Publicerat

Nyreparerad kåk på Sibyllegatan 51

Det har reparerats lite här och var i vår stad under sommaren och här har vi ytterligare en 30-talskåk vars fasad fått sig en översyn. Jag gissar att den är byggd runt 1937. Balkongerna med sina dubbla handledare och de delvis synliga balkongplattorna (denna närbild visar vad jag menar) signalerar något ditåt . Bilden ni ser är dock inte nytagen, utan togs 1961 och jag fann den på Stockholmskällan.

Husets balkonger har dock setts över ett par gånger genom åren och dels fått ny balkongplåt, sinuskorrugerad (som var högre än den ursprungliga), och vissa balkongplattor har gjutits om och då struntade man u-balken som egentligen skall går runt balkongplattan. Detta framgår med all tydlighet av denna bild som togs innan sommarens fasadrenovering.

Idag ser huset nytt och fräscht ut, ja verkligen tämligen tjusigt. Tyvärr har man dock valt en ny balkongtyp med en plåtfront som är för hög och dubbla handledare som sitter för tätt. Hade man istället haft en lägre front och större avstånd mellan handledarna hade höjden blivet densamma men intrycket hade blivit luftigare. Balkongplattan borde dessutom ha varit delvis synlig och beklädd med en ubalk.Om ni studerar denna detalj av fasaden ser ni att balkongen högst upp faktiskt är ursprunglig. Ni ser den synliga balkongplattan, balken och de smäckra infästningarna samt att plåtfronten är betydligt lägre.

Denna renovering är snygg och proper men tyvärr måste jag säga att den inte lever upp till det ursprungliga utförandet och kan ses som ett slags historieförfalskning. På en skala från 1-5 skulle jag ge den en 3:a, till skillnad från Brandkontorets vackra hus på Hedinsgatan 17 som är en solklar 5:a och spelar i en helt annan dimension. Om jag får spekulera gissar jag att balkongerna på Sibyllegatan är av lättmetall och är av modifierad ”standardtyp”. Huset är dock snyggt och jag skulle inte skämmas för att bo där.

Publicerat

Brandkontorets välrenoverade kåk!

Högst upp på Hedinsgatan på Gärdet i Stockholm ligger en flott funkiskåk som på andra sidan parken har en pendang i De Geersgatan 16. Huset har varit ovanligt välbevarat till exteriören eftersom de ursprungliga balkongerna inte bytts ut, däremot har plåten som kläder dem ersatts med en modernare för länge sedan. Högst upp i husen finns två etagevåningar med takterrass och entresolerade vardagsrum (vardagsrummet är i två våningar och från den övre kan man blicka ned på den nedre). Bättre kan man förmodligen inte bo.

Ägare till all denna ståt är Brandkontoret som har ytterligare några hus på Gärdet, bl.a. Furusundsgatan 10 som nyligen reparerades på ett alldeles utmärkt vis, dvs man gjorde inte mer än vad som krävdes och målade om kåken samt försåg de ursprungliga balkongerna med ytterligare en handledare för att de skulle få modern höjd (däremot förlåter jag dem inte för att de rev ut de vackra dörrarna i ädelträ).

Fasadrenoveringen av huset på Hedinsgatan måste vara Brandkontorets bästa någonsin. De har tagit ned de gamla balkongerna och byggt nya enligt konstens alla regler. T.o.m. infästningarna är som de skall. Huset ser helt enkelt ut som när det var nytt (färgen kan jag dock inte uttala mig om)! Mycket imponerade och verkligen värt alla lovord som tänkas kan.

Publicerat

En idyll på Trädgårdsgatan 12 i Luleå

I korsningen Trädgårdsgatan/Stationsgatan i Luleå finns ett litet hus med en parkering på tomten. Jag vet inte, men jag gissar att där nu finns parkeringsplatser fanns en gång ett eller flera gårdshus. Hur det kommer sig att detta hus fått stå kvar undrar jag verkligen. Det renoverades någon gång runt 1960 och jag förmodar att det var då eterniten åkte på. I samma veva fick huset nya fönster och ett nytt kök vars stommar verkar vara av massivt trä. Bakom eterniten finns kanske den ursprungliga panelen, väl skyddad från väder och vind.

Mot gården finns ingången och en trappa upp en vädringsbalkong. Kanhända har det funnits två lägenheter i huset. Hur länge det har stått tomt kan jag inte komma ihåg. Jag noterade första gången att det fanns för ett par år sedan och då användes et inte.

Man skulle verkligen kunna hoppas att detta hus skulle kunna få står kvar. Det relativt centrala läget och den stora tomten gör et dock mindre troligt. De nuvarande eller framtida ägare hittar nog en mer räntabel lösning när det kommer till att förvalta tomtens värde.

Publicerat

Spantrad lada som börjat förmultna

Detta elände till lada! Inte nog med att den sjunkit samman, den hade dessutom börjat förvandlas till mull. Ladan är inte timrad utan istället är den uppförd på en syllring bestående av fyra rejäla stockar. Från syllringen reser sig de fyra hörnstolparna som i sin tur stödjs av smöckrare stolpar. Detta ramverk har sedan klätts med plank. Av syllringen fanns inte mycket kvar, ca 3-4 meter totalt. Resten hade hel gått upp i rök, så också 1-2 decimeter av ena hörnen med panel och allt. Så går det när en lada får stå och sjunka ned i myllan utan att någon ser till den.

För att få fason på den grävde jag bort mycket jord och där den var som mest skadad ett dike på 3 decimeters djup. Sedan brädslog jag den nedre delen och fick på så sätt en ny ram som håller samman byggnaden. Vid det ena hörnen fick jag skarva nedåt för att återfå den förlorade höjden. Jag lyfte också ladan i mitten innan jag fixerade plankorna för att på så sätt ge den den rätta formen.

Efter att ha lyft ladan och placerat den på lecablock (två på varandra och på vissa ställen har jag ”pålat” under pga lerjord som inte bär) återfick den sina rtta linjer. Om ni studerar bilderna ovan ser ni skillnaden främst på taklinjen.

Panelen spikade jag sedan fast från insidan i de nya brädorna och sedan gjorde jag ytterligare förstärkningar på insidan. Den gamla luckan gick att använda, men den krävde  ny infästning. Den ursprungliga var intressant, ty den skena som luckan glider i var lång, och täcker 2/3 av väggen. På så sätt kan man skjuta undan luckan från öppningen utan att behöva ta ner den, istället sitter den kvar på väggen, men bredvid öppningen. Det går nog att förstå av bilden ovan.

Publicerat

En uppsågad lada blir återigen sig lik

Denna spantrade lada sågades upp någon gång, förmodligen på 50-60-talet. Den lilla öppningen ersattes med en stor som gick ändå ner till golvet. För kanske tio år sedan sågades den upp ännu mer, och takstolen förstördes. De korta brädorna ovanför öppningen är resultatet av denna ogenomtänkta handling. Att den inte rasat är mer än jag begriper.

Jag beslutade mig i vilket fall som helst för att återställa öppningen till det lilla formatet. Den lucka som suttit där en gång i tiden fanns kvar, den låg inne i ladan, så det var inte svårt gjort.

Först reglade jag upp en stomme för panelen vilket lät sig göras utan några större problem, det syntes klart och tydligt var reglarna sågats av. Jag fick också förstärka en hel del, för att konstruktionen skall hålla ihop.

På sidorna om den den lilla öppning som jag önskade, satte jag nya panelbrädor ty de ursprungliga fanns ej kvar. Under öppningen kunde jag använda gamla, sparade. Det hela blev inte så tokigt, även om det är något av ett lapptäcke.

Efter rödfärgning ser ladan ut ungefär som när den var ny, men det är klart att man ser skarvar och skillnad i nytt och gammalt virke. Det får man dock leva med.

Publicerat

Några bilder från en charmig småstad

Några bilder från Luleå. Jag gjorde ett liknande reportage förra året och skrev sedan en artikel som jag sålde till Norrbottens-kuriren som dock inte publicerat den än. Gissar att den aldrig kommer i tryck, men vet inte riktigt varför. Synd, för den var bra ut uttömmande!

På Köpmangatan 65C i Luleå är ingenting sig likt. Gathuset, ett gammalt trähus som flyttats dit på 20-talet, har precis rivits. Här skall ett nytt trygghetsboende uppföras. Det gamla huset gick enligt Galären inte reparera då det var klätt med eternitplattor och sådana får man inte återställa. Här en bild på fasaden innan rivningen,men då plattorna plockats bort. Vilket fint hus det blivit om man reparerat det och låtit bli att sätta tillbaka eterniten!

Alldeles runt hörnet ligger ett gammal 1800-talshus. Av tornets tak att döma rör det sig om en 1880-talshus, men jag ser att det restes först 1896. Olyckligtvis har det klätts in med tegel, gissningsvis någon gång under 60-70-talen .

Vid Kungsgatan, troligtvis i ett 30-talshus, ligger Park Hotell. En praktisk plåtfasad skänker trivsel och trevnad.

Vid Storgatan ligger ett hus som jag beundrat i många, många år men som fortfarande är intakt. Inga fula fönster eller dörrar eller skyltfönster. Ingen klumpig tilläggsisolering. Hur detta kommer sig är svårt att förstå.

Hantverkshuset i Luleåmåste ha varit rätt flott när det var nytt. Dagens små gluggar till fönster är dock inte särdeles dekorativa. En googling ger vid handen att utställningen Bygge och Bo anordnades här 16-20 mars 1955. Jag är dock inte säker på om det verkligen är detta hus.

Vad säger man om detta gamla funkishus? Att en ny fasad hängts på? Studera grunden som inte är tilläggsisolerad och som verkar bevara ursprungliga fönster.

Ett riktigt plåthus! Polishuset/tingsrätten har en rätt vacker fasad som jag hoppas får vara kvar till skillnad från all annan plåt som monterats upp på gamla hus. Denna fasad är trots allt ritad för att vara en plåtfasad och dessutom har den en härlig färg. Vi får se om den kommer ändras nu när huset byggas om.

Publicerat

Vi återvänder till BRF Banvakten

Den orenoverade fasaden. Lägg märke till att fönstren är delade i två delar, en större och en mindre, som går öppna var för sig.

I våras skrev jag om BRF Banvakten på Öregrundsgatan som påbörjat en fasadrenovering. Jag var inte förtjust. Nu är den ena av de två husen färdigreparerade och det är bara att konstatera att det inte blev så dåligt som jag fruktat. Då jag har en bekant i huset fick jag höra att det fanns planer på att förstora balkongerna men något sådant gjordes aldrig. Däremot har man satt in riktigt fula fönster och det är verkligen synd. Om de åtminstone gjort nya i trä enligt befintliga!

Min åsikter om denna renovering har gjort framförallt styrelsen förbannad. Om ni läser det föregående inlägget kan ni ta del av en del av de kommentarer jag fått. Vissa har jag inte godkänt och andra har kommit via mail. Så här skriver en av de ansvariga i styrelsen om de ursprungliga fönstrens skick: ”Fönstern, ja – om det hade varit så väl att det bara hade varit understycket i fönstren som varit ruttna då hade vi troligtvis övervägt renovering men nu är det så att stora delar av (framför allt) bågar/karmar i de övre våningsplanen är i så dålig skick så att de inte går att renovera.” Nu har jag visserligen inte sett hur fönstren såg ut på de övre våningsplanen (bara de nedre och de var i bra skick) men formuleringen ”troligtvis övervägt renovering” indikerar ju att bevarande inte hade någon högre prioritet utan istället var det nog k-värdet eller något annat som var det väsentliga (OBS, spekulation från min sida!).

Ett lågt k-värde innebär att ett fönster är energieffektivt. Att minska k-värdet är bra, men man får tänka på att det finns en gräns för vad som lönar sig. Man får också tänka på att man vintertid, i soligare lägen, går miste om den strålningsenergi som trängt in i lägenheten om man haft en vanligt 2-glasfönster. I ett nummer av Byggmästaren från 50-talet diskuteras just detta och man konstaterar att det är svårt att beräkna när det lönar sig att montera ett tredje glas. Däremot har man nytta av ett isolerat glas sommartid, då hettan till viss del stängs ute även om markiser troligtvis är det mest effektiva.

Hur som haver så tycker jag att det är bättre att man reparerar befintliga byggnadsdelar framför ett utbyte. Så tänker inte alla, många vill ju ha nytt och fräscht, men det är inte det som jag pläderar och det får man finna sig i. Fördelen med denna renovering är att underhållet minimeras under kommande decennier, men till nackdelarna hör att om 40 år får man no räkna med att byta ut hela fasaden igen.Det är helt enkelt två helt olika sätt att förvalta en fastighet på.

Nå, låt oss iallfall glädjas åt att tilläggsisoleringen blev måttfull och inte alltför störande och att de nya balkongfronterna överensstämmer med de ursprungliga om man bortser från material. Hade jag fått bestämma hade jag valt nya i stål, inte aluminium, men å andra sidan är väl inte detta hus så unikt att det är ett absolut måste. Vill man, kan man i framtiden byta ut dem mot identiska i stål.

Skall jag betygssätta balkongrenoveringen ger jag en 4:a (vad jag kan se är det endast materialet som inte är som det skall), fasadrenoveringen som helhet får dock två pga av det olämpliga fönsterbytet.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 25

Nu har jag precis avslutat två rätt jobbiga delmoment. På bilden ovan ses en stor spantrad lada. Som ni ser är den lite deformerad av att ha stått nedsjunken så länge, men det är inte så mycket att göra åt. Vill man, kan man lite försiktigt försöka minska detta på om på under några år tid.

Till skillnad från timrade, består de av fyra stockar som utgör dess grund och från den reser sig hörnen som bär upp takstolarna. Mellan grunden och hörnstolparna sitter det sneda slåar som håller hörnen på plats. Nackdelen med denna konstruktion är att om ladan sjunkit ned är de fyra stockar som utgör grunden ofta skadade vilket naturligtvis var fallet även med denna lada. Tre hörn var trasiga och på många ställen var grundstockarna så skadade att de inte gick att lyfta ladan utan att den skulle ha gått sönder. För att få upp den grävde jag ut runt omkring den och satte järnbalkar tjocka brädor under som skulle fördela kraften. Medelst denna metod gick det att lyfta upp ladan ur dyn. Lätt var det dock inte, ty domkraften ville hela tiden sjunka ned i den blöta leran.

När ladan var ny var öppningarna små, 1,5×1,5 meter ungefär. Någongång, kanske på 60-talet eller lite tidigare, sågades de upp till de stora portar som ses på bilden ovan. Tyvärr förstärkte man inte konstruktionen så mycket som skulle ha varit önskvärt. När jag lyft ladan var det bara att konstatera att den var sned, det var den innan också. Genom att låta traktorns skopa pressa den i rätt läge, kunde jag sedan förstärka väggarna på båda sidor om öppningen medels stora träkryss som håller stabiliteten.

Panelen, framförallt på ena långsidan, var i dåligt skick utom i mitten där den inte skadats av jord. Jag tog därför bort panelen och vände den så att den dåliga änden kom upp under takfoten där den inte syns, och den i gott skick längst ned. Praktiskt! Detta syns på bilden överst i inlägget.

På den ena kortsidan, den som inte syns från vägen, spikade jag en tjocka bräda som dels stabiliserar den delvis ruttna grundstocken och dels döljer den skadade panelen (eftersom gaveln är spetsig går det inte vända panelen här om man inte är lite avancerad). Resultetet, efter rödfärgning, blev riktigt bra. Den andra kortsidan skall repareras grundligare och den ursprungliga lilla öppningen återställas.

Denna timrade lada var också ett litet elände att byta stockar på. Tre var i så dåligt skick att de inte kunde användas på. Då syllstocken var avsågad i samband med att en ny, större öppning sågades upp, blev det knepigt att lyfta den. Lyfter man på fel ställe, blir öppningen bredare längst ned och hela konstruktionen kan rämna. Efter mycket trixande lyckades jag få den nya syllen på plats och kunde sedan byda de två underlagsåsar som sitter på vardera långsida. Dessa gick relativt lätt att få på plats, även om det inte är så lätt att få snygga knutar och det kräver viss planering om man skall kunna göra detta sjöälv, utan hjälp av en kollega. Men till sist gick det och nu är jag mycket nöjd och belåten.

Publicerat

Leisure life at Hässelby Familjehotell

Hässelby Familjehotell, Olle Engkvists skapelse från mitten av 50-talet som kom att bli hans sista stora kollektivhus och dessutom får sägas vara något av ett mästerverk av Carl Axel Acking som lyckats skapa en känsla av resort bara ett par minuters väg från tunnelbanan i Hässelby Gård.

1953 startade byggnadsarbetet och 1956 var hela komplexet klart. Det fanns matsalar, gymnastiksal, kapell och snabbköp. Fyra höghus förbands med ett uppglasat korridorsystem som även nådde ut till de 3-våningsbyggnader som utgör en icke försumbar del av anläggningen. En tämligen komplett presentation av familjehotellet hittar ni här.

Som genom ett smärre under är hela anläggningen praktiskt taget i originalskick. Portar, fönster och balkonger (som verkar ha renoverats på rätt sätt eller inte alls). De många och lagom stora innegårdarna skapar en intim prägel trots anläggningens stora skala. Totalt fanns här 340 lägenheter nr den stod klar!

I april när jag besökte familjehotellet var grönskan fortfarande obefintlig. Det är inte svårt att tänka sig känslan av semesterort när buskar och träd spruckit ut och gräsmattorna grönskat. De lägenheter som syns på bilden ovan har uteplats, de flesta har annars balkong. De största, etagevåningarna högst upp, har solterrass.

En välbevarad port som väntar på att oljas eller fernissas. Dock i ursprungligt utförande och på det stora hela i fint skick. Det är bara att hoppas att anläggningen får leva vidare och vårdas like varsamt som den hittills gjorts.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 24

Med utsläppt hår, lånta solglasögon och en skyddshjälm ser man rätt lustig ut. Orsaken till denna mundering var att jag skulle använda röjsågen och rensa kring lada nummer 5 i mitt restaureringsprojekt.

Inne i ladan står både det ena och det andra. En slaghack, en slåtterkross, en såmaskin och en höräfsa samt halvbanden till traktorgrävaren. Dessvärre också 4 gamla däck utan fälg som inte har där att göra. Fann också två snygga pardörrar som suttit på min farbrors garage på 50-talet någon gång. Dem vill jag ha kvar!

I trodhuset låg inte bara trodor utan även den slang som användes för att täckdika åkern som ladan står på. Täckdikning går till på detta sätt: ett smalt med djupt dike grävs och däri läggs slangen som täcks med sand. Ovan det vanlig åkerjord. På detta fiffiga sätt kan man odla på mark som annars lätt blir för blöt. Förritin grävde man för hand och fyllde diken med sten, sant och sist jord. Mycket besvärligare.

Ladan är för övrigt spantrad, dvs inte timrad utan rest av lösvirke. Tyvärr har den sjunkit och dess enda stockvarv, det nedersta är skadat. Det blir inte helt lätt att lyfta den utan att hela rasket rasar ihop.

Denna timrade lade ser numera rätt bra ut. Den är lyft och jag har grävt bort jord precis under stockarna. Den nedersta stocken längst ned till vänster (som man bara ser början på, skall dock bytas ut.

För att kunna byta stockjävelm var jag tvungen att frakta en ny upp till ladan. Då jag inte får köra på den nyinsådda åkern, tvingades jag lägga stocken på en cykelkärra och sedan dra den. Inte så jobbigt faktiskt. Den tunga delen låg på kärran och den smala tog jag under armen och tack vara myggjävlarna var jag framme uppe vid ladan på ett par minuter.

Fortsättning följer.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 23

Voilà, här är en lada (eller egentligen ett kyrkstall) som fått nya stockar. Totalt har jag bytt tre stycken då de var så pass illa åtgågna att det var enda alternativet.

Att byta stockar är faktiskt inte alls svår. Man lyfter med domkraft stocken ovanför den som skall bytas och frigör på detta sätt den ruttna som då lätt ka lyftas bort. har man bara en domkraft lyfter man på ena sidan, pallar under och lyfter sedan på andra för att stocken skall gå att flytta. I mitt fall var det extra enkelt,ty jag började med att lyfta upp ladan och la sedan under den stock som skulle sitta inunder (det var de nedersta stockarna på tre sidor). Detta var inte svårt alls faktiskt. Däremot återstår lite pyssel med att snygga till de runda stockarna så att de blir mer fyrkantiga.

Den nedersta stocken på ladans framsida var extra bra att få på plats. Den gamla var helt rutten och låg under jord. Den nya håller nu samman den öppning som utgör dess ingång (nedersta stocken på bilden ovan – ovanför en grov planka som hållit samman öppningen så länge). Viktigt, om man inte vill riskera att ladan tappar formen och stockarna börjar ge sig av.

Återstår nu att laga och sätta fast dörren, sätta in glas i ett litet fönster samt hugga bort de ruttna partierna från ytterligare några stockar. Ev måste jag dessutom ersätta ytterligare en stock.

Publicerat

På spaning efter ett 10-tal som flytt

Jag gissar att byggnadsvårdstrenden knappast har undgått någon här i landet och i dess följe har det uppstått en bild av ett stilrent och vitmålat tidigt 1900-tal som man verkligen kan ha synpunkter på. Nu har jag inte tänkt ägna denna text åt att racka ner på alla de som anammat detta en smula falska ideal, ty jag tycker att det är utmärkt att intresset och respekten för äldre byggnader och miljöer fått sig ett uppsving (även om jag anar att det för vissa till viss del rör sig om en modesak). Nej, istället är jag nyfiken på hur svenska hem kunde te sig i skiftet mellan 10- och 20-tal. Likriktning, vad det än må gälla, är något jag avskyr och därför skulle jag önska en större variation, både i inredningstidningarnas reportage och vi våra svenska hem.

Min första tanke var att bläddra i Svenska hem i ord och i bilder, vilket dock snabbt visade sig vara en tämligen dålig idé. De hem som presenteras där är visserligen intressanta men för det mesta rör det sig om rena stilhem där möjligtvis en bedagad jugendstol skräpar i något hörn. Istället är det barocken, rokokon och den Gustavianska stilen som dominerar. Typiskt för högreståndsmiljöer vid denna tid, men inte lika typiskt för den arbetar- och medelklass som jag intresserar mig för. Istället gick jag till Stockholmskällan för att söka efter material.  Bilden ovan var det första jag fann och den visar ett arbetarhem vid Liljeholmens stearinfabrik. Väggarna är tämligen ljusmålade, men dock inte vita. På golvet en färgglad linoleummatta och på bord och sittmöbler mönstrade och brokiga textilier. Notera också dörren i kapprummet som förefaller att vara målad i två olika nyanser. Till höger om öppningen mot hallen hänger handdukarna dolda bakom ett en vacker väv eller broderi. Det är ett vackert rum tycker jag, men man får förmoda att det knappast var någon lyx att leva i detta rum med kokspis.

Även på denna bild möter vi en självförsörjande kvinna och det på Inedalsgatan 15 på Kungsholmen i Stockholm. Denna dam tycker jag verkar ha det relativt gott ställt. Hon har ett skrivbord i rokoko(stil?), en vitmålad sittmöbel och på det lilla bordet till höger en fotogenlampa i färggrann majolika. Tapeten är diskret mönstrad i vad som förefaller vara två färger och det finns gott om blommor i rummet. Ripsmattor ligger i rader på det skurade plankgolvet. Visst är det fint? Ljust och trevligt, men långt ifrån sterilt och helvitt.

Nu har vi kommit oss upp på samhällsstegen och på denna bild möter vi en syjunta hemma hos Tyska ministern (och hans fru får vi  förmoda). Även om bilden är från åren runt 1920, är det tydligt att interiören är äldre än så. Huset förefaller att vara byggt, eller ombyggt, någon gång på 90-talet eller lite senare. Tapeterna är verkligen allt annat än diskreta, men möblerna förhållandevis nätta, så gott det nu går att se. Men vem vet, kanske döljer sig några gamla dammiga 80-talsmöbler i något hörn. Mattan i detta hem är stor och säkerligen äkta, som det anstår en minister.

Här har vi ingen mindre än arkitekten Per Olof Hallman i sitt arbetsrum i Stockholms stadshus. Detta praktbygge är signerat Ragnar Östberg och bilden troligtvis tagen i mitten av 20-talet. Väggarna är ljusa och möblerna är mörka, precis som bröstpanelen. Det är ett mycket vackert och rogivande rum tycker jag.

Men hur såg det ut hemma hos skådespelare och andra kulturarbetare? Jag hittade en helt underbar bild på Anna Lindahl i ”hemliknande miljö”. Visst är den vacker? Hennes hem verkar dock vara tämligen murrigt (och i mitt tycke rätt trivsamt). Det enda som är ljust  är en dörrkarm (eller vad det nu är) bakom hennes huvud. Ett annat exempel på konstnärligt betonade hem är Gösta Ekmans vid Karlaplan i Stockholm. Några år senare flyttade han till Artillerigatan och inredde det s.k. prakthemmet som dock var att betrakta som ett stilhem, till skillnad från detta mycket mer originella och kanske också mer tidstypiska.

Avslutningsvis tänker jag mig att det vore bra mycket roligare om fler lät sig inspireras av hur det verkligen såg ut på 10-20-talen och inte bara fastna i den bild som skapats på senare år. Med vitpigmenterade eller mörkbetsade golv, vitmålade snickerier och ”färgglada accenter”, ”less is more” och vad nu alla schablonerna kallas.

För autentiska bilder av kök, passa på att besöka den Kökskatalog som Länsmuseet i Gävleborg lagt upp på Facebook. Där finns många fina bilder!

Publicerat

Strandliden, utsikt i Hässelby strand

Alldeles nere vid vattnet i Hässelby Strand uppfördes 1955-1957 ett område som fick namnet Strandliden. De hus som står närmast vattnet, intill strandpromenaden, har ett fantastiskt läge med strålande utsikt och innehåller ateljélägenheter. Just nu är en av dem till salu, den kan beskådas här.

Den vackra strandpromenaden ordnades av stadsträdgårdsmästare Holger Blom och husen ritades av Jörgen Curman och Nils Gunnartz. Här en bild från 1959 när området var nytt.

Många av husen ligger dock inte direkt vid vattnet och de har sin utsikt mot en tämligen trist gata som säkert skulle kunna förbättras något. I bottenvåningen på dessa hus finns garage. Som framgår av bilderna ser det ut som om de tre våningsplanen vilar på pelare. Rätt elegant lösning.

Mot sjösidan är fasaden delvis underhållsfri. Jag tror att det är korrugerad eternit, åtminstone har jag för mig att jag läst det någonstans. Liknande plattor sitter dessutom i Vällingby centrum.

Entréerna är enkla men elegant utformade. Då husen ligger i terrängen ligger två av våningsplanen under entréplan i många hus. Tyvärr har jag inte planritningarna här, men vid tillfälle skall jag lägga upp dem.

Strandliden är ett fint område som dock lider av lite eftersatt underhålla. Fönsterbågar och -karmar har klätts in i brun plåt vilket inte direkt signalerar elegans men är typiskt för allmännyttan. Man får hoppas att portar mm får finnas kvar och inte ersätts med något fult.

Publicerat

Fönster och fönsterbyten, 1880-1900

Gammalt fönster litet
Ursprungligt fönster från sent 1880-tal eller tidigt 1890-tal. Klicka på bilden för att se den i större format.

Jag hade tänkt skriva lite om fönster och om fönsterbyten och insåg rätt snart att ämnen är ofantligt stort. Därför begränsar jag mig till åren innan sekelskiftet 1900, perioden innan de kopplade fönstren så sakteliga började slå igenom. Fönstren hör till fasadens viktigaste element och det är i princip omöjligt att bevara en fasad och man inte bevarar fönstren. Det går naturligtvis, men det blir mycket dyrt och dessutom är det helt onödigt, ty gamla fönster går alltid reparera och det är inga problem att göra dem energisnåla och bullerskyddande.

Det var först i början på 1800-talet som det blev vanligt att man satte in en extra glasruta som skydd mot vinterkylan, ty den tidens fönster hade bara en båge och i den satt endast ett glas. Dessa innanfönster monterades på hösten och togs bort på våren. Oftast skruvades de fast från insidan och gick därför inte att öppna. I efterhand är det inte ovanligt att man hängt dem på gångjärn för att lättare kunna öppna dem. Här en bild som visar konstruktionen. De yttre bågarna är utåtgående och fönstret har såväl tvär- som mittpost. För er som är osäkra på begreppen rekommenderar jag denna skiss som finns hos Wikipedia.

För att ytterligare begränsa mig, kommer denna text mestadels behandla fönster i staden, och då främst i Stockholm. Vissa regionala skillnader finns, men dem tar jag inte hänsyn till (en av de märkligast är den fönstertyp som jag tror stammar från Skellefteå och där innanfönstren monteras på utsidan!).

Traditionellt var fönstren under denna period utåtgående och försedda med korspost, dvs en tvär- och en mittpost. De övre rutorna var mindre och de nedre större, precis som på bilden högst upp i inlägget. Enligt byggnadsstadgarna var man dock tvungen att göra fönster på nedre botten inåtgående (jag minns inte den exakta höjden, men jag tror att bågarna måste sitta minst 1,5 meter ovan mark för att få vara utåtgående). Det fönster som ni ser högst upp är ett nedre botten-fönster och är därför inåtgående. I detta fall har det mittpost, men det var minst lika vanligt, ja snarare vanligare, att det inåtgående saknade mittpost. Här ett fönster av denna konstruktion i ett hus på Sibyllegatan i Stockholm byggt på 1890-talet.

På 1890-talet monterade man då och då i de mer påkostade husen inåtgående fönster på samtliga våningsplan. De inre bågarna, innanfönstren, hängdes även de på gångjärn och kunde därför sitta kvar på sommaren vilket var praktiskt, för att ta dän alla lösa bågar i en större lägenhet var ett drygt jobb att utföra varje vår. Och på hösten skulle de monteras tillbaka igen. Här en bild på hur dessa fönster kunde ta sig ut. Det ”handtag” som sitter i mitten på både den inre och den yttre bågen hör till spanjoletten som man använder för att öppna och stänga fönstret med. I vissa fall var denna infälld i bågen och då satt där bara ett litet vred, ungefär som på moderna fönster.

Men åren har gått och fönstren har oftast bytts ut. De fönsterbyten som gjordes fram till och med 40-talet var oftast rätt lyckade, men de som gjordes på 70-talet och framåt desto värre, vilket oftast yttrar sig i en klumpig fönsterkarm. Denna gamla 90-talskåk har fått nya fönster under mellankrigstiden, men av någon anledning har man inte bytt det tredje fönstret från höger. Skillnaden är inte så stor. Lika lyckat blev det inte när en kåk på Valhallavägen renoverades. Här en bild på detta 1890-talshus där vissa fönster bytts ut och det i omgångar. Nedre botten och 1 tr har de ursprungliga kvar, men våningen 2 tr är mycket klumpigt fönsterbytt. Man har satt in fönster med grova karmar i den befintliga karmen och då minskar glasytan markant och rummet blir mörkare. Nästan lika illa är det på Linnégatan där ombyggnaden skedde på 70-talet. Vid Karlavägen har en 1880-talskåk fått nya rutor på 80-90-talen. Det är inte något skräckexempel, men särdeles snyggt är det heller inte. Framförallt måste de moderna handtagen och gångjärnen på insidan vara ytterst odekorativa.

Fönsterbyten har ofta gjorts i omgångar och vanligast har varit att man satt in ett nytt fönster, med karm och allt, i den befintliga karmen. Detta gick väl an om det gjordes på ett gammal 1800-talsfönster med lösa innanfönster (ty denna gamla konstruktion är tämligen tillåtande, se bara på detta fönster som är insatt på 30-talet i den befintliga karmen som i detta fall är brunmålad och skymtar mellan vägg och ny karm), men upprepar man sedan misstaget och sätter in ett nytt fönster med karm i ett fönster som redan har två karmar blir resultatet inget vidare. Titta bara på detta hus från åren runt 1900 som fått nya fönster på 30-talet. Karmen är lite grov, men resultatet är trots allt ok. Några år senare, närmare bestämt för ett eller två år senare, bytte man några fönster på nedre botten och då blev resultatet detta. Det är inte svårt att föreställa sig hur mycket mörkare detta rum blivit på 100 år. Byter man fönster måste man nästan alltid ta bort den befintliga karmen, åtminstone om bågarna är kopplade. Helst skall man inte byta dem alls, ty det går alltid att renovera och bättre energi- och bullervärden kan lätt erhållas genom att man monterar in lämpligt glas i den inre bågen.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 22

JAg tycker att jag mest går omkring och känner mig mörbultad av allt ovant kroppsarbete. Lyfter plankor, hugger bort rutten trä från stockar och gräver ner plantor. Ibland måste man dock ta igen sig och då lyssnar jag på radio eller grammofon. Jazzradion mellan 17.00-20.00 i P2 på söndagar är en favorit.

Här har vi en lada som lyfts upp ett par decimeter och istället för att vara på väg ner i myllan, står den nu på stenar. Längst till vänster saknas dock en underlagsås, ty den gamla var helt uppruttnad ty den låg mer eller mindre under jord.

En ny stock behövdes för att ersätta den gamla och den barkade jag först medelst barkspade. Inte så jobbigt som man kan tro och har man dessutom tur med en regnskur, eller om man blött den med vattenslangen, lossnar batken snällt.

Att få den nya stocken på plats var inte särskilt svårt, men dessvärre visade det sig att den var tvungen att placeras en bit in för att golvet skulle sitta ordentligt. Inte så snyggt så jag skall försöka sätta dig en dold liten ås som håller golvet så att stocke hamnar rätt. Återkommer!

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 20

Och vad har vi här om inte en i all hast upplyft lada! Saken var den att i måndags förra veckan fick jag veta att de två ladorna där ute behövde lyftas innan torsdag för då skulle markerna, som omger dem, plöjas och sås in. Det blev bråda dagar, men redan på tisdagskvällen lyfta jag de två med hjälp av en granne och hans baklastare. Innan dess hade jag tagit ut golvet i den ena och stagat upp stockarna kring öppningen som ni ser på bilden ovan. Då syllen, den nedersta stocken, saknades, fanns det inget som höll ihop ladan i öppningen och det kräver viss försiktighet. Det hela gick emellertid bra och nu är båda tömda på bråte och ruttet golv och de skall få stå och torka ett par veckor för det var lervälling inne i dem.

Istället har jag tagit tag i ett gammalt kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till en kyrkby där vi har en kyrkstuga. Innan dess kan det eventuellt ha stått anslutning till Öjeby kyrkby ety många byggnader flyttades 1913 från Öjebyn till den nya lilla kyrkstad som då uppfördesi anslutning till den nya kyrka som byggdes på landsbygden.

Stallet är i rätt bra skick och det syns att det monterats ned en gång, ty alla stockar är ordentligt märkta vilket troligtvis gjordes då stallet monterades ner på 30-40-talet och flyttades hem till gården. Dessvärre hade den främre delen sjunkit ned i myllan och den nedersta stocken ruttnat. Det fanns alltså inget som höll ihop byggnaden vid öppningen som även här gick ned till marken.

Jag lyfte försiktigt upp byggnaden med en domkraft, lite i taget, och pallade under med lecablock och brädstumpar. Runt dörröppningen fick jag spika plank som höll samman stockarna

Här ser ni resultatet. En grov planka tjänar som stabilisator i dörröppningen. När allt är klart skall den tas bort och dörren skall monteras tillbaka (den är medfaren, men spikarna är handsmidda så jag vill inte göra en ny). Den nedersta stocken var rutten och skall ersättas med en ny, och den är inte med på bild, men tänk er den som grunden till byggnaden (den skall dock ligga på några stenar och inte direkt på marken).

Nå gäller det att försöka få till en bra stock av en trädstam.

Fortsättning följer.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 19

Äntligen har börjat med ladorna, och det efter att ha planterat och fixat med diverse smått och gott, bland annat byggt en bro till en av logens dörrar.

En besiktning gav vid handen att de har sjunkit ned åtskilligt och att på de värsta ställena är nästan två hela stockvarv under jord. En spantrad lada (lösvirke, inte timrad) är såpass lilla däran (den nedre delen av konstruktionen har ruttnat och panelen är rätt dålig på sina ställen) att det kan bli knivigt att lyfta den, att det finns risk att den rämnar så den får repareras ”på plats” och sedan lyftas. En tredje har fått sin ena öppning förstorad vilket försvagat konstruktionen så att den måste förstärkas innan den går att lyfta upp.

Den första etappen går ut på att lyfta ladorna och placera dem på stockar så att de kommer upp ovan jord och så att restaureringsarbetet sedan kan fortsätta. Innan det görs måste dock ladorna friläggas. Jord som lagt sig som en vall mot väggarna måste grävas bort och den bråte i form av ruttna trodor (material som användes för att hässja hö) som ligger intill flyttas undan.

Då golvet i tre lador är helt trasigt måste också det tas bort tillsammans med resterna av de underlagsåsar som bar upp det. Det ser verkligen ut som ett bombnedslag i samtliga tre som jag påbörjat restaureringen av. Under golvet ligger fuktig lerjord som inte torkat ut på år och dagar.

På bilden högst upp ser ni mig i full fart med att lyfta bort trodorna vid en lada. Tyvärr kunde jag inte använda kranen, de var helt enkelt för sköra för att lyftas på detta sätt och blev kaffeved när jag försökte och kaffeved kan man inte lägga på en vagn och köra hem.

Avslutningsvis en bild åt Ann Margret om visar instrumentbrädan på en Volvo BM 430. Tänker att det kan intressera.

Traktorerna har verkligen utvecklats från första halva av 70-talet. Dagens är stora och mycket kraftfulla. Däremot kanske inte lika smidiga som de gamla som lätt tar sig fram på trånga ställen.

Publicerat

BRF Banvakten förvanska sin fasad

BRF Banvakten på Gärdet i Stockholm äger två rätt stiliga punkthus från början av 60-talet. Fasaderna är i princip identiska och avfärgade i två nyanser. Välbevarade dessutom; både fönster, balkonger och portar är från byggnadsåret. Senast fasaden sågs över var 1997.

Nu håller dock husen på att fasadrenoveras och tilläggsisoleras och får nya fönster i samma veva. De ursprungliga är faktiskt treglas, den gamla sorten med tre glas istället för dagens 2+1. Hur föreningen tänker när de gör ett fönsterbyte istället för att byta ut ett av glasen till energiglas övergår mitt förstånd. Redan i befintligt utförande är de ju rätt effektiva men tydligen räcker det inte utan man vill ner till en k-värde på 1,2. Jag är ytterst tveksam till att det k-värdet kan motiveras om inte energipriset minst fördubblas.

Här ser den nya, tilläggsisolerade fasaden under uppbyggnad. Fönstren är enlufts och en spröjs delar av rutan för att imitera det ursprungliga tvåfluftsfönstret.

Nya balkonger kommer också monteras. Den ursprungliga arkitekturen får sig en rejäl törn, vilket knappast stör de obildade människorna i föreningens styrelse.

BRF Banvakten får som sig bör Veckans ris för sin taffliga renovering där de utan tanke på estetik eller resursslöseri kasserar fullt fungerande och välmående träfönster och ersätter dem med nya med utsida i lättmetall. Tilläggsisoleringen skulle dock kunnat tolereras om den görs försiktigt. Däremot borde balkongernas ursprungliga stålräcken ha bevarats.

Publicerat

Behåll Åtvidabergsfönstren i punkt- huset på Danviksklippan!

Få saker gör mig så upprörd som förlorade skönhetsvärden och resursslöseri kombinerat med ren och skär dumhet. Vill man protestera mot detta tilltag går man in på denna sida och ”Gillar”.

Brf Klippan 10 på Danviksklippan vill forfarande byta ut sina gamla Åtvidabergsfönster mot moderna inklädda i aluminium. Orsaken till detta är att de vill slippa drag och de vill spara energi. Ja, det är väl rimligt, men detta åstadkommes enklare och billigare genom reparation av de befintliga fönstren i kombination med energiglas eller någon annan lösning. Ett fönsterbyte glädjer framförallt fönsterfirmorna och det på två sätt; dels får de sälja ett nytt fönster och dels försäkrar sig de om att fastighetsägaren måste byta fönster i framtiden. Moderna fönster är inte gjorda för att underhållas, de är gjorda för att inte behöva underhållas och sedan bytas ut vilket går stick i stäv med ett hållbart samhälle.

Nya fönster har begränsad livslängd
Att byta fönster istället för att renovera de gamla och sätta in energiglas blir betydligt dyrare. Dessutom är garantitiden för ett ny fönster kort, stundtals inte mer än 2 år. Kanske inte så underligt om man betänker de komplicerade mekanismer som ett modernt vippfönster stoltserar med. Om 20 år är det troligt att funktionen är allt annat än bra (det har jag noterat i samtliga av de hus som renoverats på 80-90-talen och som jag besök i jobbet). De ursprungliga som suttit i över 65 år saknar bevisligen inte kvalitéer och en renovering skulle ge fönster som håller minst lika länge, förmodligen hundratals år.

Energiprestandan hos fönster avgörs av glas och tätning, inte tilverkningsår
Energiprestandan hos ett fönster avgörs av glaset och tätningen. Energiglas ger bra prestanda, men vill man förbättra den ytterligare kan man välja andra sorters glas. Tätning av karm och båge är heller ingen rocket science utan det klarar en duktig fönsterfirma. Någon anledning till byte finns således inte av denna anledning. Nya fönster utgör dessutom en betydligt större belastning på miljön om man tar hänsyn till den energi som krävs för att tillverka dem.

En översyn av ventilationen spar energi och förbättrar inomhusklimatet
Vad kan man mer göra för att förbättra värmeekonomin i ett flerfamiljshus från 40-50-talet? Under denna tid var det vanligt att ventilationen var av typen självdrag med mekanisk frånluft, dvs springventilen under fönstren och skafferiventil i köket som svarar för den friska luften och utsug i kök och badrum (ibland även i sovrum). Den skämda luften som evakueras från lägenheterna med självdrag får hjälp av en fläkt på taket som är mycket värdefull under den varma årstiden. Vintertid, vid minusgrader, behövs den knappt och borde egentligen stängas av ty det undertryck som uppstår under denna årstid gör att kall luft sugs in genom springor i fönster och väggar vilket både orsakar drag och slukar energi. För att spara energi och öka komforten bör därför fläkten styras av temperaturen (medelst ett enkelt reglersystem). En värmeväxlare på taket, som tar han om den energi som sugs ut, gör att energiförbrukningen kan minskas ytterligare.

Sammanfattning
Renovera och energieffektivisera de befintliga fönstren, inför temperaturstyrning av den mekaniska frånluften samt montera en värmeväxlare som tar han om energin i den luft som vädras ut. Dessa enkla åtgärder minskar energiförbrukningen och skapar ett bra inomhusklimat och förstår på intet sätt de arkitektoniska kvalitéerna. Till gagn för kommande generationer år man dessutom ett hus som är både energisnålt och kan underhållas under många, många år framöver.

Läs mer om husen på Danviksklippan här. De ritades av Backström och Reinius och stod klara sommaren 1945.

Publicerat

Huvudnässkolans i Vänersborg aula

Jag läste en text om stadshuset i Ulricehamn (en verklig pärla som tyvärr berövades originalinredningen i fullmäktigesalen när de styrande politikerna ville modernisera) och fann då en länk till Huvudnässkolan i Vänersborg. Vilket fantastiskt komplex! Tyvärr har man rivit delar av skolan och om något år kommer endast, i bästa fall, aulan, som ni ser på bilden ovan, finnas kvar. Är inte det typiskt!? Ständigt gnäll om allt som revs förr och ständigt detta oförstående inför modernismens byggnadsarv. Man kan visserligen inte begära att att gemene man skall uppfatta dessa halvgamla byggnaders värde, men istället måste man kräva av politiker och tjänstemän att de värnar de byggnader som förr eller senare kommer att sätta respektiver ort på kartan.

Arkitekten, Åke Wahlberg, ritade även den funktionalistiska pärlan Sannaskolan i Göteborg som ännu verkar stå kvar.

Publicerat

Gunnar Kassmans hus på Storholmen

Bankir Gunnar Kassman lät runt 1918 bygga denna mycket pampiga anläggning på Storholmen utanför Lidingö. Idag är den mycket förfallen och rivningshotad enligt en artikel i DN. Hur det kunnat gå så illa är obegripligt.

Kassman älskade 1700-talet och framförallt den Gutavianska stilen, något han delade med många andra välbärgade under dessa år när jugendstilen övergivits.

Anläggningen var enormt praktfull och presenterades 1921 i Svenska hem i ord och i bilder. Som ni ser är trädgården terrasserad ner mot vattnet och fylld av rosor som åt sidorna blandas med rhododendron, och clematis samt makalösa perennrabatter. Ingen möda sparades när det gällde dessa planteringar! Kronprinsessan Margaretas planteringar på Sofiero var enligt Svenska hem en förebild.

Arkitekter var Josef Östlihn och Albin Stark och ingen möda sparades. Förutom huvudbyggnad finns två flyglar som förbinds med var sin loggia. I växthusen odlades på sin tid både druvor och persikor. På bilderna nedan ser ni vilken otrolig plats detta var och naturligtvis fortfarande är, även om förfallet idag accelererat och stora summor krävs för att återställa  det i sin forna glans. Huvudbyggnaden verkar fortfarande vara i någotsånär skick, men flyglarna verkar kräva i stort sett ny takkonstruktion för att kunna bibehållas. Det är svårt att avgöra ty frågar man en modern hantverkare måste allt bytas, byggas om, frågar man en traditionell så ersätter man bara de skadade delarna med nya. Tyvärr verkar det dock troligare att hela rasket rivs än att det återfår sin forna glans. Det vore dock mer än dumt.

Terrasserna omgärdas av murar som här och där är genombrutna.Vilken elegans! Här och där står antika eller nyproducerade urnor.

Till vänster i bild ses den flygel som innehåller galleri och teater och som förbinds med corps de logiset medelst en pergola. Notera de smäckra småspröjsade fönstren som sitter kvar än idag.

Hallen går framförallt i renässans med där finns också spår av barocken vilken inte utesluter några bekväma sittmöbler av modernt snitt.  Den öppna spisen av monumentala dimensioner är komponerad av Carl Fagerberg.

Matsalen byggd och dekoerad i rokoko, men möblerna är i stor utsträckning gustavianska. Den vackra badkarssoffan i burspråket är klädd i blått siden. I taket hänger barock-kronor.

Fru Kassmans kabinett går även det främst i rokoko. Där finns Mariebergskakelugn (en sådan skulle alla ha!) , en sekretär från 1790-talet och möblerna är klädda i blått och champagnefärgat siden. Intill hennes rum ligger blomsterrummet som är min personliga favorit. Det är dekorerat i Louize seize som är den franska originalstil som inspirerade till den svenska Gustavianska versionen.

Intill blomsterrummet ligger Karl Johansrummet vars väggar är klädda i mahogny och siden. Sittmöblen är från tiden och dess fötter utgörs av förgyllda delfiner.

I rummet finns också en spisel av Kolmordsmarmor. Över denna hänger ett porträtt av en engelsk dam målat av målaren Bird på 1820-30-talet.

Övre hallen är inredd i något som Svenska hem kallar ”moderniserad Gustaviansk stil”. Rummet har onekligen en mer kontemporär prägel än övriga. På engelskt vis blir det något av en vardagsrum. Inte alls oävet!

Från övre hallen når man sovrumsavdelningen, badrum mm. Ett bildsvep från dessa privata rum visar att även dessa höll hög klass.

I ena flygeln ligger galleriet. En upphöjning delar rummet i två delar så att det kan användas som konsertsal eller teater.

Rummet är mycket tilltalande och man kan förstå gästernas förtjusning när de leddes in i detta gemak. Tyvärr varade inte Kassmans lycka särdeles länge. Inte långt efter reportaget i Svenska hem tvingades Kassman sälja Storholmen. Ursprungligen ägde han hela ön men i samband med kraschen styckades många tomter av och sommarbostäder uppfördes. Genom sitt nya bolag kunde dock Kassman behålla huset och trädgården. Jag är dock osäker på om han själv bodde där fram till början av 60-talet när det såldes nästa gång. Tydligen tjänade villan som pensionat under många år och uthyrdes som sommarnöje. Man får förmoda att det blev för dyrt att ha som privatbostad.

En kulturhistorisk inventering finns att läsa här.

Publicerat

Att riva är rena rama resursslöseriet

Bilden här intill visar Hotell Continental på Vasagatansomdet såg ut när det var relativt nybyggt. Det gamla hotellet revs runt 1960 ersattes med denna påkostade byggnad som idag är under rivning. Det ursprungliga hotellet ansågs nog både omodernt och tämligen värdelöst när det revs, tittar vi på bilder av det idag gissar jag att många hade önskat att det skulle få stå kvar. Likadant kommer det säkert vara om ett antal år, när gemene man lär sig se värdet i 50-60-talens statusbyggnader.

Att riva hus på grund av modets nycker är inget annat än rent resursslöseri. Stephan Fickler skriver på SvD brännpunkt om att det är mest hållbart att sluta riva. Naturligtvis finns det stora fördelar med att bygga nytt också, bland annat kan man lättare anpassa den nya byggnaden efter den verksamhet som skall bedrivas där. Till nackdelarna hör dock att det nya huset kommer att belasta miljön genom att mycket energi krävs. Den belastning som det gamla huset åstadkommit blir med ens ”förgäves” vilket innebär att det nya huset så att säga belastat miljön två gånger vilket är mycket onödigt. Att tillverka betong är mycket resurskrävande, även om betongen i sig inte är något dåligt material. Av den anledningen tycker jag att vi bör vara rädda om det som byggts och istället i möjligaste mån försöka bygga om och ändra befintliga byggnader.

För två år sedan gjordes en undersökning i Norge när man räknade fram skillnaden i miljöbelastning mellan ett gammalt timmerhus från tidigt 1800 som varsamt energieffektiviserats och ett nybyggt lågenergihus. Kontentan av detta var att det visade sig att det tog 60 år innan det nya huset kunde tävla med det gamla. Miljöbelastningen vid ett nybygge är så pass stor att den låga energiförbrukningen inte kan kompensera detta förrän efter 60 år. Det tycker jag är intressant! Den som vill veta mer läser om detta i årets första nummer av byggnadskultur som tyvärr inte finns digitalt i dagsläget.

Tyvärr har det rivits en hel del de senaste åren. Något slut på denna våg går inte att se, tvärtom. Idag finns det planer på att riva både Tekniska Nämndhuset (en verklig 60-talspärla) och ett hus på Nybrogatan som idag innehåller en judisk skola. Onödigt och icke så genomtänkt  tycker jag!

Publicerat

Parkettgolv och andra typer av golv

Med denna ej helt lämpliga bild vill jag illustrera golvet, en av hemmets viktigaste beståndsdelar och en detalj som nästan undantagslöst blir fel när det skall till att byggas nytt och det beror i första hand på att man numera väljer att lägga parkettstavarna eller -brädorna i fallande längder istället för att åstadkomma ett trivsamt mönster. Fiskben är nog det mest klassiska och mycket lämpligt, men man kan även välja rutor eller någon annan variant som utan problem går att framställa med parkettbrädor, som är betydligt billigare än att lägga stav för hand. I en gammal matsal ligger ofta stjärnparketten och glänser, men den är minsann ingen billig historia.

Har man inte råd att kosta på sig parkett, så föreslår jag att man väljer någon form av linoleumgolv eller ett enkelt spontat furugolv med det sistnämnda blir nog inte så billigt, trä är en lyxartikel i dessa dagar. Att skygga för linoleumgolv tycker jag bara är dumt. Det är ett bra golv som är praktiskt och tåligt och som dessutom finns i mängder av färger och mönster, men tyvärr är det idag omöjligt att hitta mattor med jaspémönster, precis som de tryckta mattor om var vanliga i början av förra seklet.

Andra fina golvtyper är stengolvet som gör sig perfekt i hallen eftersom det är så tåligt och dessutom snyggt som fan.

Laminatgolv av alla de slag borde förbjudas. De är både fula och av dålig kvalité.

Min personliga favorit på området golv är det fernissade plankgolvet som efter ett halvt sekel och många strykningar antagit en konjaksfärgad ton. Man är bra dum om man tar fram golvslipen för att fräscha upp det.

Publicerat

Gemene man om husen i Petersvik

I Sundsvalls dagblad publicerades nyligen en artikel om rivningarna i Petersvik som närmar sig. Först ut är några 40-talsvillor som rivs i dagarna. Ordföranden i stadsbyggnadsnämnden, Erland Solander, menar att de som protesterat mot att området med de unika husen skall utplånas inte satt sig in i ärendet ordentligt och sett hela bilden.
– Att det finns ett kultur­historiskt värde i området har vi vetat om hela tiden. Men vi kan heller inte låta det stoppa samhällsutvecklingen. Det här är en bra satsning för både miljön och näringslivet, säger han, säger han till tidningen. Att det fortfarande finns frågetecken kring finansieringen och att miljötillstånd inte har givits, säger han dock inte ett ord om. Å andra sidan är den politiska enigheten stor och man får anta att vänskapsband mellan politiker och näringsliv spelat, och spelar, en betydande roll.

Hur ser då gemene Sundsvallsbo på rivningarna? Många protesterar givetvis, men när jag läste artikeln fanns där tre kommentarer och samtliga var positiva till att kombiterminalen byggs. Jag citerar två av dem.

De som bor i området tänker enbart på sig själva och sina fastigheter. Ingenting annat. Fastighetsägarna missar att det inte finns något egenvärde i bygga en kombiterminal alldeles intill just deras bostadsområde. Frågan är också vad som är mest miljövänligt – att riva några fallfärdiga hus eller att flytta en jättestor fabrik…?

Utveckling, ja, det verkar inte vara något som sundsvallsborna vill ha, man protesterar mot all uveckling och byggnationer som som man vill genomföra. Utveckling är ju vad den här stan behöver men inte någon sentimentalitet över några gamla hus, nä, riv dom gamla kåkarna och se till att kombiterminalen lir av, det kanske hjälper till att få hit fler företag, men då måste sundsvallsborna ändra åsikt och inte protestera mot utveckling och andra projekt som gör Sundsvall till en tänkbar ort för företag att flytta till och därmed skapa fler arbeten.

Det är alltid likadant. Gemene man bryr sig oftast inte om kulturvärden. Ju mindre städer, ju mindre protester när något skall rivas. Istället verkar man vara glada över att någon vill satsa pengar på något nytt. jag kan förstå det, men det stora problemet är att man inte ser vad man har. Istället är allt nytt av godo, och att ändra planerna för att både kunna bevara och förnya/expandera ses inte som något realistiskt. Behövs verkligen en kombiterminal får man väl bygga den någon annanstans eller flytta de unika villorna, det tycker jag vore en rimlig ståndpunkt.

Jag minns hur det var i Luleå, när man rev tre rätt unika hus för några år sedan (Fritz Olsson-husen). De flesta ansåg husen omoderna och i tekniskt dåligt skick och förordade rivning. Att de var synnerligen välbevarade såg snarare som en nackdel. Hade de varit ombyggda till oigenkännlighet hade man kanske sett ett värde i husen.

Jag undrar vad detta beror på, om det bara är kunskap som fattas? Eller kanske är det så enkelt att många helt enkelt inte bryr sig om det som varit.

Publicerat

Påkostat men inte vräkigt 60-tal

Något av ett villafynd! Denna Brommavilla ser rätt blygsam och intetsägande ut, men i dess inre döljer sig en påkostad skatt (studera prospektet). Nästan helt orörd är interiören från 1963. Se bara det vackra badrummet med sin mosaik! Så typisk för tiden! Vackra färger är det dessutom, i blått och grönt.

Vardagsrummet som går i vinkel tillsammans med matsalen är också en pärla tillsammans med köksavdelningen vars matvrå avskiljs medelst bardisk. Vissa köksluckor är av rätt avancerad kvalisort och över lag är utrymmena väl tilltagna.

Passa också på att titta på golven både parketter och mattor. Så typiska för sin tid! Jag tycker också om färgsättningen och skulle gärna bo där en tid. Inte minst med tanke på den öppna spisen vid uteplatsen!

Publicerat

Nu skall villorna i Petersvik utplånas

Strax utanför Sundsvall, med utsikt över Alnösundet, ligger Petersvik som är ett veritabelt sommarparadis med trävillor från slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Huset på bilden ovan heter Kaptensudden (fler bilder här) och byggdes åt Johan Fredrik Cornell som var far till Henrik Cornell, konsthistoriker och sedermera professor. De flesta husen i området är än i dag välbevarade och mycket vackra och området är i sin helhet en fantastisk representant för dåtidens sommarideal.

Efter drygt hundra år som sommarparadis vill nu Sundsvalls kommun utplåna området och bygga en ny kombiterminal nere vid Alnösundet för att underlätta omlastningen mellan tåg, båt och lastbil. Huruvida anläggningen verkligen kommer att placeras just här är dock inte riktigt klart, alternativ finns och kommunen har ännu inte reserverat några pengar för bygget. Detta hindrar dock inte SCA från att ta strid för tvångsinlösen av villorna. För ett par dagar sedan skulle en av husen, Villa Skogshyddan, som redan är i SCA:s ägo, brännas ned, men detta stoppades temporärt (läs mer här). Om några veckor kommer dock huset att utplånas.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man prompt måste utplåna alla husen. Rimligtvis borde man kunna flytta dem till ett annat område om det nu verkligen blir så att kombiterminalen byggs i Petersvik vilket i dagsläget inte ens är helt säkert. Detta förfarande påminner mig om 60-70-talens rivningsiver, när man rev utan att ha helt klart för sig vad som skulle ersätta de gamla husen. Inte nog med att oersättliga kulturvärden utplånas, det hela är också ett rejält resursslöseri; jag tycker inte att man river fullt användbara hus.

Läs mer om planerna för Petersvik och kombiterminalen på sr.se och i Sundsvalls tidning. Jag rekommenderar också Nils-Johans Tjärnlunds text i Svenska Dagbladet och så kräver jag att ni går med i Facebookgruppen Rädda Petersvik undan rivning.

Uppdaterat! Här en namninsamling mot rivningarna samt ett inlägg på Uppdrag gransknings Facebooksida som bör Gillas.

Publicerat

Om oljefärgens förmåga att andas

Detta med färg är verkligen inte lätt och det finns en djungel av preparat till försäljning. Går man till en vanlig färgbutik säljs i princip bara akrylatfärger och en och annan vattenbaserad akrylatoljefärg. Traditionella oljefärger (läs linoljefärger) säljs nästan uteslutande i byggnadsvårdsbutiker.

Frågar man en modern färgförsäljare om färg får man lära sig att oljefärger inte andas till skillnad från moderna akrylatfärger (plastfärger). Frågar man en byggnadsvårdare får man motsatt svar. Detta irriterar mig, vem är det egentligen som har rätt?

Linolja, framförallt okokt, har mycket små molekyler och tränger därför in trä som inget annat. Dessutom innehåller oljan ämnen som skyddar träet och delvis ersätter de ämnen som väder och vind gör sitt bästa för att laka ur. Dessa egenskaper gör färgen mycket värdefull när trädetaljer, framförallt utomhus, skall målas om.

Men hur är det med oljefärgens förmåga att andas, den egenskap som nästan varenda byggnadsvårdare i landet framhäver som dess främsta egenskap? I Byggmästaren anno 1956 finns en text som behandlar målningsteknik och då främst oljefärg. Här påpekas att färgtypen inte är speciellt diffusionsöppen jämförd med de nya latexfärger som börjat komma ut på marknaden (plastfärger). Vad jag förstått var det verkligen så, men inte nog med att de släppte ut vatten, så släppte de också in vatten vilket gjorde att träet lätt förstördes om den användes utomhus.

Oljefärgens brist på genomsläpplighet tror jag man lätt kommer till rätta med genom att måla rätt och inte måla för ofta! Lineoljefärg skall målas tunt, otroligt tunt, och när färgen efter några år börjar åldras kritar den. Istället för att genast måla ett nytt lager så skall man då endast olja den eller låta den vara, annars blir skiktet för tjockt och färgen krackelerar pga att fukt vill ut eller att materialet rör sig. Lägger man på ett lager olja, vitaliseras färgen och blir åter följsam och håller längre.

Byggmästaren presenterade en undersökning som jag tycker är intressant. Denna bild visar ytor som målats om med olika täta intervaller. Översta raden två ytor som målats om vart 3:e år, raden under vart 4:e och längst ned vart 6:e. Detta visar klart och tydligt att om man använder oljefärg är det en fördel om man inte målar om för ofta, ja inte nog med det, ivrigt målande kan skada färgskiftet. Om jag får spekulera så tror jag att 8-10 år kan vara en lämplig intervall, om inte det gäller mycket utsatta lägen. Dessutom får man ha i åtanke att ett krackelerat färgskikt måste skrapas ned, till skillnad från ett som vanvårdas som bara behöver rengöras innan ommålning.

Moderna akrylatfärger saknar oljefärgens förmåga att tränga in och lägger sig istället som ett tjockt lager över träet. Huruvida den är för tätt eller ej, kan jag inte yttra mig om men med den tjocklek som här kommer ifråga krävs det verkligen att färgen är ytterst genomsläpplig, framförallt om man målat om en gång. Dessutom saknar färgen helt oljefärgens förmåga att tränga in och därmed konservera träet.

Vid oljefärgsmålning är det dock viktigt att måla tunt, måla som om färgen håller på att ta slut och ingen ny finns att köpa, och måla inte om förräm den börjat krita ordentligt!

Publicerat

Orenoverat 30-tal på Författarvägen

På Författarvägen i Bromma är just nu en mycket fin vila till salu. Den verkar inte ha reparerats på många år och det mesta är fortfarande i ursprungligt skick. Visst renoveringsbehov är nog det minsta man kan säga, men framförallt behövs nog här färg, ev ett nytt yttertak och dränering av grunden samt översyn av terrassen på övre botten, där kan läckage lätt förekomma. I övrigt är det knappast någon fara. Hus från denna tid är sällan allvarligt skadade, även om de kan se rivningsfärdiga ut vid en snabb blick. Det är klart att det är svårt att besiktiga ett hus bara utifrån bilderna, men man ser ju tydligt att vinden inte ser speciellt vattenskadad ut (förutom någon sorts skada vid skorstenen) och fasadens panel behöver nog främst rengöras och målas. Och så måste fönstren ses över och få nytt kitt (och kanske vill man byta ut det inre glaset mot ett energiglas).

Köket med sitt vackra golv är en pärla! Arbetsbänken är rejäl i marmor. Den behöver höjas och det gör man lättast genom att lyfta bort marmorn, bygga på en ram och sedan montera tillbaka skivan med tillhörande väggskivor. Observera att det finns en slask intill spisen! Det är mycket praktiskt att kunna skölja och skala utan att behöva förflytta sig till diskbänken.  Om ni tycker att det är snålt med överskåp så ha i åtanke att porslin och sådant som har med dukningen till vanligtvis förvaras i serveringsrummet intill.

Notera också det fina taket i övre hallen. En typisk detalj från denna tid när funktionalismen inte riktigt hade slagit igenom på bred front. Hela huset vimlar förresten av klassicistiska detaljer, se bara nedre hallen.

Man kan ju alltid hoppas att det är någon med känsla för gamla hus som unnar sig denna lilla villa.

Publicerat

Vilket ansvar har fastighetsmäklaren?

Kök från 1890-talet
Ett exempel på en miljö som lever farligt vid försäljningar: ett varsamt moderniserat 1890-talskök. Just köksenvirongerna är ett bra exempel på sådant som bör byggas om, om man får tro mäklarens standardprosa.

På SvD brännpunkt har tidigare två artiklar publicerats som behandlar hur byggvaruhusen förstör byggnadsarvet och hur ovarsamt många lägenheter behandlas när de skall moderniseras. Nu undrar jag: vilket ansvar har mäklaren?

Nyligen lades en 5-rummare på Nybrogatan i Stockholm ut till försäljning av Lagerlings Fastighetsmäkleri. Det blivande hemmet har varit kontor och jag antar att det rör sig om en tidigare avstyckad stor lägenhet. Trots kontoriseringen är våningen relativt välbevarad med bland annat ett flertal kakelugnar, stuckaturer, dörröverstycken och påkostade snickerier. Hur den är disponerad framgår av planritningen.

Lagerlings skriver: ”Med attraktivt läge i högklassig 1880-talsfastighet vid Östermalmstorg ligger denna vackra våning i ett omfattande ombyggnadsbehov. Fyra kakelugnar i original, högt i tak och bevarade stuckaturer. På uppdrag av Brf Riddaren 12 upplåtes denna före detta kontorslokal för ombyggnad till bostad. Lokalen saknar idag kök och badrum. Stora möjligheter för den som själv vill skapa en unik bostad med bästa läge invid Östermalmstorg och nära såväl till Strandvägen som Stureplan.”

För att bredda målgruppen har Lagerlings tagit fram ett radikalt förslag på ombyggnad som går ut på att den åt gården belägna forna matsalen, med stjärnparkett och grön kakelugn som troligtvis ritats av Tryggelin för Rörstrand, styckas upp och förvandlas till två sovrum samt ett smärre bibliotek! Som om det inte vore nog ryker ytterligare en kakelugn när det andra rummet åt gården förvandlas till walk-in-closet och badrum.

Lagerlings förfarande är på intet sätt unikt, snarare är det regel än undantag att ett förslag på hårdhänt ombyggnad presenteras i mäklarens prospekt var gång en välbevarad lägenhet är till salu. Oftast är det köket som flyttas till vardagsrum, hall eller större rum åt gatan till. Gemensamt för samtliga förslag är ett den ursprungliga planlösningen inte duger, att lägenheten helt måste anpassas till dagens ideal och att vilka medel som helst är tillåtna.

Att mäklarna låter ta fram olika ombyggnadsförslag är i sig inte underligt då det finns pengar att tjäna om det blir fler spekulanter på ett objekt, men man kan tycka att de på något sätt borde ta sitt ansvar och någonstans dra gränsen för vilka byggnadsvärden som får offras. I detta fall tycker jag verkligen att de har gått för långt när de till och med rekommenderar att man skall plocka ned kakelugnar och förstöra en vacker stjärnparkett. Båda dessa detaljer hör till de attribut som man annars är snar att framhäva när gamla vackra våningar bjuds ut till försäljning.

Det vore mycket intressant att veta varför det är så mycket som inte duger i vårt tid. Att nästan allt måste byggas om från grunden för att bli riktigt tilltalande. .

En radikal finanskris kommer säkert att råda bot på detta.

Ett aktuellt exempel på en allt annat än varsam ombyggnad är Filippa Knutssons våning på Wallingatan (Uppdatering: länken fungerar inte längre). Att en och annan stenrik modekärring bygger om så radikalt ser dock inte jag som något större problem (även om det är synd att kakelugnarna åkte ut så hamnade de iallfall hos en byggnadsvårdsfirma – värre gick det nog för stuckaturer och eventuella dörröverstycken). Jag kan heller inte säga att jag är emot att man bygger om sitt hem radikalt, däremot ogillar jag starkt att alla gör det och på ett synnerligen trist sätt.

Publicerat

Hos Karlit AB i Karlholmsbruk 1960

Masonit är ett varumärke som de flesta känner till, till skillnad från konkurrenten Karlit. I båda fallen handlar det dock hårda träfiberskivor som tillverkats genom den patenterade Mason-processen. Den mest kända porösa plattan är troligtvis den som bar namnet Treetex, även om både Masonit och Karlit tillverkade dylika.

Filmen ovan visar ett besök vid Karlit AB i Karlholmsbruk 1960. det är en mycket intressant film som jag rekommenderar. Se den från början till slut! Förutom tillverkningsprocessen visas vad man kan använda slutprodukten till, t.ex. modernisering av gammal hus eller nytillverkning av kök.

Masonit och Karlit och alla andra plattor tillverkade enligt Masons metod är inga dåliga grejer. Inget lim tillsätts, det är en ren naturprodukt. Jämför med dagens risiga material (MDF, spånskiva mm) som dryper av giftigt lim.

Jag är svag för hårda träfiberplattor som oljemålats. Resultatet blir rent och snyggt och levande, till skillnad från när man använder gipsskivor som är på tok för styva vilket ger ett alltför stelt intryck. Tyvärr vet jag inte om det idag går att få tag i denna typ av skivor.

Publicerat

Interiör lyx på Valhallavägen 94-96

Valhallavägen 94-96

Stadsmuseets faktarum kan verkligen rekommenderas, ty där finns mängder av bilder och inte minst de fullständiga inventeringarna av innerstaden. I en av dessa inventeringar fann jag dessa bilder tagna i slutet av 70-talet. Bilderna är fantastiska tidsdokument då de visar hur det faktiskt såg ut hemma hos gemene man i vardagslag.

På bilden ovan ses tobaksaffärens interiör i fastigheten Valhallavägen 94-96, en interiör som idag är ett minne blott.

Valhallavägen 94-96

Huset på Valhallavägen renoverades och ombyggdes en smula 1928, men sedan dess har inga större ändringar gjort. Badrum och kök har dock i viss mån förbättras och i vissa fall moderniserats helt, men många kök hade åtminstone för 30 år sedan kvar mycket av sin ursprungliga inredning. Är det inte vackert! Tyvärr skall lägenheterna renoveras inom en snar framtid så att de boende får modern standard och marknadsmässiga hyror.

Valhallavägen 94-96

Detta måste vara ett ungdomsrum! Kakelugnen verkar sekundär, ty den är inte någon representant för 1880-talets renässansstil. Observera också affischen på David Bowie, den öppna byrån och stereoanläggningen.

Valhallavägen 94-96

Hörnlägenheterna på framförallt 2-3 trappor har de mest elegant rum som tänkas kan, ty de är försedda med en liten burspråksliknande utbyggnad (minns ej termen!). Framför detta utrymme står en eldskärm, troligtvis med broderi i petit-point.

Här en detaljerad bild på detta vackra utrymme som jag skulle förvandla till vinterträdgård om jag hade mitt hem i den våningen. Med en glasad dörr, bleve vintertemperaturen i detta utrymme helt perfekt för ömtåliga medelhavsväxter. Vackert är det också med sina helfranska paneler och sitt kupollika tak.

Valhallavägen 94-96

Vad sägs om detta rum med sina rent groteska överliggare? Det är nästan så att man blir rädd och i svagt kvällsljus måste skuggorna kasta de mest skräckinjagande skuggor över väggar och golv.

Valhallavägen 94-96

Slutligen en matsalsinteriör som uppenbarligen befriats från sina dörröverstycken. Den tidstypiska renässanskakelugnen i matsalsupplaga är dock intakt, precis som den höga panelen och stjärnparketten. ett vackert rum!

http://www.ravjagarn.se/blogg/wp-content/uploads/valhallavägen_94-96_11.jpg
Publicerat

Mer funktionalism i Hammarbyhöjden

Linjeskön fasad, inte sant? Notera  den grönmålade U-balk som täcker in balkongplattan. Både den och balkongplåten är rundade i hörnen. Så skall det se ut!

Här en bild på samma hus som visar en annan del av fasaden. Balkongerna är här indragna viket är snyggt, men ger ett sämre ljus i rummet.

En originell balkongtyp är det som sitter på denna fastighet. Sinuskorrugerad front utan handledare är inte vanligt alls, kanske är själva fronten utbytt men ställningen därunder densamma. Snyggt hur som helst tycker jag.

Ljusgrönt hus, mörkt gröna balkonger. Detta är färger som jag är mycket förtjust i. Balkongtypen blev vanlig under 40-talet och jag gissar att detta är ett tidigt exemplar.

Publicerat

Från jugend till 40-talsfunktionalism

I korsningen Odengatan/Upplandsgatan låg en gång ett gammal jugendhus och i dess bottenvåning sålde Hyvéns sybehör. Huset hade byggts redan 1899 men byggt som till varuhus 1916. I Stadsbyggnadskontorets arkiv finns ritningar som visar att man tänkt sig en mer genomgripande förändring, bl.a. ett förslag i klassicistisk stil, men av någon anledning behölls stora delar av den ursprungliga fasaden. 1943 började det dock vara dags att modernisera kåken och den gamla jugendstilen stod inte högt i kurs och nya byggnadsstadgar gjorde det dessutom möjligt att öka hushöjden vilket fick till följd att fastighetsägaren beslutade sig för en fullständig ombyggnad och påbyggnad med en våning. Bottenvåningen och våningen 1 trappa blev varuhus, övriga våningsplan återställdes till bostäder. I ärlighetens namn kan man tycka att det varit lättare att riva huset och bygga nytt, men det gjorde man inte. Kanske var det den av kriget orsakade materialbristen (vanlig högklassig betong fanns inte att tillgå) som gjorde att stommen fick stå kvar.

Ombyggnaden var fullständig vilket framgår av denna bild som visar resultatet. Det runda hörnet i korsningen har försvunnit. Våningen en trappa upp fortsatte att vara butikslokaler, en stor biograf inreddes och helt nya lägenheter skapades på våning 2-4 trappor. Ytterligare ett våningsplan byggdes på som också det kom att innehålla bostadslägenheter och fasaden blev helt modern. Ljus, slät och med stora perspektivfönster. Av ursprungliga detaljer finns nog knappast ens en list kvar. Det hela blev mycket lyckat. De ursprungliga lägenheterna delades upp och planlösningarna ändrades fullständigt och resultatet blev på detta sätt (de partier som är svarta visar var nya väggar satts upp och gamla dörrar i bärande väggar satts igen). Arkitekt för ombyggnaden var Olof Pettersson och ritningarna är signerade 1943, men troligtvis dröjde det några år innan ombyggnaden genomfördes.

Tyvärr har jag inte tillgång till nybyggnadsritningen, men jag gissar att trapphuset längst till vänster, mot Upplandsgatan, är nytt och tidigare låg mot gården till. I den högra delen av byggnadskroppen, som troligtvis ursprungligen varit två större lägenheter, har tre nya skapats. en etta med matvrå, en tvåa med matvrå och en trea med matrum och jungfrukammare. Ettan är av allt att döma inrymd i den gamla salen, ett vanligt grepp vid denna tid när gamla stora lägenheter moderniserades.

I det ombyggda huset finns åtminstone två mycket fina lägenheter och det är hörnfemman med jungfrukammare och den genomgående fyran, också den med rum för domestiken, som ni ser ungefär i mitten av ritningen. Femman är ett verkligt konststycke, ty man har dels lyckats erhålla 3 rum i fil i hörnan, dels fått en avskild sovrumssvit med toalett, badrum och garderober. Dessutom finns en välplacerad köksavdelning, med separat köksingång och ingång via tamburen. Herrummet kan dessutom införlivas i sovrumssviten om man stänger dörrarna mot hall och vardagsrum. Fyran är mer konventionell och där var också förutsättningarna betydligt bättre.

Intressant att notera är också att kök och jungfrukammare förr nästan undantagslöst låg åt gården till, men på 30-40-talen blev möjligt att förlägga dessa biutrymmen mot gatan. Skälet till detta var troligtvis att man då lättare kunde skapa små och vällösta lägenhetsplaner.

Publicerat

Utmärkt funktionalism i Kiruna stad

I somras var jag på hastig visit i Kiruna och passade på att titta på den vackra staden som snart är ett minne blott. Funktionalismen, åtminstone den tidiga, är där ingen vanlig byggnadsstil, däremot finns det gott om 60-talsbyggnader. Vilan på bilden ovan hör till den sistnämnda kategorien men den får vara med här iallfall, ty den är vacker, bungalowartad och har en ovanlig fasad som jag inte vet om den är ursprunglig, ty fönstren sitter så långt in.

men det fanns några gamla funkiskåkar som jag gissar är från 40-talet eller tidigt 50-tal. Åtminstone tre fann jag som var identiska och samtliga var välvårdade. Just denna kåk hade finfin utsikt över gruvan och de omgivande bergen.

Notera balkongfronterna som är sinuskorrugerade med inslag av smide! intill finns burspråk som avslutas med ett eget  tak. Tyvärr ligger dessa hus så till att de snart är ett minne blott.

Publicerat

Ett lantkök från förra sekelskiftet eller konsten att förstöra ett hem

I denna ”sensationella” Kungsholmsvåning har man valt att återskapa den ursprungliga stilen och byggt upp ett lantkök somför tankarna till åren kring 1900. Vilken smörja!

Vi tar det från början. I denna vackra jugendvåning låg en gång i tiden en salong i detta vackra hörnrum med balkong ut mot torget. Intill, och som sig bör försett med stjärnparkett, låg matsalen. Från matsalen gick en serveringsgång till köksregionerna med separat entré och jungfrukammare. Exakt hur den avdelningen såg ut är inte lätt att veta, då den helt byggts om på senare år. På ömse sidor om de två sällskapsrummen låg dels ett herrum och dels ett sovrum följt av ytterligare ett sovrum. Från hallen, något av en nyhet vid denna tid, ledde dörrar till samtliga tre offentliga rum (jag räknar även in herrummet dit).

När det så var dags att reparera våningen gick man grundligt till väga och helt utan respekt för de ursprungliga funktionerna. Matsalen fick bli vardagsrum och salongen kök. Domestikregionen med kök och jungfrukammare byggdes helt om jag kan i ärlighetens namn inte riktigt gissa hur den en gång tog sig ut. Nog för att det är naturligt att vilja sätta sin egen prägel på ett nytt hem, men för den skulle behöver man väl inte bygga om det fullständigt? Kök vid förra sekelskiftet låg nästan undantagslöst åt gården och de stora rummen åt gatan kontrasterade mot gårdssidans slutnare avdelning med gångar och prång.  Detta bör betraktas som en kvalité, inte som någon som ovillkorligen måste byggas bort. Gillar man det inte, köp ett hem från en senare period. Här planlösningen efter ombyggnaden.

Det finns gott om kärringar i den här stan som tror att målar man bara med linoljefärg kan man göra i stort sett vad man vill. Men icke, så är det inte! Kök hör inte hemma i sällskapsrum och köksskåp, överskåp, från denna tid fanns i princip bara i serveringsrum om inte köket hade ett skänkskåp. Dessutom var den vita sekelskiftesstilen okänd vid förra sekelskiftet så det är mycket oklart varifrån den härstammar.

Köper man en gammal välbevarad våning ger man fan i att slänga ut sådant som inte kan ersättas med detaljer av lika hög, eller högre kvalitet. Ej heller ändrar man på väggar, flyttar dörrar mm osv. Basta.

Advokat Annika Nilsson, som arbetade med 1995 års PBL-utredning, har skrivit en utmärkt text på SvD Opinion. Läs den!