Känns det igen, det gamla 1800-talsköket? Idag hittar man nog bara en dylik interiör på museum, eller möjligtvis i någon förfallen gård på landet. Men det var inte länge sedan dessa stadskök (detta är från numera rivna Drottninggatan 43 i Stockholm) fortfarande fanns att beskåda i förfallna stockholmskåkar. En bit in på 70-talet fanns det gott om orenoverade hyreshus som väntade på att bli ombyggda till modern standard. Denna moderna standard bestod i kopplade 2-glasfönster, kökssnickerier i spånplatta och board samt plastmattor och släta dörrar med handtag i plast. Nytt och fräscht. Varför försvann dessa oskattbara miljöer, och varför försvinner fortfarande högkvalitativ fast inredning, trots att både byggnadsvård och ett ekologiskt tänkande står högt i kurs?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att året är 1952 och vi tittar 50 år tillbaka i tiden. Rinnande varmt vatten, centralvärme och goda arbetsytor av lämplig höjd är praktiskt taget okänt. Om vi istället går 50 år tillbaka i tiden räknat från idag är året 1952 och den svenska köksstandarden står på sin höjdpunkt. Rinnande varmt och kallt vatten, inkaklade badkar, massiva parkettgolv och sobra linoleummattor är standard i de flesta nyproducerade hem. Det är inte svårt att förstå att den standardhöjning som ägde rum under 1900-talets första år är avsevärd och att den sannolikt var mycket efterlängtad. Att oersättliga kulturvärden gått förlorade är verkligen att beklaga, men det går att förstå längtan efter ett modernare och lättare liv. På bilden ovan ses en femtiotalsrenovering av ett gammalt Norrlandshem.
Svårare ter det sig att förstå hur man idag ratar det som byggts på 40-50-talen (och naturligtvis de rester som finns kvar från tidigare årtionden) och som håller hög kvalité. Köksinredningar, garderober, fönster och dörrar. Gediget och dessutom gjort för att kunna underhållas. Ännu märkligare blir det när man tar hänsyn till hur mycket det idag talas om återanvändning och om ett ekologiskt hållbart samhälle. Gedigna material, massivt trä istället för spånskiva som är full av giftigt lim, och en ytbehandling som går att förnya i oändlighet låter som en dröm. Idag är det dock främst byggnadsvårdare som har detta synsätt. För gemene man är dock bevarande och underhåll inget alternativ, nej nytt skall det vara, och följaktligen ligger kök, garderober, serveringsrum samt inner- och ytterdörrar ofta söndersågade i en orange BIG-BAG på trottoaren, precis som på bilden ovan. Ju äldre snickerierna är, ju ovanligare är de och ju mer sörjer man.
En bidragande orsak till att hyresvärdarna väljer att kasta ut fast inredning och ersätta den med ny är hyreslagstiftningen. Hyran endast kan höjas om hyresgästen får en standardhöjning och en standardhöjning kan endast erhållas om hyresgästen får nya snickerier. Att behålla ett gammalt fint kök lönar sig helt enkelt inte för hyresvärden, trots att det är rimligt att anta att äldre snickerier är vida överlägsna dagens. Detta tycker jag är förkastligt på många sätt, inte minst är det ett resursslöseri utan like.
Låt oss göra en tillbakablick. Efter andra världskriget gjordes stora planer för de svenska stadskärnornas sanering. De befintliga byggnaderna ansågs mogna för rivning eller fullständig ombyggnad. Arkitekten Olof Thunström tog problemet på allvar och medverkade till ett praktverk från tidigt 50-tal, Ombyggnad. I Stockholm belades vissa områden med ombyggnadsförbud, vilket innebar att fastighetsägaren inte kunde rusta upp kåken. Orsaken till detta var att staden avsåg att riva hela kvarter och då skulle det bli billigare att lösa in fallfärdiga hus än nyreparerade. Det fanns också regler som sade att en modernisering bara fick utföras om den kostade en viss summa av taxeringsvärdet (cirka 20-50 %). När regelverket väl ändrades, var många hus så dåliga att de blev utdömda.
Men det fanns ännu en regel och den skulle jag vilja hävda var den egentliga orsaken till många hus undergång: en renoverad hyresvåning i ett gammalt hus kunde aldrig kosta lika mycket som en ny våning i ett nytt hus. Ni kan säkert gissa varför många hyresvärdar valde att riva huset, istället för att reparera det. De högre hyrorna som tilläts i nybyggen gav bättre avkastning på insatt kapital och dessutom gjorde den lägre våningshöjden att man rymde ytterligare en våning i nybygget (var byggrätten inte helt utnyttjad kunde man öka lägenhetsytan ytterligare). Så småningom uppmärksammades denna problematik och man insåg att regelverket behövde ses över och det fick till följd att det idag är ekonomiskt försvarbart att bevara gamla hus, ty nu kan man ta ut lika hög hyra för en våning i ett gammal sekelskifteshus. Hyresgästerna får naturligtvis betala för det, men det känns fullt rimligt att betala en hög hyra när man bor i ett gammalt gediget hus. På bilden ovan det s.k. Strindbergshuset vid Karlaplan som revs 1970 för att fastighetsägaren vill bygga nytt.
Om vi nu återgår till problematiken med dagens ovarsamma renoveringar så hoppas jag att ni ser parallellen med 60-70-talens rivningar och hur dessa till viss del stoppades. För att värna både miljö och kulturhistoriska värden måste definitionen på standard ändras. Om det lönar sig för en hyresvärd att reparera befintlig inredning, så är det mycket troligt att den får vara kvar, särskilt om hyresgästerna önskar det. En eventuell nackdel är att hyran kommer att höjas, men då slipper man å andra sidan spånplattor och annat trams i hemmet.
Att reparera äldre inredning är inte svårt. Femtiotalsköket på bilden ovan är renoverat, men endast vitvarorna har bytts ut och ett underskåp har offrats för att få plats med en diskmaskin. Möjligtvis hade också en höjning av diskbänken varit på sin plats. Detta görs enklast genom att lägga på en träram mellan underskåp och diskbänksplåt, alternativt höja sparksockeln. Ett 20-talskök kan uppdateras med öppna hyllor och fler överskåp. Man måste också ha i minnet att dåtiden spartanska inredning till viss del berodde på att man förvarade porslin och annat som hörde dukningen till i serveringsrummet. Köket var främst en plats för de redskap som hörde matlagningen till.
Trogna läsare minns kanske att jag skrivit om HSB:s planerade ombyggnad av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribersborg. Den hårdhända renovering som HSB önskar är sannolikt orsakad av att de vet att de kan höja hyrorna om de gör en fullständig ombyggnad med nya kök, badrum och garderober. Jag har skrivit en del om det och en text hittar ni här. Hade regelverket sett annorlunda ut, hade det troligtvis inte varit något problem att behålla interiörerna, vilket också var min slutsats.
Men den grundläggande frågeställningen är ännu inte riktigt besvarad. Varför är det så många som föredrar det nya framför det gamla? Går det att dra paralleller till nutidens besatthet av vita nyanser? Längtan efter det kliniskt rena.
På bilden intill ses ett kök från en av paradvåningarna i Trygghuset på Birger Jarlsgatan i Stockholm som byggdes på 10-talet. Visst är det vackert? Men inte ser dagens rekonstruerade 10-talskök ut så här. De öppna hyllorna ersätts ofta av överskåp som konstruerats med serveringsskåpen som förlaga. Diskhon i marmor eller zink, blir en engelskinspirerad (?) porslinsho som till och med säljs på IKEA.
Hur ofta plockas inte hus och våningars ”själ” fram genom att vacker, högkvalitativ inredning rivs ut och ersätts med någon sorts sekelskiftesdröm? Resursslöseri och förlorade kulturvärden! Drömmar har vanligtvis inte alltför mycket med verkligheten att göra.
Hur roligt vore det inte att idag få se en 10-talsvåning som påminner om 10-talets våningar, både i färg och i inredning. ”Man kan inte leva i ett museum” säger många. Då säger jag ”något man lever i, kan aldrig vara ett museum”.
Om jag får spekulera så tror jag att det finns något i vårt beteende som är svårt att ändra på efter alla år. Vi har helt enkelt lärt oss att nytt alltid är bättre precis som att det finns något befriande med att kasta ut det gamla och göra plats för något nytt. Och så vill vi sätta vår egen prägel och är rädda att våra hem inte duger som de är.
På Byggnadsvårdsföreningen finns en mycket intressant artikel som om just problemet med varsam upprustning av hyreslägenheter. Tyvärr verkar det som om lagen är tämligen tandlös. Åtminstone lyckades inte de boende på Furusundsgatan 10 speciellt bra när de ville behålla köksinredningar, blågrönt kakel och unika dörrar i valnöt.
Nå, vad anser ni?
Jag fick ett mail häromdagen som gällde en klagoskrivelse jag skickat till Stadsbyggnadskontoret (SBK) och som var dem till handa den 6/10 2009. Först den 16/5 2011 gjordes en inspektion och beslut fattades. 1 år och sju månader senare, det får man säga är en rundligt tilltagen handläggningstid! Orsaken till min skrivelse var att ett av få helt välbevarade och tillika väl underhållna hus på Rindögatan skulle få sina fönster utbytta mot nytillverkade dito i aluminium. Då Gärdet är klassat som riksintresse och samtliga hus är grön- eller gulklassade, skulle man kunna förvänta sig att detta borde ogillas av SBK.
