Den fjärde gasklockan i Ropsten byggdes år 1932 och på dess omslingrande trappsteg kan man klättra nästan upp till himlen. För några år sedan fann jag den ful, men för varje gång jag passerar den, blir jag mer och mer förtjust. Tyvärr skall den rivas och ersättas av ett höghus. Byggnaden är inte alls omistlig, men jag kommer att sakna den när den ersättas av ett modernt höghus fyllt av fräscha människor i valfri ålder.
Eftersom jag ofta befinner mig i området har jag kommit att tycka mer och mer om det. Här finns förutom denna gasklocka en byggnad som ser ut att vara en tågstation, en påkostad disponentvilla i tegel (kanske var det här Ahlsell, gasverkets förste chef bodde – samme man som gav upphov till Ahlsellvägen) och Ferdinand Bobergs världskända gasklockor. En del byggnader kommer att få stå kvar, resten kommer att rivas. Jag hoppas att åtminstone något av den gamla gasverkskaraktären kommer att bevaras närr det nya området så sakterliga reser sig på dess gamla marker.
Innan snön kom och begravde den frostnupna naturen, promenerade jag som vanligt åt Storängsbotten till. Jag tycker mycket om denna plats, särskilt när kylan har den i ett säkert grepp.
Övergiven är denna av tid och bristande underhåll ansatta gamla perrong. Det var länge sedan tågen på Värtabanan stannade här och än sällsyntare är nog att någon beundrar denna förfallna skönhet.
Alldeles intill ligger ett komplex som jag förmodar är uppfört på femtiotalet. I skuggan av en gammal ek tronar en välputsad, varmgul byggnad med en påkostad ekport. Enkel och nästan raffinerad.
På min vandring bland stadens rivningshus har nu turen kommit till Kungliga musikhögskolans byggnad vid Valhallavägen. Fastigheten uppfördes i mitten av 50-talet och ritades av arkitekterna Erik Ragndal och Johan Tuvert. Sett från ovan utgör den delar av en g-klav, ty när komplexet skulle färdigställas några år senare, insåg man att de gamla tegelbyggnader som stod i vägen var skyddade och inte fick rivas. G-klaven kunde därför inte fullbordas.
Här tog drömmen om g-klaven slut och snart är även den existerande byggnaden utplånad, till förmån för en ny musikhögskola och ytterligare ett bostadsområde.
Det är en mycket vacker anläggning i tegel. Till stora delar är fasaden sluten, men på sina ställen öppnas den upp av större fönster och, som här, kopplas byggnadskropparna samman av en arkadliknande gång.
Denna gång är min personliga favorit, ty den är nästan sakral med sitt vitputsade, spetsiga valv och sina tegelpelare mot Valhallavägen som mot gården motsvaras av smäckra, grå pelare.
Som ni ser ger väggarna ett intryck av att vara tjocka. Kanske är de också det, eller så beror de bara på att fönstren monterats i liv med innerväggen. Kanske beror det på att arkitekterna ville att byggnaden skulle uppfattas som en solid och välisolerad, dit trafikens störande ljud inte skulle nå. Notera också husets sockel som är av allra bästa material.
Mot militärhögskolan har en liten trädgård anlagts. Den är kärv och gör sig alldeles utmärkt vintertid. Också det är en konst!
Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.
På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.
Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).
Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.
Norrbackainstitutets ena flygel under rivning hösten 2010. Här kommer Nya Karolinska Solna att byggas,
Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.
När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.
När delar av Norrbackainstitutets vänstra flygel försvinner, förändras balansen och helheten blir lidande. Byggnaden är ritad av John Åkerlund och stod klar i mitten av 30-talet.
Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.
Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.
Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.
Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:
En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.
Jag läste precis i SvD att Nacka kommun råkat trasa sönder ett medeltida skepp i samband med en upprustning av badplatsen Boobadet. Jag utgår från att denna fadäs inte gjorts med vett och vilja, men det visar att många kommuner inte tar sitt kulturarv på allvar. Stockholm är på intet sätt ett undantag, även om jag tycker att man här är mer rädd om spåren från förr än man är i andra delar av landet. Men det är klart att det finns gott om fadäser. Lindgården på Djurgården är ett aktuellt exempel.
Över lag tycker jag att man alltför ofta river hus av hög kvalité och ersätter dem med nybyggen av låg kvalité. En byggnad som är kulturellt intressant, är välbevarad och dessutom byggd av gedigna material borde i de allra flesta fall vara värd att bevaras. Dessutom går den att underhålla. Detta gäller naturligtvis även byggnadsdetaljer, som fast inredning i lägenheter och villor. Ett utbyte till ordinär nutida standard är nästan undantagslöst en försämring. I hög utsträckning tycker jag att det mesta som gjorts under 1900-talet fram till ungefär 1960, är av så pass hög kvalité att det bör sparas, inte minst med tanke på att jordens resurser är ändliga och att funktionen är såpass up-to-date.
Jag ber att får rekommendera Gula listan om man är intresserad av vad som är på väg att försvinna.
På Axessbloggen skriver Johan Lundberg bra om Kristina Alvendals tal om Stockholm som en promenadstad. Det Alvendal förespråkar, att fullkomligt sudda ut en stadsdels spår och bygga ett nytt stadsmässig område, är verkligen inte speciellt genomtänkt. Hammarby sjöstad hade behövt fler spår Lugnets industriområde för att bli någotsånär intressant. Att bygga helt ett helt nytt område är svårt. Mitt eget område, Gärdet, har precis satt sig. 50-talets områden är på väg att bli det.
I lördags promenerade jag ut mot Kaknäs och hamnade så småningom vid Lidingöbro. Där ligger några gamla villor som har en magnifik utsikt över Stockholms inlopp och Lidingön. Här låg också Lidingöbro värdshus, idag finns inte mycket kvar av anläggningen, ty här skall det byggas en modern konferens- och spaanläggning. Det var bland det dummast jag hört. Plaska runt i ett gyttjebad och konferera kan man göra någon annanstans, inte behöver man riva ett anrikt värdshus för den skull.
Lidingöbro värdshus har gamla anor. I början av 1800-talet byggdes här en bro över till Lidingön och så småningom etablerades här ett utskänkningsställe. Vid förra sekelskiftet byggdes en pampig anläggning upp som eldhärjades på 20-talet och återuppbyggdes. hade man varit liter mer förslagen, hade man naturligtvis renoverat och tillbyggt anläggning och då fått en tämligen unik miljö. Här en bild på hur värdshuset tog sig ut när det begav sig.
Det var en vacker dag jag kom till Lidingöbro. Området låg tämligen övergivet, bortsett från en hantverkare i en av villorna intill där bostadsrätter skall inredas. Hans sågklinka ekade i tystnade. Först förstod jag inte vad som skett, men den tomma grunden och en ensam och rumphuggen flygelbyggnad fick mig förstå. Bland sågspånet på marken hittade jag en skärva från en kakelugnsfris. Jag smög mig in i den halvt nedrivna längan och ställde mig i tornrummet (vacker bild!) och såg ut över vattnet. Innanfönstren stod på glänt och de yttre bågarna var mycket smutsiga. Brädgolvet var gulnat av många lager fernissa och i kaminens gamla nisch syntes spår av grön färg. Väggarna var till viss del täckta av pärlspont och en tapetflaga svajade i taket. Jag hörde steg nalkas och blev skrämd. Efter en stund förstod jag att det bara var takdroppet. Jag tog några bilder och begav mig sedan därifrån.
Som barn åkte vi då och då till min fars moster. Hon hette Agnes och var praktiskt taget änka när jag föddes. Levi, hennes man, har jag inget minne utav. Agnes var stram och behärskad. Henne var jag lite rädd för. Hon bjöd på hårda karameller, mandarinklyftor. Man vågade bara ta en.
Moster Agnes hade ett hus, jag tror att det var tre rum och kök med en inredd övervåning vars rum hon hyrde ut. Det är köket jag minns. Det var stort och hade fönster i två väderstreck och var moderniserat efter kriget. Vägarna var klädda med masonit som var målad med en ljus oljefärg. Ovanför elspisen, satt en opak glob fastskruvad i väggen. Ljuset som reflekterades i den något knottriga ytan, som kanhända var ströpplad, var för mig rena magin. Stramhet. Skönhet. Därför älskar jag masonit.
Bland det vackraste jag vet i hela världen är ett klassiskt och stramt kök, ofta platsbyggt och med luckor kläda med masonit. Jag tycker att det passar överallt, både i äldre och i modernare miljöer. Dessutom fanns det knappt några köksinredningar innan masoniten gjorde entré. De kök i äldre stil man ofta ser, är ofta ett modernt kök vars utförande anpassats efter serveringsrummets skåpinredning. I köket fick man förritin nöja sig med en bänk, kanske med slask, och ett rejält bord. Överskåp och arbetsytor var mycket sällsynta.
Masointinteriörer är underskattade. Vem älskar gamla hus som fått en ny interiör av masonit? Jag gör det, men jag är rätt ensam om det. Idag rivs det mesta ut för att återskapa det som en gång var. Det kan ha sina poänger, men för mig är det ofta årsringarna som räknas.
Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.
På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.
Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.
Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.
Idag kan man läsa en intressant text i SvD som behandlar tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Unescos expertorgan, Icomos, har startat en kampanj för att övertyga Stockholms politiker att det inte alls är en bra idé att skövla de annex som är placerade längs med Odengatan och ersätta dem med en alltför dominerande byggnad. Och det kan man verkligen hålla med om. Jag är personligen mycket förtjust i det nyaste annexet, det ljusgula med de stora luftiga ytorna som innehåller läsesalen för tidningar och tidskrifter. För att inte tala om torget utanför. På det stora hela en miljö jämförbar med Trygg-Hansa-komplexet vid Fleminggatan.
Överlag tycker jag att man inte är tillräckligt rädd om de välbevarade byggnader och miljöer som finns kvar idag, istället har man en tendens att förstöra och förfula genom ovarsamt underhåll. Bättre är då, kan åtminstone jag tycka, att riva för att på så sätt slippa det fula och förstörda som vi redan har tillräckligt av. Och detta skall inte tolkas som om att det vore klokt att utplåna Asplunds världsberömda verk.
Återstår att se huruvida Icomos lyckas övertala Madeleine Sjöstedt och hennes kollegor, eller om vi får en halvdan miljö vid Asplunds berömda stadsbibliotek (samt om Kristina Alvendal låter undslippa sig ännu en dumhet).
Uppdatering: Nu ser jag att man stoppat ombyggnaden av biblioteket (läs här och här). Bra på sitt sätt, men bäst hade naturligtvis varit om man gjort en klok tillbyggnad som inte förstört Asplunds byggnad.
Det här gör mig märkbart irriterad. Stadsbyggnadsborgarrådet, Kristina Alvendal, ställer sig helt oförstående inför Stadsmuseets blåklassning av Trygg Hansa-huset och menar att om man blåklassar denna byggnad, äventyrar man hela systemet med skydd för värdefulla byggnader. Ser hon inte att det är en av våra vackraste anläggningar från den tiden? Gör hon inte det, måste hon lita på Stadsmuseets kompetens, om inte annat för kommande generationers skull.
Jag passerar då och då Trygg Hansas hus i korsningen Scheelegatan/Fleminggatan och tar då gärna genvägen genom den lilla park som anlagts i anslutning till komplexet och slås varje gång av tanken att det var naturligtvis det här som 60-70-talens arkitekter ville åstadkomma, men att man många gånger misslyckades, att resultatet ofta blev någonting helt annat – trots att det såg så bra ut på ritningarna.
Men här: den storslagna, uppglasade fasaden och den strama parken med sina stenplattor, planteringar, dammar och träd. Effektiva kontorsplatser och samtidigt en plats för rekreation alldeles utanför dörren. Det vilar något österländskt över trädgården.
Hela anläggningen framstår som så genomtänkt; från fasadutformning ner till val av växter finns här en röd tråd som lågmält, men orubbligt, hjälper till att skapa en sammanhållen och underbar miljö.
Arkitekter var Anders Tengboms arkitektkontor och huset stod klart 1976. Ta en titt på deras produktion och notera särskilt Skogshem på Lidingö.
Som bekant blir det inte alltid snyggt, men här ett strålande exempel: fastigheten på Wittstocksgatan ser efter en grundlig reparation ut precis som på bilden, bara med den skillnaden att allt numera är uppmålat och i prima skick. Föredömligt!
Stockholms Stadsmuseum har tagit sig själva i kragen och presenterar nu en praktisk guide till hur man gör det snyggt. Resultatet hittar ni här. Som bekant kryllar det av fina hus som är mer eller mindre vandaliserade med det finns bara ett fåtal som är så fina att man nästan blir stum. Förhoppningsvis blir det vad det lider ändring på det.
Och så har vi skräckexemplet: Furusundsgatan 10, som ägs av Brandkontoret. SvD skrev om planerna för ett år sedan och nu har de satt igång. I förrgår låg en trava med lägenhetsytterdörrar i VALNÖT utanför porten. På varje våningsplan är väggarna boaserade med ädelträ och lägenhetsdörrarna, som är i samma träslag, är liksom infällda i väggen. Endast dörrhandtagen sticker ut från de släta träväggarna. Det hela är mycket tjusigt. Men nu skall det bli säkerhetsdörr och fullt. Det kallas standardhöjning och då kan man höja hyran. Vill man klaga, skickar man ett mail till info@brandkontoret.se.
Det stora problemet är att för att höja standarden, måste man byta ut det som är gammalt. Att renovera något som är av högre kvalité är inte standardhöjande. En lagändring är på sin plats; en hyreshöjning borde rimligtvis vara befogad även vid en omsorgsfull och varsam renovering.
Och, har ni tänkt på att när bostadsrättningsföreningarna genomför stambyte, gör de aldrig någonting åt existerande kök, det skulle bli för dyrt. Men när hyresfastigheter stambyts, går köksinredningen oftast inte att spara, för det blir för dyrbart. Människor med sinne för logik, inser att här ligger det en hund begraven.
Kanske är det dags ta itu med hårdhandskarna och lära av Lysistrate; tvärvända i porten, om man råkar gå hem med någon som felaktigt renoverat sig hus.
Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som 
