Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 15

Denna vita annandagsdag begav jag mig ut i snön, 60 centimeter djup, för att inventera mina lador, sju till antalet. Tre av dem är plankkonstruktioner, fyra är timrade. Det är dessa som skall repareras till sommaren. Vi får se hur många jag hinner med. Även om samtliga är i förhållandevis bra skick tack vare att de har plåttak, måste de åtgärdas, annars kommer det förr eller senare att ruttna bort.

På bilden ovan ses den första som byggd i plank. Den är i rätt bra skick, men golvet är ruttet och den behöver verkligen lyftas upp, ty den står numera direkt på marken och fukten har fullt tillträde till golvkonstruktionen. Jag tycker dock att den är rätt snygg. Under den lilla utbyggnaden ligger grejer som man behöver för att hässja höet. dessa pinnar har dock legat i träda i runt 50 år. Ladan i sig användes dock så sent som i början av 90-talet.

detta är en fin gammal lada, timrad, men på senare år, 50-talet tror jag, ombyggd och en bräddörr har satts in i den uppsågade öppningen. Orsaken till detta är att ladan användes till boplats för kalvarna under några år. Timringen är tyvärr rätt ansatt av tidens tand. Många stockar är skadade, men det är oklart hur många som behöver bytas eller halvsulas. Golvet måste också ses över, men är inte genomruttet. Troligt är dock att nytt måste till. Dessutom måste det röjas runtomkring och hela byggnaden måste höjas så att luften kommer åt att torka.

Här har vi det gamla kyrkstallet. jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från tidigt 1910-tal. det är relativt intakt, men vissa stockar behöver bytas ut och hela stallet måste höjas och pallas upp så att det inte ruttnar. jag vill dock göra så litet som möjligt med det, ty det är mycket vackert i sitt nuvarande skick. Något golv finns ej, och har heller aldrig funnits. I den ligger några gamla slädar av olika storlekar och även de är fantastiska!

Den här timmerladan är väl tjusig! Timret är i bra skick men golvet är slut och de stockar som det vilar på. Så går det när lador får stå utan att man håller efter dem och pallar upp dem med jämna mellanrum. Någon form av ny lucka måste också sättas in, den där presenningen gör sig visserligen bra på bild, men är ett provisorium.  Ladan måste mao lyftas och nytt golv infogas.

Ytterligare en brädlada. Rätt välhållen, men den har sjunkit ned och golvet har ruttnat och brutits av. Ladan har varit rödfärgad och bör kanske målas. Precis som för övriga lador är det nytt golv som behövs och nya stenar som ladan kan vila på.

Den sista timrade ladan är även den i bra skick, men golvet har kapsejsat. Den är rätt snygg och har varit rödfärgad. jag är osäker på om dess översta del är brädfodrad eller en plankkonstruktion.

Denna förfallna byggnad är en enklare slåtarstuga som min farbror använt som förråd för grejer som hörde till hans gräv- och schaktentreprenadfirma. För 20 år sedan återvände den och sedan dess har den stått. Nytt golv och devis ny panel är vad som behövs. och så måste den ställas på några lämpliga stenar så att luften kommer åt att cirkulera under. Detta har den gemensamt med samtliga byggnader, utom kyrkstallet som saknar golv och endast måste lyftas.

Besiktningen är dock bara temporär. Först till våren, när snöns smält och det blivit plusgrader, kan jag inspektera hur stora skadorna på stockarna är.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Vi tittar på studenthemmet Jerum vid Lidingö- vägen som genom åren renoverats på sämsta tänkbara vis och förstörts

I en tävling om studentbostäder belönades 1958 ett förslag av Hjalmar Klemming  och Erik Thelaus vilket kom att realiseras under följande år och 1961 stod det nya komplexet färdigt. Hur det såg ut då kan man se här. Idag är det kraftigt förvanskat och av den forna glansen återstår inte mycket.

Jag tror att det var i slutet av 80-talet som fasaden kläddes in i plåt och nya, mindre fönster monterades. Samtliga entréer byggdes om och fick nya dörrar i aluminium eller metall.  det hela blev inte alls lyckat. Elegansen gick förlorad och Jerum blev mer en förvaringsplats för studenter än en vacker 50-talsbyggnad. Synd och onödigt tycker jag. Att spara energi är inget jag har något emot, men man måste går varsamt till väga och göra det snyggt. Att byta ut fina material som tarvar underhållsfritt är säkert billigare på kort sikt, men i längden är det ett stort slöseri med resurser.

Låt oss ni tutta på Varför är det inte snyggt och resterna av studenthemmet Jerum.

Publicerat

Tempovaruhusens tårtpappersfasad

När Tempovaruhuset i Farsta invigdes 1960 var det också första gången som den av Backström och Reinius ritade Amerikainspirerade tårtpappersfasaden användes. fasaden kom sedan att användas på åtminstone ytterligare två varuhus, det i Uppsala och det i Borås.

Farsta Centrum förresten, vilken pärla! Studera bara Martin Olsson-huset och det forna Kvicklyvaruhuset så förstår ni vad jag menar.

I Uppsala smällde man upp Tempovaruhuset vid stora torget där tidigare ett gammalt klassiskt Uppsalahus tronat. Klumpigt och okänsligt,men idag man man inte förneka att Tempofasaden är intressant. Att riva eller förvanska huset, vore allt annat än klokt. Om 40-50 år kommer säkert gemene man att finna det intressant, till skillnad från idag när både unga och konservativt sinnade helst skulle se att det ersattes med ett nytt hus, gärna i gammal stil.

Det tål att upprepas: Vi måste vara rädda om modernismens byggnader och inte behandla dem som vi behandlade den äldre bebyggelsen under efterkrigstiden. Vad som är snyggt och värt att bevara ändras alltid med åren och ju längre tiden går, ju säkrare kan man vara att en byggnad kommer att uppskattas. Läs mer om Tempo i Uppsala i UNT.

Tempo i Borås har byggt som och fasadelementen ligger och skräpar ute i naturen. Den nya fasaden är inte mycket att hurra för, men den är trots allt ny och det brukar räcka.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Vi besöker den Paul Hedqvist-ritade Statens normalskola som snart skall rivas

Intill Lidingövägen, på en höjd bakom Kungliga Musikhögskolan ligger en gul 40-talsskola som ritades av Paul Hedqvist och då bar namnet Statens normalskola. Jag har skrivit om byggnaden tidigare, klicka på taggen Statens Normalskola under inlägget om ni vill läsa mer. Det är en fin byggnad. Inte en riktig hallskola, men där finns faktiskt en hall. De olika byggnadsdelarna är utspridda över ett rätt stort område och huskropparna har sinnrikt kopplats till varandra.

Idag huserar Musikhögskolan i Normalskolans lokaler, men snart, kanske redan till våren, flyttar de ut för gott, ty hela rasket skall rivas och en ny musikhögskola och ett bostadsområde skall byggas. De nya byggnaderna bli naturligtvis betydligt högra för att utnyttja marken maximalt. Det har visserligen inget emot, men jag tycker att det är tråkigt att en så fin byggnad jämnas med marken. Den är välbyggd av utmärkta material och den är välbevarad. Resursslöseri att riva så högkvalitativa hus!

Låt oss så titta på avsnitt 9 i serien Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Kasernerna från ett svunnet Boden

Jag har sagt det tidigare: Boden har varit en flott stad  och det får man nog tacka militären för, ty med höga militärer följde status och inte minst kulturellt intresserade officersfruar. Huruvida kulturintresset var äkta, eller hörde till samhällspositionen låter jag var osagt. Hur som finns det fortfarande många vackra byggnader som minner om ett 1900-tal med hela 5 regementen. Militärens kaserner är i str utsträckning välbevarade (om de inte rivits) och en prydnad för staden. Mycket litet är utbyt, istället har de flesta hus kvar sina ursprungliga fönster och fasaderna är välhållna.

Stilen är inspirerad av barocken, med inslag av jugend och nationalromantik. pampigt och lite lagom stramt. verandan i trä på huset på bilden ovan är mycket vacker. Att den fått vara kvar!

På militärens område ligger ett gammal havremagasin som idag förvandlats till galleri. På Fortifikationsverkets webbplats beskrivs hur magasinet en gång fungerade, när militären till stor del var beroende av hästar. Det är en vacker byggnad som ritades av Erik Josephson. Josephson ligger bakom fler byggnader i Boden och jag gissar att han står bakom en stor del av kasernerna i Boden.

Publicerat

Stimulans för Stockholm: Jag frågar Skönhetsrådet vad de anser om ovarsamma ombyggnationer

30-talskåk i Solna, på en tvärgata till Råsundavägen, som har klarat sig bra genom åren och fått behålla både port, fönster och balkonger.

Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg i denna serie som löd: ”Har du ställt frågorna till Skönhetsrådet också? De anser tydligen själva att Stadsbyggnadskontoret remitterar för få ärenden till dem när det gäller byggplaner i ytterstaden men de har ju också möjlighet att driva egna ärenden. Vid en hastig genomgång av protokollen från 2011 kunde jag inte se något ärende kopplat till Stimulans för Stockholm”.

Skönhetsrådet hade jag inte tänkt på så därför skickade jag ett par frågor till dem också. Skönhetsrådets svar, som jag återger nedan, visar att deras åsikter till stor del överensstämmer med mina. De skriver också att de inte har till uppgift att driva egna ärenden. Synd tycker jag, ty det behövs engagerade människor och helst organisationer med tyngd, för att få ordning på detta.

Jag tycker att miljö och skönhet bör gå hand i hand, att det ena inte utesluter det andra och att det är viktigt att folk lär sig känna igen god kvalité. Jag tror dessvärre inte att man kan förlita sig på att folks goda vilja. Går det tjäna pengar på att byta, byter man ut vad som helst. Det måste därför löna sig att reparea och underhålla, och jag gissar att någon form av statligt eller kommunalt styre på detta område bör komma till.

Brev från mig till Skönhetsrådet

1. Enligt mitt sätt att se på saken, hör bostadsbeståndet från 40-50-talet till de bästa bostäder som byggts i Stockholm ty de är verkligen kvalitet rakt igenom. Nya krav på minskade energiförbrukning, underhåll m.m. har fått till följd att dessa bostäder som med rätt underhåll kan klara hundratals år börjat byggas om och sunda material ersättas med nya vars kvalité på lång sikt är ytterst diskutabel. Att spara energi är viktigt, och det kan göras på olika sätt, men att riva ut fungerande byggnadsdetaljer kan knappast ses som en lösning som tjänar fastighetsförvaltning på lång sikt. Har Skönhetsrådet några synpunkter på angående detta och jobbar ni i så fall med att skapa förståelse bland beslutsfattare och fastighetsägare för att dessa byggnader skall få leva kvar i sitt vackra originalskick och därmed kunna skänka generation efter generation goda bostäder?

2. Borde det inte finnas någon form av styrning som gör det förmånligare att bevara istället för att byta ut? I en fungerande marknadsekonomi borde naturen också får göra sin röst hörd, men dess åsikter inte efterfrågas, verkar det ständigt vara billigare att byta ut än att renovera. Eftersom många äldre byggnadsdelar håller en betydligt högre kvalité gör fastighetsägaren kommande generationer en björntjänst när man handlar kortsiktigt och monterar underhållsfria detaljer som vars tillverkning är att betrakta som resursslöseri.

3. Vore det inte en god idé om SBK, Skönhetsråd, Stadsmuseet och de stora fastighetsägaren tillsammans arbetade fram riktlinjer för hur man bäst skall ta hand om det högkvalitativa bostadsbestånd som faktiskt finns i Stockholm?

Brev från Anders Bodin, Skönhetsrådet.

Tack för ditt brev till Skönhetsrådet.

Du har helt rätt i att den förståelse som rent generellt visas för den goda arkitektoniska och materiella kvaliteten i 1940- och 50-talets byggnader i praktiken hävdas dåligt i detaljerna när områden ska renoveras eller bara fräschas upp. Precis den typ av mindre förändringar du beskriver riskerar på sikt att faktiskt förändra beståndets skärpa eftersom byggnaderna till så stor del är beroende av karaktären hos balkongfronter, fönster, dörrar och armaturer. För Skönhetsrådet är det här frågor som aktualiseras när ansökan om bygglov kommer på remiss via stadsbyggnadskontoret eller då privatpersoner kontaktar rådet i samband med förändringar men den egentliga bevakning av frågorna som du efterfrågar är något som stadsmuseet ansvarar för. Skönhetsrådet arbetar inte aktivt med information till beslutsfattare och fastighetsägare enligt de mönstren, däremot konstaterar rådet ofta i sina yttranden att ett hållbart samhälle vinner på att bevara det äldre skiktet av byggnader lika mycket som stadsmiljön gagnas genom läsbara lager av olika tiders arkitektur. Här är det naturligtvis viktigt att den miljöklassning som nu gäller för ombyggnad av befintligt bestånd, vilket Stockholms stads miljöprogram 2012-2015 genom kommunfullmäktige slagit fast, inte motverkar ett bevarande av en kulturhistorisk intressant miljö.

När du skriver att du tagit kontakt med stadsbyggnadskontoret, stadsmuseet och de stora allmännyttiga fastighetsbolagen har du vänt dig till rätt instanser. Mycket arbete görs, främst från stadsmuseets sida, för att öka förståelsen för ett bevarande av områdena men säkerligen skulle de kunna göra mer. Vad gäller en eventuell styrning som gör det förmånligare att bevara i stället för att riva berör däremot beslut som måste tas på annan nivå, här är det snarare politiken på riksnivå som bör utreda konsekvenserna.

Stockholm som ovan
RÅDET TILL SKYDD FÖR STOCKHOLMS SKÖNHET

Anders Bodin

Publicerat

Växthusen vid sanatoriet i Sandträsk

I somras var jag för första gången uppe i Sandträsk, en liten by 4 mil norr om Boden längs med Malmbanan. Sandträsk är en liten by, nästintill underskönt placerad vid Sandträsket. Strax intill vattnet, men nästan dolt av grönskan ligger den anläggning som är känd under namnet sanatoriet i Sandträsk men vars korrekta namn är Norrbottens läns sanatorium. Anläggningens huvudbyggnad har jag för mig är uppförd på 20-talet, men verksamheten började redan runt 1910 genom att Norbottens löns landstingen 1908 köpte en större herrgårdsegendom som ägts och uppförts av överste Carl Otto Bergman som byggt upp ett verkligt mönsterjordbruk med plats för 80 kor.

Sedan snart 10 år tillbaka står sanatoriet övergivet och anläggningen präglas till viss del av stort förfall. Förutom sanatoriebyggnaden finns där vackra funkiskaserner med bostäder för de anställda. Till anläggningen hör också några växthus som inte verkar ha varit i bruk på lång tid. Huruvida man odlade blommor eller grönsaker där kan jag inte säga, däremot vet jag att man under många år hade minst en vinstock, ty det började man med redan på Carl Otto Bergmans tid.

De planteringar som en gång funnits där har förfallit och växterna, bl.a. riddarsporre tror jag, har fått sällskap av rallarrosen som inte är knusslig av sig och lätt tar över. Det är synd att en så vacker anläggning inte kommer till användning.

Publicerat

Stimulans för Stockholm: Jag frågar Stadsbyggnadskontoret hur de ser på möjligheten att skydda 40-50-talsbeståndet

Detta vackra komplex, Trygg-Hansas byggnad vid Fleminggatan är idag blåklassad, men trots det utreder nu Stadsbyggnadskontoret om man inte kan ersätta den låga byggnaden till höger med ett höghus. Detta är andra gången man försöker sig på att förstöra detta unika byggnadsverk.

Nu har turen kommit till Stadsbyggnadskontoret som fick tre frågor av mig. Tyvärr måste jag säga att jag tycker att de slingrar sig. De konstaterar att det bygglov inte krävs för fönsterbyte, men inget hindrar ju att man kan ändra på detta olyckliga förhållande. De anser också att handläggarna inte är rädda för att bli överkörda i den politiskt tillsatta nämnden och att man bara följer rättspraxis när man fattar sina beslut. Då säger jag att rättspraxis kan man ändra på och bara för att man tidigare tillåtit både ditten och datten hindrar ju inte det att man skärper reglerna. En gång i tiden fasadhyvlade man 1800-talshusen utan protester, men det gör man inte idag. Här har alltså praxis ändrats. Vad det gäller handläggarna och nämnden kan jag vara lita till de två handläggare som jag pratat med och som vittnat om hur svårt det blivit att värna varsamhet (inte ens blåklassade byggnader går säkra). Kanske är detta något som man beslutat att tala tyst om. Hur som tycker jag inte att Stadsbyggnadskontoret verkar engagera sig i detta.

Läs mina frågor och Stadsbyggnadskontorets svar nedan.

Brev från mig till Mats Kager, Stockholms Stadsbyggnadskontor.

1. Satsningen Stimulans för Stockholm har bl.a. fått Svenska Bostäder att påbörja en upprustning av sitt högkvalitativa 40-50-talsbestånd. Vad jag kan se går man inte alls varsamt till väga och man ersätter goda material (som går att underhålla) med nya som är underhållsfria. Detta är ett otroligt resursslöseri och gör på sikt att kommande generationer kommer att få svårt att förvalta byggnaderna. Bättre vore att t.ex. reparera ett gammalt fönster och sätta in energiglas gör ju att fönstret energimässigt blir modernt samtidigt som den höga virkeskvaliten gör att det kan underhållas i hundratals år. Finns det någon vilja på SBK att styra in de stora bostadsbolagen på en mer hållbar metod när det kommer till större renoveringar?

2. PBL kan uppenbarligen tolkas på många olika sätt. De varsamhetskrav som där formuleras kan tolkas lite hur som helst. Jag tror nog att många handläggare är kompetenta, men har märkt att man inte vågar ställa krav när det skall renoveras pga att man är rädd för att Stadsbyggnadsnämnden kommer att ge dem bakläxa. Jag tolkar detta som att det idag finns en politisk majoritet som värnar fastighetsägarnas intressen, inte kulturvärden eller ett hållbart samhälle. Stämmer det?

3. Finns det någon möjlighet att SBK, Stadsmuseet och allmännyttan i Stockholm skulle kunna arbeta tillsammans för att riktlinjer som gör att vi kan få behålla vårt högkvalitativa bostadsbestånd intakt vilket på sikt gynnar både kulturvärden och miljö?

Brev från Mats Kager till mig.

Det finns många åtgärder man kan vidta på en byggnad som aldrig blir föremål för bygglovsprövning – t ex behövs inte bygglov för att byta fönster om man behåller samma dimensioner och indelning som ursprungsfönstret. Vi samarbetar med Stadsmuseet och talade så sent som förra veckan om vilka gemensamma satsningar vi skulle ägna oss åt nästa år. Att anordna ett gemensamt seminarium med allmännyttan i Stockholm just kring energieffektiviseringsåtgärder och varsam ändring var en av de saker vi såg som angelägna, tillsammans förfogar ju allmännyttan över ett stort byggnadsbestånd.

När det gäller tolkningen av varsamhetsbestämmelserna finns det ingen ”rädsla” för stadsbyggnadsnämnden från tjänstemännens sida, även om vi ibland gör olika bedömningar. Som tjänstemän är vi däremot angelägna att de beslut vi föreslår ska vara i samklang med gällande rättspraxis, vare sig det gäller varsam ändring eller något annat.

Svar till Mats Kager från mig som inte besvarades


Ja, jag vet att fönsterbyte inte är bygglovspliktigt, men det hindrar ju inte att man skulle kunna ändra på det. Få saker påverkar ju fasaden på modernismens byggnader som just ett fönsterbyte, vilket jag tror att de flesta som är intresserade av arkitektur vet. I kombination med det resursslöseri som bytena orsakar, borde det väl rimligtvis finnas ett intresse att lära fastighetsägarna att generellt utbyte inte är lämplig metod.

Detta med varsamhet verkar mycket godtycklig. Bifogar en bild på fastigheten Fodermasken 3 på Gärdet. Dess unika balkonger byttes nyligen mot vita standarddito i lättmetall. Hur man än vrider och vänder på det, inte ä det varsamt gjort. Likadant är det i Fredhäll där Stagneliusvägen 26 30-talsbalkonger ersatts standardbalkonger av klumpigaste modell. Vad det gäller just det fallet (2012-04390-575) står det i bygglovet att de nya balkongerna skall utföras ”lik befintliga” men trots det har man godkänt en konstruktion som är helt främmande för denna periods hus vilket får mig att undra om inte praxis måste ändras och någon måste våga dra det inför nämnden. det fanns ju en tid när man inte värnade om 1800-talets byggnader, men den är väl till viss del förbi.

Publicerat

Norrbottens museum om varsamhet

Dessa hus i Luleå är troligtvis byggda på 50-talet, men av ursprungliga detaljer finns inte ett spår! Notera plåtfasaden och fönstren som hamnat långt in i fasaden efter all tilläggsisolering. Entrén är dessutom allt annat än tidsenlig! Om ändå fastighetsägaren varit lika klok som Norbottens läns museum.

Norrbottens läns museums webbplats har jag knappt besökt tidigare men nyligen upptäckte jag att det finns en hel del att läsa.  Framförallt fann jag en välformulerad text om varsamhet som jag citerar:

”Det brukar krävas en 100-års period för att en byggnad ska uppfattas som kulturhistoriskt värdefull. Ta en tidstypisk tegelvilla från 1960-talet som exempel. Byggnaden isoleras utvändigt och kläs in med träpanel. Tvåglasfönstren i två lufter ersätts med nytillverkade treglasfönster i en luft, fönstren hamnar som djupa ögon i fasaden.

Efter en sådan förändring har huset ofta tappat sin harmoni och arkitekten tanke när hon eller han ritade byggnaden är som bortblåst. Detta scenario skulle inte få många att höja på ögonbrynen – idag. Däremot kommer man troligtvis om 50 år tycka att det var förfärligt. Problemet är att många kan tycka att hus från 1800-talet är bevarandevärda men inte kan se värdet i att den söta 1950-tals villan inte renoveras sönder. Inte förrän det är försent… ”

Under rubriken Modern arkitektur i Norrbotten finns en lista på inventerade byggnader av modernare datum. Bland annat har kyrkan på Björksgatan i Luleå dokumenterats. Märkvärdigaste av alla byggnader får man nog säga att Villa Berg i Gällivare är. Huset är ritat av Bengt Edman och uppfört 1975. Ett växthus har integrerats med villan och tillsammans bildar dessa två delar en ovanlig syn i det nordliga Gällivare (ja, i ärlighetens namn hela Sverige).

Publicerat

Kiruna Stadshus ritat av Artur von Schmalensee kommer snart att rivas

I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!

Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.

Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.

Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.

Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören.  Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.

Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.

Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.

Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?

Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.

Publicerat

Bygga om ett mejeri till bensinstation

I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.

Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.

Publicerat

Årstiderna må skifta skönheten bestå

Detta vackra ställe är numera igenväxt och förfallet, men inte har det blivit mindre tilltalande för det. Sommar som höst, vår som vinter, det är alltid lika vackert. Bleve det till salu, skulle jag nog känna mig tvungen att köpa det.

Tant Dalia, eller var det hennes bror, hade bil. Numera är även garaget ett minne blott. Verandan är dock fortfarande lika fin, trots att den inte fått ny färg på 40 år. Inte har den börjat ruttna heller. Gott virke och bra färg. det vita, gula och det gröna står så vackert tillsammans mot det röda.

Det finns gott om uthus, som detta med igenspikade dörrar. Skicket varierar, men då taken är hela är inte faran överhängande.

Någon gång på 60-talet  monterade man in en tork i denna rundloge. Visst är den vacker, omän förfallen. Många stockar och hela syllen måste bytas.

När jag var liten hade min mormor en vattenkokare, precis som Dalia. Jag tror att de flesta hade sådana. Min moster också, men i den kokade hennes man grisgröt till svinen.

Ladugården med lider och andra utrymmen. Här borde man ansa, ty all växtlighet gör att det blir för fuktigt för att huset skall må bra. Synd, för nog är det vackert när det är igenvuxet. och så slipper man insynen.

Publicerat

Stimulans för Stockholm: Jag frågar Stockholms Stadsmuseum om hur de ser på

Ett enkelt, men välbevarat hus i Hammarbyhöjden får illustrera skönheten i det ursprungliga.

För en tid sedan så skrev jag om Stimulans för Stockholm och hur Svenska Bostäder behandlar allmännyttans högkvalitativa bostadsbestånd i Bagarmossen. Jag passade på att skicka ett par frågor till den som är ansvarig för ombyggnader inom företaget. Tyvärr har jag ännu inte fått något svar. Svar har jag däremot fått från Stockholms Stadsmuseum som också fick ett par frågor från mig.

Som Stadsmuseet skriver i sitt svar är de ingen beslutande instans, bara rådgivande. Jag kan tycka att det är synd, för jag tror att deras synpunkter skulle göra att staden skulle behandlas varsammare. Stadsbyggnadskontoret, som fattar beslutet, har som högst instans en stadsbyggnadsnämnd som är politiskt tillsatt vilket gör att som oavsett vad handläggarna anser, fattar politiskt färgade beslut. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Att Arkitekturmuseet inte engagerar sig alls är också tråkigt, men tydligen ingår det inte i deras uppdrag att ta ställning. Jag anser att det är på sin plats att dessa riktlinjer ses över.

Här har ni brevväxlingen oss emellan.

Brev från mig till Anna-Karin Ericson, chef Kulturmiljöenheten 17/9 2012

Hej!

För en tid sedan var jag ute i Bagarmossen och såg då att Svenska Bostäder börjat renovera sitt bestånd på ett helt ovarsamt sätt. Resultatet av detta blev ett inslag i serien Varför är det inte snyggt? http://www.ravjagarn.se/blogg/2012/08/varfor-ar-det-inte-snyggt-svenska-bostader-renoverar-bergsradsvagen-67-i-bagarmossen/

Då 40-50-talsbebyggelsen hör till det bästa som byggts och det går stick i stäv mot hållbar förvaltning (bra material som kan underhållas skall inte släggas ut) att byta ut fönster mm. Jag har kontaktat SB och SBK och tänker skriva mer om detta och få någon slags diskussion till stånd och undrar hur ni ställer er till detta och vad det finns för mandat att stoppa detta elände som tydligen är en del av ett stort renoveringsprojekt för ytterstadens bostäder. Jag tycker att det är lika viktigt att spara energi, som att värna det estetiska och de kulturvärlden som annars hotar att gå förlorade.

Hur jobbar ni ni för att vi skall få behålla våra kvalitetsbyggnader intakta, dels för att det är goda bostäder, byggda av sunda material, och dels för att bevara byggnadsarvet?

Mvh
Gustav

Svar från Anna-Karin Ericson till mig, 27/9 2012

Hej Gustav

Självklart ska även Svenska Bostäder precis som andra fastighetsägare följa de krav som finns i Plan- och bygglagen på kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och alla ombyggnader ska utföras varsamt med hänsyn till byggnadens arkitektur och karaktär. För yttre förändringar krävs bygglov och Stadsbyggnadskontoret har möjlighet att skicka dessa på remiss till oss på Stadsmuseet. I våra remissvar yttrar vi oss om huruvida det kulturhistoriska värdet påverkas av förslaget med hänsyn till förvanskning och/eller varsamhetskraven i PBL. Tyvärr är vi endast en rådgivande instans och har inget mandat att stoppa något, detta kan däremot Stadsbyggnadsnämnden/Stadsbyggnadskontoret göra. Vi försöker hela tiden sprida information om stadens kulturhistoriska miljöer och verka för att dessa bevaras på bästa sätt bl a genom den kulturhistoriska klassificering som vi ansvarar för här på museet. Vi försöker även påverka byggherrar att använda mer varsamma metoder för energieffektivisering. Vi har också funderat på en utökad dialog med Svenska Bostäder i dessa frågor.

Till slut vill jag säga att ditt engagemang är jättebra.

Med vänliga hälsningar
Anna-Karin Ericson
Chef Kulturmiljöenheten

Publicerat

Det moderna Luleå åren runt 1960

Gamla vykort är en mycket bra källa till bilder över våra städer. De är oftast välkomponerade och de visar vad man just då ville visa upp. Till nackdelarna hör att man knappast väljer att föreviga gamla ruckel. Med denna lilla exposé villa jag visa Luleå innan det verkliga rivningsraseriet satta fart på 60-talet. Dessa bilder visar dock bara nybyggnationer som sig bör.

Sjögrens konditori på bilden ovan finns inte kvar, men det gör däremot huset. Tyvärr klumpigt renoverat med fula insticksfönster som vanskötts så att de flagnat. Våningarna i detta hus var enigt uppgift mycket eleganta när det var nytt någon gång i slutet av 40-talet eller början av 50-talet. Där bodde en bekant till mina föräldrar som nygift (hon hade gjort ett mycket gott parti).

Postbyggnaden ritades av Lars-Erik Lallerstedt och stod klar några år in på 50-talet. Visst är den vacker! På 70-talet byttes dock det avancerade fönstervalvet ut mot ett enklare mönster som inte ser så tokigt ut. Senare ombyggnader har dock raderat ut de flesta detaljer förutom de 7 originella fönstren mot Storgatan som fortfarande finns kvar. På det stora hela är det dock, åtminstone på håll, en mycket vacker byggnad än idag.

Många var de landsbygdsbor som ville flytta in till stan efter andra världskriget och skaffa sig en modern bostad. Vissa hamnade i de nybyggda husen på Malmudden, bl.a. ett par från min by. Där bodde de modernt och bekymmersfritt, men på äldre dagar flyttade de tillbaka till byn. Husen på bilden är idag helt förstörda och inklädda i tegel.

Här har vi verkligen det moderna Luleå i all sin glans! Modehuset Estella minns man än idag i fonden tronar Stadshuset som minsann inte är något taffligt bygge. På bilden ses också två gamla hus, det till höger finns fortfarande kvar och  tillhörde förr riksbanken. Övriga hus har byggts om och inte ens Stadshuset har kvar sin forna glans. Det är synd, när det nu var så vackert för bara 50 år sedan!

Här har vi Stadshuset igen. Bilden är troligtvis tagen runt 1959. Två SAAB, två Mercedes och en Opel Kapitän av årgång 1959 sekunderar detta pampiga komplex (samt inklippta djur!!!). I somras gick jag in i receptionen och kunde konstatera att av ursprunglig inredning fanns inte mycket kvar. Synd, ty det var verkligen fint som nytt. Fasaden är sig dock lik, även om fönsterbyten och diverse installationer förtagit lite av det lätta uttrycket.

Här har vi Ralp Erskines pärla, Shopping! När det invigdes i oktober 1955 var det helt unikt. Tyvärr är exteriören helt förändrad, men det går dock att se att det rör sig om samma hus. Fasaden är ny och huset har byggts på och insidan har fått ett marint tema. Fult som stryk.

Publicerat

Med ögon känsliga för badrumsgrönt

När jag för 10-15 år sedan letade lägenhet första gången så tittade jag på många små ettor, främst på Gärdet. På den tiden dominerade rätt nedgångna lägenheter vars åldriga ägare precis gått bort. Inte alltid så fräscht, men med lite färg ordnade man snabbt en tjusig kvalitetsvåning utan spår av IKEA eller någon dyrare, men skittrist, inredningsaffär. Och så fanns det mängder av blågröna badrum!

För några år sedan följde jag en vän på visningar och hamnade då i en smärre etta med ytterst goda grundförutsättningar; ett fint kök med höga skåp, rostfri diskbänk med två hoar (moderna kök har oftast bara en ho, så man måste diska under rinnande vatten), en arbetsbänk med marmorskiva, inbyggd garderobsvägg i hallen och sist men inte minst ett urtjusigt halvkaklat badrum med svart kakel på väggarna! Två av kaklen var dock vita och föreställde en man och en kvinna. Dylika badrum växer inte på träd. Jag gissar att det idag är stambytt och kaklet ett minne blott. Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera, men det hade jag däremot när jag städade ett badrum åt en tant förra hösten. En bild på den inbyggda tvålkoppen ser ni på bilden ovan.

Publicerat

Hotel Kiirunavaara, nu ett mine blott

I somras åkte jag som bekant till Kiruna för att ta mig en titt på staden. En av byggnaderna jag ville se var Hjalmar Lundbohmsgården, ursprungligen Lundbohms eget hem, men idag ett museum. Lundbohm var mycket angelägen om att Kiruna inte skulle bli en kåkstad, och såg därför till att ordentliga byggnader restes och inte nog med det, de blev av högsta klass och den konstnärliga utsmyckningen lika så.

En av alla de arkitekter som var inblandade i bygget av Kiruna var Gustaf Wickman, välkänd Stockholmsarkitekt med bl.a. Sturebadet och jugendbarockpärlan Skånebanken i hörnan fredsgatan/Drottninggatan. Kiruna kyrka får sägas vara hans främsta verk i staden, men redan 1900 ritade han bolagshotellet eller Hotel Kiirunavaara. det var detta hotell som jag av en distraktion tog för Hjalmar Lundbohmsgården. Att jag anlände lite sent, strax efter att gården skulle ha stängt gjorde att jag inte upptäckte misstaget.

Hotel Kiirunavaara användes av gruvbolaget för att härbärgera de som gästade bolaget och staden. Det var en fin träbyggnad på stengrund. Gulmålad med gröna knutar och rött tak. Exteriört var huset mycket välbevarat, endast ett fönsterbyte, lång tillbaka i tiden och snyggt gjort, kan sägas ha påverkat fasaden. Interiören verkade tämligen ombyggd, men den såg elegant ut och det fanns gott om parketter. Värre verkade det vara med eldstäder.

Och vad fann jag om hörnet och inte en typisk liten uthuslänga! Även den i ypperlig skick och med falsat plåttak.

Det var verkligen tur att jag gick fel, ty för ett par veckor sedan revs kåken. egentligen borde den ha flyttats, men det ansåg man sig tydligen inte ha råd till. Synd, för det var ett vackert hus med en intressant historia.

Publicerat

Med Svartöstans vackraste gårdsplan

Denna gård! Utan konkurrens Svartöstans vackraste och såvitt jag kan bedöma en komplett anläggning från 1900-talets första halva.

Jag undrar om den är om- eller tillbyggd någon gång, ty båda boningshusen har verandor med liggande panel och byggnadskroppen i övrigt har stående. Vackert är det iallfall och helt oförstört.

Den halsstarrige ägaren vägrar sälja, och det kan jag förstå för den dag det blir till salu kommer fastighetsbolaget Akelius köpa kåken, riva den och uppföra hyreshus i gammal stil. Sådana finns det redan många av i denna stadsdel strax utanför Luleås stadskärna.

Jag är lite svag för verandans räcke i masonit på bilden ovan. Skruttigt, men onekligen typiskt för sin tid. Många hus moderniserades med undermaterialet masonit.

Och vad säger vi om avträdeslängan? 10 av10 möjliga poäng? Jag gissar att flera familjer bodde här och att var och en hade sitt eget prive.

Vackrare kan kan man knappast bo och med lite ny färg, kitt och en hel del snickeriarbeten vid verandor och dylikt, skulle stället bli en sann dröm.

Publicerat

Varför är det inte snyggt besöker Solna och de vackra 50-talskåkarna vid Hannebergsvägen

I Solna finns det många välbyggda områden från 40-50-talen. Tyvärr är det väl som på de flesta andra ställen lite si och så hur man förvaltat detta byggnadsarv. Strax intill Solna centrum, med början vid vid Centralvägen men i huvudsak liggandes vid Hannebergsvägen, ligger ett område som jag gissar är uppfört vid femtiotalets början (det är en del av Skytteholm). Den första stadsplanen för Skytteholm togs 1948 och bakom den låg Alvar Aalto tillsammans med Albin Stark. Nere vid Centralvägen ligger rätt höga hus med butiker i bottenvåningen och tak-/ateljévåningar högst upp. Raden avbryts av Erik Grates park som ligger vid foten av den höjd varpå Hannebergsvägen slingrar sig.

Över lag är det påkostade hus, vilket inte minst märks på portarna som är imponerande. Fasaderna verkar ursprungligen ha varit putsade med ädelputs, dvs med tillsats av glimmer som glänser i solljuset. Balkonger är rikligt förekommande och högst upp en och annan etagevåning. Området är också mycket vackert planlagt och det finns gott om grönska. Hannebergsvägen slingrar sig fram vilket gör att det inte finns minsta spår av monotoni. Det hela är helt enkelt ett mycket lyckat arrangemang! Det är en konst att exploatera utan att för den skull gå för hårt fram, att skapa ett trivsamt område och samtidigt ge plats för så många lägenheter som möjligt.

En liten bit ifrån, på höjdens norrsluttning,  fann jag ett något nyare hus, som jag anser vara en verklig pärla. Helt i original och med mycket originella balkonger och en mycket flott entré (som ni ser på bilden ovan).

Tyvärr kommer dessa hus, precis som så många andra, att förstöras lite allteftersom reparationer görs. Fönster och balkonger byts ut. Putsen likaså, vilket gör att fasaderna inte glimmar i solljuset. Kök, garderober mm kastas ut för att den ”höga standard” som då erhålles gör det möjligt för fastighetsvärden att höja hyran. Att dessa hus i grunden är framtidssäkrade, dvs byggda så att de kan underhållas och förbättras i hundratals år, tar man ingen hänsyn till.

Låt oss titta på Varför är det inte snyggt från Hannebergsvägen i Solna.

Publicerat

Stimulans för Stockholm, en satsning som hotar kulturvärlden och förstör sunda bostäder och samtidigt riskerar att göra dem omöjliga att underhålla

En inte alltför vanlig syn i Bagarmossen och snart är den helt ett minne blott. Ett helt vanligt flerfamiljshus med ekport, träfönster och smäckra originalbalkonger.

För ett par månader sedan besökte jag Bagarmossen och kom då underfund med att det finns något som heter Stimulans för Stockholm som är en satsning på byggande och renovering av bostadsbeståndet. Tanken må vara god, men nackdelen är att sunda hus hotas att bli osunda och att stora kultur- och trevnadsvärden gå förlorade. För att inte tala om det resursslöseri som blir resultatet när högkvalitativa byggnadsdelar rivs ut.

Som ni såg i inslaget från Bagarmossen är det genomgripande ombyggnationer på gång och skulle hela beståndet av 40-50-talshus behandlas på detta sätt vore det en stor förlust. Kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, tror jag är den del av förklaringen. En annan är okunskap. Lika viktig är nog den föråldrade hyreslagstiftningen som tvingar fastighetsägaren att byta ut om denna vill höja hyran. men då nytt inte alltid är bra, måste något göras.

Jag har inget emot energibesparingar, tvärtom. Jag tycker att det är av yttersta vikt att någonting görs åt detta. Detta något måste göras på rätt sätt. Får jag bestämma blir det energiglas i befintlig båge, värmeväxlare som tar hand om spillvärmen från takens ventilationsfläktar, ev tilläggsisolering där det verkligen behövs och på ett estetiskt tilltalande sätt (ute eller inne), värme och vatten debiteras efter förbrukning (sannolikt en mycket effektiv åtgärd – skyll nu inte på att detta är svårt att genomföra, ty redan på 20-talet presenterades en lösning i Byggmästaren). Man kan också tänka sig att man propagerar för användandet av gardiner eller rullgardiner nattetid. Denna detalj gör större nytta än man kan tro. En ljust belägen våning med tvåglasfönster värms ju under en stor del av året i syd- och mellansverige av solljuset dagtid, mer än en med treglas, men kyls när mörkret fallit. Se där, vad en rullgardin skulle kunna göra!

Överhuvudtaget blir jag förbannad när man inte vill erkänna att det krävs en ändring av gemene mans vanor för att komma tillrätta med energislöseriet. Nu är väl inte rullgardinsgrejen något strålande exempel, men om man som individ kan bidrag med förändrade vanor för att underlätta för denna planet, är det både en plikt och ett privilegium att dra sitt står till stacken.

Jag har kontaktat Svenska Bostäder, Stabsbyggnadskontoret och Stockholms Stadsmuseum och kommer att föra en dialog med dem. Först ut är Svenska Bostäder som fått dessa tre frågor i sin brevlåda. Jag hoppas på utförliga svar där de motiverar sitt handlande.

1. Ersätta traditionella och miljövänliga material med nya, tvivelaktiga
Byggnader från 40-50-talen är nästan undantagslöst byggda med goda material. Visst finns det detaljer som kan ställa till det, t.ex. asbestcement, men över lag används i snickeriinredningen massivt trä eller masonit och andra träfiberplattor som framställts utan lim med hjälp av den så kallade masonmetoden – till skillnad från dagens MDF och spånskivor som är fulla av ämnen som inte precis bidrar till god inomhusmiljö. Fönstren är i kärnvirke av sådan kvalité att även många års vanvård endast får till följd att enstaka bitar behöver bytas ut. Fönster som med lätthet kan energieffektiviseras med nya glas. Att bygga på detta sätt skulle vi inte ha råd med idag, vilket är synd nu när faran med moderna byggmaterial börjat uppmärksammas och stora summer läggs ned för att sanera det bostadsbestånd som byggts från 60-talet och framåt.

Hur kommer det sig att SB vid ombyggnader byter ut fönstersnickerier och ersätter dem med nytillverkade i aluminium som inte går att underhålla, och detta trots att de befintliga fönstrens energiprestanda med lätthet kan göras up-to-date med nya glas? Hur kommer det sig att kökssnickerier med massiva stommar och med luckor i trä och masonit ibland ersätts med nya, utförda i tvivelaktiga material som innehåller ämnen som riskerar bli en framtida hälsofara och som är svårare att renovera och i längden underhålla? Att hushålla med våra naturresurser är av yttersta vikt, och det skall mycket till innan ett utbyte är motiverat.

2 Hållbar förvaltning
Att spara energi är av yttersta vikt, men detta kan naturligtvis göras på många olika sätt. Istället för att byta ut, kan man förbättra befintliga detaljer. Evakuerad luft kan återvinnas och tilläggsisolering kan göras på ett tämligen estetiskt tilltalande sätt. Det finns annars en stor risk att alla de nya material som tillförs det äldre byggnadsbeståndet vid renoveringar, i längden gör dem till miljömässigt sämre bostäder, samtidigt som ett långsiktigt och hållbart underhåll omöjliggörs. Hur kommer det sig att SB inte ägnar samma omsorg åt dina 40-50-talsbyggnader som de gör åt de byggnader som är kulturskyddade? Är det kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, som gör att man hellre byter ut än fortsätter att renovera och underhålla?

3 Hyreslagstiftningen
Dagens hyreslagstiftning premierar utbyte av detaljer. För att höja hyran måste standarden höjas och standarden kan i princip bara höjas genom att ersätta gamla byggnadsdelar med nya, oavsett kvalité. Hur skulle SB förfara vid renoveringar om hyreslagen istället skulle premiera goda material, hållbarhet och kulturvärden?

Publicerat

Nu vill man åter förstöra Trygg-Hansa

Känner ni igen denna pärla? Mig veterligt finns det inte någon lika helgjuten kontorsbyggnad i hela landet. Komplexet är exceptionellt välplanerat in i minsta detalj och trädgården en av stans vackraste. Det är en oas som möter besökaren! Jag har skrivit om denna Tengboms-skapelse tidigare, inte minst när Kristina Alvendal ansåg att man inte kunde lita på blåklassning längre, nu när både detta hus och Åhlénsvaruhuset skyddats på detta sätt.

I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.

Förstår jag henne rätt, skall endast riktigt gamla byggnader skyddas, vilket innebär att de kommer att vara rivna eller förvanskade när de uppnår den ålder som krävs.

Jag tycker att det är mycket viktigt att lyssna till kunniga tjänstemän när det gäller att skydda arkitektoniska pärlor. Byggnader som denna, som är uppförda relativt nyligen, i detta fall på 70-talet, har en tendens att inte falla gemene man på läppen. Lik förbannat kommer gemene mans barn eller barnbarn att se storheten i denna arkitektur. Finns där inte kunniga experter, är det stor det att oersättliga kulturella och estetiska värden går förlorade.

För ett par år sedan ville Trygg-Hansa riva den låga byggnaden i hörnet av Fleminggatan/Schelegatan och ersätta den med en större kontorsbyggnad. Planerna stoppades, men nu är det dags igen och nu vill man ha ett höghus. Bygger man ett höghus, stympar man en anläggning som praktiskt taget är i världsarvsklass. Det finns mängder av fula och förstörda hus i denna stad. Riv dem istället, och bevara denna pärla istället. Gör ett nummer av komplexet; skjutsa arkitekter och studenter från hela världen hit och låt dem se vad Anders Tengbom och hans kollegor en gång skapade!

Publicerat

Ett helt bedagat frörenseri vid Boden

I utkanten av Boden, men inte alls ensligt beläget som bilderna antyder, ligger ett gammalt frörenseri. jag är förvånad över att det bara får stå där, att det inte byggs något nytt där. Inte vet jag och inte finner jag det troligt, men kanske används det. En googling ger att det finns ett frörenseri på fastigheten Björkelund 6:9, men jag får det inte att stämma med kartan. Kanhända det finns två.

Det är en vacker kåk! Älskar när trähus sjunker ner och raka linjer blir böjda. Färgerna är också utmärkta. Intill ligger en sportanläggning och några industrier. När jag var där var det någon form av evenemang och endast jag verkade ägna renseriet en tanke.

Jag tänker att det borde ha funnits en vinsch eller något i den stilen för att lyfta upp säckarna till övre botten. En dylik brukar ha en balk som sticker ut från fasaden ovanför anda våningen. Frösäckar är tunga saker (fick en dylik på knäet som barn och märker det fortfarande vid dåligt väder).

Jag vet inte om jag skall hoppas på att kåken renoveras och blir ett piffigt hembygdsmuseum. Bäste vore om den kom till användning och fick vara lite lagom sliten.

Publicerat

A Söderbergs handbok om målning

Detta är en utmärkt bok för den hantverksintresserade som vill reparera eller bygga sitt eget hus. Allt om målningsarbeten och tapetsering står här att finna. Jag har försökt utröna när den första upplagan kom, men hittar bara den andra och den är från 1925. Min kom 1951 och är den sjunde upplagan. En mycket hållbar bok således! Hur länge den gavs ut vet jag inte, men gissar att den var passé i slutet av 50-talet.

Förutom ren information om hur man går till väga när man blandar spackel, färg, arbetsordning mm får man också ett hum om annat smått och gott som att ”De vanligaste färgerna för köksutrymmen äro ljust grått, blått gult. Ibland grönt” och ”Ett kök blankfernissar man en eller två gånger med flatting. En hall, matsal eller trappuppgång blankfernissar man först och sedan brukar man i regel mattfernissa”. Flattning är en snabbt hårdtorkande och för alla inomhusarbeten lämpliga fernisskvalité. (Om det är någon läser detta och vet mer om olika typer av fernissor och hur de användes under de första 60 åren av 1900-talet är jag mycket intresserad av den informationen.)

Boken är mycket grundlig, men den kräver i några fall vissa förkunskaper som jag saknar. På det stora hela bör man nog även som lekman klara av arbetet. Dessvärre är det inga genvägar till det perfektareultatet som beskrivs. Nej, det är grundmålning, slipningar, mellanstryckning, slutstrykning, makulering mm. Inget för Glättiga TV-program i TV4 såldes. Jag har scannat in ett litet avsnitt som förklarar detta med oljemålning och de första steg som man bör vidta vid målning på nytt trä: sida 1 och sida 2-3.

Köp boken, det tycker jag verkligen. Åtminstone om ni är intresserade av målningsarbete och vill veta hur man gjorde förr. Den finns på Bokbörsen och kostar för tillfället från 15 kronor och uppåt.

Publicerat

Ett återbesök på Hasselquistvägen och så tittar vi på portar i området

I det första avsnittet av Varför är det inte snyggt? besökte vi Hasselquistvägen i Hammarbyhöjden. Det var i februari och fastighetsägaren hade precis påbörjat reparationen av de ena fastigheten. Den andra hade ännu inte fått bygglov och arbetena hade inte påbörjats. Jag skickade in en skrivelse till Stadsbyggnadskontoret och så småningom tog en handläggare över ärendet (en handläggare som först fått något om bakfoten och trodde att jag var fastighetsägaren).

Resultatet av det hela ser ni på bilden ovan. Snyggt! Då jag inte vet vilka planer fastighetsägaren hade är det svårt att säga hur resultatet hade blivit om jag inte gripit in. Hur som är kåken nu en prydnad för sin gata.

i Hammarbyhöjden, på Pär Lindeströms väg finns ett mycket intressant funkishus. Det tittar vi också närmare på i detta avsnitt. Man har inte knusslat med glasytorna i denna kåk! Just nu finns det en två till salu som verkligen inte går av för hackor. Mycket välplanerad, om än liten

I Hammarbyhöjden finns det faktiskt ett stort utbud av vackra portar. De flesta är i ek och både enkla och eleganta på en gång. Den ni ser på bilden ovan är praktiskt taget ett vindfång i ek och glas. Mycket snyggt!

Och så tittar vi på avsnitt 7 i serien Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Kraftverket vid Ljusån utanför Boden

Vid Ljusån utanför Boden anlades i slutet av 1800-talet ett ramsågverk. Anläggningen brann dessvärre ned 1904 och 1905 uppfördes istället ett elektricitetsverk vid vattendraget. Visst är det en vacker byggnad! Välbevarade är den dessutom och anläggningen är fortfarande i drift.

Ursprungligen satt här ett aggregat som gav 210kW växelström 380 volt. Det var dock inte tillräckligt så det kompletterades med ytterligare ett aggregat med samma effekt och 1906 satte man in ett tredje på 425 kW. Alla tre aggregaten var dock mer än vad Ljusån kunde driva, så det tredje användes endast som reserv. Den första lampan i Boden tändes i början av september 1905 och sedan dess har expansionen fortgått. 1942 var drygt 60 % av alla kök i Boden stad så ni kan tänka er utvecklingen under 1900-talets första 40 år!

När elen var ny i början av seklet användes den främst till att lysa upp, både i hemmen och på gatorna och inte minst i militärens kaserner. Vid gatorna ställdes bågljuslampor upp. De tändes vid mörkrets inbrott och släcktes klockan 23 och då tändes istället de s.k. nattlamporna, som var vanliga glödlampor med högst begränsad effekt.

Interiören i Ljuså är även den välbevarad. Tyvärr kunde jag inte gå in där, men det gick an att fota genom fönstret. Jag fick intrycket att äldre utrustning sparats av pietetsskäl, men kanske var den också i bruk. Hur som är Ljuså Kraftverk idag en del av Boden energi och i högsta grad en levande anläggning.

 

Publicerat

Bodens vackra stadshus anno 1957

”Bodens stadshus, som morgonredaktionen enades om var fulsnyggt, frågan var bara var betoningen skulle ligga – på fult eller snyggt”. Denna text har jag saxat från kanalens egen webbplats. Bodens stadshus är verkligen inte fulsnyggt, det är en av Norrbottens verkliga pärlor! På det hela taget är byggnaden verkligt välbevarad, precis som trädgården, och helhetsmiljön i byggnadsminnesklass. Det har funnits många vackra stadshus i detta län och Kiruna tar naturligtvis priset, men idag har de flesta förfulats i samband med ombyggnationer. För mig blev det något av en chock när jag fann anläggningen den dag jag gjorde ett avsnitt av Varför är det inte snyggt. Det är verkligen skönt att inte behöva skämmas för att man vuxit upp i Norrbotten, som man så ofta annars gör när man ser hur illa länets kommuner behandlar sitt byggnadsarv.

Den låga byggnaden som ligger till höger om det stora punkthuset/skivhuset vill jag nästan kalla ett mästerverk. Tegelfasaden som är konstfullt murad, taket, fönsterpartierna, klockspelet som ser ut som ett A och kontrasten mellan öppet och slutet är mycket tilltalande.

Anläggningen består till hälften av en trädgård som i sin tur medelst murar avgränsas mot intilliggande gator. Eftersom det finns en del höga träd, blir gården skyddad och en verklig oas. Bakom den höga byggnadskroppen ligger ett höghus som inte förtjänar att vara med på bild.

Entrén till höghuset har ett vindfång som är klätt med turkos mosaik, ett material och en nyans som går igen även på fasaden där det används för att markera fönsterbröstningen. Ursprungligen satt där säkert vridfönster av någon svensk modell, men de är tyvärr utbytta idag. Det hela har dock gjorts förhållandevis snyggt, men det är klart att det hade varit värdefullt på många olika sätt om detta misstag inte begåtts.

Huruvida Bodensarna i allmänhet delar P4 Norrbottens åsikter om denna pärla vore intressant att veta. Jag hoppas verkligen att de har förmågan att uppskatta riktigt god arkitektur.

Vem var då upphovsmannen till detta vackra stadshus? Edvin och Gideon Bergenudd, SAR Örebro. Invigningen skedde 1957 med arbetet var troligtvis inte avslutat förrän 1958 enligt Norrbottens läns museum.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Ett besök i militärstaden Boden, Norrbotten

Boden ligger mig varmt om hjärtat. På många sätt är staden ovanligt fin, eller kanske snarare var. Där finns en stadskärna som faktiskt har behållit en antal tvåvåningshus i trä (affär på bottenvåningen och våning en trappa upp) även i centrala lägen. Det finns en liten sjö, en vackert kyrka med många kyrkstugor intill och ett pampigt militärområde med stora stenhus i jugendbarock.

Boden hörde länge till de få städer som saknade galleria, men för ett par år sedan öppnade en liten i anslutning till Bodensia, det gamla flotta hotellet som tyvärr chansera. Tyvärr är nu ytterligare en galleria under uppförande. Jag avskyr gallerior!

I Boden finns ett stadshus, en anläggning som verkligen är en riktig pärla. Verkligen det finaste jag sett här uppe. Luleå har visserligen också ett vackert stadshus, eller snarare hade. Deras trädgård är heller inte i paritet med den som Bodensarna välsignats med.

Det största felet med Boden är att man rivit lite för mycket, har en stor parkeringsplats mitt i stan invid ett fult Coop samt att man inte är varsam gentemot den äldre bebyggelsen. Efterkrigstidens hyreshus är i mycket stor utsträckning förvanskade, dock inte i lika hög grad som i Luleå.

Låt oss titta på avsnitt 6 i Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Konsten att förstöra en småstad, 2

Här har vi det gamla Domusvaruhuset i Luleå som idag är om- och påbyggt och förvandlat till gallerian Smedjan. Den vackra fasaden i, kan det vara kolmårdsmarmor, är helt förstörd och det fodras stor fantasi för att tänka sig att detta någonsin varit snyggt. Tyvärr hittade jag inte något gammalt vykort med Domusmotiv från Luleå att visa. Den helt hopplösa stilblandning som bilden ovan presenterar gör knappast någon glad. Dessvärre tror jag inte att det är en ovanlig syn i detta land.

Ralph Erskines Shopping som jag nämnde i förra inlägget om Luleå, var en fantastisk byggnad. Ursprungligen såg det ut så här med en praktfull och stram interiör. Som framgår av bilden ovan har man gett insidan en marin touche vilket är rent förfärligt. Golven är numera i något trätrallsliknande eller klinker. Man ryser. Utsidan skall vi bara inte tala om. Endast spår av Erskines arkitektur kan idag anas.

En vanlig syn i våra mindre städer är efterkrigstidens byggnader, ofta av hög kvalité, som byggts om. Tittar man noga ser man att det är mosaik på partiet ovan markiserna och runt porten hittar vi granit. Det är detaljer som vittnar om den forna ståten. I övrigt har nya, inglasade balkonger satts upp, klumpiga fönster monterats och porten är numera en standardhistoria i aluminium. Så trist på en så pass vacker byggnad!

Dessa plåtbeklädnader är verkligen vanliga. Ibland har hela områden, företrädesvis 40-50-talshus, fått en ny och piffig exteriör i plåt. Jag antar att man velat stödja ortens industri (SSAB och nått jävla plåtverk) och samtidigt tilläggsisolera. Resultatet är inte snyggt! Tänk när husen på bilden var nya och putsade i någon trevlig ljus färg, hade träfönster och port i stål och glas. Så borde det naturligtvis se ut än idag.

Men det finns faktiskt en hel del vackert också. Inte långt från Stadshuset (tyvärr ombyggt och den vackra inredningen är borta), hittade jag denna stadsgård. Notera den fina gårdslängan! I denna del av staden hittar man flera gamla kvarter med trähusbebyggelse i den lilla skalan. Det är roligt att de finns kvar!

Även stenhus från sent 1800-tal finns kvar. Tyvärr är det mycket få och de flesta är mycket ombyggda. Detta är dock tämligen intakt. Puts och tegel och tinnar och torn. Det ligger precis vid kyrkan och man får hoppas att det får vara kvar.  jag är mycket svag för dessa låga stadshus.

Publicerat

Väggmålningar i gammal kammare

Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista året av 1700-talet då Kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.

I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter smått psykedeliskt manér. Vackertär det och tillsammans med andra detaljer från 1800-talet; överstycken och kakelugn, blir atmosfären en smula drömsk.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 12

Jag insåg att jag faktiskt har ett snickeri, ett rätt trevligt rum inrett i ett gammalt lider. Visserligen tyckte jag att det var ett mycket vackert rumt tidigare, innan det städades upp och blev fräscht, men jag är samtidigt glad åt det praktiska i denna inrättning. Här finns en gammal hyvelbänk, el, belysning och några arbetsbänkar. Perfekt för att löda dessutom!

Som ni kanske kommer ihåg hade jag två fönsterbågar vars nedre del helt ruttnat upp. Det var inga gamla fönster, de sattes in för rätt precis 40 år sedan. Virket på den tiden var dock inte det bästa. Kådrikt kärnvirke lyste då, precis som nu, med sin frånvaro (till glädje för alla maskiner som inte gillar kådrikt virke) vilket får till följd att slarvar man med underhållet, ruttnar träet. Intill, i samma södervägg, satt ytterligare två dubbelfönster. Dessa var insatta 1946 och de hade inte ruttnat alls, ty på den tiden valde man virke med omsorg.

Tyvärr fann jag inget kärnvirke i gömmorna, så jag fick ta vad som bjöds: helt vanlig fura. Med hjälp av en hyvel blev biten både slät och fick rätt dimensioner. Perfekt.

Det svåraste av allt var att såga till de två bottenbitarna så att de skulle gå att passa in i bågen. Det gick faktiskt över förväntan och båda ändarna fick ett tappliknande slut. På den sida som vetter mot glaset behövde jag fräsa ut en bit, men i brist på annat fick jag knacka med ett stämjärn.

Resultatet blev inte så pjåkigt och de glipor som uppstod spacklade jag igen med kitt. Det nya träet penslade jag med linolja som fick dra in ordentligt i träet. Sedan kittning och första varvet färg.

Jag har även målat dörrar vilket framgår av ovanstående skeva bild. Som ni minns målade jag tidigare ett par garagedörrar med alkydfärg. Dessa tre dörrar, samt ytterligare en pardörr och två enkeldörrar målade jag med Allbäcks linoljefärg i kulören kromoxidgrönt som jag köpte på Pite Byggnadsvård. Vilken bra färg! Helt utan lösningsmedel, bara linolja, pigment och sickativ (torkmedel ). En liter färg räckte till alla dörrar ni ser på bilden samt de där enkeldörrarna och pardörren. Den ena pardörren måste dock strykas ytterligare ett varv och ytterligare två små luckor måste målas så jag måste köpa en burk till. jag betalade 350 kr för denna färgliter vilket gör färgen mycket prisvärd. Alkydfärgen, 2,5 liter, kostade 500 och räckte endast till två pardörrar. De lin0ljemålade dörrarna räknar jag med att undermålla endast medelst linolja de närmaste 10-15 åren vilket gör Allbäcks färg överlägset billig. Dessutom går den bra att tvätta bort från händerna med vanlig tvål och vatten. Jag är mycket nöjd!

Jag köpte också vit färg och den har jag använt till att måla sista varvet på de fönster jag renoverat. Den färg jag använde till en börja med skulle förtunnas med lacknafta, men det slipper man med Allbäcks färg. Bra.

Ja, så har jag lött en smula. En gammal Dux V 1385 från 1956 hade tystnat. Det visade sig att några kondensatorer av det suspekta märket Farad ställt till det. Tangenterna för omkoppling mellan grammofon och de olika våglängderna fungerade heller inte så bra så jag smorde och sprayade på kontaktspray så nu fungerar härligheten. Den har för övrigt två förstärkare, en för de låga frekvenserna och en för de höga. Philips kallade detta bi-ampli och i raklamen visade man tonernas trafikpolis som dirigerade diskanten och basen till rätt förstärkare och sedan vidare till respektive högtalare. Då denna apparat är en Dux, som var Philipskoncernens något prisbilligare märke, står det inte Bi-ampli på radion. Denna slogan var förbehållen Philipsmodellerna. Tekniken var dock densamma.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Svenska Bostäder renoverar Bergsrådsvägen 67 i Bagarmossen



För inte alls länge sedan var jag på en lägenhetsvisning i Bagarmossen. Det var en finfin tvårummare som den med längst kötid kunde lägga vantarna på. Köket var mycket fint, vardagsrummet låg i ett hörn och hade ett mycket stort fönster med låg bröstning. En av spekulanterna frågade om fasaden snart skulle åtgärdas och Svenska Bostäders representant berättade att det var möjligt. Ett hus i området (byggt 1954) hade precis renoverats och blivit som nytt, med nya fönster och allt. När jag påpekade att det knappast kunde bli speciellt snyggt berättade han att de valt fönster i gammal stil. Pyttsan, tänkte jag och mycket riktigt, de nya aluminiumfönstren avvek helt från de ursprungliga i sitt utförande. Gubben från bostadsbolaget blev märkbart irriterad när jag påpekade att hade fönstren hållit i 60 år, skulle de nog hålla minst lika länge till och energiklassade kunde de bli om man monterade nytt glas i innerbågen.

På Svenska Bostäders hemsida kan man läsa om byggnadsvård: ”Det betyder att byggnadsvård är ett vardagsarbete för oss och att allt vi gör, oavsett om det handlar om små reparationer eller större åtgärder, präglas av respekt för husen och deras historia”. Uppenbarligen gäller inte detta husen i bagarmossen. Istället får man söka sig till sidan för ombyggnad där följande står att läsa: ”Vid underhåll genomförs energiåtgärder som fasadrenoveringar, tilläggsisoleringar och fönsterbyten i ett stort antal fastigheter”.

Att spara energi är av största vikt, det tycker jag verkligen. Att spara på miljön är också viktigt men att byta ut fungerande byggnadsdetaljer mot nya, som inte går att underhålla och som slukar stora resurser vid tillverkningen, är allt annat än långsiktigt. Såväl kulturhistoriska som estetiska högtstående detaljer utplånas, och i det långa loppet blir miljön lidande. Fönster renoverar man, tätar och förser med energiglas. Fasader kan ev tilläggsisolerar, om det görs snyggt (det är trots allt ett reversibelt ingrepp) och balkongfronter blästras, rostskyddas och målas. Att tillverka nya balkonger och fönster av aluminium kräver mycket energi. När de blivit fula, tvingas man ofta byta dem, ty de är svåra att underhålla.

Jag tycker att Svenska Bostäder borde skämmas. När man sitter på ett sådant präktigt bostadsbestånd, med välbyggda och välplanerade 50-talslägenheter måste man vårda dem med största respekt. Att göra detta är på intet sätt att offra miljön, tvärtom!

Låt oss ny titta på det femte avsnittet i serien Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Konsten att förstöra en småstad, 1

Ni minns väl Anders Wahlgrens filmer om rivningsraseriet i Stockholm? Jag tänkte att vi skulle titta närmare på en lite mindre stad som visserligen fått ett Domsvaruhus, men som till stor del skövlats av andra än kooperationen. Fram till mitten av 50-talet var Luleå relativt ålderdomligt, men med invigningen av nya Shopping, en galleria som ritats av Ralph Erskine, började en ny era. De gamla byggnaderna revs en efter en och nya mer eller mindre vackra restes. I början gick det riktigt bra, men allt eftersom åren gick sjönk kvalitén och skalan på byggandet ökade.

Idag har man med stort nit förstört det mesta av det som byggdes på 50-talet. Erskines fantastiska shoppinghus är mycket förvanskat och övriga byggnader har försetts med fula fönster och portar. Jag måste säga att man är konsekvent i sitt skövlande och att man skiter i om det är en resultatet av borgerlig regerings byggande man ger sig på, eller om det är socialistiskt ansatta byggnader som förstörs. Ingen går säker! Den senaste riktigt stora skandalen var Fritz Olsson-husen vid Storgatan som mejades ner för att ersättas med ännu en galleria. De var de sista välbevarade affärshusen med bostäder på en trappa upp som fanns kvar i staden vi nämnda gatan. Vissa protester hördes naturligtvis, men de flesta insåg att så gamla hus måste rivas för att ge plats åt nya, moderna. Jag var naturligtvis förbannad och kom mig inte ens för att fota husen.

Hur som haver så finns det dock en hel del gamla hus kvar i Luleå. Hur det kommer sig att de står kvar vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är en lycklig slump. På bilden ovan ser ni en relativt trevlig vy från ett kvarter nära järnvägsstationen.

Huset som skymtade till höger i bild det ni ser på bilden ovan. På klassiskt Luleå-manér har man tilläggsisolerat och klätt fasaden med plåt. Det är inte snyggt! Tittar man på fasaden och ser att den är indelad i olika delar medelst vitt listverk, är det lätt att tänka sig att den ursprungliga beklädnaden varit i en blandning av stående och liggande panel.

Här ett vackert gammalt privathotell som nyligen fått nya, mycket fula fönster. Verkligen synd på en så pass välbevarad kåk. Notera den vackert inramade entrén.

Detta är något av en idyll. Det vita huset i mitten har moderniserats medelst eternitplattor men är i övrigt hyfsat intakt, även om fönstren inte är så passande. Fastigheten skall strax rivas och ersättas med ett nytt hus som bättre utnyttjar tomtens möjligheter (dvs större byggnadsvolym).

Huset till höger, vars fasad i tegel är av senaere datum, är heller inte dumt. I början av 90-talet hade det fortfarande kvar sina ursprungliga perspektivfönster (jag tror att de var i ädelträ) och jag minns att det låg massiv parkett på golven och att köken var orörda. Idag är det upprustad och uppgraderingen till modern standard har inneburit nya fönster i aluminium. Jag antar att köken, de platsbyggda, numera har inredning i board och spånskiva; allt för att dagens hyresgäster skall få det bästa av det bästa och höjd hyra på kuppen.

Publicerat

Varför är det inte snyggt: Svartöstan


Svartöstaden strax utanför Luleå centrum är på många sätt en verklig pärla. Gamla enfamiljsvillor av enklare sort och diverse flerfamiljshus som i huvudsak uppförts för arbetarna i malmhamnen intill och när Norrbottens järnverk sedan startade runt 1940 blev många av invånarna arbetare där. I samma veva som järnverket startade sin verksamhet, blev stadsdelen känd för sin dåliga luft; att hänga vittvätt utomhus var inte att tänka på.

Idag är invånarna i denna stadsdel inte bara arbetare, utan många kulturellt verksamma har här inrett sina hem. detta har höjt områdets status och fastighetsbolaget Akelius köper upp hus som sedan rivs och ersätts med flerfamiljshus i två våningar. Många villor får också nya ägare som renoverar och bygger om – tyvärr görs detta oftast på ett mindre lämpligt vis.

I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? besöker vi Svartöstan och tittar på resultatet av plastfärgsmålade fasader, tilläggsisoleringar och plåtinklädnader. Vi får också se några verkliga pärlor i området. Akelius fula längor lämnar vi dock därhän.

Detta med färg är för övrigt ett intressant kapitel. Vid ett besök på Nordsjösbutik i Luleå fick jag veta att alkydoljefärg har den nackdelen att den bleks i solen vilket fick farbrorn bakom disken att avråda mig från den färgtypen. Alkydoljefärg är en vidareutveckling av linoljefärg och kanske inte världens bästa färg. Dock slipper man plastfärgens sunkiga egenskaper (bleks inte nämnvärt, men den släpper från underlaget när den åldras vilket inte är snyggt och det är svårt att få träet trärent igen om man vill måla om med en bättre färg). Påpekas bör dock att jag inte är någon expert på området.

Publicerat

Wahlgrens stad ständigt bättre förr

Anders Wahlgrens dokumentärer må ha sina fördelar och vara nog så intressanta, men jag blir lite trött på allt detta ”det var bättre förr”. Vad han än skildrar så var det bättre förr. Det vore intressant att tänka sig en Wahlgrendokumentär som om 70 år romantiserar de USA-inspirerade shopping malls som finns intill snart sagt varje större stad i detta land. Samma malls som i stor utsträckning utarmat stadskärnorna och tagit död på Domus- och Tempo-varuhusen.

Nu är jag inte den som hyllar rivningarna i våra svenska städer. Vad det gäller Stockholm så tycker jag att det räckt med Hötorgscity och Sergels torg. Regerings- och Malmskillnadsgatorna borde man ha sparat, likaså Brunkebergstorg och kvarteren söder om Hamngatan. Och Hamngatsbacken!

I många mindre städer byggdes vackra varuhus, åtminstone till en början, men skalan blev allteftersom alltför stor och hela stadskärnor försvann. Tänk, om man byggt ett eller ett par varuhus, i lämpligt format, och sedan sparat den gamla bebyggelsen. Inte bara sparat i allmänhet och på ett sådant sätt att gemene man blir nöjd, utan låtit husen få behålla sina vackra fasader, fönster och dörrar. Personligen är jag urless på alla renoverade sekelskifteshus där inte en planka är ursprunglig. Likadant förhåller det sig med Domus-varuhusen. Vissa var mycket vackra, men efter moderniseringar ser de ut som kom-och-hjälp-mig. Se bara bilden ovan från Karlstad och notera den vackra byggnaden och de gamla fina husen runtomkring. Jag antar att de gamla husen nu är rivna och att varuhuset är kraftigt förvanskat och skitfult. Här ytterligare ett Domus, denna gång från Nyköping. Visst är det ståtligt?

Kommande decennier är alltid farliga för ny bebyggelse, men ju längre tiden går, ju lättare är det att finna skönheten i dem, även för ett otränade ögon.

Publicerat

I många byar fanns förritin en kvarn

Denna gamla kvarn, elektrisk till sin konstruktion, finns i Västerbotten. För ett par år sedan bestämde man sig för att åter såtta den i stånd och nu tror jag bestämt att man mal på den en gång per år.

Det är en rätt intressant byggnad. Fasaden är klädd med masonit med påspikat locklist. Ovanför den nedre dörren finns ytterligare en dörr, röd med ett vitt fönster, infälld i fasaden. Vilket tilltag!

En modernare ytterdörr tjänar som ingång till kontoret. Taket är klätt med pannplåt, ett material som räddat en stor del av norra Sveriges byggnader undan förfallet. När sticktaken gjort sitt och man inte längre orkade underhålla eller byta dem, spikade man på pannplåt och det har gjort att byggnaderna fortfarande är i gott skick.

När jag var liten åkte pappa och jag ibland till kvarnen i Öjebyn för att mala. Jag har glömt vad vi malde, men jag vet att vi hemmavid krossade korn i en elektrisk kross i logen som vi sedan gav till korna så det kan vi inte ha gjort. Kanske åkte vi till kvarnen för att rensa gräsfrö eller något annat.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 8

Här har man minsann gnott. Och shoppat på rea. Till vänster ser ni en Norrlandsschersmin, i mitten en vanlig schersmin och till höger en parkros, Blanc double de Coubert. Den vanliga schersminen är härdig i upp till zon 6, norrlandsditon klarar zon 7. Förhoppningsvis går båda bra här uppe. Rosen doftar mycket gott och har vita, fyllda blommor. Blomsterlandet i Luleå är förvånansvärt bra. De tar in växter från Finland med bra härdighet och har utmärkt personal. Jag var mycket skeptiskt inställd, mest pga all skit som de gör reklam för i reklambladen som dimper ned i brevlådan, men jag är glad att jag hade fel.

Och det blir äpplen i år! Har rensat bort några kart så att det blir få, men stora äpplen istället för många små.

Och så har jag snickrat! Här syns själva grunden till verandan. Sedan bilden togs har jag även monterat bjälkar, fyra stycken, som skall bära upp golvet. Konstruktionen är spikad, ovanligt nuförtiden har jag fått för mig. Skruvdragare och självborrande skruv verkar vara tidens melodi. Jag gillar inte skruvhuvudena så jag spikar.

Tyvärr har jag inte så bra utrustning. Två rätt dåliga sågar hör till bottennumren. Morfars urgamla vattenpass är dock både dekorativt och användbart. En kofot är oumbärlig att ha när man skall dra ut gammal grov spik.

Jag tror att det hela blir riktigt bra, bättre än jag hoppats på iallfall. Talang för snickeri har jag egentligen inte alls och jag är lite för slarvig. Detta blir dock OK och jag har verkligen ansträngt mig. Idag skall jag lägga på golvet och sedan återstår bara att montera det gamla räcket fast med nya stolpar (de gamla hade ruttnat).

Ja, och så har jag kittat och målat fönster. De sista fönstren kittade jag med linoljekitt från Dana lim. Skitbra! Lättarbetat som bara den och mycket enkelt att sedan jämna till med kittkniv. kan verkligen rekommenderas. Målar man med linoljefärg kan man enligt burken måla över genast utan torktid, vilket jag gjorde. Första strykningen förtunnade jag med 40% terpentin. Nästa blir 20% och sista strykningen skall man måla tunt, tunt med outspädd färg. Måleriarbetet gick riktigt bra. Linoljefärgen var mycket lättarbetad och den doftar gott. dessutom var den dryg. Till fördelarna med färgtypen är att när fönstren måste bättras, kan man måla på kallpressad linolja, istället för med färg, om pigmentet är intakt. Och det blir naturligtvis mycket billigt  i längden.