronome Magazine berättar Jackson året därpå om den svenska turnén. Han är mycket förvånad över det stora intresset bland jazzmusikerna för be-bop; hur alla tycks digga Parker och Gillespie och vill lära sig allt om den nya jazz-stilen. Nå, Jackson hade knappast kommit till samma slutsats om han hamnat i en bygdegård på landsbygden. På den tiden spreds nya influenser främst genom film och radio vilket gjorde att det tog sin tid. Jazzintresserade radiohandlare runt om i landet var nog ofta de som förmedlade nya musikstilar, ty de kunde ta hem de skivor som annars mestadels såldes i storstäderna.

Det var hursomhelst  ingen dålig orkester som Chubby Jackson tom med sig till Sverige 1947:  Terry Gibbs spelade vibrafon, precis som han senare gjorde i Modern jazz quartet, Conte Candoli trumpet, Denzil Best trummor  och Lou Levy piano. Sveriges radio gjorde lämpligt nog en inspelning som jag hittade på en Dragon-lp idag. Den finns även på CD,så köp den (innehåller också en finfin konsert med Dizzy Gillespie live på Vinterpalatset i januari 1948). Förutom dessa inspelningar gjorde orkestern också några skivor på etiketten Cupol.

Lyssna på Chubby Jackson och hans orkester med Crown Pilots, Beguin the begiun och Shishika:

Strax efter Jacksons besök anlände Dizzy Gillespie och hans stora band och även dessa gjorde succé. 1949 kom James Moody och sedan rullade det på under hela 50-talet. Ett av de allra bästa resultaten av dessa års svenskamerikanska samarbeten var Ack Värmeland du sköna som Stan Getz spelade in 1951 för svenska Metronome tillsammans med Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén.