Banal bild egentligen, men vad jag tycker om den! Dessutom är den tagen i storstan och inte på landet. Mina Stockholmsbilder skiljer sig nog i stor utsträckning från gängse bilder i den genren.
En påsk i en kyrkstad i Norrbotten
Påsk var för länge sedan en stor kyrkhelg med allt av festligheter som det innebar. Dåförtiden även sprit och hor. Idag har lugnet sänkt sig över de gamla stugorna som står tätt tillsammans i kyrkstäderna i Norr- och Västerbotten.
Här några bilder från min mormors stuga som moderniserades med nya tapeter och ny vaxduk i början av 50-talet (den gamla duken ligger kvar under den nya). I rummets ena hörn står en silverfärgad vedspis. Att piffa upp spisen på detta sätt var mycket populärt en gång i tiden.
På bilden ovan ses min mors och hennes lillasysters kläder från mitten av 40-talet. Mormor var en skicklig sömmerska även hade god hand med sticksömmen.
Ytterligare två bilder i det stående format som gör sig så dåligt här om man inte lägger dem i en lightbox. Den första på den enkla köksutrustningen i rummet och den andra det vackra trappuset där man tyvärr inte ser de gamla tvinnade elledningarna som är fästa i vita porslinsknoppar.
Självporträtt i ett skyltfönster i stan
Självporträtt i ett skyltfönster på Tegnérgatan en gråmulen lördag i slutat av mars.
Jag läser K Boyes kris på höskullen
Det var alltför pretentiöst för att jag skulle kunna låta bli, så jag begav mig upp på höstkullen, detta meditativt vackra rum, för att fotografera mig själv läsandes Karin Boyes Kris. Det är viktigt att man står rak i ryggen, det hoppas jag ni förstår. För att göra saken ännu värre, lyssnar jag på Matteuspassionen när dessa rader skrivs.
Kris är en intressant roman, som jag ännu inte kan säga något väsentligt om. Kanske är den inte ens värd att läsas. Boken är till stora delar självbiografisk, läser jag i förskriften, och handlar om en ung kvinna som grubblar över vår herre och sin förtjusning i en annan ung flicka. Jag är dock intagen av den generation som verkade under första halvan av 1900-talet och känner, av oklar anledning, ett släktskap som jag inte tycker mig finna om jag ser på det sena 1900-talets skribenter, fotografer och konstnärer.
Och så ett lästips på påskhelgens sista dag. Dagarnas skum, litteratur från Norr- och Västerbotten.
Stationshusets granne är Husarviken
Jag vet inte vilket öde det gamla stationshuset (om det nu verkligen är ett stationshuset eller bara ser så ut) går till mötes nu när ett nytt bostadsområde skall uppföras vid den gamla gasverkstomten. Alldeles intill ligger en pampig direktionsvilla som hör gasverket till. Även den är en tegelbyggnad som jag tycker påminner om den gamla sydsvenska byggnadsstilen.
Sommartid är här en verklig idyll, ty intill tegelbyggnaden ligger en låg vitmålad uthuslänga skuggad av gamla vildvuxna träd. Det är mycket vackert.
Gasklocka i område under förändring
En båt lägger till vid hamnbassängen
Skänk mig mer i förtjusande villastil
Nog är det synd att det inte är jag som efter att ha försett mig i kök och serveringsrum hasar runt på parketten och öppnar de franska fönstren på vid gavel en solig morgon i mars, ställer ifrån mig den kinesiska tekoppen och beger mig in i det ombonade biblioteket där jag letar fram ett par skivor som jag lägger på grammofonen och sedan sjunker ner i en behaglig fåtölj med en trevlig volym av Svenska hem i ord och i bilder. Det borde vara jag. Det är nästintill min plikt.
Okända huset på Garnisonens gård
Inne på Garnisonens gård står ett rejält höghus som man vanligtvis inte ser från gatan. Till skillnad från den tidstypiska 70-talsfasaden mot Karlavägen, påminner höghuset från tidigt 60-tal mer om den brutala 30-talsfunktionalism som känns igen från fabriker och kraftverk.
Garnisonen är ett fascinerande kvarter. Mot Linnégatan tronar de nästintill Thomas Sandell-röda putsfasader som berövats en stor del av sin ursprungliga utsmyckning. Mot gårdssidan är dessa fasader helt släta och vitputsade. Inne på gården finns det gott om öppna platser och mitt i allt står höghuset. Karlavägsfasaden, som är runt 300 meter lång, sägs vara Sveriges längsta.
Det ryktas om att flextiden infördes för första gången i detta kvarter. Att alla kontorsanställda skulle var på jobbet vid samma tid var inte praktiskt genomförbart, ty det arbetade alltför många personer i detta stora kvarter för att alla skulle få plats i en eller ett par tunnelbanevagnar och de bussar som passerar området. Något ligger det säkert i det, framförallt om man betänker att det jobbar åtskilligt med folk i de intilliggande radio- och tv-husen.
Och våren tvekar uppe vid Johannes
I april ordnar Cinemateket ett Mai Zetterling-retrospektiv. Tänk på det ni, när ni promenerar Kammakargatan fram en solig vårvinterdag, ty vid korsningen med Johannesgatan ligger den verkliga Porten vid Johannes, Angela och Petras vinterhem. Retrospektivet börjar den 15:e april och bör inte missas. Först ut är berättelsen om Angela, Petra och de andra i von Krusenstiernas brokiga galleri, Älskande par.
Det finns mycket att se under april, Kubrick, stumfilm och Kvinna utan samvete, en av noir-genrens bästa. Sitt Cinemateketkort bör man ej slarva bort. Eller försumma att köpa ett.
Skulpturen som står framför Kentaur
I parken vid stadsbiblioteket står en skulptur vars namn jag inte känner till. Här ses ett det lyckliga paret dansa omkring, i bakgrunden stegrar sig Kentaur.
Jag tar mig som vanligt till hamnen
Det vilar en sydsvensk stämning över Södra hamnvägen. Jag är säker på att den snart är ett minne blott, ty här har ett nytt bostadsområde börjat anläggas. Varma sommardagar är det en fröjd att promenera längs med järnvägen och tro sig vara på semester, så långt borta är känslan av Stockholm.
På väg till Stadsauktioner, passerar jag alltid Silon i Frihamnen. Den kan jag aldrig låta bli att fotografera och hur vacker är den inte när dess topp försvinner i dimman?
Containrar finns det gott om i detta område. Och en och annan lyftkran. Vore det inte för dimman skulle man skymta Lidingön i bakgrunden.
Torsten Fridhs monument Protest
1986 restes Torsten Fridhs monument Protest på platsen där1:a majdemonstrationerna ägde rum fram till mitten av 60-talet. Det är ett förträffligt monument och ett monument över den arbetarrörelse som en gång var och som jag har stor respekt inför.
Torsten Fridh kallat Protest, resta 1986.
På piazzan invid Nationalmuseum
På piazzan invid Nationalmuseum flanerar fåglarna, trots att det ännu är tidig morgon och affärslivet inte hunnit ta fart. Den vackra mosaiken lyser i det dimmiga marsljuset och önskar inget hellre än att solens värmande strålar ännu skall dröja några dagar. Förgänglighet.
Frihamnen snötäckt och vinterkall
Mina bilder på snön och kylan tenderar icke att sina. Här ses som vanligt Frihamnen i all sin kylslagna elegans.
Blågrönt är min färg. Plåt på hus är vanligtvis ingen favorit, men denna byggnad kan jag inte annat än älska.
Lurar med musik uti går jag aldrig omkring i. Lyssnar jag på musik när jag förflyttar mig, är det i bilen, men det är en annan historia (och tillika en mycket angenäm). Hade min promenad haft ett soundtrack, hade det kanhända innehållit Don Byas version av You call it madness, but I’ll call it love (på svenska den underbara För mig var det allt).
Vyer från norra Djurgårdens nejder
Jag promenerar både till och från jobbet. Jag promenerar på kvällar och helger. Jag tycker helt enkelt mycket om att gå, att se och att fundera.
Denna dag hade jag min nya kamera med mig. Och som jag trivs med den! Snö och frost prydde mark och växtlighet, solen såg jag inte skymten av.
Nere på isen i Djurgårdsbrunnskanalen tronade Nordiska museet upp sig, lika överdimensionerat som någonsin förr.
Jag skaffar mig en modern kamera
´Jag äger tre kameror sedan tidigare: en Rollieflex, en Agfa Optima och en Polaroid Land Camera 450. Naturligtvis har jag en digitalkamera också, en rätt så usel Minolta Dimage som man rymmer i fickan. Av någon anledning gillar jag den, ty den tar rätt bra bilder i svagt ljus. Bra var kanske fel ord, men de saknar i vart fall intekaraktär.
Men nu har jag iallafall köpt mig en modern systemkamera. Nå, modern och modern,den är från slutet av 70-talet. Jag funderade på om jag kanske skulle köpa mig en 80-talsmodell med full automatik och LCD-skärm, men insåg att dessa kameror inte alltid är så driftssäkra när de kommit upp i åren. En helt ny kamera vill jag inte ha och CanonsEOS-modeller tycker jag inte riktig. Dessutom är de dyra.
AE-1:an är en robust kamera med full automatik (shutter priority, men man kan lika enkelt ändra exponeringstiden och på så sätt få aparture priority). Den går även att använda i manuellt läge och det finns mängder av bra och prisvärda objektiv i FD-serien. På kameran sitter idag det populära 50 mm f/1.8 som säkert ger riktigt bra bilder.Jag har sprungit runt idag och provad min nya kamera. Den är mycket lätt att använda, sökaren är fantastisk (för första gången ser jag verkligen vad jag fotograferar) och vikten är låg. Jämfört med min polaroidklump är denna kamera fjäderlätt.
Det skall bli spännande att se resultatet när jag framkallat den första rullen. Just nu sitter det färgfilm i kameran, men jag hade tänkt beställa några rullar Tri-X och experimentera mer med svartvitt.